Det fortsatte vara kaos i mitt förhållande, precis som tidigare. Mustafa och jag pratade inget mer efter sista gången jag skrev om det här. Det var skönt. Jag behövde bearbeta allt som legat, och när alla känslor som vällde upp i samband med det hade lagt sig, så ville jag inte ha någon kontakt med honom. Jag känner inte längre att han har en stor plats i mitt liv. Han är en del av mitt förflutna, en del av det som gjort mig till den jag är idag. Men han betyder inte ett smack. Tror jag känner så just för att jag nu kommit över allt som hänt. Men än idag så tänker jag på allt som hände där, nästan varje gång jag ser mig i spegeln och ser de röda prickarna under ögat. Så kommer det alltid vara. Tur att jag inte fick ett stort ärr efter läppen, det hade synts ännu mer.

Jag och min man skiljde oss. Jag bor nu i en lägenhet och vi har sonen varannan vecka. Han har träffat en ny tjej och jag har träffat en ny kille. En BRA kille. Jag har börjat jobba igen, vilket känns jätteskönt. All ångest, panikattacker osv är helt borta. Jag kämpar fortfarande på för att må så bra som jag bara kan, men jag märkte efter bearbetningen av Turkiet, att det var som jag misstänkt, jag mådde verkligen inte bra i mitt förhållande och hade inte gjort på flera år. I efterhand kan jag känna att jag skulle stått fast vid mitt beslut att skilja mig 2008 när jag lämnade honom första gången. Men allt händer av en anledning.

Jag ska åka till Turkiet i sommar då Emelie gifter sig. Vi tänkte ta en veckas semester i Alanya när vi är där, jag vill träffa Hanife. Mustafa vill jag inte träffa och jag hoppas han är i Marmaris när vi är där. Skulle jag stöta på honom på stan så gör det mig inget, men jag skulle helst slippa faktiskt.

Summa summarum är att jag idag är lyckligare än på många år. Jag har en pojkvän som respekterar mig, som lyssnar, som kommunicerar. Som kan tämja mig utan att ta till våld eller kontrollerande handlingar. Han är fantastiskt på alla sätt. Min son är den mest fantastiska såklart, utan honom skulle jag gå under. Han är ljuset i mitt liv, anledningen till att jag andas varje dag. Men jag är ärrad på många sätt. Jag är otroligt känslig för att bli lämnad dvs bortprioriterad i olika situationer. Det räcker med små grejer, all sorts avvisning tar hårt på mig.Jag är i större behov av bekräftelse idag än innan, jag behöäver HÖRA vad människor känner för mig, jag tvekar ofta trots att dom säger vad dom känner. Jag får kalla fötter och är ofta på väg att snurra runt och springa åt andra håller när det blir för mycket känslor, för intimt. Men jag mår såpass bra att jag lyckas övertala mig själv att stanna. Det blir bättre och bättre hela tiden, mitt hopp är att vara tillbaka till 100 % snart, men kanske tar det lite mer tid?

Hoppas ni alla blev nöjda med uppdateringen, maila bara om ni har mer saker på hjärtat!

Det blir så mycket att svara på varje kommentar enskilt, så därför skriver jag nu ett inlägg för att tacka er alla.

Jag har däremot svarar på en kommentar, och dessutom godkänt den, för den var så… ointelligent att jag skäms över att den här personen lever i vår årtionde, när denne borde leva på dinosauriernas tid ungefär…

Läs dennes kommentar under inlägget ”tänker tillbaka”, personen kallar sig lämpligt nog för ”fitta”.

Man kan inte annat är småle över sådana här människor, och jag ödslar ingen energi på att bli arg, jag kan bara tycka synd om dom…

Jag ska skriva mer, men ja… Det finns inte riktigt en fortsättning på historien. Jag valde ju att börja skriva om min nuvarande man, men jag raderade allt, det var alldeles för nära inpå.

Jag kan däremot meddela att jag har börjat rättstava och skriva om historien i bokform, för att skicka in till förlag, då jag tagit er på orden. Jag gör det inte så mycket för att få ut min historia som bok, mer för att jag är så nyfiken på vad ett förlag säger om min ”bok”, eftersom ni alla tycker det är så bra. Jga har aldrig tänkt på min historia som en bok, eller som bra på det sättet. Jag har ju bara skrivit i min dagbok, då är det lätt att leva sig in i det, för man har ju upplevt det, man kan skriva om sina känslor på ett annat sätt då.

Det kommer mer, men jag vet inte än…

Halil har aldrig slagit Emelie, men han har andra problem som sätter käppar i hjulet för dom, och har gjort andra psykiska saker som sårat henne. Idag är hon skild från honom, de gifte sig våren 2003 så det är ju ett par år.

