Som den ödmjukaste tjänare ber jag er därför:

Förgät-mig-ej.

Är inte det det allra vackraste mest romantiska blomnamn som finns?

Till skillnad mot de här flamingoblommorna.

Jag vet inte hur det är med er, men inte tänker då jag på fåglar när jag ser dem.

Nej, de borde heta erektionia eller ståfräsia eller något liknande.

De stod i alla fall i nästan två veckor.

Det finns för mycket hat i världen. En del har fått det med modersmjölken, en del har fått det av sin uppväxtmiljö, en del hatar sig själva.

Vi kan nog alla vara överens om att av alla saker vår värld behöver så är inte mera hat en av dem.

Därför blev jag en aning förvånad när jag under den gångna långhelgens myckna trädgårdsfixande råkade se denna:

På Plantagen kan man köpa ett speciellt hat. Vad ska det vara bra för?! Mysteriet växte när jag tittade lite närmare på det där trädgårdsmästarhatet – det var nämligen väldigt likt picnickorgar. Konstigt va? Men visst vore det bra om man istället för krig, mobbing, utfrysning och sånt tog fram en blommig picnickorg och viftade med.

Nej förresten, det funkar inte. Att få korgen betyder ju något helt annat.

Visst, jag håller med om att man kan bli lite sur på trädgårdsmästaren när sådana här planteringar görs:

Men herregud! Misstag kan ju alla göra. Inte behöver man börja hata den stackars trädgårdsmästaren för det. Det kostar dessutom 80 kronor.

Hon är helt ovetande om att hon ska bli ett blogginlägg.

Hon ser tråkig ut. Tillknäppt. Klädd i enbart murriga färger, håret behöver en tvätt. Glasögonen var moderna för … nej, frågan är om de någonsin har varit moderna.

Hon är nog bibliotekarie. Eller administratör på Försäkringskassan. På hennes kontorsstol hänger alltid en brun kofta som hon brukar ha över axlarna. Så att hon inte ska sitta i drag.

Hon dricker en kopp kaffe på förmiddagen på jobbet. 

Ett småleende drar snabbt över hennes färglösa kinder. Boken är tydligen smårolig. Jag ser fortfarande inte vilken det är. 

Rutiner. Hon gillar rutiner. Skulle tycka det är helt ”crazy” att köpa hem en pizza istället för den fredagsmiddag som hon och maken alltid äter. Alltid har ätit. ”Men Arne, du äter alltid två potatisar! Varför skulle jag ha kokat TRE idag?”  Skulle inte falla henne in att strunta i disken efter maten. 

Tänk om hon visste att hon skulle bli ett blogginlägg. Att hennes förmodade diskvanor skulle bli svart på vitt.

Hon placerar bokmärket noga mitt i boken. Fäller ihop den. Hennes rörelser är invanda. Precisa. Inget yvigt. Armbågarna nära kroppen. Inte ta plats. Snabbt lägger hon ned boken i väskan, utan att ge mig en chans att se framsidan. Drar igen dragkedjan, ända till stoppet. 

Hon är rädd om boken. Den ska ingen ficktjuv komma åt.

Oj. En dragkedja till. Som lika nogsamt dras till sin slutstation. Det måste vara en värdefull bok.

Oj igen. Handväskan har dessutom en slejf med knäppe. Som stängs lika noga som de två övriga stängningarna. 

Nu blir jag riktigt nyfiken på boken, boken som är instängd, instängd, instängd. Precis som kvinnan såg ut att vara. Instängd i rutinerna.

Men hon log när hon var i bokens värld. Ovetande om att hon skulle bli ett blogginlägg.

————————————————————————————

Jag älskar att titta på folk. Ge dem yrken. Familjer. Intressen. Dialekter. Bakgrunder.

Genom att göra det göder jag min fantasi (frågan är hur mycket gödning den behöver?) och luftar mina fördomar. Sådana har vi alla. Den största fördomen är tron att vi inte har några fördomar.

Men shit vad jobbigt det måste vara att åka tunnelbana med mig.

