Min far självmedicinerade. Dvs han drack för mycket, drack för att glömma, drack för att hålla huvudet över vattnet.

När jag själv var gammal nog för att inse detta – för jag trodde i det längsta att det var normalt att fäder drack hejdlösa mängder öl framför TV:n varenda kväll (de tyngre grejorna drack han i lönndom)- blev jag livrädd och blev absolutist på stubben, det var mitt val. Jag sågs som lite av en kuriositet för detta, för vilken tonåring valde frivilligt att avstå från tonårsfesternas obligatoriska öl- och spritorgier. Ja, ensam var jag inte men vi var banne mig inte många.

I vuxen ålder kunde jag slappna av. Insåg att jag inte hade något behov av alkohol och kunde därför dricka öl någon gång ibland för att det var gott till maten eller sitta och läppja på ett glas whiskey en hel kväll om sådant bjöds. Men jag har aldrig haft något behov av att ha sådant hemma och blir inte sugen när jag ser andra dricka. Så jag är nog inte i farozonen, trots allt.

Mitt missbruk kom inom ett annat område. I barndomen dracks det ytterst sällan läsk. Saft, ja. Vatten, ja. Men väldigt sällan läsk, det var en riktig lyx. Coca Cola såldes på den tiden i glasflaskor á 1 liter eller 25cl. Förmodligen fanns det stålburkar också, men det minns jag inte. PET-flaskorna kom senare. Vankades det sånt hemma var det i samband med festligheter.

När jag blev gymnasist började jag tjäna mina egna pengar och dessutom fanns det läskmaskiner utställda i skolkorridorerna. Därmed var mitt öde beseglat. Jag blev beroende av Coca Cola.

Detta märktes inte på min späda kropp förrän jag fyllt tjugosju. Sen började jag sakta men säkert lägga på mig, men jag kunde inte sluta dricka.

Sedan dess har jag förstås försökt sluta. Flera gånger. Men aldrig lyckats. Jag är åter inne i en period då jag lever utan Cola (ren sedan en vecka) men jag har inga förhoppningar om att klara mer än en dag i taget.

Folk må skratta, men Coca Cola-beroende är en realitet som jag vet att många lever i. Farligast är nog egentligen de varianter som inte innehåller socker, utan sötningsmedel som  t ex sucralos eller aspartam. Dessa har bevisats vara inte bara hälsovådliga, utan lurar dessutom kroppen att konsumera mer socker än den skulle eljest. Den vanliga Colan fräter visserligen inte ned tänderna (det är en myt) men den skadar emaljen och orsakar karies. För att inte tala om att man faktiskt blir fet.

Nu ska jag ta mig ett glas Ramlösa. Skål.

Utvecklingen har gått därhän att det idag ryms det mesta som man kan behöva (och lite till) i en s k smartphone. Man är alltid tillgänglig, man har alltid information och man är aldrig vilse.

Jag har alltså ”fått” en ny telefon av min telefonioperatör (mot att jag sålde min odödliga själ).

Lite otäckt är det dock, för stressen ligger så att säga på lur runt hörnet med en sådan där telefon som vet allt. Man kan aldrig riktigt koppla av. Så jag lämnar luren hemma emellanåt och är härligt onåbar och utsatt för risken att vara vilse, inte få veta och vara pinsamt ovetande om det senaste.

Jag har bland annat en helt onödig, men ack så charmig applikation i min telefon som talar om vilka stjärnorna på himlavalvet är bara genom att jag lyfter telefonen mot just den del av himlen. Så nu är jag aldrig i okunskap om huruvida den starkt lysande pricken är Venus, Mars eller Altair i Örnen. Det gör mig knappast till en bättre människa, men det stillar i alla fall min nyfikenhet under stjärnklara nätter.

Men allra bäst är det trots allt när man kan röra sig ute och känna total frihet från världens krav och ävlan. När bara nuet spelar någon roll, stjärnorna kan få vara stjärnor och den exakta positionen av din varelse spelar mindre roll. Tacka fan för att folk är stressade.

Kanske bäst att bli Amish.

För att riktigt förstå hur skruvade de är i Nordkorea räcker det inte med att veta att befolkningen svälter, att Kim Jong Il påstods ha gjort en golfrunda med fem hole-in-one första gången han spelade golf och sägs vara innehavare av världens största pornografisamling. Det rapporterades också att sparvarna grät när ”den store ledaren” Kim Il Sung dog (samma sparvar som Kim uttalade sig så raljant om när han kommenterade Maos utspel om att dessa harmlösa djur var den egentliga orsaken till svälten i landet under ”det stora språnget framåt”) samt att en ny stjärna tändes på himlen då Kim Jong Il föddes. Koreansk revoltutionsretorik kan vara minst sagt svulstig. 