Emelie har ju berättat massa saker om Mustafa och familjen, saker som hände under tiden hon var där men inte jag. Det är ju rent kaos som vanligt, jag ska berätta en del när det har lugnat sig lite.

Halil har ju varit här i Sverige på besök. Jag hade inte kontakt med Emelie då, så jag träffade dom aldrig när han var här. Men när jag ser kort på Halil sittandes vid Emelies köksbord så känns det helt sjukt. Halil i Sverige? Halil på finlandsbåten, Halil i stan… Haha, jag ska fråga Emelie om jag kan få publicera nåt kort här sen.

Just nu längtar jag bara tills jag får fingrarna på Emelies alla kort och kan scanna in dom så ni får se!

HAAAAAALLELUJAH HAAAAAALLELUJAH HALLELUJAH HALLELUJAH HALLELUUUUJAH!!!!

Han sitter så hela vägen ned nästan, som en galning, medan han rattar deras moppe och alla andra turkar stirrar på oss som om vi vore riktiga muppar… Konstigt, hur många muslimska turkar sjunger Hallelujah?

Han sa att han mår mycket bättre idag än vad han gjorde när vi var tillsammans. Att han flyttat till en annan stad var det bästa han gjort sa han, det är mycket bättre för honom. Och det kan jag tänka mig. Mustafa är lättpåverkad och faller lätt för sin familj och vänner. Säger de en sak så är det så…

Han har fått jobb på ett hotell i Marmaris, där han bor idag. Han blev skickad till Holland på animationskurs och idag är han animationschef på hotellet. Han jobbar bara under turistsäsongen, men resten av året får han ”sigorta” (typ a-kassa, fast ändå inte riktigt, svårt att förklara… Han är anställd på heltid, får bo gratis på hotellet och får pengar även på vintern eftersom han är anställd)

Så han har ordnat det för sig, men behövde nog komma bort från familjen, det tror jag. Han har alldeles för lätt att sprida ut sina pengar annars, så det inte blir något kvar till honom själv. Det är skumt hur man kan vara givmild och dum samtidigt.. Fattar inte det… Han är en jävla kameleont…

Iallafall så verkar han må bra, i den mån att han har det ordnat för sig. Men det är inte samma Mustafa, som jag sagt tidigare, utan han är mer dämpad på nåt sätt…. Sen ser han ut som en gammal gubbe nu också. Förut var han ju ung och fräsch! Men förut var han lycklig också, sa han. Alla säger till mig hela tiden att han har åldrats sen jag åkte. Vet inte om de vill säga något med det, men jag tolkar det som att han skulle må dåligt och därför ha åldrats, men vad vet jag?

Vad jag vet har han haft 2 tjejer sen jag drog, förutom Sandra då. Iallfall som jag vet och som kanske var mer än bara en i mängden. En av dom var tydligen turk hon också. Men ja, han behandlade väl dom som skit säkert. Idag är han singel iallafall och så vill han ha det säger han ju. Men jag hoppas han ska hitta någon, som han kan bli lycklig med. Jag sa det åt honom, att han ska hitta en bra tjej som han ska va SNÄLL mot, och inte slå. Men han svarade bara ”aldrig, jag har en fru och det är den enda jag älskar”

Jag minns nu även såna där småsaker som var som en överhängande psykisk terror. Att han kunde, när vi var ute, nypa mig när vi satt brevid varandra om jag ville gå och dansa eller nåt som han inte tyckte passade sig. Han hade ett enormt kontrollbehov över mig. Vi gick sällan ut, gjorde sällan saker ihop… Med Sandra vet jag att han sket i vilket. De kunde festa osv, för han brydde sig inte. Med mig var det annorlunda, jag var ju hans fru.

Men även om jag kan minnas små elaka saker han gjorde, så minns jag även de små saker han gjorde som var bra. Som att han ALLTID höll mig i handen när vi gick på stan. Att han ALLTID höll om mig om vi satt på båten eller nån annanstans. Och då menar jag inte höll om mig av kontrollbehov, utan höll om mig på ett kärleksfullt sätt. Eller att han alltid ville kramas, alltid kysste mig i pannan när han gick på morgonen och kom på kvällen. Att han varje dag sa att han älskade mig, att han alltid försökte få mig att skratta, att han var så extremt rädd om mig när jag var sjuk….Att han tom gick med på att flytta till Sverige för min skull, fast han verkligen verkligen inte ville.