Men lite skumt är det. När vi är som lyckligast över att ljuset och värmen börjar avfrosta våra kroppar och glatt mjölfärgade ansikten, då inväntar vi mörkret. För att klafsa i lera och titta på en brasa. Alldeles frivilligt. Vi står där med halva kroppen i grilläge och precis innan den knapriga skorpan får fäste, vänder vi den djupfrysta baksidan till. Om vi har haft turen att få en plats på ”rätt” sida av brasan, då vänder vinden. Som vanligt ångrar jag att fåfängan vann över förnuftet – alltså att jag tog på vårens nyinhandlade skor. Inte bara har tårna förvandlats till något som absolut inte kan förknippas med vår – snarare ”Midvinternattens köld är svår” – utan förhoppningen att det nog inte är så lerigt där i år, visar sig vara tokfel. Som vanligt.

Så småningom stapplar vi hemåt och lämnar ett litet spår av sotflagor bakom oss. Fötterna skriker ikapp med trötta barn, fulla ungdomar, hår och kläder luktar brand. Medan kroppen tinar tittar jag på de före detta nya skorna som nu är konstfullt dekorerade med lerkluttar och undrar över den Heliga Valborg. Är det hon som har förhäxat oss att göra detta varje år? Men varför? Våren kommer ju ändå.

———————————————————————————

Vi skippar brasan i år. Förvånad?

Ja ja, favorit i repris, trogna läsare har läst den förut. Otrogna läsare är välkomna. Jag är inte så knusslig.

Guy Merkell ger mig en liten guidad tur genom sitt fräscha hotell, sen går vi in på kontoret. Medan han hämtar kaffe ser jag mig omkring. Det är ordning och reda, på en hylla står tandkrämer, schampon och sånt som glömska gästerna kan köpa. I receptionsluckan trängs godis med turistinformation. Svag musik bildar en behaglig ridå, på själva hotellet är det tyst. Inga gäster rör sig här en tidig eftermiddag, de kommer lite senare.

Guy älskar att resa. Han jobbar för att kunna resa. Som liten reste han med familjen en hel del, det var då som lusten att upptäcka andra miljöer och kulturer grundlades. Därför kan det tyckas ironiskt att det var under en resa som han insjuknade i leukemi – blodcancer – ett av de allra mest skrämmande av alla ord. Jag ber Guy berätta hela historien.

– Det började när Inger, min särbo och jag var på en weekendresa till London i februari 2008. Jag orkade inte gå, det kändes som mjölksyra i benen, jag var tvungen att sätta mig hela tiden. Redan då förstod jag att det var något fel. Några dagar senare blev jag förkyld men fortsatte att jobba. Fjärde dagen gick det inte längre. När jag vaknade kunde jag inte se slutet på rummet och alla färger var självlysande. Då hade jag 41,3 i feber. Och då blev jag rädd, säger Guy öppenhjärtigt.

Så fnissar han till och det glittrar i de bruna ögonen. Jag märker att Guy har väldigt lätt att skratta, ett småfnissigt smittande skratt.
– Men du vet, jag tillhör dem som tycker att man inte kan åka till doktorn oduschad. Men mitt badrum ligger en trappa ner och benen höll inte för att gå i trappan. Så jag åkte på rumpan ner  – för in i duschen skulle jag, skrattar han.

Massor med prover togs på akuten och han lades snabbt in på hematologiavdelningen.
På morgonen dagen efter fick han besked.
– Jag var inte överraskad, jag hade förstått att något var väldigt fel och hade förberett mig på ett svårt besked.

Sedan följde en tid av undersökningar, ryggmärgsprover, cellgiftsbehandlingar och biverkningar. För att klara av den extremt tuffa cellgiftsbehandlingen, tre gånger/dygn i tio dagar i fyra omgångar, måste man ha god fysik och ett starkt hjärta. Och det hade Guy trots att han absolut inte levt som någon renlevnadsmänniska.

