Historiens vingslag drabbar inte alla. Eller: Listigt om lister

När julgardinerna skulle ner och nya upp, ledsnade jag. Efter snart 10 år med en kökstapet som är randig i en kulör som påminner om skitiga plåster och klimatsjukt mossgrönt kan ju vem som helst ruttna. Speciellt om denna vem som helst föredrar färger som syns. Så jag slängde ur mig lite käckt så där, till han som jag delar hus med och som är född med en instinktiv motvilja mot allt vad renovering och nyheter heter:

– Ska vi inte ta och måla över det här tråkiga randiga med vitt?

Till min stora förvåning blev svaret jakande.

I helgen gick vi till verket. När de gamla fula furulisterna var borta såg vi husets kökshistoria. Inte så värst många tapetlager ändå, med tanke på att huset är 37 år. 1975 var det klämmigt beige- och brunrandigt (blä), sen kom små blå duttar och därefter de smutsrandiga som jag berättade om i början.

Väggarna är nu vita. Nu ska vi (läs: jag) bara se till så att resten av renoveringen genomförs och tankarna går till det där med berget som fick komma till Muhammed. Då säger sambon: 

– Det känns nästan lite synd att sätta tillbaka de gamla furulisterna igen.

Och då gäller det att vara snabb.

– Ja, det har du HELT rätt i. Lika bra att köpa nya, vita. Bra idé av dig! Det kanske skulle vara snyggt med taklister också? (Oskuldsfull röst här.)

Det som är extra listigt här är att kök, hall och vardagsrum går ihop. Följaktligen har vi fjällstugelister överallt. Och man kan ju inte byta mitt på en vägg liksom, då måste man ju ta hela det rummet också. Tralala.

Nej, somliga drabbas inte så värst av historiens vingslag – de går på samma grej hela tiden. Tur det.

 

5 Kommentarer
Publicerat 2012-02-08 av Krönikören

Reportage: Nanne – Om små och stora kärlekar

Det här reportaget skrev jag i höstas för några lokaltidningar, strax innan Nanne hade premiär med ”Boeing, Boeing”.

Alla foton: © esseus.se

—————————————————————————————–

Liten och nätt, på skyhöga klackar och med kepsen på sned kommer Nanne med klapprande steg. Hon struntar i min utsträckta hand och ger mig istället en rejäl kram. Och jag börjar förstå varför hon är så folkkär.

 

Vitlöksdoften är påtaglig när Nannes och maken Peter Grönvalls mat kommer in på bordet.
– Vad härligt att de faktiskt har i rejält med vitlök när man ber om det! utbrister Nanne glatt och smakar på pastarätten. Och börjar sedan skratta, lite rått.
– Tänk i morgon på repetitionerna på teatern! Det här blir kul när vi ska kyssas!

Trots ett fullbokat schema har Nanne tagit sig tid för en intervju i Mörby Centrum och passar på att äta middag samtidigt. Hon har repeterat på Riksteatern i Hallunda hela dagen, blivit fotograferad och ska efter middagen vidare till studion för att fortsätta med skivinspelningen. Jo, nog är Nanne i farten alltid.

Det senaste halvåret har varit hektiskt: Nanne har bland annat haft i sitt eget radioprogram ”Nanne i P4”, varit sommarpratare i P1 och programledare för ”Svensktoppen”, hon har varit med i ”Allsång på Skansen” och ”Gäster med gester”, repetitionerna för komedin ”Boeing, Boeing” pågår och en ny skiva spelas in. Och så håller hon på att skriva sina memoarer.
– Det blir så när man är med i något – det leder till mera förfrågningar, förklarar Nanne som tycker det är kul när det är mycket på gång.
– Ja, det händer alltid mycket runt Nanne. Man vaknar på morgonen och ser att Nanne är där – fast på teven, skrattar Peter och ger sin fru en kärleksfull blick.

Kärleken mellan Nanne och Peter är mycket synlig. De lysande blickarna när de tittar på varandra, smekningarna, komplimangerna – det är svårt att tro att de faktiskt har varit ett par sedan 1986 och känt varandra i många år innan dess. De beställde in samma mat och samma dricka också – precis som nyförälskade gör.
– Peter är inte bara mitt livs stora kärlek, han är också min bästa vän, säger Nanne.

