För den som bryr sig om mitt bloggande om ditt och datt finns den numera på följande adress:
Av olika anledningar tar jag nu mitt pick och pack och flyttar ut från metrobloggen som hyst min blogg i två år.
Min nya bloggadress är http://www.thomaslundgren.nu/aspergerbloggen/ och där fortsätter jag att skriva precis som förut. Kom gärna dit.
Denna blogg kommer att ligga kvar som referens ett tag men uppdateras alltså inte, för nya visdomar från mig gäller alltså adressen ovan.
Jo, jag bantar och försöker samtidigt röra på min otympliga kropp för att på så sätt komma ned i en vikt som gör mig om inte vackrare så i alla fall lite friskare och gladare i själen.
Jag har inte druckit Cola på femton dagar. Det tycks fungera än så länge, och en bra början för operation ”fitness”.
 |
| Detta är alltså inte jag… |
Med mera. Denna kolhydratfattiga bantning är givetvis inte något man kan leva med i resten av livet. Den avser bara att få ned en i vikt relativt fort. Sen får man bygga upp en sund livsstil där det ingår mycket motion. Men några kilon har faktiskt släppt taget om mig, även om jag knappast kan se det på min kerubliknande kropp och man ska inte bli för vågfixerad, jag vet.
Men ingångsvikten var 106kg och nu två veckor senare samma denna min högst opålitliga våg att jag väger 102kg. Den uppgiften tar jag med en nypa salt, men nästa gång jag är på BK ska jag be att få väga mig. Sen ska jag meddela min högst ointresserade omvärld hur det går.
Jag hade fel. Som vanligt. Men Mario Vargas Llosa är en värdig nobelprisvinnare, favorittippad i flera år och sedan lämnad bakom i det sedvanliga startfältet av Oz, Adonis, Tranströmmer; Oates och de andra. Till synes bortglömd av alla utom de aderton.
Expressens Karin Olsson förutsåg, mycket träffande, att vänsterintellektuella skulle ha svårt med priset och hon har redan fått rätt i och med att en handfull redan politiserat valet och fördömer Vargas Llosas liberala åskådning, en har till och med kallat honom diktaturkramare. När ska dessa människor lära sig att priset handlar om litterära förtjänster, inget annat. Låt oss undvika – fel, låtom oss helt avstå från- att politisera nobelpriset. En skärskådning av alla pristagares politiska åskådningar faller definitivt inte alltid till deras fördel, men å andra sidan är de allt som oftast högst läsbara. Och det tror jag inte att jag har fel om.
Ni har säkert läst om det. En dagisvikarie som twittrade om att han skulle våldta några barn vid nästa arbetspass.
Nu förutsätter jag att den här dagisvikarien inte var någon pedofil, utan bara en förvuxen pojke kvar i ”höh,höh,höh”-stadiet, en grogrund för osmakliga skämt om allt som man absolut inte bör skämta om. Likförbannat bör man väl veta att Twitterrader försvinner rakt ut i cyberrymden, ibland till evig glömska och ibland ända till chefens skrivbord. Och hon skrattar inte.
 |
|
F U L T |
Det här är samma princip som när tonårspojkar slår sönder lyktstolpar för att impa på varandra. Till slut gör någon någonting som verkligen är över gränsen t o m för en tonårings förnuft. Och så hittar vi en vanligtvis ganska klok, men osäker, pojkspoling med foten i klaveret.
Tänk själva. Stå för de värderingar som ni faktiskt innerst inne delar och måste man absolut dra vågade skämt, gör det i en krets som förstår att det är skämt och delar din förmodligen ganska skruvade syn på vad som är roligt. Vi andra gör det med säkerhet inte.
Jag brukar förutsäga vilken årets nobelpristagare i litteratur blir. Jag har hittills alltid haft fel. I år tror jag på Philip Roth.
Kom ihåg var ni läste det först.
Som jag skrivit tidigare äger man inte ”sin” katt. Den äger en. Men det finns emellertid vissa skyldigheter man som s k kattägare måste uppfylla. Dels dem som katten eller katterna ställer på en, och dels dem som katterna inte alls ställer, men behöver ändå.
Mina katter kräver mat vid de flesta tider på dygnet, men de får det – i princip- bara på morgonen och på eftermiddagen. Detta vet de om.