Andra egenskaper som har hjälpt Guy är humor och envishet.
– Ja, de var nog rätt trötta på mig ibland på avdelningen, jag bara tjatade om att få komma hem, få permis, få gå ut en sväng. De kallade mig Oxen, haha! Och flera gånger sa de: ”Begriper du inte att du är allvarligt sjuk?!”.
Han såg till att ha att göra hela tiden, tog dit datorn, höll lite koll på de företag som han var delägare i, läste, letade efter hotell som var till salu. För drömmen om ett hotell släppte han inte.

När han lades in i februari sa de att han skulle bli kvar till juni.
Han var ute första gången efter ett par dagar. Då åkte han hem och gjorde i ordning alla papper. Ifall. Så att det inte skulle bli besvärligt för någon om han inte skulle klara sig.

I viloperioden efter den andra cellgiftsbehandlingen ville han åka hem. Efter mycket tjat ringde sköterskan till jourläkaren, som sa: ”Är det den där jävla oxen på 5:an? Ja ja, skicka hem fanskapet!”.

Det tog tre månader innan han kunde få besked om behandlingen hjälpte.
– Det var lite jobbigt förstås. Att stå där vid frukosten och se hur de kom rullande med övertäckta bårar, människor som hade haft samma sjukdom som jag, det var ju rätt tungt, suckar han.
Så fick han äntligen beskedet att cellgifterna hade tagit. Men inte tillräckligt. En benmärgstransplantation var nödvändig för att han skulle kunna bli helt frisk. Om man hittade någon donator, vill säga.
– Jag hade hoppats slippa transplantation, för att den är så farlig, jag var livrädd för den. De måste slå ut ens eget immunförsvar totalt innan. Det innebär att minsta lilla förkylning dödar.

I väntan på en transplantation fick Guy återhämta sig hemma under sommaren – efter att man mätt vattentemperaturen, slängt alla blommor och förbjudit honom att gå på gräsmattan. Trots täta sjukhusbesök kunde han leva ganska vanligt och var till och med iväg på en liten resa till Bornholm mot slutet av sommaren.

Guy hade den enorma turen att hans DNA matchades av två personer i världen.
– Ja, det var faktiskt en solskenshistoria, myser han.
En benmärgstransplantation är inte en enkel historia. Definitivt inte. Risken för dödliga infektioner är stor och isolering krävs i fyra veckor.
– Då mådde jag riktigt dåligt faktiskt, tillstår Guy.

Jag slås av hur sakligt Guy berättar om allt, inte alls som den vanliga bilden av en sjuk man som gnäller och klagar. Det mest dramatiska han sagt är: ”Då mådde jag rätt dåligt faktiskt” eller: ”Det var jobbigt när jag tappade alla slemhinnorna i munnen och inte kunde äta, men det är ju bra nu”. Jag kollar med Guys särbo om han verkligen var så stoisk och liksom känslolös under hela sjukdomstiden som det låter.
– Guy var otroligt positiv hela tiden. Skämtade och skojade och försökte verkligen vara som vanligt. Men det är klart att det var upp och ner. I början var han ganska grinig och lättirriterad och visst grät han mycket i de värsta stunderna, berättar Inger.

Efter två och ett halvt års sjukskrivning, massor med förkylningar, eftersom immunförsvaret var borta, mår Guy bra idag. Mycket bra. Bättre än innan leukemin. Fast han blir fortfarande lite nojjig om han får ont någonstans.
– Jag är så pigg, jag orkar så mycket, har så mycket energi. Det måste bero på att mitt DNA bara är 29 år, sprudlar han och avbryter sig för att svara i telefon.
När samtalet är klart och rumsbokningen gjord fortsätter han:
– Det måste bero på DNA:t, jag var ju inte sjuk länge innan det bröt ut.

På frågan om han har upptäckt något annat nytt i sin kropp eller sin personlighet efter transplantationen blir svaret:

– Ja, det är faktiskt lite spooky. Jag är högerhänt och har aldrig kunnat använda vänsterhanden till något, den har varit nästan obrukbar. Men nu kan jag göra massor med den, snudd på skriva, utbrister han entusiastiskt. Och mat som jag älskade förut, som bacon, är jag nästan äcklad av nu. Men frukt och grönsaker som jag aldrig har gillat, det äter jag massor nu!