Men Mustafa skulle inte passa i Sverige. Jag tror inte han skulle trivas här. Han är alldeles för mycket medelhavsmänniska för det. Han ska vekrligen vara crazy bananas på en båt, eller fjanta sig runt en pool som han jobbar med idag…

Det som gör ont i mig idag, det är att vi kunde fått allt, vi kunde ha haft ett så bra liv, men han förstörde allt. Det som gör så jävla ont fortfarande är det sveket han utsatte mig för. Att han slog mig gör inte lika ont att minnas, som det sveket att han gjorde. Han svek mig, oss,  våra drömmar, vårat liv… När jag minns, och skriver om de tillfällen han gav mig stryk, så kan jag inte riktigt fatta att det har hänt, även fast jag återupplever sekvensen. Det känns så overkligt på nåt sätt… Kanske för att jag är starkare idag än vad jag var då? Jag vet inte, jag kan ju sitta och älta allt till förbannelse, det kommer nog inte hjälpa. Men jag vill ha ett svar från honom. Det spelar ingen roll om han så hittar på svaret, men ett svar vill jag ha.

Dolfin var en riktig… vad ska man säga? Nationalare. Turkiet var det enda bra, det enda som gällde och han pratade högt och brett om hur bra Turkiet var och hur värdelösa alla andra var. Alla som inte var turkar var avskum. Dolfin jobbade på stranden nedanför vårt hotell och en dag när vi låg och solade kom han fram och pratade. Han var bara ute efter ”a piece of ass” vilket vi registrerat för länge sen, så vi satt bara och drev med honom. Han började som alltid prata om hur bra Turkiet var, och när han sen frågade vart vi kom ifrån, sa jag att jag var kurd. Hallå, ALLA ser väl för fan att jag omöjligt kan va kurd?! Men nejdå, inte Dolfin… Han slängde sig upp på fötterna, spottade på marken brevid mig och började skrika.

´Din hooooooora, hur vågar du ligga här på stranden med oss människor?! Jag hoppas du har duschat noga varje dag!

Jag och Emelie bara stirrade på varandra, what the fuck? Är han sinnes sjuk eller?

´Du har BLOOOOOD på dina händer din slyyyyyna! Hur många barn har du slaktat och ätit upp? SVARA MIG!!!

Här har ju halva stranden satt sig upp för att se vad fan det var frågan om och Emelie kan knappt hålla sig för skratt. Jag vet inte vad jag ska göra, människan är ju sjuk i huvudet… Jag vände mig bara om och la mig på mage istället.

´Du snackar bara en massa jävla skit! muttrade jag åt honom.

Han stod kvar en stund och stirrade på oss innan han gick. Han pekade finger eller kom fram och sa nåt dumt varje gång han såg oss sen. Han måste ju vara riktigt störd… Som tur var, var det sista året vi såg honom.

Mehmet blev ju tydligen ihop med Sandras mamma när de kom tillbaka efter att jag hade dragit. Att de skröt om pengar och båtar fick ju alla att vilja ha dom…

Mustafa kämpade nog vidare för att få båten, även om det inte gick så bra efter att han gjort slut och sen tar tillbaka henne bara för att jag drog… I vilket fall, vet ni vad som hände?

Emelie berättade för mig, att de faktiskt köpte en båt. Men de gav den inte till Mustafa som de lovat, de gav den till Mehmet…. Det var så Mustafa och Sandra gjorde slut för gott sen, för han blev helt galen.

Känns så konstigt att få veta såhär många år senare, att han faktiskt talat sanning hela tiden. Han skulle få en båt, det var därför han hade henne. Han riskerade allt han hade för den här båten, och sen ger dom den till Mehmet rakt framför hans näsa. Mehmet gjorde slut med Sandras mamma och lever glada livet nu, medan Mustafa har samma sketna liv han alltid haft. Snopet…

Kanske kommer jag en dag våga visa våra ansikten också.. Men inte idag vågar jag inte. Kanske en annan dag.

Mustafa bak på Kisrak oktober 2002

Jag i vårt vardagsrum juni 2002 (Yahya ligger på soffan)

Nesrin och Mert utanför Cafét, deras första skoldag

Nesrin, Hülya och Hanife under ramazan, oktober/november 2002

Jag skrev i mailet att jag fortfarande mår dåligt över allt som hände i turkiet, att jag behöver svar, att jag behöver få veta varför det blev som det blev.

Han svarade aldrig. Jag skickade sms till honom och bad honom svara på mailet, han svarade inte.

Jag blev så jävla förbannad och ledsen. Jag tycker han är skyldig mig det…

Pratade med Hanife igen på msn och berättade att jag mailat honom och frågat saker. Hanife frågade varför jag behövde svar, vet jag inte att jag inte får det? Vad är det för svar jag vill ha? Vad är det för svar jag behöver? Hon frågade om jag frågade allt det här för att jag ville ha honom tillbaka, men jag sa nej, det är itne därför. Jag är klar med honom, men han är skyldig mig svar varför han gjorde som han gjorde. Han kan väl bara hitta på ett svar? Jag skrev att jag vet att det gör ont inuti honom, att han har en smärta och ilska inom sig ända sen han var barn, och att det är därför han tappar kontrollen, att det är därför han slåss. Jag vet detta, men det gör inte att jag tycker det är okej, det gör bara att jag förstår varför han tappar kontrollen ibland.