Nordkorea är det enda land jag känner till där statsöverhuvudet är en död man, för Kim Il Sung är fortfarande statsöverhuvud i Nordkorea. Att ”den store ledaren” råkar vara död sedan 1994 är bara en teknikalitet som barnbarnet och troliga efterträdaren Kim Jong Un får leva med. Att han gör som Juan Carlos i Spanien efter Franco och återinför demokrati så fort Kim Jung Il är död är väl knappast att vänta.

Så tycks de resonera, de som dyker upp i än det ena än det andra sammanhanget och däremellan gråter ut om allt mellan himmel och jord i tidningarnas söndagsbilagor eller Hänt i Vecket och liknande kvalitetstabloider (avsiktlig oxymoron). 

Eftersom jag själv är från Farsta och jämgammal med en viss journalist med oerhört bekräftelsebehov ser jag att detta inte ändrats, men en sak måste man säga till hennes försvar: man skulle faktiskt kunna förledas att tro att sentensen från rubriken är sann bara genom att leva sitt liv genom tidningar och TV.

Se i musikvärlden. Om ett någorlunda stort band inte släppt en platta på tre år är deras nya platta genast en comeback, oavsett om de faktiskt inte gjort något annorlunda under tiden. Sångaren Robert Jelinek i småländska the Creeps fick rykte om sig att vara mentalt sjuk för att han valde att leva ett tillbakadraget liv så långt från mediernas ljus som möjligt. Han är inte sjukare än någon annan.

Listan kan göras lång. Författaren Peter Hoeg har ett liknande rykte, trots att han faktiskt bara tillbringat tiden mellan sina böcker med att ta hand om sina barn eller göra research för nya böcker. Felet han begick var att vägra att låta sig intervjuas, vägra att synas och inte vara den superstar som bokförlaget ville att han skulle vara. Då kan man inte vara normal, tycker de upplysta mediamänniskor som själva kommer förtvina och dö den dag då lamporna omkring dem slocknar. Så även denna kvinnliga journalist från Farsta, inte känd för sin intelligens då det begav sig och ger inte intryck av att ha fått någon sedan dess, fast det kan ju jag, arme syndare, inte veta något närmare om. Vi har inte setts på tjugo år.

Vi människor som aldrig syns någonstans utom möjligtvis som statusrader i Facebook eller på Twitter, vandrar följaktligen i dödsskuggans dal, men vi har dessbättre funnit andra sätt att bli bekräftade på. Man kan skriva konstiga blogginlägg, till exempel.

Blev inspirerad att skriva om hög musik av en facebookstatus, ty även jag har drabbats av detta otyg.

Jag älskar musik på många sätt. En del musik handlar om skönhetsupplevelser, som en del klassiska kompositörer. Andra handlar om ren melodi eller om rytm. Olika musikstilar handlar om att hitta olika saker i den musikaliska upplevelsen. Techno handlar tydligen om att känna musiken och där blir det nej-tack för mig. 

Jag har en granne några portar bort som gärna spelar techno högt så att hela huset skakar. Dessutom på okristliga tider så att man rödögd och nästan aggresivt famlar efter sin knölpåk. Detta otyg att spela så högt att hela huset hör, är så egoistiskt att jag knappt har ord för det. Dessutom onödigt.

När jag själv någon gång spelar musik högt kan jag inte höra den om jag går ut med soporna, och då tycker jag själv att det är på gränsen för vad som är njutbart. Då kan man föreställa sig de volymer som de här technostereoapparaterna (eller om det är datorer) pumpar ut så att säga i stormens öga…Att spela så att grannarnas möbler hoppar flera portar bort är inte okej…

Mina mer direkta grannar spelar också musik, men den ena nöjer sig med smörig latinamerikansk musik typ Julio Iglesias och den andra spelar tårdrypande sentimentalitet av arabiskt märke. Jag undar om araber är förmögna att göra annan sorts musik än hjärta-smärta. Det verkar banne mig inte så. Eller också har killen som bor ovanför mig en sådan hemlängtan att endast sådant hjälper. Men jag har inte hört någon annan typ av arabisk musik någon annanstans heller. Men de stör mig inte så mycket, för deras musikspelande varar inte så länge och är aldrig sent på kvällarna eller tidigt på mornarna. Det kan man inte säga om technopojken några portar bort. Hänsyn vet han inte vad det är.

Grannens hund gillar att sjunga ut sin smärta när hans matte inte är hemma. Det gör den alla tider på dygnet och jag har klagat så att min hyresvärd nog är rejält trött på mig. Men det är lägenhetsöverskott i Perstorp och min privata värd vill inte bli av med hyresgäster vilket uppenbarligen har haft till resultat att man får göra vad som helst utom att glömma hyran och ändå bo kvar.