Vid transplantationen visste Guy bara att donatorn var en 25-årig tysk. Två år efter en donation går det ut en förfrågan om givaren vill ge sig tillkänna och om mottagaren vill veta vem det var. Båda ville. Så Guy vet att han har en tysk kille som heter Martin att tacka för sitt liv. De har kontakt via Facebook och har chattat lite.
– En dag ska jag åka till Tyskland, krama honom och ta en öl med honom! säger Guy varmt.

En tid efter att Guy fått börja jobba igen, sålde han och kompanjonen sina företag och köpte ett hotell: En dröm blev sann.

Han reser igen. Bergen, Thailand, Lanzarote, Svalbard, New York, Madeira och Amsterdam har han hunnit med efter sjukdomstiden. För att nämna några. I april bär det av till New York igen. För 15:e gången.

Självklart har han en uppsjö av anekdoter från sina resor att berätta. Som till exempel att man måste bära gevär på Svalbard, ifall en isbjörn skulle komma tassande. Men restaurangerna är vapenfria.

Eller när han var på en genuin restaurang i Tokyo, där matsedeln var på japanska och ingen pratade engelska.
– Det var bara att chansa så jag pekade på nåt i menyn och servitören skakade på huvudet och liksom brölade.
Guy demonstrerar så att kinderna fladdrar, samtidigt som han fnissar.
– Jag pekade på en till, samma svar. En till och så höll vi på så där ett tag. Vi tyckte att det var konstigt att de inte hade någon av rätterna. Till slut fick vi ett jakande svar, slog ihop menyerna och väntade spänt. Vi hade ju inte en aning om vad vi beställt. Efter en stund började servitörer komma ut på ett långt led, alla bar på ett fat. Och alla var till oss. Huvudskakning betyder ja i Japan …

Guy har två kontroller, ett år, kvar innan han blir friskförklarad. Som vanligt ser han positivt på framtiden och lever fullt ut.
Gäster börjar komma för incheckning och hans avslutsord blir:
– Jag är så tacksam mot Inger, hon har varit mitt stöd hela tiden. Och personalen på hematologiavdelningen på Huddinge, de är fantastiska – helt fantastiska.

Fakta:

Ålder: Utanpå 52 år, inuti 29 år.

Familj: Särbon Inger Johansson, syster Agnetha.

Bor: Uppväxt i Sollentuna, som han länge vägrade att lämna. Bor nu i Tumba.

Yrke: Ägare, hotelldirektör, frukostvärd, piccolo på Hotell Stjärnan på Ekerö.

Hobby: Att resa.

Favoritresmål: New York, har varit där 14 gånger.

Drömresmål: Antarktis.

Antal besökta länder: Vid senaste räkningen var det 49.

Korta fakta om Tobias Registret, Källa: tobiasregistret.se
• Sveriges nationella register för givare av blodbildande stamceller.
• Registret startades 1992 och fick namnet Tobias Registret – efter Tobias som avled 17 år gammal i en blodbristsjukdom den 30 december 1991. Man lyckades inte finna en givare med passande stamceller till honom.
• Administreras av Stockholm Care AB som tillhör Stockholms läns landsting.
• Tack vare Tobias Registret har cirka 500 stamcellstransplantationer genomförts och därmed har dessa svårt sjuka patienter fått chansen att bli friska.
• Består av ca 40 000 personer som anmält sig som potentiella givare.
• Är ett av många register i världen och över tolv miljoner personer finns registrerade.
• För att anmäla sig som givare ska du vara 18-40 år och fullt frisk. Denna åldersgrupp saknas i Registret, är en prioriterad målgrupp just nu.

—————————————————————————————-

Text & foto: Lotta Modin.
Foto Svalbard: Guy Merkell.

