”Får jag låna den bruna av dej?” frågade Molly.

”Jag ska bara göra färdigt svansen”, svarade Emma, som höll på att rita en katt. Hon tyckte att den ver­kade bli extra fin idag, ännu finare än den hon gjorde häromdagen.

”Här, jag är klar nu.” Emma räckte pennan tvärs över bordet till Molly och började sedan kon­centrerat leta i pennburken efter en bra färg till kattens ögon.

Det var tidig fredagsmorgon och fortfarande mörkt ute. I pyssel­rummet på dagiset Lövbacken satt fröken Ulrika och de fyra barn som kom först på morgo­nen: Molly som var fyra år, tvillingarna Emma och Sanna som var fem och ett halvt år, ve den som bara sa fem år och hop­pade över det halva året, och så tvååringen Axel. Han var inte rik­tigt vaken än och satt tryggt tillbakalutad i Ulrikas knä, sög på tummen ibland och pillade lite på fa­voritbilen som han höll i ena handen.

Det var bara lampan över bordet som var tänd. Barnen tyckte att det var mysigt så, att sitta i den mjuka vita cirkeln. Doften av Ulrikas morgonkaffe blandade sig med den ty­piska pys­selrumslukten av ullgarner och kritor. Genom deras småprat hördes de hemtrevliga köks­ljuden av rinnande vatten och en skåplucka som slog igen. Kokerskan hade börjat förbe­reda lunchen, så småningom skulle andra dofter smyga sig in i pyssel­rummet. Sanna jobbade med sin stiftplatta och pärlor, som hon hade börjat på förra fredagen.

”Dom röda pärlorna har tagit slut”, sa Sanna lite bekymrat och tittade bedjande på Ulrika. ”Och jag är inte färdig med huset än!”

”Vet du Sanna”, sa Ulrika vänligt, ”du kan fylla på själv från stora burken som står där på hyl­lan.” Hon pekade och Sanna följde armen med blicken. ”Om du skulle råka tappa några är det bara att plocka upp dom igen.”

Sanna reste sig långsamt, lite tvekande, medan hon tittade på Ulrika, som nickade uppmunt­rande. Ett stolt leende började växa fram i Sannas ansikte, nacken blev rakare, hon tog fram den stora burken och började försiktigt, försiktigt ösa över röda pärlor till den mindre burken.

Dörren slogs upp och in stormade Kerstin, föreståndaren.

”Hej! Åh, du kan inte ana vilken hemsk morgon jag haft! Tonårsdöttrar alltså! Så här mörkt ska ni inte ha det, jag tänder! Helt plötsligt var det fel sorts limpa hemma och…” Hon hejdade sig lite. ”Godmorgon alla barn!” utropade hon. ”Va fint ni gör!” Orden smattrade fram, blicken svepte som hastigast runt bordet, bara mun­nen log, händerna var hela tiden i rörelse, rättade till håret, snurrade en ring. ”Och så i alla fall”, fortsatte hon forcerat, ”hon tyckte det var fel limpa och började grina och sprang in på sitt rum och smällde igen dörren och jag började också grina och så… Men Sanna!” utbrast hon irriterat samtidigt som hon gav Ulrika en blick som var både sur och nedlåtande. ”Det där får du inte göra själv, tänk om du skulle tappa några pärlor och så stoppar småbarnen dom i munnen. Emma! Försök sitta rakt på stolen.”

Medan orden trängdes i Kerstins mun och vällde ut, började hon vanka runt i rummet och rättade till ett papper här, en pennburk där. Hon hörde inte hur Ulrika försökte komma till tals. Plötsligt for Axels favoritbil genom luften och träffade Molly i pannan. Hon trillade av stolen och började illvråla. Det gjorde Emma också, för Molly råkade knuffa till henne när hon ram­lade, så det blev ett fult streck på Mollys teck­ning. Sanna satt vid pärlburken och grät tyst.