Vi sa till och med att vi skulle börja försöka i januari.

Nu är det januari.

Vad betyder det?

Jag vet inte.

Vi har inte börjat försöka. Vi har inte ens diskuterat det.

Jag vill fortfarande väldigt gärna ha tre barn om det är möjligt, men frågan är om vi inte borde vänta lite, med tanke på hur mycket vi har att göra just nu med huset och med jobben och barnen och dagis och allt.

Men å andra sidan; när kommer vi att få det lugnare? Förmodligen inte förrän om jag blir gravid, för då kan jag nog jobba mindre utan att min arbetsgivare protesterar.

Sen har jag också funderat väldigt mycket kring om det verkligen är etiskt att försöka få ett tredje barn när de senaste graviditeterna var så krångliga. Vi har ju lyckats få till två friska, fantastiska barn. Nu är jag äldre (herregud, om en månad fyller jag 29!). Tänk om nästa barn får någon fruktansvärd missbildning. Det värsta vore om bebisen dog så fort han eller hon var född. Eller om det skulle krävas en ruskig hjärtoperation eller något liknande. Hur skulle det kännas?

Jag skulle säkert anklaga mig själv, och sen skulle det innebära en jättestor påfrestning för vår familj – klarar vi det?

För det tredje undrar jag om min sambo är inne på samma linje fortfarande. Han har ju inte sagt något på länge. Han kanske inte alls vill ha ett tredje barn längre? Fast då vore det ju sjysst om han sa det till mig. Fattar inte varför det alltid är jag som måste ta upp frågan.

Jag har alltså inte varit på jobbet i dag. Det är första gången på flera år som jag inte arbetar för att jag är sjuk. Vabba, ja, det gör man ju titt som tätt, men nu är det jag som sviker. Känner mig riktigt lat – fast det är jag ju inte.

Jaha, så nu ska man bli husägare alltså. Vad skönt. Då kan vi spela instrument, bråka, dansa och skrika hela nätterna utan att någon annan störs. Fantastiskt! Jag har aldrig känt mig bekväm med att bo i lägenhet. Det känns alltid som om någon annan hör och ser vad man gör, och vår bostadsrättsförening är så himla petiga. Det får inte ligga en Bobbycar ute utan att någon får dåndimpen eller kräks över oredan. Nu har vi snart vår egen trädgård att skräpa ner i.

• Dammsugit
• Bjudit in vänner tills i övermorgon
• Pratat med banken och mäklaren om huset som vi vill köpa. Vi tänker bjuda max 1,4 miljoner.
• Skaffat färg, brytningsfärg, skrapa, sandpapper och penslar.
• Lagat ganska avancerad mat och diskat.
• Tvättat och skrapat altanväggarna.
• Storhandlat…

…. och efter kvällsmaten och läggningen av barnen tänkte jag fortsätta med altanmålningen, men tyvärr tog energin slut där och då. Jag försökte verkligen peppa mig själv i bästa Carolina Klüft-anda men det hjälpte inte. Tvärtom. Det enda peppningen ledde till var att jag hamnade framför tv:n och OS-studion.

Och det var det sämsta jag kunde ha gjort. Nu är risken väldigt stor att altanen förblir i sitt nuvarande skick de närmaste… åren? Ja, för när jag har påbörjat ett verk gäller det att jag fortsätter arbetet utan att ta minsta paus. Annars brukar det av någon outgrundlig anledning alltid sluta som en ofullbordad symfoni.

Men, vad vet jag? Det kan ju bli modernt med avflagnade, halvskrapade räcken i gråblått och mögelfärgat trä. Låt oss hoppas på det. Amen.

Hela upplevelsen var ganska surrealistisk. Till exempel det faktum att sköterskorna frågade mig om det var bekvämt när jag låg i gynställning och med armarna rakt ut åt sidorna som ett X kändes märkligt – hur skulle det kunna vara bekvämt? Och när jag vaknade hade jag jätteont i magen eftersom jag hade blött för mycket och fått någon slags våldsam magmassage och sa till folk på uppvaket att det kändes som om jag hade blivit våldtagen av en elefant – jag menar, det är ju inte sådant som jag kläcker ur mig till vardags. Dessutom har jag ingen som helst verklighetsbaserad kunskap om hur det känns att ha sex med en elefant – det kanske är jätteskönt?

För övrigt inleddes resan till sjukhuset med att S spydde över hela baksätet, fatta vilken härlig uppladdning… Hela familjen har varit magsjuk utom jag, men jag mår rätt kass ändå. Måste ta och käka lite järntabletter så blir det nog bättre.

