Gissa, om att jag fick det tredje mailet jag väntade i hungern på. Jag blev bara mätt av besvikelsen som bara åtrade i blodet. Jag orkade inte stressa upp irrationshormoner.

• Va fan, vad var det för svaret? Jag ville ha min rätt besvarad till vilka anledningar jag inte kanske platsade i deras arbetslag och att jag inte fick bra bemötande av arbetslaget och varför fick jag lovord? Frågorna besvarades inte.

Suckerstönar. Kraftiga och intenstiva. Tunga andetag. Nu skiter jag i det här. Han skrev bara att dom inte ville ha för många timvikarier och att han hade inte mycket att tillägga till när han varit i samtal igen med de andra. Va, ni som har gjort en bedömning och nu vet ni inte vad ni skulle säga och svara på frågorna? Eller förklarat er bättre?

Bara att ni inte ville ha för många nya timvikarier var det enklaste svaret. Tiden kan förändra situationer. Tro inte bara att jag inte är dum, och jag ska försöka ha ögon på det.

• Om den dagen hör jag fåglarna viska i mina öron,  att ni släpper in nya timvikarier, kommer jag tillbaka och bråkar för min rätt för att ni har aldrig varit förtydliga med att varför jag inte fick chans, och om att varför ni fördömde mig? 

Jag lämnar er i fred. För att ni ska inte ha många och nya timvikarier var det skälet till att jag accepterar era svar för tillfälligt även om jag vet att det var en dålig argumenation. Nu får vi se om ni håller era lovord. Att inte ha nya timvikarier betyder det att ni inte ska ha mig eller någon annan. För då annars luktar det dubbelmoral och då bränner jag er. Och kräva er att få svara på min rätt.