Reportage tidigare publicerat i Magasin Sollentuna och Magasin Ekerö.

På kursen fick vi lära oss sådana bra saker att kunna säga på ett främmande språk. Jag kommer ihåg ”pennan är gul” och ”porten är stängd”, mycket matnyttigt att kunna. Till slut blev det lite förvirrat med läraren som inte pratade någon vidare svenska så jag gav upp. Det var efter en särdeles vimsig lektion som lät ungefär så här:
– Dett betider stäääng.
– Men det heter ju chiusa? sa en alert elev.
– Nonononono, dett hetter stäääng, dett här betider stäääng.
– Betyder inte chiusa stäng? (Envis rackare det där.)
– Sisisisisi, men det här betider stäääng.
Och så höll de på så där ett tag. Rätt tjatigt. Inte så klargörande.

Idag skulle jag fika med en italienska. Som inte pratar något annat språk, som jag pratar. Så det blev till att använda hela kroppen och några enstaka ord på italienska. Tyvärr fick jag aldrig anledning att säga att pennan är gul. Medan jag satt där och kände mig som Don Quijote när han slogs med väderkvarnarna så fick jag en present. En underbar bolognesisk (Visst tänker du på köttfärssås nu? Joho, erkänn bara!) kristallskål som jag blev jätteglad för.

Jag kände att jag ville vara lite tydligare när jag skulle tacka så jag slet fram paddan och knappade in mig på Google Translate och skrev raskt ”Vad snäll du är!”

Jag vet att det kan bli lite galet med översättningsrobotar men tänkte att hon borde förstå andemeningen i alla fall.
– Che tipo siete! utbrast jag med mitt allra bästa italienska uttal.

Reaktionen blev inte den förväntade, kan jag säga. Hon såg ledsen och förbryllad ut. Förvånad.
Inom mig svor jag över Google Translate, skyfflade bort paddan och sa mille grazie mille gånger.

Vad hade jag sagt? Antagligen att hon har fult hår eller luktar gammal grottlagrad ost eller något liknande, att döma av hennes ledsna ansikte.

Så fort vi skiljdes åt slängde jag mig över paddan. Beslutsamt skulle jag skåda den hemska sanningen i dess rödbrustna vitöga.

Jahaja. Har en känsla av att det inte blir några fler bolognesiska kristallskålar till mig.

Det blir inte några fler Google Translateanvändningar heller.

På det första biblioteket satt ett stort dagisgäng tillsammans med några fröknar (jag vet, det heter förskola och pedagoger) i en u-formad soffa. Jag satt mitt emot på en stol. Så fort något barn försökte säga något hyssjade en fröken. Det blev alltså ingen kontakt, ingen kommunikation. Det hela var lite stelt, kan man säga.

På nästa bibliotek fick jag välja själv. Jag valde golvet framför stolarna i biosittning och samlade barnen runt mig. Några småsyskon kravlade runt med lika kravlande föräldrar bakom, som försökte viska ”Nej Astrid, inte dra i boken!”. Du vet sån där typisk föräldraviskning som inte alls är någon viskning utan går genom blyväggar alldeles smärtfritt. Det var smålivat och mysigt och barnen ville höra saga efter saga.

Det tredje biblioteket är nybyggt. Fräscht och färgglatt med en speciell bokläsningshörna med sittkuddar i olika nivåer.

Bild från Upplands Väsby biblioteks hemsida med den ordinarie sagoläsaren 

Bibliotekarien som brukar hålla i sagostunderna sa till barnen:
”Idag är det inte jag som läser, det är den här tanten som ska läsa!”

Och nu vet jag precis hur Ferdinands mamma kände sig. Tant? Who – me? Det var det fräckaste! Jag har aldrig tänkt på mig själv som tant. Smått indignerad –  är det ett tantord? – i så fall ändrar jag till stött (nej, det låter tantigt det också!), jag ändrar till … äh, jag skiter i den här meningen.