 

I Nannes stora hjärta finns det plats för flera än sönerna och maken, nämligen barn som har det svårt på olika sätt. Trots att hon har väldigt mycket att göra tar hon sig tid att jobba ideellt med barn. Hon är ambassadör för stiftelsen Min Stora Dag som har till uppgift att uppfylla svårt sjuka barns drömmar. Det kan handla om att ett barn får vara med Nanne bakom kulisserna på en teveinspelning eller gå på Skansen eller bara få ett besök av Nanne på sjukhuset.
– Jag har hunnit besöka många svårt sjuka barn på sjukhus runtom i landet och vet hur mycket det betyder för dem när man kommer och hälsar på. Det är också viktigt för familjen att få ett avbräck, berättar Nanne.
Hon fortsätter att berätta om sitt första möte som var med lilla Moa, 4 år, som tyvärr gick bort ett halvår senare. Ett möte hon aldrig glömmer. Moa var en fantastisk liten tjej och kommer alltid att finnas kvar i Nannes hjärta.

Nanne håller även på att starta en egen stiftelse: Nannestiftelsen. Jag ber henne berätta lite om den.
– Nannestiftelsen ska jobba för att barn som har varit med om samma saker och barn med liknande situationer ska sammanföras. Vi kan bara försöka förstå hur det till exempel känns att vara mobbad, men en som själv är eller har varit utsatt för det VET hur det är. Förhoppningen är att barnen ska hitta styrka i att träffa andra som varit med om samma sak, berättar Nanne engagerat.

Mycket av Nannes engagemang för barn som har det svårt kan man spåra till hennes egen uppväxt, som hon berättade öppenhjärtigt om när hon sommarpratade i P1. Att växa upp hos en mormor som försörjde dem genom att sälja sprit och en mamma med missbruk har gett Nanne förståelse och insikt i hur det kan vara att ha en annorlunda uppväxt. Men, som Nanne säger, det fanns också väldigt mycket kärlek och hon har alltid varit älskad. 

Nanne brukar kallas en av Sveriges folkkäraste artister och jag undrar hur hon själv ser på det.
– Jag vet inte, jag brukar inte tänka på det själv, säger Nanne och tar en klunk av sin Cola light. Hon funderar en stund till och fortsätter:
– Folk kommer ofta fram till mig och pratar och tycker att de känner mig. Och jag brukar ta mig tid att prata med dem. Jag har ett starkt engagemang i människor, jag menar, det är en tuff värld vi lever i och alla har inte fått samma förutsättningar. Fast det borde vara så – att alla får samma schyssta villkor.
Peter hoppar in och ger sin syn på saken:
– Jag tror att folk känner att du utstrålar en sån stark energi, en positiv känsla. Och trygghet, lägger han till och får en liten kram av Nanne.

På frågan om det stämmer att Nanne gillar hot rods kommer svaret bestämt:
– Ja, hot rods, det är bilar det! utbrister hon och skrattar sitt speciella smittande skratt.
– Där ligger jag i lä! Inte ens om jag stod bredvid iklädd uniform skulle hon se mig, flinar Peter.
– Uniform? Varför ska du ha uniform? frågar Nanne och rådjursögonen tittar oförstående på maken innan skrattet tar över helt.
– Ja, du vet, kvinnor faller ju alltid för män i uniform. Men det skulle inte hjälpa mig om det stod en hot rod bredvid.
– Uniform! Som i ”En officer och en gentleman”! garvar Nanne och lutar sig mot honom.
Nej, Peter behöver ingen uniform, han har Nannes kärlek ändå.

Det känns nästan lite fånigt att fråga vad en så upptagen person gör på sin fritid, vad hon gör för att koppla av. Kan man kanske se Nannes rumpa sticka upp i rabatterna hemma?
– Nej knappast! skrattar Nanne och fortsätter:
– Vi har en väldigt lättskött tomt, som tur är. Min moster har dragit med mig ut i skogen och försökt lära mig att plocka svamp men jag ser dem inte. Nej, när jag är ledig umgås jag med familjen.
– Och så är du ju bra på att passa på att åka bort när det blir en lucka på några dagar, inflikar Peter.
– Ja, jag reser gärna bort några dagar, till London till exempel. Då är jag bara själv och kopplar av helt.