Hanife svarade att Mustafa har otroligt mycket smärta inom sig, och den har bara växt sen jag åkte. Han har inte haft ett ordentligt förhållande efter mig, han strular runt som en idiot och är inte samma person längre. Hon sa att han har åldrats enormt, han ger intryck av att vara äldre än han är, både utseendemässigt och som person. Han har blivit handlingsfattig och bär på en stor sorg sa hon. Hon sa att han vet så väl vad han gjort för fel, han vet hur illa han gjort mig, han vet allt detta, och vet att det är därför jag stack. Han har allt detta illa han gjort på sitt samvete samtidigt som han bär sorgen över att han slängt bort mig.

Jag svarade henne att jag tycker han ska svara på mina frågor, men att jag vet att jag aldrig kommer få svar av honom. För om han ska kunna svara på vrför han gjorde som han gjorde, så måste han se inom sig själv, vad han är för människa och erkännna de känslor han bär inom sig, och det är han inte stark nog att göra. Han vågar nog inte göra det, för han vet hur jävla ont det kommer göra. Men fortfarande så kan han inta ta ut sin smärta på andra, hur kunde han ta ut sin smärta på mig? Jag gjorde ALLT för honom, jag offrade hela mitt liv i Sverige, hela min familj, allt för att vara hos honom… Och han bara spottade på mig… Jag skrev att det gör fortfarande så jävla ont i mig, inte över att vi inte är tillsammans längre, utan över att det misslyckades. Jag gav så mycket och det misslyckades, och det är en stor sorg hos mig, det misslyckandet. Jag måste ju få sörja det som gick åt helvete? Jag skrev att är han inte man nog att svara, då kan han dra åt helvete, då skiter jag i det, vem fan bryr sig….

Hanife frågade om jag ville att hon skulle prata med honom, men jag sa nej. Han ska ju vilja svara mig av egen vilja, för att han också känner att han är skyldig mig det. Hon berättade att han var och hälsade på dom i Alanya just nu och satt i rummet brevid, så hon kan prata med honom, men jag sa nej. Jag vill inte det, jag skiter i det nu, kan han inte ens göra det för mig, då är det bra. Han är samma person fortfarande, han gör ingenting för andra för det innebär att han måste offra en del av sig själv och det gör han inte. Skit i honom då!

Dagen efter, sent på kvällen fick jag 2 sms. Det var från Mustafa. i första smset skrev han bara att han var så väldigt ledsen över att han inte svarat på mitt mail, han ber verkligen om ursäkt, han är så dum i huvet. Jag känner honom innan och utanpå, så jag vet att Hanife inte kunnat hålla sig och att han garanterat var full nu när han smsade. 100% säkert var det så. Han skrev i nästa sms igen att han är så ledsen för att han inte svarar, han ångrar sig, vi ses. Vad han menar med att han ångrar sig vet jag inte, jag fattade inte. Jag svarade inte på hans sms och han har fortfarande inte svarat på mitt mail….

Så jag smsade Hanife och bad om hans mobilnr, vilket jag fick. Jag skickade ett sms och frågade hur han mådde och att jag hoppas han mår bra. Han svarade.

Han svarade med att äntligen hör jag av mig, han har tänkt på mig så mycket under de här 7 åren, han älskar mig fortfarande… Han föreslog att vi skulle prata på msn, vilket jag sa ja till.

Han kom till msn och bad om videosamtal, vilket jag sa okej till efter att ha tänkt en stund.

Han har åldrats. Han ser inte ut att vara samma glada Mustafa som jag kände. Han frågade hur jag hade det, att han hört att jag gift om mig och fått en son. Han sa att han var glad för min skull. Inte en enda gång frågade han om jag ska komma tillbaka, jag tror han vet att jag inte gör det. Att jag aldrig kommer tillbaka till honom.

Jag sa till honom att jag har straffat honom nog nu. I 7 år har han inte kunnat gå vidare med livet. I 7 år har han inte kunnat gifta om sig, inte kunnat skaffa barn. Jag sa till honom att min hämnd är klar, jag hatar honom inte längre, jag är inte arg längre. Jag kan ge honom skilsmässa nu, jag är redo att släppa allt det här nu.