Nu blev det lite livat i alla fall. Barn runtom på alla håll och kanter med fröknar som tillät dem att komma med infall. Precis som det ska vara, tycker jag. Det är helt okej att bli avbruten mitt i texten av en treåring som vill berätta att hon har gjort precis samma sak som Klara, eller den lille killen som sa att han aldrig klär på sig själv som Klara gör – det gör hans pappa.

Nu är det ju så med barn att hemtamhet står i direkt korrelation med antalet ord. Och ordens volym.
”Jag är törstig!”
”Jag måste kolla om min mamma är här!”
”Den där boken (vrider boken ur min hand och pekar på baksidan) har jag läst!”
”Får jag känna på din ring?”

Den lille som satt på min högra sida blev till slut så hemtam att han satt och fyndade. Dessvärre kom alla fynden från hans näsa. Och så liksom råkade han dra fingret längs min ärm, så att fingret blev fit for fight att göra nya fynd.

Ja ja. En yrkesprövning att lägga till erfarenhetsbanken.
Nu vet jag hur sagotanter har det.

I dag tänker jag på det Jantiska ”Eget beröm luktar illa”. Jag ska försöka göra lite PR för min barnbok och det är svårt. Den där jäkla Jante sitter insnörd i mina lockar och viftar med sitt slemmiga pekfinger: ”Nänänä, nu skryter du! Det är fult!” ylar han. Sen petar han sig i näsan och skickar iväg en snorkråka. Det lilla äcklet. Jag har försökt ta reda på bakgrunden till ”Eget beröm luktar illa” men jag hittar inget. Inte vid en ytligare sökning i alla fall.

Men. Boken då. Kluriga Klara kan själv. (Vik hädan Jante!) Den ser ut så här:

Så fint och skickligt illustrerad av Elina Höglander (som jobbar med nästa barnbok när tid finns).

Förutom några reportage och artiklar i tidningar (papperstidningar gubevars!) har några skrivit så här om den:

Annelie: Glömde berätta, lille Tristan vill helst att vi läser din bok flera gånger på raken, inte byta till nån annan som vi brukar göra. Mycket gott betyg vill jag lova!

Susannep (dagbarnvårdare): Jag läste den en gång, jag läste den två gånger, jag läste den TRE gånger. Inte för att den var svårläst. Utan barnen ville höra den gång på gång.

Hörni: Krönikören är personen jag är avundsjuk på. Hon jobbar som frilansande journalist och skriver så himlans bra, roliga, vassa, tänkvärda och finurliga inlägg och krönikor i sin blogg och har nu tillsammans med illustratören Elina Höglander gett ut en jättefin och rolig liten barnbok om en klurig tjej, Kluriga Klara kan själv.

Fina ord som gör mig stolt!

Tidigare skrivet om ordspråk: Egna ordspråk, Att se rött,  Att sila mygg och svälja kameler, Den som väntar på något gott – FNYS!, Kärt barn har många namn .

Vi håller på och röjer en gammal anhörigs lägenhet. Inte direkt drömsysselsättningen. Det är slitigt, skitigt, asjobbigt och tråkigt. Och samtidigt tragiskt. En människas hela liv, kära ägodelar, ihopsamlade finglas reduceras till skräp. Säck efter säck dumpas till hjälporganisationer.

Återigen lovar jag mig själv att inte lämna så mycket skräp till mina anhöriga att ta hand om. Varför spara frottéhanddukar som mest liknar ett glest myggnät? Det är inte till glädje för någon att ha ett tjugotal SL-kortsfodral – till kort som försvann för några dekader sedan. Man måste inte lagra bostadsrättsföreningens årsrapporter i 30 år. Hur många tomma glasburkar kan en person använda? Knappast ett tjog i alla fall. Speciellt inte som det finns ett helt skåp fullt med plastburkar.

