När i princip alla kompisar har en, och har haft sina länge, är det inte så konstigt. Däremot tycker jag fortfarande att det är lite konstigt att barn måste ha en mobil när de bara är 7-8 år. Om de går till och från skolan själva, är det en annan sak, men det är det nästan ingen som gör. Annars så finns det ju telefoner både i skolan och på fritids.

Häromdagen fyllde Kloker 10 år och blev förstås grattad i sängen.

Vad kan det här vara?

Jaha, en kartong med nåt i.

Är det verkligen en mobil? Törs jag tro det?

Det Är en mobil.

DET ÄR EN MOBIL! JAG HAR FÅTT EN MOBIL!

Kloker blev förstås alldeles överlycklig. Och jag blir lycklig av att se honom lycklig.

—————————————————————————————–

Jag brukar inte lägga ut bilder på mina barn, men den här gången gör jag det. Och Kloker tycker att det är okej.

Vad händer då?

Jo, vi ska baka. Baka, baka, baka. Det är ingen hejd på bakandet. Till skolans loppis, till skolans vernissage, till alla avslutningsfester och alla uppträdanden på hittan och dittan. Bullar på höjden, längden och tvären. Glutenfria, laktosfria, nötfria, äggfria och gärna fettfria. Vi ska samla in saker till loppisar och gå på utvecklingssamtal. Utöver allt det andra, köra hit och dit, rensa bort vintern från trädgård och garderober, fylla på nytt i garderober och rabatter, tvätta fönster, laga näringsriktig mat till familjen och förbereda utflykter (har vi pannkakor i frysen?). Och sen ska vi ha kvalitetstid med barnen. Gärna också med partnern, men det känns ju inte som en prio ett. Senast jag kollade hade dygnet fortfarande bara 24 timmar. BAH!

Nu undrar jag om allt detta bakande är en kvarleva från tiden när alla kvinnor var hemmafruar och stod i köket och mjölade ner sig mest hela dagarna? I alla fall när de inte glatt småtrallande polerade badkar med en härlig schvung eller strök sina förkläden med naturliga rosor på sina käcka kinder.

Nej, inte är jag bagare inte. Och inte har jag tänkt bli det heller.

Alltså gör jag en mjölfri ruta på fönstret med ärmen, sticker till affären och köper FÄRDIGBAKAT. För det är ju trist om ljuvliga maj ska förvandlas till jävliga maj.

Min tulpanplantering kanske inte blev så värst lummig?

Nej, jag har inte photoshoppat dit tulpanen. Jag brukar inte photoshoppa mina bilder. Kan bero på att jag inte har Photoshop.

Igår kväll satt jag alltså laddad i konferensrummet på Slottsträdgården, papper och penna och kamera redo. Och oj, vad mycket fint vi fick se! I samma takt som de presenterade krukor, baljor, urnor med vackra blomkombinationer växte mitt ha-begär. Jag måste bara ha nya krukor, en eller ett par zinkbaljor blev ett måste, några fina korgar i olika storlekar måste jag också ha. Och för att få plats med allt måste vi ha en större uteplats. Oj oj.

Klockan 21 avslutades föreläsningen och jag satt med fullkluddat papper över blommor jag måste köpa och fylla alla de där byttorna jag inte har med. Besvikelsen blev stor när växthuset var stängt.

Idag är jag rätt tacksam över det. För nu ska jag först planera mitt planterande.

Ser du den ovala terrakottakrukan? I den är det bland annat dahlior och färggrann mangold!

Såna här små luddiga godingar (ja, jag vet, jag borde ha snappat namnet) hade jag förra sommaren i en samplantering i skuggläge. De var superfina!

I mitten av mars började taklisterna komma på plats. Då såg det ut så här:

I april såg det ut så här:

I maj ser det ut så här:

I juni ser det ut så här:

I juli ser det ut så här:

I augusti ser det ut så här:

I september ser det ut så här:

I oktober – ja, då kan det tänkas se lite annorlunda ut. Om det blir tidig frost.

Jag har inte lagt in fel bilder. Inte heller har jag förmågan att se in i framtiden.

Däremot så vet jag att golfsäsongen är i full gång. Och då händer inget listbetonat.