Han svarade med att alla mäniskor gör ett misstag i sina liv. Även jag har gjort ett misstag, men han vill inte säga vad. Jag sa att han har gjort fler än ett misstag, han har slagit mig fler gånger än en. Han har gjort mig illa mer än en gång. Han tittade länge länge på mig, innan han sa, att det enda misstag han gjort i hela sitt liv, det var att släppa mig.

Jag hade fått höra att han haft en tjej som blev med barn, och frågade honom om det, eftersom barnet aldrig föddes.

Han svarade att han aldrig haft en tjej som blivit gravid. Han har bara haft ett barn på väg någonsin, och det var vårat.

Han skrev vidare om jag mindes att jag en gång bar på hans barn. Om jag mindes när jag ringde honom och inte fick tag på honom. När Deny kom och väckte honom när jag ringde. Han frågade gång på gång om jag mindes. Det är den första och enda gången han haft ett barn på väg.

Jag blev sittande tyst och tittade på honom. Konstigt hur det kändes som om han var i samma rum, fast jag bara såg honom på en videobild på msn. Jag sa att jag mindes det. Hur han kunde minnas det så detaljerat vet jag inte. Inte ens jag minns det så detaljerat som han gör… Hur fan kunde han göra så det blev så jävla fel?

Allt var ju faktiskt hans fel. Jag sa till honom att han har gjort allt det här, det är hans fel alltihop, han har bestämt sitt eget öde och får faktiskt skylla sig själv. Hade han inte slagit mig och behandlat mig som skit så hade jag kanske aldrig dragit. Om han nu verkligen hade älskat mig så mycket som han sa då och säger än idag, varför såg han till att det blev såhär?

Han tittade på mig, log lite och skrev;

”Du var här, jag gjorde slut med Sandra, jag gjorde ALLT för att du skulle tro mig att jag hade förändrats, att jag talade sanning, att jag älskade dig. Du såg på mig, du såg mig rakt in i ögonen och log. Du såg mig i ögonen och lovade att komma tillbaka. Men du kom aldrig”

Han tittade rakt in i mina ögon. Han sökte nog en reaktion, men jag reagerade inte alls. Jag visste inte vad jag skulle säga….

Av någon anledning fick jag dåligt samvete. Jag vet att jag inte ska ha något dåligt samvete alls, jag gjorde det jag var tvungen till. Men den smärta han fick i ögonen när han skrev detta gjorde ont i MIG till och med… Det lyste så starkt ut ur hans ögon att jag var tvungen att vika undan med blicken.

Han fortsatte skriva… Han frågade mig om den enda anledningen till att jag ville prata med honom var för att skilja mig.

Jag sa till honom att Hanife sagt flera gånger att jag skulle skicka ned papper så vi kunde skilja oss, så jag antog att han ville det.

Mustafa skakade på huvudet och log snett.

” Har du någonsin hört mig säga att jag vill skilja mig? Har jag ens yttrat de orden när jag varit arg? Har jag ens nämnt det nån gång sen den dagen vi gifte oss?”

Nej, det har han inte…. Jag frågade vad han ska va gift med mig för, det hjälper honom inte.

Han sa då att han har en fru. Det är hans första och sista fru, och han vill inte ha någon annan fru någonsin. Han gifte sig med mig för livet, och för livet tänker han vara gift. Jag är och förblir hans enda stora kärlek i livet, och betyder det att han inte kan få en ny familj, då får det vara så. Han har förberett sig på ett liv i ensamhet. Han sa att han vet att jag en dag kommer tillbaka, och tills den dagen tänker han vara ensam.

Sen vände han sig om och visade ryggen. Jag såg först inte vad det stod, men sen läste jag…

Han vände sig om igen och skrev, att den tatueringen är för mig. Den tatueringen symboliserar det liv han har missat, den kärlek han slängde bort, och nu tar han sitt straff.

Han har tatuerat in ”Mr Lonely” över hela ryggen.

Jag orkar inte dra allt vad som hänt sen dess i nån längre vända, så jag drar allt lite snabbt här.

Det tog mig nästan 2 år att komma över Mustafa. Eller komma över, jag kommer aldrig över honom på alla sätt. Men det tog mig 2 år att ansöka om skilsmässa i Sverige. Jag saknade honom något helt enormt mycket den första tiden. Vi pratade i telefon nästan varje dag och jag var ärlig och sa till honom att jag inte kommer tillbaka. Han var inte förvånad, så jag tror han förstod det hela tiden. Han hade kontaktat Sandra när jag sa att det defintivt är slut, att jag definitivt inte kommer tillbaka. De var tillsammans ända fram till sommaren 2004, då hon åkte därifrån för sista gången. Han tog ut all sin ilska, all sin sorg på henne och han slog henne tydligen så illa att hon hamnade på sjukan med bruten näsa. Det var det som fick henne att dra sen för gott. Vad jag itne fattar är hur i helvete hon kunde komma tillbaka? Jag vet inte om han ringde henne på vintern 2002 eller våren 2003, men hon kom tillbaka. Idiot anser jag…