På Nannes hemsida kan man läsa att hon samlar på troll och häxor. Med en blick på hennes keps undrar jag om hon kanske samlar på kepsar också.
– Oh ja! Jag älskar kepsar!
– Hon hur många som helst, flinar Peter.
– Kommer kepsarna före skorna, undrar jag.
Nanne hinner inte svara för Peter utbrister:
– Nej nej nej! Skorna ligger på första plats! Du skulle höra när hon får syn på några som hon verkligen gillar, då kommer den där trettio sekunder långa ahhhhh.
Peter illustrerar med handen på magen och en lång lång inandning. Bredvid står Nanne och ler.
– Jo, jag gillar verkligen skor och jag trivs i högklackat!

Mina tankar går till Nannes sommarprat där hon berättar att hennes mormor alltid lyckades hitta bruna rejäla skor med rågummisula, som inte gick sönder hur Nanne än gjorde. Och jag förstår att hon samlar på skor.

I Mörby Centrum har butikerna släckt och låst och det är nästan folktomt. De sista kunderna skyndar hem till sig, och efter en kram skyndar Nanne och Peter vidare till studion. Jo, nog är Nanne i farten alltid. Men när man älskar sitt jobb är det inte jobbigt – bara roligt.


Kort om Nanne:
Namn: Marianne Grönvall, artistnamn Nanne, 49 år.
Familj: Maken Peter, sönerna Robin 25 år med tidigare sambo, Charlie 21 år och Felix 19 år.
Bor: Uppväxt i Västberga och Vasastan, har bott i Täby i 20 år, bor nu i Danderyd.
Äter helst: Asiatiskt.
Favoritplats i Täby: Pizzeria Eldorado i Gribbylund.
Favoritplats i Danderyd: Nya Coop Extra i Enebyängen.
Samlar på: Skor, kepsar, troll och häxor.
Kör: Lexus hybridbil.
Kvar att göra: En filmroll, gärna seriös.
Motto: Våga chansa! Våga misslyckas!

12 Kommentarer
Publicerat 2012-02-06 av Krönikören

Vi är olyckliga egoister

I måndagens Metro kunde man läsa att allt färre svenskar är väldigt lyckliga, enligt en undersökning från Metropolitan Panel. Vi svenskar är också världens största egoister – 70 procent anser att vi finns på jorden för att ta hand om oss själva istället för att hjälpa andra, om vi var tvungna att välja. Folk i fattiga länder som exempelvis Mexico och Chile är mycket lyckligare än vi och i Chile anser 70 procent att de finns till för att hjälpa varandra.

Visst får man en tankeställare av det?

Apropå egoism så berättade en gammal jobbarkompis, Peter, följande historia när vi åt lunch förra veckan:

Han körde på en bro över E18 när bilen framför plötsligt tvärnitar. Peter hinner stanna, men blir tvärförbannad och kastar sig ut ur sin bil och fram till gubben framför. Som har kört på en liten pojke. Peter säger åt gubben att ringa ambulans, tittar till pojken, springer till sin bil och hämtar filtar som han försiktigt, försiktigt stoppar om pojken med – allt för att inte rubba huvud eller nacke med tanke på eventuella ryggradsskador.

Bakom bilarna har det bildats kö, förstås. En karl kliver fram till Peter som samtidigt som han pratar med mamman, just lägger på pojken sista filten, och säger:

”Ser bra ut. Då kan du ju ta och flytta undan honom nu så att vi kan köra förbi.”

Här var det nära att ske ett mord, berättade Peter. Men han fann sig, klev fram till karl, blängde honom i ögonen nära nära och sa:

”Nej. Man jag kan ta och slänga ner dig på motorvägen.”

Och karlfan dröp av.

Men hur kan man? Tydligen var den karln både egoist och dum i huvudet. Gissningsvis inte så värst lycklig heller.