Inte för att de kan klockan, men deras magar är finstämda instrument som vet exakt hur länge sedan det var sedan de fick mat sist, och då gills inte de småmåltider de eventuellt satt i sig däremellan (spindlar, småkryp, flugor eller gnagare om sådana finns tillstädes). Vanligtvis inleder de sina övertalingskampanjer någon timme eller några timmar före den utsatta tiden, för de vet att husse är trög och att han inte förstår poängen och då är det bäst att börja i tid.
Detta sker genom att katt nr 1 uppenbarar sig i min närhet och börjar jama på ett sätt som antyder uttråkning, oerhörd hunger eller båda. Om det inte tar (vilket det sällan gör) börjar han att ha ned papper på golvet och göra confetti av dem, vilket jag hatar. Det vet katten om, det är därför han gör det.
Samtidigt uppenbarar sig katt nr 2, gärna i ansiktshöjd, och buffar och stryker och placerar sin bak farligt nära min näsa. Det hjälper inte att slänga ned honom, han kommer alltid tillbaka. Om inte direkt så efter någon minut.
Råkar jag sova vid tillfället (jag sover middag varje dag) så sover de med mig tills deras hunger tvingar dem att se till att jag vaknar, vilket sker genom att någonting måste puttas ned från mina överfulla nattduksbord (ja, jag har två), papper måste krafsas på och rivas sönder alltmedan katt nr 2 försiktigt boxar mig i ansiktet med sin tass (klorna indragna). Detta är anledningen till att katterna aldrig får sova nattsömnen med mig, för då ska jag väckas klockan fyra på morgonen för då anser de att det är dags att börja tänka på mat.
När klockan närmar sig fyra får de sin mat och fem sekunder efteråt är de nöjda och parkerade i min säng, tvättandes varandra och sig själva. Sticker man dit en hand kan man få bli tvättad själv.
Om katten inte är tyst längre när han kommer, utan du kan höra ett milt klickande djur när han är i antågande är det dags att klippa hans klor.
Detta sker aldrig frivilligt och vissa kattägare lämnar helt sonika in katterna hos veterinären för att göra det. Jag gör det själv, men får kämpa i en vecka för att alla tassarna ska bli ordentligt klippta, för klippandet sker i omgångar under vilket katten får möjlighet att anfalla och döda den speciella klosax jag använder. Får de detta går det med på att man klipper några klor då och då, men inte för länge för de gillar inte att bli fasthållna och särskilt den ena katten kan då göra avstamp i bröstkorgen/magregionen på mig vilket ger synliga skador på min vackra kropp.
Men tar man sig tid med djuret brukar det gå bra, förutsatt att man vet hur man gör och var klopulpan sitter. Vet man inte det kan det vara idé att lära sig av någon som är van innan man sätter igång. Annars kan katten göra en mycket illa och dessutom tappa respekten för en.
Samma sak gäller för övrigt när man ska ta fästingar. Fort ska det gå annars försvinner katten. Mina uppskattade till slut när jag plockade fästingar på dem för det innebar ju att jag klappade och strök deras päls extra mycket, vilket de tycker om. Sen gällde det att få grepp om fästingens kropp och dra rakt ut, vilket fungerat utmärkt för mig.
Nu är de innekatter, så nu får de inga fästingar längre, vilket är skönt. Fästingar är svåra att tycka om.
Men allt detta är oväsentligheter för katterna själva som lever sina liv i en evig kretsgång mellan matskål, toalådan och sömnen. Ibland leker de lite också och kelar med den människa som de med självklarhet hävdar att de äger.
Det har nog aldrig varit lätt att vara ett krönt huvud, oavsett fördelarna som det fört med sig. Idag är monarken på något vis fången i sin egen roll där han i motsats till resten av befolkningen inte får uttala sin privata ståndpunkt även om han rent formellt har en rätt att göra det. Varje ord som kungen uttalar vägs på mediernas silvervåg och republikanerna flåsar honom i nacken för att göra Sverige grått och traditionslöst.
Idag öppnar Hans majestät Konungen Sveriges riksdag. Det är inte särskilt höga odds på att han där kommer att nämna åtminstone något om nysvenskar, invandring och dess nytta för vårt land.