Vi fortsatte ha regelbunden kontakt i säkert ett år efter att jag åkt. Pratade på telefon. Oftast var det trevliga samtal, men lika ofta ringde han på fyllan och grät att jag skulel komma tillbaka. Jag fick samtal av andra också som bad mig komma tillbaka, men jag vägrade. Han har stulit allt från mig. Han stal min kärlek, min tillit, mitt mod, min styrka, mitt självförtroende… Min stolthet och värdighet är det han tog mest och det har jag fortfarande, 7 år senare, inte fått tillbaka. Jag vet itne hur jag ska få tillbaka det. Men lika mycket som han tog, lika mycket gav han mig. Han gav mig en otrolig upplevelse, en livserfarenhet som har gjort mig till den jag är idag. Han gav mig många månader av ren lycka i ett paradis. Han lärde mig hur riktig kärlek och passion ska kännas, hur det är att verkligen älska någon…

Man behöver inte bli slagen så blodet sprutar för att det ska vara misshandel, psykisk misshandel är nästan värre. Jag tar hellre en smäll än ett ont ord. Man lever en ständig skräck, är ständigt rädd för att göra fel, säga fel saker…

Det finns en del saker, både bra och dåliga, som jag inte har skrivit om i bloggen. De är alledeles för personliga, alldeles för privata och jag vill behålla dom för mig själv.

Idag är jag fortfarande inte mig själv. Idag är jag sjukskriven, går på antidepressiva och pratar med en kurator en dag i veckan för att bearbeta allt som hände i Turkiet. Jag kan inte prata om det utan att gråta. Allt har börjat släppa taget om mig nu, all ångest börjar pysa ut åt alla håll och kanter… Men det har tagit mig 7 år att inse vad den här tiden gjort med mig.

Det tog mig nästan 2 år att ansöka om skilsmässa här i Sverige. Trots att jag ville skiljas, trots att det hade gått nästan 2 år, så gjorde det så ont i hjärtat när jag den 23:e januari 2004 fick bekräftelse på att vi var skiljda. Det var i samband med denna skilsmässa, att den blev klar, som jag pratade med Mustafa för sista gången.

Jag träffade en ny kille. Vi hade båda dåliga förhållanden i ryggen och det var så vi började umgås. Han tjattrade om sin gamla tjej och jag om Mustafa. Vi hjälpte varandra och det slutade med att vi blev kära. Mycket hände med den här killen också, men det var saker som var utom bådas våran kontroll. Idag är vi gifta och har en son på 4 år. För honom är det oerhört svårt när jag nu berarbetar allt i Turkiet. Han kan inte förstå varför jag gråter så fort Mustafa kommer på tal. Men för en kille är nog det här som en gåta. Det är svårt för mig att förklara för honom att trots att jag inte vill ha Mustafa tillbaka, så kommer han för alltid att ha en stor plats i mitt liv. Jag önskar honom allt gott i livet. Jag önskar att han en dag blir kvitt alla sina demoner som han samlat på sig under hela sitt liv, genom allt skit han fått utstå i sin barndom. Att han en dag får ro i själen och inte behöver ta ut sin inre ilska på allt och alla runt omkring honom. Jag önskar honom verkligen allt gott i livet.

Alltså, det är svårt. Jag har så mycket inom mig som gör ont, som fortfarande gör så jävla ont… Jag har nog inte varit lycklig sen innan Turkiet. Jag känner mig lyckligt lottad. Min son är min absoluta lycka i livet, han har gett mig livsgnistan tillbaka. Min man har fått utstå mycket skit under vår tid ihop. Jag har åkt bergochdalbana under hela vårt förhållande. Det har inte berott på Turkiet, utan vi har gått igenom väldigt traumatiska händelser som idag gör att vi lever med skyddad identitet och det har totalt tagit knäcken på mig… p>

Jag borde ha bearbetat Turkiet för länge sen. Jag borde inte ha väntat tills nu, när jag fått panikångest och går in och ut i depressioner. Det borde jag ha tagit tag i för länge sen. Länge länge sen.