 

11 Kommentarer
Publicerat 2012-02-03 av Krönikören

Svenglishka subbor

Jag beundrar islänningarna som hittar på egna ord för alla nya saker. På så sätt blir inte språket uppblandat utan behåller sin egenart. Jag har tidigare vänt mig och värjt mig emot vissa nya uttryck och ord som blivit en del av vår vardag som till exempel deleta, starta upp och håll lite som helt klart är Svenglish.

Men jag tror jag får ge upp. Svenglishkan anfaller från alla flanker och barnen är som små snustorra biltvättsvampar som suger i sig engelska ord och försvenskar dem i rasande takt.
”Vad fejlad du är!” följt av ett smårått garv betyder: Nu har du nog lite lite fel, söta rara mamma.
”Vi ska levla i fotbollen!” innebär (tror jag) att de spelar sig upp i olika nivåer.

När det är dags för nyheter på radion är det ”Teve fyra njos” som står för det.

På radioreklamen får vi veta att man kan köpa sig en sub på Statoil. Det intressanta blir om man vill köpa två eller flera av de där som jag skrev om i förra meningen. Blir det subbor då?

På Statoil kan man även köpa sig en Honey Bun Kanel. Är du med?

Läs det långsamt: Honey Bun Kanel. Men hallå!?

 

Om det nu är så häftigt med engelska, kunde den då åtminstone inte få heta Honey Bun Cinnamon?

Det är mera lustigt med den bullen — den innehåller ingen honung alls. Så det är väl en darlingsbulle då.

Nej, det är nog bara att inse att Svenglishkan är här to stay.

 

19 Kommentarer
Publicerat 2012-01-29 av Krönikören

Svarta hål och gummi

Bilen har varit på verkstad i en dryg vecka. ”Man ska inte stressa,” säger bilmecken. Idag har jag hämtat den. Sambon har berättat om den originelle mecken och hans fallfärdiga verkstad, så jag borde ha varit förberedd. Men det var jag inte.

Det som ska föreställa verkstad är mera ett stort skjul, byggt av staplade ”gråsuggor”, täckt av ett plåttak (åtminstone tror jag det gömdes ett sådant under rosten) och knapphändigt målat lite här och där. Fast inte senare än 1927.

Innan jag drog upp plåtdörren letade jag efter en låda eller ett ställ med skyddshjälmar eftersom skjulet formligen skriker: Jag ramlar ihop vilken sekund som helst! Nähäpp, inga hjälmar. Här får man leva farligt.

Därinne var det svart. Punkt. Som att kliva in i ett svart hål. Efter en stund vande sig mina ögon och jag lyckades i det svarta skönja diverse verktyg, ett berg av burkar — antagligen lika gamla som skjulet — och en lift (som jag inte skulle gå in under för alla pengar i Svedala). Allt är kamouflerat av ett tjockt lager svart smuts. I ett hörn står den originella bilmecken och pratar i en sladdlös telefon. Den känns märkligt modern och passar inte in. Det gör däremot telefonen med petmoj som står på något som kanske är ett skrivbord. Fast det kan lika gärna vara en gammal kaross.

Mecken är glad och pratsam men kanske inte så lyhörd. Eller så lyckades jag med konststycket att se mycket intresserad ut, fast jag bara längtade ut i säkerheten. Han berättade nämligen allt om någon med en gammal BMW vars tank skulle limmas ihop med tvåkomponentslim, faran med att limma något som ska innehålla bensin, hur de olika komponenterna samverkar, hur skadan på bensintanken uppstod, årsmodell på bilen, hur tankar brukar rosta, när och var han körde när det hände, tid på dagen och hej och hå. Däckdimensionen hoppade han över.

Den här verkstaden hade bara en utvikningsaffisch. Den hängde nära dörren vilket antagligen är förklaringen till att den inte blivit helt svart. Det gick att läsa att den var från 1984. Och tjejen hade inte gummibröst.

Tänk att ett besök på bilverkstaden kan bjuda både på en svarthålsupplevelse och anatomisk historia såväl som telefonnostalgi. Det du.

18 Kommentarer
Publicerat 2012-01-24 av Krönikören

Igelkottens elegans – helt underbar

Igelkottens elegans — vilken titel! Bara den kan man ju bli lycklig av, den sätter genast igång tankarna om vad romanen kan tänkas handla om.