Hmm, jag kanske inte ska hoppa på det här med renoveringsblogg?

Nyligen ringde jag till Stora Företaget och hamnade som vanligt i ett telesvar med en massa val hit och dit. Men förvånad blev jag över:
”Om du vill höra den här informationen på engelska – tryck två.”
På klaraste rikssvenska.

Jag har köpt en ny ögonkräm. För 40+-hy. Blev glad när jag öppnade förpackningen och såg att de INTE hade stoppat i ett papper med anvisningar på utan tryckt dem på insidan av kartongen. Miljötänkande, gillar jag.

Men att det till 40+-hy även medföljer 40+-syn, det tänkte de inte på. Är det en mun där?

Och hur i hela friden tänkte den kirurg som tillät en 15-årig prao-elev närvara vid operationer och vid ett tillfälle även skära vid ett kejsarsnitt? Jiiisssuuusss. (DN, SvD)

Den skrämmande nyheten om att man i nordöstra Kina torkar döda bebisar och foster, pulveriserar dem och gör medicin av dem gör mig illamående. Hur tänker man när man styckar en bebis och stoppar in den i en ugn för torkning och sedan maler den?! Och hur tänker de som äter medicinen? Kannibaler, tänker jag. (DN)

Och så kan man ju undra över hur den här bloggaren tänker som inte bloggar på flera dagar. Inte så svårt, faktiskt. Mycket jobb, mycket roligheter och väldigt mycket förkylning. Värre än så är det inte.

” Ja, det är nån teater och så ska hon lista ut vem som är mördaren”, sa den ena.

”Tror ni mamma klarar det då?” undrade moster.

”Jaa, hon är bra på att lista ut saker”, sa den första.

”Hon är i alla fall bra på att lista ut när vi ljuger”, sa den andra. Lite uppgivet.

Bra att de har koll på det. Och bra att de inte har koll på att mamma lätt tappar fokus efter lite bubbel och vin. Jag menar, vem vill ha fokus på en liten ynklig nejlika som smyger sig in i bilden?

På bilden ser vi bloggarna Vi 3 mot världen och Fnulan. Verkar dom suddiga? Eller är det det gamla talesättet: ”Sketen nejlika förstör lätt fin bild” som det handlar om?

Och jag som inte ens gillar nejlikor.

Vad de än kallas så är de ny mark för mig. Min bokhylla har hittills innehållit endast en serieroman: ”Watchmen”. Det var därför med stor nyfikenhet som jag läste ”Tamara Drewe” av Posy Simmonds och några av böckerna om ”Lou!” av Julien Neel.

Jag slukades. Hel och hållen. Valkar och allt. Lite till min förvåning, måste jag erkänna. De var varken platta eller fulla med klyschor. Det var därför med stor glädje som jag, tillsammans med ett tiotal andra, minglade och åt middag tillsammans med de två författarna på Bistro Barbro. En middag som var en smygstart av Stockholms Internationella Seriefestival  som gick av stapeln i Kulturhuset under helgen.

Posy Simmonds är en väldigt mysig, typiskt engelsk dam. Lågmäld, artig, försynt rolig. Hon har jobbat på The Guardian sedan 70-talet och både illustrerar och författar, gärna om engelska medelklassen. Pennan är både känslig och vass och humoristisk. Posy har alltid en penna i handen och brukar rita på väggarna hemma, till makens stora ogillande.
– Ta lysknappar till exempel, de riktigt inbjuder till att bli ansikten! myste hon.
Tamara Drewe är löst baserad på Thomas Hardys Fjärran från vimlets yra men förlagd till nutid. Vissa sidor är mest text, andra är vad posy kallar ”silent pages”, alltså bildserier utan text. Helt klart läsvärd!
Tamara Drewe är nominerad till ”Urhunden”.

Fransmannen Julien Neel är pappa till böckerna om ”Lou!”, i Sverige kända från bland annat Kamratposten och som filmer i Barnkanalen. När jag såg honom undrade jag var han hade baguetten – så fransk ser han ut. Ständigt puffande på sin elektroniska cigarett. Även han är ganska försynt och lågmäld.