Jag och Emelie avslutade vår vänskap i november 2005, efter en bagatellartad händelse som visade sig vara inkorrekt. Det hade väl hänt för mycket mellan oss också, det var för mycket skitsnack åt alla håll och vi sårade varandra ganska mycket. Jag och Helen fortsatte vara vänner men i juni 2008 upptäckte jag vad hon var för sorts människa. Jag borde ha förstått det redan när konfrontationen kom hemma hos henne med Husse och Bülent. Redan där borde jag ha förstått att hon gillade drama… Emelie hade skrivit till mig på nätet och vi tog så smått upp kontakten. Vi mailade mycket om allt som hänt och pratade verkligen ut om allt som hänt. Jag var överlycklig att vi kunde lösa det, för det hade varit väldigt tomt utan henne i 2,5 år. Jag berättade det med glädje för Helen, som jag antog skulel bli glad för min skull, men det blev hon inte. Hon tyckte jag var dum i huvet och sa att jag bara kommer bli sårad igen och att jag  sa emot mig själv genom att tycka illa om Emelie men samtidigt var jag glad att vi fått upp kontakten igen. Jag sa till henne att vi har pratat ut om allt och jag vill ge det en ny chans. Helen sa att hon skulel ringa mig sen. Hon har än idag inte ringt… Jag och Emelie har blivit bästa vänner igen och man märker inte ens att det gick 2,5 år utan att vi pratade med varandra. Det har ju visat sig att allt vi bråkade om var ju pga att andra ljög och snackade skit bakom våra ryggar. Så idag är vi samma bästa vänner som vi har varit hela tiden och det känns så himla skönt!

Jag längtar efter dagen då jag står framför Hanife. Vi har haft regelbunden kontakt sedan jag åkte för 7 år sen, och jag har tex skickat ned min sons gamla urvuxna kläder, då hon har fått en dotter som är ett år yngre än min son. Gülsah har gift sig och fått en son. Ramazan har träffat en norsk kvinna som är äldre, för pengar såklart. Familjen har i princip stött ut honom då det tydligen slagit slint ordentligt för honom. Halil och Emelie hade ett uppehåll på två år nåt år efter att jag åkte hem, men tog sedan upp kontakten igen och hon gjorde slut och åkte hem först i maj 2008. Hülyas man Kenan, som vi bodde hos under en period när jag var jättesjuk, dog förra året i cancer.

Jag pratade med Hanife på msn för några veckor sen, och vi var som två idioter när vi satt och vinkade till varandra… Vi pratade mycket om Mustafa och jag höll upp fotot när jag har satt på mig hennes rosa gräddbakelseklänning. Hanife började störtböla…. Hon bara grät och grät…. Jag bad henne att sluta gråta för jag börjar också gråta, och frågade varför hon gråter. Hon sa att det är för att jag är hennes bästa vän än idag och hon har saknar mig så enormt. Hon vill vrida tillbaka tiden till då när vi satt uppe hela nätterna och pratade och larvade oss. Och just den dagen när jag klädde ut mig i hennes klänning är ett minne hon har så varmt om hjärtat, för det var en sån lycklig dag sa hon. Mitt i misären när jag var jättesjuk, vi inte hade ätit på flera dagar, så var vi ändå lyckliga.

Jag pratar ibland med Aykut, Zeyneps äldsta son, och genom honom har jag även pratat med Nesrin, Mert och Hülya. Nesrin och Mert är 14 år idag… De var bebisar när jag åkte… De gick till sin första skoldag när jag var där min sista vända… Mert och Nesrin sa att de saknade mig… Usch, jag saknar dom så otroligt mycker och kan inte vänta tills jag får träffa dom igen…. p>

Jag svävade som på moln mina sista dagar innan  jag skulel åka hem. Mustafa trodde det var av helt andra anledningar och det fick han gott tro. Jag vågade inte chansa på nåt annat, det var bäst om han trodde allt var lugnt mellan oss.

När jag skulle säga hejdå till alla, så var det inget speciellt hejdå. Jag lovade alla att vi ses snart, men det var oerhört svårt att titta Hanife i ögonen och veta att det är sista gången jag ser henne. Jag ville inte släppa taget om Nesrin, och var hela tiden tvungen att ha ett leende på läpparna. Vi skulle ju ses snart igen trodde dom… Att stå där i hallen, se Hanife, Nesrin, Gülsah och Hülya i ögonen och ljuga… Att älska dom så innerligt som jag gjorde, att verkligen itne vilja lämna dom… Och att uppepå det behöva ljuga för dom… Jag har aldrig haft så ont i mitt hjärta…. Det var det svåraste jag någonsin gjort. Jag sa hejdå till människor som kommit att betyda något  fruktansvärt mycket för mig. Jag hade fått en andra familj och dom stod jag här och ljög för, rakt upp i ansiktena på dom…

Mehmet körde mig till flyplatsen och jag och Mustafa satt en stund på fiket innan jag skulle gå. Jag tror vi båda förstod, eller så förstod han verkligen inte.

´Nästa gång vi sitter här, så har vi båda resväskor, Då åker vi tillsammans, sa han och log.