Boken har två huvudpersoner: Renée, 54 år, är portvakt i en förnäm fastighet i Paris finare kvarter och Paloma, som bor i huset. Renée är änka, mycket intelligent och beläst, men hon gömmer sin verkliga person bakom ett typiskt portvaktsbeteende, det vill säga butter och korkad. Paloma är tolv år, överintelligent och udda. Hon har bestämt sig för att begå självmord när hon fyller 13 år.

Både Renées och Palomas liv korsas och påverkas när en av våningarna säljs till en japansk man, som inte har den nedärvda överlägsenhet som övriga i huset besitter. Mer än så vill jag inte berätta eftersom det säkerligen skulle beröva dig läsunderhållningen.

Med ett språk som skimrar och får mig att le och ibland utmanar mig, träffsäkra och underhållande metaforer, raljerande över Paris överklass, härliga karaktärer, en handling som är både roande, kärleksfull och sorglig är Igelkottens elegans det bästa jag har läst på väldigt länge.

Ett plus är att översättningen har gjorts av två personer vilket säkerligen hjälpt till att skildra Renées och Palomas historier med olika röster.

Författarinnan Muriel Barbery är fransyska, bosatt i Japan. Att hon har varit lärare i filosofi visas i bokens filosofiska djupdykningar. Men det blir aldrig tungt — orden flyger med lätthet över sidorna och jag fick flera nätter förstörda. Det är ett väldigt gott betyg när det inte går att sluta läsa fast klockan är 2.30. 

Boken har vunnit flera prestigefyllda priser och när den kom ut i Sverige 2009 blev den en av årets största bokframgångar. Vad gjorde jag då? undrar jag. Hur kunde jag missa den?

Läs den och njut!

————————————————————————–

Adlibris
Bokus

9 Kommentarer
Publicerat 2012-01-21 av Krönikören

Skäms Anrell

Världens bäst rankade hoppryttare Rolf-Göran Bengtsson tilldelades Jerringpriset på Idrottsgalan. Grattis Rolf-Göran! Så välförtjänt; han har ett antal OS-, VM- och EM-medaljer hemma. Dessutom är han en försynt och ödmjuk person. Jag kollade nyss på hans hemsida efter hur mycket han har vunnit, men det fanns inte publicerat. Inget skryt där inte!

Därför blev jag tvärförbannad när jag ser Aftonbladets sportkrönikör Anrells uttalanden: ”Rolf-Göran — vem fan är det?” och sedan ”Hästen borde ha fått priset”.

Båda dessa uttalanden visar Anrells otroliga okunskap. Dels att han, som är sportjournalist, inte har en aning om att världens just nu bästa hoppryttare är en svensk och dels att han är så inkompetent att han inte vet att eliten inom ridsport brukar ha flera hästar.

När jag träffar på saker/personer som jag inte vet något om, brukar jag kolla fakta innan jag uttalar mig och framför allt innan jag skriver något om det/dem. Men Anrell har nog ett alldeles för stort ego för att befatta sig med sånt som faktakoll, research och liknande. Efteråt påstår han sig ångra allt han skrev samtidigt som han är stolt över det. Hur går det ihop?

Skäms också Aftonbladet som publicerar sådant. Oproffsigt.

—————————————————————————–

DN Jerringpriset
DN Bengtsson gick på knock
AB Jerringkrossen – vann med redkordmarginal 
GP Jerringpriset till Bengtsson
SvD Jerringpriset gick till R-G Bengtsson

20 Kommentarer
Publicerat 2012-01-18 av Krönikören

Dosettens viktighet

Sjuksköterskan spänner ögonen i oss och säger:

”Och så måste ni se till att det finns en dosett hemma när hon kommer hem.”

Allt annat; om sjukdomen, oförmågan att klara sig, det faktum att vår styvmamma har noll och intet kvar av sina kognitiva förmågor, att biståndsbedömaren är totalt inkompetent verkar vara av underordnad betydelse. Dosetten är viktig.

Vi tittar lite förundrat på varandra men går vidare med det som vi tycker är viktigare. Såna bagateller som att det inte finns pengar att handla mat för, eftersom ingen god man finns, till exempel.