Nu ska hundfamiljen flytta till en större lägenhet lite längre bort och då får väl jag frid, då. Hyresvärden lovade mig att inte hyra ut lägenheten till någon med hund eller störande vanor, vilket antingen var cynism eller ett ärligt försök att blidka mig. Jag hoppas på det senare.

Nu står det till som det står till i vårt parlament. Spring nu inte omkring som dagisbarn (dum liknelse, för jag tror de är klokare) och gör nationalisterna till martyrer för demokratins baksida, det är de inte värda. Släpp in dem där de har plats och bemöt dem där.

För övrigt nås jag nu av budskapet att myndigheterna i den amerikanska Virginiasamväldet (Virginia är ingen delstat, visste ni det?) avrättat en utvecklingsstörd kvinna genom giftinjektion. Eller som byråkraterna uttrycker saken: ”avdagatagen genom Virginiasamväldets försorg.”

Barbarer.

Den fria tanken och humanismens idé motarbetas väldigt i världen just nu. Mycket beror detta på att liberalismens idé mycket sammanblandas med nyliberalismen (som egentligen borde kallas gammelliberalism, för den är äldre än den socialliberalism som jag själv företräder) och att denna nyliberalisms egoism och kyla knappast är tilltalande för människor som ser ett värde i att bry sig om varandra.

Men den socialliberala idén bygger just på principen att människans rättighet att forma sitt eget liv också hänger samman med dess skyldighet att bry sig om sin nästa. En socialliberal förespråkar aldrig nedmonterandet av trygghetssystem eller privatiserandet av samhällsbärande funktioner. Men våra röster är få och i lojalitet gentemot de mer nyliberala moderaterna har man fått offra mycket av detta i t ex sjukförsäkringssystemet. Det tycker jag är fruktansvärt.

Själv röstar jag alltså liberalt för att den rösten i alliansregeringen ska bli starkare. Är centern alliansens gröna röst, så är folkpartiet dess mänskliga. Tyvärr har man inte nått fram med det budskapet, snöat in för mycket på skolan och ses blott som ett stödparti till ett återuppstått moderat parti som i mycket tagit traditionella folkpartifrågor och gjort dem till sina egna med en viss nyliberal touch.

Jag hoppas att den kommande mandatperioden innebär att man öppnar ögonen för de stora och vanärande blottorna i sjukförsäkringssystemet. Detta gick folkpartiet till val på, men det gick de flesta förbi.

I mer konservativa samhällen som Polen, Ryssland eller i de baltiska staterna, är liberalism fortfarande ett rött skynke för att det utmanar denna stockkonservatism som byggts på toknationalism och religiösa dårskaper. I Sverige har vi nu ett nationalistiskt parti i riksdagen som jag verkligen hoppas kommer att bemötas med fakta istället för att tigas ihjäl.

Som liberal blir jag ledsen när jag kallas för människofientlig och att jag inte gillar kulturella eller humanistiska värden eftersom jag förutsätts tillbe Mammon. Det är inte sant. Det är verkligen inte sant.

Jag har några stycken vänner jag umgås med, och därtill några stycken som är mer bekanta som man utbyter hälsningar och så med.

Dessa vänner har alla möjliga politiska åsikter, från vänster till höger, och som vän är det ju extra viktigt att man accepterar deras synpunkter även om man kanske inte delar dem och inte alltid förstår sig på dem. Men det är okej.

Några vänner som sympatiserar med Sverigedemokraterna har jag emellertid inte. Jag har väldigt svårt att förstå hur en människa kan förfalla till sådan ytlighet och trångsynthet att man stödjer ett parti med sådan tydlig människofientlighet på programmet samt en så förlegad, otidsenlig, företeelse som nationalism.

Personligen förstår jag inte vänsterpartister heller, och Lars Ohly tycker jag är otäck, en vindpust från en kall tid då människan var statens fånge och ditt värde bland annat stod i förhållande till huruvida du hade partibok eller ej. Skillnaden är att jag inte tvekar en sekund på att dagens vänsterpartister är humanister med hjärtat på rätta stället, vilket väl inte alltid kan sägas om Sverigedemokrater… men lyckoriket står inte att finna i vänsterns socialistiska Utopia heller, även om jag föredrar det hundrafallt framför den läskiga nationalistidyll som Sverigedemokraterna drömmer om. Om jag nu måste välja, alltså.

Håller tummarna för en egen borglig majoritet imorgon.

Jag får inte SD-problematiken ur huvudet.

Jag läste på aftonbladets kommentarsrader (jag vet att man inte ska det, men jag kan inte låta bli att lyssna på vox rattus ibland). Där klagades det över att SD-sympatisörer känner sig mobbade av etablissemanget (underdogperspektivet igen) och de definitivt inte är högerextrema eller rasister utan ”bara” försöker lösa Sveriges ”katastrofala” immigrationsproblematik.