Modigt dyker vi in i klädkammaren, plöjer oss fram genom gamla kläder, en hel del trasigt. Namnet klädkammare kan lura en att tro att det bara finns kläder där. Tillåt mig småle: en klädkammare kan rymma precis vad som helst från en enmeters stapel gamla Hemmets Journal till teburkar fulla med gummisnoddar, begagnade tårtkartonger och små snuttar presentpapper i lagom storlek för att slå in en ärta. Jag har aldrig känt för att slå in en ärta men den dagen kanske kommer.

Fyra säckar kläder senare börjar vi ana en vägg. Och vad hänger där? Jo, skärp.

I min vildaste fantasi hade jag inte kunnat föreställa mig att en vanlig tant kunde ha så många skärp! Hållare efter hållare med skärp. I alla färger och modeller. De ringlar ner på golvet, högen växer och växer och växer. Vi häpnar så gott det går utan att dra efter andan (lungorna vill inte ha mera damm).

348 skärp senare slår det oss: De finns ett källarförråd också. Madre mia.

Men du. Vad har du i dina gömmor? Vad ligger i alla kartonger på vinden? Hur länge sedan var det du gjorde en djupdykning i skåpet längst in?

Det är nog många av oss som behöver skärpa till sig vad det gäller sparat skräp. Och skärp.

Det är bara en bokstavs skillnad på skräp och skärp. Det hade jag aldrig tänkt på tidigare. Nu har jag mardrömmar om det.

———————————————————————————–

* Kökkenmödding är ett av mina favoritord. Det är en forntida avskrädeshög. Passade fiiint här.

Väl i stolen hos tandhygienisten slogs jag av hur annorlunda hon är. På ett positivt sätt. Hon är nämligen tyst. Jag kom att tänka på Charlottes krönika om hur jobbigt det kan vara att alltid behöva prata så mycket hos frissan. Det är faktisk ännu värre hos tandläkare och övriga rota-i-munnen-människor.

”Vilket fint väder vi har fått!”
”Gaaasch ööö!”
”Vad tycker du om Täby Centrumutbyggnaden då?”
”Gaa, schorrr uuhhöö.”

Det där slapp jag alltså. Istället tänkte jag på ditten och datten. Skolan bland annat. De senaste skrämselfakta om att man inte behöver något betyg alls för att komma in på lärarhögskolan och att vissa lärarstudenter behöver stöd för att ta sig igenom utbildningen gav mig blodsmak i munnen. Eller så var det tandhygienisten som var speciellt ihärdig på ett visst ställe.

Men den där skolreformen då, som det har pratats om i så många år? Skulle inte den göra svenska skolan så mycket bättre? Näe, det verkar inte så. Att byta betygssystem hjälper liksom inte, inte ens om man gör det många gånger. Snart är vi nog tillbaka till 1-5 igen.

AAAJ! Mera blodsmak.

Att höja lärarstatusen som Wolodarski skriver i DN:s ledare håller jag med om. I barnens skola ser jag bestört hur lärarna måste ägna alldeles för mycket tid åt barn med särskilda behov – eftersom inga extra resurser ges. Låt lärarna vara lärare.

”Bit ihop!”

Ja, det är just det som många lärare får göra. Bita ihop. Och ägna sig åt en massa administration, behörighetsstudier och annat. Medan skolan förfaller och fukten breder ut sig.

”Skölj!”

Jag lyder och sköljer bort blod och annat skräp. Att å ena sidan kräva att ”gamla” duktiga lärare måste ha en formell behörighet för att få fortsätta som lärare men å andra sidan släppa in stolpskott på lärarutbildningen – det är ju som att först skölja med fluor och sedan bli tvångsmatad med socker.

”Det blir 1200 kronor!”

Hoppsan. Tänk så mycket jag fick tänkt tack vare en tyst tandhygienist. Utbildningsminister Jan Björklund borde komma hit. Så får han också tid att tänka.

Äh. Skicka hela regeringen.

Innan de blir HELT tandlösa. Eller lösgom kanske är att föredra.

————————————————————————————————–

DN: Modern undervisning får underkänt (Jamen det har vi väl vetat i många år nu?!)
SvD: Brister i skolmiljön hindrar inlärning
DN: Befria skolan från reformivriga politiker