Dagen efter ringer en annan sjuksköterska och berättar att styvmor ska få åka hem nu. Och det finns väl en dosett hemma?

Nej, det gör inte det. Ingen av oss har kunnat prioritera att åka flera mil just då, för att lämna en dosett.

”Men hon kan väl få sin medicin ändå?” Misstroget funderar jag över hur svårt det kan vara för en distriktssköterska att ge två tabletter en gång om dagen.”

”Njae, egentligen inte. Det måste finnas en dosett.”

”Menar du att hon inte kommer att få någon medicin om det inte finns en dosett?” frågar jag.

”I princip, ja,” blir svaret.

Eftersom jag inte gillar svar som innehåller ”i princip” frågar jag igen, rakt på sak. Och nej, om det inte finns en dosett så blir det ingen medicin.

Visst är det ett märkligt land vi lever i? Jag hade inte en aning om att en dosett var så otroligt viktig, jag trodde nog att det faktum att folk helst inte ska dö eller bli dödsjuka så fort de kommer hem från sjukhuset var viktigare. 

Det är bäst att köpa en och ha hemma. Utifall att.

17 Kommentarer
Publicerat 2012-01-12 av Krönikören

Inget för veklingar

Mitt jullov blev lite längre än planerat. När barnen kommer med kommentarer som:

”Nej, mamma. Du får inte sitta vid datorn längre, det är lov nu — då ska man vara ledig”, och:

”Snart får vi införa speltid för dig också, mamma”, då veknar jag förstås och lämnar datorn i några dagar.

Kan meddela att sonen inte är helt nöjd med att få spela på allt som har en skärm endast en timme per dag.

Och jag är inte helt nöjd med min syster. Igår ringde jag henne för att fråga hur man bäst får bort stearinfläckar från dukar. Svaret blev något bökigt och besvärligt som inbegrep både strykning (ve och fasa!) och smörpapper INNAN den skulle in i tvättmaskinen.

Jag upplyste henne om att det inte var det svaret jag ville ha och att jag faktiskt blev ganska besviken på henne.

Nåja. Duktvätt är inget för veklingar.

Från det ena till det andra så har vi i snart två år försökt få hjälp åt vår styvmor som lider av afasi och demens och håller på att svälta ihjäl sig. Ena doktorn beordrar akutinläggning och den andra säger att hon inte är tillräckligt sjuk.

Nåja. Sjukvården är inte heller något för veklingar, men det visste vi ju.

Annars kan jag berätta att man inte går ner ett dugg i vikt om man gör tre omgångar knäck och äter upp större delen själv. Ifall du undrade. Men när jag blev inparkerad häromdagen konstaterade jag att jag hade inte lyckats klämma mig in i bilen även om jag hade avstått all den ljuvliga knäcken. Tur att jag åt upp den.

Däremot blev jag väldigt sugen på att repa den svulliga bilen som gjort en egoparkering. En SUV förstås. (Jag hatar SUV:ar skrev jag för ett tag sen. Det borde klargöra vad jag tycker om dem.) Den hade helt fritt på sin vänstra sida. Frågan är NÄR man får repa bilar? Visst borde det vara okej vid såna tillfällen? En liten ritsch över dörren?

Idag läste jag i lokaltidningen om en kvinna som repat en bil. Uppsåtligt. Hon var dessvärre så klantig att hon inte kollade om någon såg, innan hon gick sta. 100 dagsböter blev det. Men visst är hon något av en hjältinna — hon vågade ju.

Nåja. Jag är en vekling när det gäller att begå brott.

Och det trots att jag inte haft ont om vekar under jul och nyår. Eller kanske därför?

15 Kommentarer
Publicerat 2012-01-07 av Krönikören

Julefriden …

… har inte riktigt infunnit sig — men snart så, snart kommer den. Vad jag verkligen ser fram emot är det här:

En helt tom almanacka! Det ger utrymme för både sovmorgnar (så gott det går med två pigga barn) och några stunder i horisontellt läge i soffan tillsammans med lakritsknäck och en bra bok.

Det är julefrid det.

Jag önskar alla en God Jul!

25 Kommentarer
Publicerat 2011-12-22 av Krönikören