kväver min rädsla, att tiden jagar mig, att jag varken hittar min nyckel till frihet. Jag springer och öppnar dörrar, men hela tiden kom jag in varje rum var fel. Jag blir frusterade. Tiden är min fiende. Jag är instängd av inblicken i min egen inre värld, den djupgående negativa mönster i psyket som mördar mina hopp och längtan till min helhet. Att jag blir fri, och att jag ser livet som en enkel sak. Att inte det känns barbariskt att leva. Jag lever för alla, men vad lever jag för mig själv, vilken egentligen nyttja har jag?

Jag letar ständigt efter den framgångsnyckeln. Jag gråter i mina tankar. Det är tankar som mördar mina dagar ibland, att jag känner mig viljelös och orkelös. Ibland är det inte lätt att veta hur man ska göra för att få det man vill brinna för. Att jag hyllar många andra att komma längre med sina mål, tänker jag vettufanken, varför händer inte det med mig?

Det skrattretande är att det känns som att någon styr mitt levnadsöde på ett högre väsen. Någon lurar mig, och flyttar framgångsnyckeln hela tiden på olika platser, som inte jag ser den än. Jag är tortyerad och tyrannerad. Antonia sände telepatiska sms och väckte upp sin uppmärksamhet för mig.

Att jag inte kände för att förklara, textade jag kortfatta meningar. Att tro eller dö. Att välja eller dö. Jag beskrev min fiendeskap med tiden. Tiden tätar min utrymme, jag är inte fri. Jag tortyeras av frågor, att tankar irrar runt i mitt huvud, att varför inte det händer något bra, nu när jag vet och många säger att jag kan mycket. Men varför öppnar inte jag den rätta dörren?

Jag surade i mina bekymmer, bläddrade jag i kvinnotidning, ikväll efter ha sänt sms till Antonia. Ett litet sammanträffande, kom jag till den näst sista sidan, stod det en reklamförd berättelse om en bok. Att en vis manlig läkare påstod:

Att må dåligt är en bra början, och tacka dina motgångar.

När jag såg rubriken av en snabb slump, tröstade det mina rubbade hormonoer i obalans. Jag tänkte, att jag mår dåligt för ofta är alltid en bra början? Att jag ska tacka för mina motgångar, men vilka motgångar? Att jag ska tacka för att jag har bara råkat öppnat fel dörrar, eller var det förutbestämda dörrar jag skulle välja under omedvetenhet, av något högre väsen?

Att ta ett beslut tar vi själva men vi kan inte veta vilka konsvekenser vi får efter beslutsvägar, men vem ger oss konsvekenser?