Missförstå mig rätt, jag skulle personligen verkligen uppskatta att statschefen uttalade sig om värdet av kulturell samverkan, religionsfrihet och tolerans. Men det kan samtidigt vara att överskrida de väldigt luddiga regler som begränsar hans ämbetsutövning från Torekovsöverenskommelsen. Hur politisk får kungen vara? Han har blivit modigare att utforska de gränserna med stigande ålder och erfarenhet.
Att veta när en så offentlig person som kungen uttalar sig som privatperson eller som kung är givetvis omöjligt. En regel är givetvis att de tillfällen då kungen i kraft av statschef öppnar riksdagen, håller nyårstal eller leder utrikesnämnden, dvs uttalar sig ex cathedra, talar han alltid i egenskap av rikets kung. Ett snabbt uttalande under en älgjakt när en journalist placerar en mikrofon framför honom, däremot, kan mer skrivas på privatpersonens konto, och som sådant borde han kunna få säga vad han vill, precis som du och jag.
Förresten tänker jag ge Jimmie Åkesson rätt i en fråga (och det är banne mig inte vanligt): Sluta bete er som småbarn i riksdagen och uppför er värdigt….SD:s vämjeliga människosyn, totalt snedvridna syn på främmande religioner och knätofsnationalism ska bemötas i debatt. Inte genom mobbing och utfrysning. De vinner bara de på.
Slå vakt om demokratin. Även när det blåser motvind.
Den mänskliga drivkraften tycks vara pengar. Det är sorgligt att behöva inse det, men så verkar det vara i de allra flesta fall. Det är det som får vårt samhälle att rulla på, och samtidigt det som gör vårt samhälle så kallt.
Att Sverige skulle vara förskonat från korruption är en skröna, en ståndpunkt som väldigt många nu tvingats att ompröva. Sant är att korruptionen är jämförsvis låg, i synnerhet om man jämför med länder i Afrika eller Asien. Men den finns här. Rakt under näsan på oss. Det kan vara grannen och det kan vara – du.
Kanske är vi på väg att bli ett samhälle med fixare. Människor som fixar tjänster på egna företaget i gengäld mot en tjänst från en annan fixare på något annat ställe. En egoismens naturahushållning, således. Det var sådant – i kombination med en allt för generöst och ofinansierad keynesekonomi- som fick exempelvis Grekland till randen av ekonomisk kollaps. Fixare genererar nämligen ingenting för någon utom möjligtvis för sig själva.
Den stora egoismen och pengacentreringen kan vi vara utan. Pengar kan vi inte vara utan innan någon kommit på ett fungerande system för hushållning, samhällsbärande funktioner och utbyte av tjänster som gynnar alla. Det är helt enkelt ett nödvändigt ont.
Det här skrev jag alldeles gratis.
Det rosa bandet fladdrar igen, och du kan hjälpa cancerfonden genom att köpa bl a Sallad Provencale från ICA. Gör gärna det. Inte för att andra cancerformer är mindre viktiga, men ett gott initiativ är ett gott initiativ.
Av välkända anledningar har människan släppt ut en hel del radioaktivitet i omgivningen under det sistlidna seklet. Viss radioaktivitet finns alltid där, ty allt levande är svagt radioaktivt av sig självt. Men de doser som alla atombombsprov, kärnkraftverkskatastrofer och militära experiment som gått fel, gett har tveklöst lett till att människan fått olika former av hälsoproblem.
För tjugo år sedan hade jag kunnat svara nej på frågan om jag hade några fall av cancer i min släkt. Idag är saken annorlunda. Både min far och min bror dog av explosiva cancersjukdomar som inte upptäcktes innan det var försent. Min syster har opererat bort benign (godartad) cancer och det har jag också.
Oavsett om detta kan härledas till miljöbetingade orsaker eller saker man åsamkat sig själv är cancer något som ingen människa ska behöva uppleva i förtid. För det är sant att cancer är kroppens sätt att bryta ned en kropp som levt för länge; lever vi länge nog får man cancer. Men att få det innan man fyllt, säg, femtio, fyrtio eller trettio är tecken på att något är fel med programmeringen.
Stöd cancerfonden och rädda liv.
