Jag hatar stora, feta, fläskiga SUV:ar. Speciellt mycket hatar jag dem när jag ska parkera. Varken p-platser eller p-garage är gjorda för stadsjeepar. De tar nästan alltid upp två platser. Jag skriver nästan, ser du det?
Stadsjeep förresten. Ett märkligt ord. Som om staden har förvandlats till öken, savann, stäpp och att den dagliga turen till jobbet kan liknas vid en expedition. ”Du skulle ha sett, vägen hade regnat bort under natten så jag blev tvungen att köra över floden och i en meter djup lera.” I city.
Viss förståelse kan jag ha för folk som bor på landet, att de kan behöva en stor, fyrhjulsdriven bil. Men det finns faktiskt mindre fyrhjulsdrivna bilar också. Och eftersom landsbygden håller på att avfolkas kan det ju inte finnas så värst många av dem i de stockholmska förorterna.
Det finns också de som säger att de måste ha en för att de drar hästsläp eller andra släp. En liten fråga: Hur gjorde de innan SUV:arna fanns? Så vitt jag vet drogs släp, husvagnar och annat även då.
Jag skulle parkera i ett p-hus förra veckan, ett relativt nytt p-hus. Det såg rätt tjockt ut. Men där! Jippie! En ledig ruta. Nej. Bredvid stod en SUV och jäste. Fanns inte en chans att en vanlig bil skulle få plats bredvid. Eller jo, få plats i rutan skulle jag väl, men jag är ju så krävande att jag vill komma ur bilen också — inte bara parkera och så sitta där och glo i betongen en stund. Men där då! En ledig plats till. Nähä. Samma där. Den feta SUV:en bredvid hindrade effektivt varje parkeringsförsök av annat fordon än en cykel. Där då!
Historien upprepade sig och upprepade sig. Bredvid varje parkerad SUV var en ledig plats — som ingen annan kunde utnyttja.
Hur stort ego har man om man måste ha en stor fet bil? Eller är egot för litet? Så pass litet att föraren för en stund tror att han/hon är Indiana Jones.
————————————————————————————–
Missa inte bokutlottningen! Du har till 13 december på dig!