Om man röstar på ett parti som bildats på rasmassorna efter BSS och framstegspartiet, där grova generaliseringar om sambandet mellan brottslighet och etnicitet tas som sanningar och partiets partiprogram verkar vara ett ihopplock av konservativa idéströmningar från 1800-talets senare hälft vid sidan av den stora kardinalfrågan kring invandringen, så får man finna sig i att kallas rasist. För det är vad det handlar om.

Osannolika påståenden om i första hand Islam från företrädare som verkligen inte verkar veta vad de pratar om (”Jag vill ha julafton kvar” verkar bli en internetklassiker) och ekon från den kristna amerikanska högerns ”family values” gör inte saken bättre. SD vill bygga ett litet blågult hus i den stora blågula skogens bryn, där deras idéer om svenskhet hör mer sagornas värld till än någon historisk verklighet. Nationalismen är en soppa som varade i drygt hundra år och blev upphov till åtskilliga krig, ekonomiska kriser och elände, för att inte tala om de skrikande gubbarna med de yviga gesterna i Tyskland, Italien, Spanien och Portugal.

Ingen ska bli förföljd för sina politiska åsikters skull, det är riktigt. Men alla måste finna sig i att bli bemötta och nationalism har ingen plats i ett modernt samhälle. Kryp tillbaka till historiens skräphög, för där hör ni hemma.

Att vara kattägare är ett tillstånd, och förresten är uttrycket malplacerat, ty man äger aldrig en katt, den äger en.

Jag bor i en tvårummare hos två katter. Precis som Mikael Bindefeldt skämtsamt uttryckte i en intervju (journalisten ville väl att han skulle erkänna att han var homosexuell, men vad har vi med det att göra?) så är jag sambo med två håriga män. De har hemsk andedräkt, pissar i en låda och badar aldrig.

Jag har haft en massa katter i mitt liv, och jämte marsvin är det mina favoritdjur. Just därför att personligheten hos dessa djur framträder så tydligt. Inte en enda katt jag ägt har varit den andra lik.

Det finns emellertid vissa kattdrag som återkommer. En katt är envis och en ögontjänare. Den kan lära sig vad du inte vill att den ska göra, och gör då inte det. Så länge du ser, alltså. Sen gör den som den vill.

Jag har två katter. Det sägs att katter inte är sociala, vilket nog är den största missuppfattningen om kattsläktet. Katter är oerhört sociala djur, men blott när de vill själva. Min ena katt är social mot alla, stryker sig mot gäster, hälsar och är allmänt trevlig i humöret såvida inte han fattat agg mot dig för något, för i likhet med elefanter glömmer katter aldrig en oförätt. Han är kort sagt en trevlig bekantskap som förr var utekatt och alla kräldjur och gnagares skräck. Nu får han finna sig i att njuta sitt otium i avskildhet i denna tvårummare.

Den andra katten jag har (han heter Boris) är en nervös herre. Han växte upp i en stor barnfamilj och jag misstänker att något hände där, för han försvinner alltid när jag får gäster. Han är livrädd för andra människor, ljudkänslig och alltid på sin vakt. Sin husse tycker han dock om och tillbringar gärna sin tid kurrandes tätt intill.

Två stycken vardagsbestyr gör Boris liv lite mer spännande, och det är när jag tvättat och när jag byter lakan i min säng.

Efter tvätt lägger jag upp kläder på min säng för vidare sortering, och då ska han vara med. Nu har jag lärt mig att alltid ha en trasa till hands som han kan döda medan jag viker tröjor och sorterar strumpor. Men en och annan strumpa faller alltid offer för detta fruktansvärda vilddjur.

Det andra är när det är dags att byta lakan till rena, någorlunda släta och katthårsfria lakan. Då händer alltid detta.

Detta är min säng. En IKEA möbel, Sultan någonting. Den är 90cm bred:

Härovan har jag alltså precis slängt över lakanet för att kunna släta till och lägga under madrassen, ja ni vet hur det går till.. fem sekunder senare händer detta. Alltid:

Sedan ska det rullas, och sträckas och kurras och alla händer som sticks under madrassen för att rätta till och stryka till måste givetvis anfallas. Jag får ta ned honom under milda svordomar från min sida, och sedan försöka att göra jobbet snabbt, slänga dit kuddar och ett täcke och sen…. sen tar han sängen i besittning och lägger sig ned. Det ser ut som han säger:

- Det var allt, James. James kan gå nu.

Och då avlägsnar sig butlern (jag) muttrande mot friheten vid datorn. Men där ligger den andra katten på min kontorsstol. Så det är sant: du äger aldrig din katt, den äger dig.