Det finns mycket jag vill bespara mina barn. En hel del sanningar jag önskar de fick vänta länge med att upptäcka. Sanningar om människor, livet och tomten. Idag sa Gustaf med säker stämma ” jultomten finns bara på låtsas” Jag skyndade mig snabbt att säga att så är inte fallet, vi har ju träffat jultomten hemma hos morfar varje jul. Gustaf blev lite fundersam…  och jag hoppas hoppas hoppas att tomten får finnas för honom några år till. Sen får simon på dagis säga vad han vill, men hellst vara tyst. och morfar får mycket att leva upp till i jul.

Går lite på tomgång just nu. Försöker finna balansen mellan arbete, barn, träning, måsten, krav  och njutning.

Svårt. Arbetet tar så mycket energi just nu, kommer hem och känner mig alldeles tom vissa dagar. Längtar lugn, vila och harmoni. Försöker fylla på av dessa tre när tillfälle ges. Stickar på kvällarna, varvat med plugg och så ibland sova tidigt. Andas barnen en stund och då känns allt rätt okej ändå, laddar för nya dagar och nya äventyr.

Här kokas buljong av ekologiska märgben. Inga smakförstärkare eller tillsatser. Gunnar flydde köket vid synen av alla fina ben. Denna buljong ska jag gladeligen ge mina barn! Och Gunnar!

Vi vaknde relativt tidigt som vanligt. Vi tvekade en stund mellan svampskogen eller inte svampskogen, men beslutade oss för en lekparksutflykt i någon annan del av staden. Vi lassade in oss i bilen och åkte för att inhandla frukost på Mc donalds, det första som hände var att Elsa spillde en hel del juice innanför sin jacka som Gunnar just öpppnat åt henne för att hon inte skulle bli för varm. Hon var genomblöt! Hm, en blåsig lekpark med blöt tröja var ju inget bra utgångsläge. Snabbt sprang jag in på Coop och tog en tröja i farten. Den passade inte riktigt och Elsa blev ARG när den skulle på, hon skrek i höga skyna men tröjan kom på, och armarna töjde sig efter en stund så den satt okej. Eftersom vi inte kunde resonera om vilken lekpark vi skulle åka till på grund av ljudnivån i bilen tog vi en av de närmaste där vi befann oss. Det blev bra.

Vi hade en fin förmiddag. Det blev lite nostalgiskt över det hela för lekparken vi var i låg alldeles nära huset där Johan bodde när han mådde som bäst. Där var han lycklig. En bostadrätt med familjen. Jag minns honom alltid leende i det huset. Säkerligen var det inte så, men i mitt minne, och så får det förbli.

I fredags fyllde Gustaf fyra år. Vi firade med kalas i dagarna två. Han är så glad för alla sina nya leksaker!! Han fick ett mjukt paket och det la han snabbt åt sidan, tills han upptäckte att det var en starwars tröja och en spindelmannen tröja i, de gillade han, däremot den rutiga skjortan som är såå fin la han snabbt åt sidan.

I fredags åt vi vit spindeltårta och i lördags åt vi svart spindeltårta. Läskigt värre…..

Ja, han är en stor kille nu, han kan nästan allt. Vad man än frågar honom svarar han nästan, ”så klart jag kan”, eller ”självklart!” Jag undrar om det håller i sig…..

Jag hittade en handskriven lapp som legat orörd i ca 20 år. När jag var tonåring läste jag mycket klokt på många olika ställen och ofta ofta skrev jag ner det jag läst i någon skrivbok eller på något löst papper. Jag har alltid gillat Tove Janssons texter, hennes höstvisa är en favorit likväl boken om Vem som ska trösa knyttet. På lappen som legat i mina gömmor i 20 år var denna text nerskriven:

Det finns så många vägar man gärna ville gå,
så många Filifjonkor man borde hälsa på,
det finns så många saker man inte kan förstå,
att somliga är stora och somliga är små
att somt är svart och somt är vitt
och skillnaden på ditt och mitt,
på dur och moll och troll och troll och ja och nej…
Jag är ett mumintroll
som tror att världen kanske är för stor för mig.

Men jag lägger mig i gräset och vilar mina ben
och slutar att fundera i solens gula sken,
nån annan kan fundera, nån klokare än jag
en sån här varm och vänlig sömnig sommardag
när allt är blått och luktar gott
och man är fri till trolleri
till vad man vill – men låter bli
och ligger still.
Jag är ett troll som du och tror
att världen det är där jag bor
just nu.

Så underbart! Det är ”Mumintrollets visa”, men det visst jag inte då, för 20 år sedan. Jag som lyssnat så många gånger på denna visa de senaste åren, men kom inte ihåg att jag fastnat för dessa ord redan i mina tonår. jag tror mig minnas att jag kände igen mig i texten då, men långtifrån lika mycket som nu. Jag är nog ett mumintroll i själ och kropp, och världen är så stor att man måste vara  i nuet, det som är just nu är ju världen.

Tiden räcker inte till. Jobbet tar sitt, och resten får familjen… för utan jobb och familj är inte livet mycket.

Prioritera.

Orka.

Vill träna, vill läsa, vill plugga, vill shoppa, behöver städa, längtar svampskog, behöver förbereda gustafs födelsedag, vill träffa vänner och dricka kaffe och ha förtroliga samtal i timmar…. Men i nuläget: jobb och familj, och det är inte illa, inte alls. Men vill mer, också! En trasig tand grusar dagarna dessutom. Hoppas den håller ihop och att jag står ut tills fredag då tandläkaren väntar. Men som sagt, att bita ihop är jag bra på, för utan den förmågan skulle inte livet fungera, emellanåt, inte mitt i alla fall. Prioritera… och orka, inte bara orka vara, utan orka vara här och nu, närvarande, just idag, just nu. Närvarande i stunden, den stund som ges. Orka vara tacksam, för alla stunder, med eller utan tandvärk…..

Svampar i alla de former och färger har berikat oss i helgen. Trevliga promenader i trevliga skogar, med trevligt sällskap. Äpplen från svenska trädgårdar har inhandlats i stora mängder, njutning på hög nivå. Att ha ett eget discoveryäppelträd eller liknande måste vara ett av det största.

Jag förlikar mig med hösten, ser att lönnarna skiftar färg och blir vackarare för varje dag.

Men….

Var tog alla ljumna sommarkvällar vägen? Var dom ens här? Vi skulle ju sitta ute och filosofera och prata om livet i de långa ljumna kvällarna. Nu sitter vi i köket, det funkar det med. Men längtan till nästa sommar har redan fötts.

Det är en dag som denna jag känner din närvaro bäst. När solen skiner och den klara höga höstluften fyller mina lungor. Det är också då och nu jag saknar dig mest. När kylan biter mig in under huden påminns sinnet om den smärtsamma saknaden.

Du finns i träden, ängarna och i luften.

Kanske är det för att det var höst och kallt när du försvann? Kanske är det för att det blev så oändligt mycket kallare utan dig. Det lärde mig vikten av värme och att uppskatta allt man har, varje dag, men åh vad jag saknar dig Johan.