Annars då? Jo, vi kom hem från Kreta ganska nyss. Kreta var helt ok men maten smakade pyton. All inclusive är inte så fantastiskt som man skulle kunna tro. Drinkarna var sliskigare än sliskigast. Men havet var underbart.

E älskar också katten, men katten älskar inte henne. Anledningen är att varje gång hon möter katten illskriker hon av förtjusning. Däremot gillar katten mig, så jag har fått klappa den utan problem.

Tills i dag. Då dök den självutnämnda djurskyddsinspektören upp. Jag skulle bara klappa katten lite men det fick jag inte för tjejen. ”Hon har faktiskt kattungar i magen, så du får inte jaga henne”, sa tjejen. Vadå jaga? Katten åmade sig runt mina ben och ville inget hellre än njuta av mina ömma smekningar. Men jag drog mig undan litegrann. Inte för att jag trodde att katten led av att röra sig – jag hade nyss sett den klättra fem meter upp i ett träd och jaga fåglar. En aktiv graviditet helt enkelt.

E försökte sedan mata katten med ett maskrosblad helt vänligt. Då fick tjejen verkligen spader. ”Hon kan inte äta det där!!! Och tänk på att hon har kattungar i magen!!” skrek hon.

Ja, herregud, vad hade hänt med kattungarna om deras mor hade ätit sallad? Inte ett smack. Men vi slog till reträtt trots allt. Får se till att träffa katten i enskildhet nästa gång.

Läget? Jotack, lite bättre kanske. Men jag känner mig fortfarande inte som mig själv. Det kan dock ha en naturlig förklaring.

I natt var jag vaken till klockan fyra. Så länge brukar jag inte ens vara vaken när jag någon gång ibland går ut och slår runt. Kan tillägga att det inte var det minsta frivilligt. E vaknade vid 23 och var hur pigg som helst. Hon vägrade att somna om, och jag hann med inte mindre än två Dharma och Greg-avsnitt innan hon motvilligt gick med på att somna tidigt på morgonen. Allt fler barn drogas till sömns sägs det men här har vi en ettåring som verkligen är ren från sömnmedel.

När man ligger och inte kan somna för att den odrogade ettåringen nyper en med sina alltför långa naglar i armarna finns det dock en hel del kul att fördriva tiden med. Jag hittade på en hel fantasyroman i går. Tänk om man kunde tanka ut den ur skallen och in i datorn utan att behöva skriva ned den. Då skulle jag snart ha en lång rad titlar på meritlistan.

- Pappa, pappa, får vi leka med farmor?

- Tyst, ungar! Om ni gräver upp farmor en gång till får ni stryk.

(Nu sitter jag här och skrattar ansträngt och torrt eftersom historian är så kass)

Jag mår skitdåligt. Huvudet bara snurrar, jag är supertrött och jag mår fruktansvärt illa. Har mått så här sedan i onsdags när jag fick missfall, och jag orkar snart inte med det mer. Fattar inte vad det är för fel på min kropp. Varför kan den inte börja fungera som vanligt? Känns som om jag ska svimma flera gånger om dagen.

Trodde förut att det berodde på de äckliga methergintabletterna som jag fick på sjukhuset, men dem har jag slutat äta nu. Det är väl lagen om alltings jävlighet som gör att jag mår piss nu när jag ska åka till Kreta på torsdag.

Visst var det bäst så, för mig och din familj. Du blev inte till i rätt tid. Din existens var ifrågasatt redan från början. Men jag kände ändå så mycket för dig, och jag föreställde mig hur du skulle se ut, fast jag räknade med att inte behålla dig. Jag vet att du skulle ha liknat dina systrar och att du skulle ha fötts i mars månad. Och även om jag inte ville ha barn just nu så älskade jag dig så mycket att jag tvivlar på att jag hade klarat att ta tabletten för att döda dig. Att göra det mot dig – som bara gjort misstaget att bli till i fel tid – hade varit omänskligt svårt.

Därför kanske jag borde tacka dig för att det blev som det blev. Ett missfall var absolut det bästa i den här situationen. Men jag saknar dig. Jag kommer alltid att fundera över hur det hade blivit om du hade fått finnas till. Om du hade varit en pojke eller flicka. Om du hade varit vild eller stillsam. Hur det hade känts att hålla dig.

När jag kom ut från akuten i dag efter att missfallet konstaterats mötte jag en man som ringde till sina föräldrar och berättade att han blivit pappa. Förlossningen ligger alldeles intill akuten. Han var så glad. Och jag blev glad för hans skull, men det gjorde ont. Trots allt gjorde det ont.

Lilla vän, tack för att du fanns en stund. Förlåt för att jag inte ville ha dig. Om du får ett syskon kommer jag alltid att ana dig vid hans eller hennes sida.