Vi fick veta att serieböcker är mycket större och mer vanliga i Frankrike än här. Men Julien saknade en serie för barn, inte pojkar eller flickor. Serier för pojkar är endimensionella, utan känslor och med mycket pangpang och robotar och för flickor är det rosa och prinsessor och smink och mycket känslor, menar han.
Så föddes serien om Lou. Otroligt pricksäker och charmig. Och rolig fast med en mörk underton. Lous slarviga och tv-spelstokiga mamma är Julien själv förebild till.
Jag gillade verkligen böckerna om Lou. Fast jag är vuxen. Tror jag.

De är lite roliga de här ritande författarna. När de ska signera böcker måste de ju rita lite också. Och fint blev det!

Vi har Lisa Wibom på Wibom Books att tacka för att dessa böcker finns på svenska. Vad gjorde vi utan dessa eldsjälar? Det är Lisa som har låtit översätta och gett ut dem. Nu väntar vi bara på flera! Det var också Wibom Books som stod för inbjudan till det trevliga arrangemanget, som Skugge & Co fixat.

Stämningen, pratet, maten, vinet – det blev en sådan där kväll som lever kvar, som man har glädje av länge. 

————————————————————————————

Läs gärna vad några andra skrivit:
Breakfast Bookclub
Simona Ahrnstedt

Tamara Drewe kan du köpa här
Den senaste boken om Lou kan du köpa här

Men lite skumt är det. När vi är som lyckligast över att ljuset och värmen börjar avfrosta våra kroppar och bleka ansikten, då inväntar vi mörkret. För att klafsa i lera och titta på en brasa. Frivilligt. Vi står där med halva kroppen i grilläge och precis innan den knapriga skorpan får fäste, vänder vi den djupfrusna baksidan till. Om vi har haft turen att få en plats på ”rätt” sida av brasan, då vänder vinden. Som vanligt ångrar jag att fåfängan vann över förnuftet – alltså att jag tog på vårens nyinhandlade skor. Inte bara har tårna förvandlats till något som absolut inte kan förknippas med vår – snarare ”Midvinternattens köld är svår” – utan förhoppningen att det nog inte är så lerigt där i år, visar sig vara tokfel. Som vanligt.

Så småningom stapplar vi hemåt och lämnar ett litet spår av sotflagor bakom oss. Fötterna skriker ikapp med trötta barn, fulla ungdomar, hår och kläder luktar brand. Medan kroppen tinar tittar jag på de nya skorna som nu är konstfullt dekorerade med lerklimpar och undrar över den Heliga Valborg. Är det hon som har förhäxat oss att göra detta varje år? Våren kommer ju ändå.

————————————————————————————–

Vi skippade brasan i år. Skönt att slippa alla fulla också.

DN, SvD
DN, SvD

Hur ser man skillnad på en bloggare och en vanlig dödlig?

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

|

Enkelt.

|

|

Ställ fram en tallrik mat.

|

|

Det är bloggarna (bloggerskorna?) som flyger upp, drar sin Iphone snabbare än sin egen skugga och klick-klick-klick.

|

De vanliga dödliga sitter stilla kvar och undrar förbryllat vad som hände.

Igår när jag hämtade knoddarna på fritids såg jag en mamma komma gående. En mamma av sorten TUUUT VARNING IAAAAIAAAA. Jag försökte finta bort henne och lyckades första gången. På tillbakavägen var det kört – jag var fångad. Hon är av den där sorten som ställer sig en millimeter från näsan och PRATAR. Rejält. Och länge. Den här gången såg jag att hon sneglade mot min mage, jag hade jackan öppen och tunikan fladdrade i vinden.

– Är du … ? Ska ni … ?

Hon böjde sig fram och tittade på min mage. Diskretion är inte hennes mellannamn. Då gjorde jag slut på pinan och sa:

– Nej, jag är bara fet.

Samtidigt blev jag lite smickrad. Jag går ju mot de femtio, eller går och går, springer rätt hastigt, kan man ju säga (vilket jag inte tänkt så mycket på men min omgivning har varit väldigt bra på att berätta), och hon tror att jag är gravid.

Vykort som min omtänksamma syster har skickat.