Jag nickade och log tillbaka. Jag visste inte, jag vågade inte vara glad ännu. Men jag grät inte. Det var första gången jag åkte från Turkiet utan att gråta. Första gången han inte behövde trösta mig. Jag ville bara komma genom gaten nu…

Han följde mig upp till passkontrollen som vanligt. Jag gav honom en kram och vände mig om. Jag gick en liten bit innan jag vände mig om och tittade på honom där han stod och log mot mig. Jag fick ett sting av smärta i hjärtat… Men vände mig om och gick vidare. Det var sista gången jag skulel se honom, jag visste det. Jag skulle aldrig mer se honom, och när jag väl satt på planet släppte allt. Jag grät hysteriskt… Jag fattade inte att det var sant att jag skulle hem nu. Skulle jag verkligen hem? Alla känslor sprang omlott med varandra och jag visste inte riktigt vad jag skulle känna… Det var bara en sak som var säker, jag var på väg hem.

En kväll satt jag och pratade med Özgür och Ugur om Sandra. Özgür sa att han kommer aldrig göra slut med Sandra. Ugur berättade för Özgür att Mustafa faktiskt hade gjort slut med henne, han var där när det hände.

´Åh fan, ja men då är han väl kär i dig på riktigt antar jag, sa Özgür.

Jag orkade inte ens bry mig om kommentaren. Allt var slut och förbi ändå.

Samma kväll när vi lagt oss sa Mustafa att han ville prata allvar. Han drog djupt efter andan.

´Jag har tänkte mycket… På vad som är bäst för oss… Det är bättre om du åker till Sverige först. Innan mig.

Jag kände ett ljus av hopp tändas inom mig.

´Men jag tänker på dig hela tiden. Varje dag funderar jag på dig. På allt jag gjort mit dig, alla dumma saker… Allt jag ångrar… Jag är rädd att du aldrig mer kommer tillbaka. Jag är rädd på riktigt, jag vill inte förlora dig…

Jag såg min chans och tog den.

´Jag är också rädd. Jag är rädd att du kommer ringa Sandra så fort jag åkt och ta henne tillbaka. Vi litar inte på varandra längre, men vi måste släppa det om vi ska kunna gå vidare. Vi måste lära oss lita på varandra.

´Du har rätt…

Vi låg en stund och bara tittade på varandra, och jag kände att vi nog båda förstod hur det egenligen låg till.

´Tror du vi klarar det då, frågade han. Få tillbaka det vi hade i början.

´Jag vet inte, men om vi inte försöker så får vi aldrig veta. Om vi älskar varandra så går det.

Han tittade länge på mig. Fan vad jag älskar honom, det är helt sinnesjukt… Hur kan man älska och hata någon så intenstivt samtidigt?

Jag låg vaken länge den natten. Tänkte på allt skit som hänt mellan oss, hur fan det kunde bli så jävla fel…. Varför hade det inte fungerat? Hur skulle det ha varit om Sandra inte funnits? Jag insåg att det inte var nån idé att fundera. Det skulel itne hjälpa mig att komma tillbaka till livet. Det skulle inte hjälpa mig att bli den jag en gång var. Han har förstört mig totalt, brutit ned mig.. Jag är en helt annan människa än vad jag var innan honom. Jag var en stark människa förr, och vad fan var jag nu? Och allt jag låtit min familj genomlida? Hur mycket lär dom inte ha oroat sig där hemma, även fast de inte visste hur illa det var på riktigt? Hur ska dom någonsin kunna förlåta mig när jag itne ens känner att jag kan förlåta mig själv…

´Nesrin, Mert! gormade jag och pekade på deras skor.

De stannade tvärt och sprang fnittrandes tillbaka till hallen. Där dumpade de allt i varsin hög och fnittrade när jag stirrade argt på dom.

`Vad är det yenge? sa dom suckandes i kör.

Éra mammor kanske plockar upp efter er, men det tänker inte jag göra. Lägg sakerna där de ska vara!

Nesrin plockade snällt upp sina kläder och la på sin plats medan Mert bara flyttade ögen från hallen till vardagsrummet. Jag suckade högt.

´Mert, är det där du brukar ha dina kläder eller? Vart brukar dina kläder ligga?

Han tittade skamset på mig.

´Ta dom till ditt rum idiot! skrek Nesrin.

Mert gick med sänkt huvud och la kläderna på sin plats. Nesrin tittade på mig och skakde på huvudet.

´Ungar… dom fattar ingenting…sa hon suckandes och slog ut med armarna.

Jag skrattade till. Hon låtsades alltod vara så vuxen när hon förstått något som Mert inte fattade. Jag bad dom ta fram läxböckerna och börja med läxorna.

´Ååååååh, yenge…. stönade dom i kör och skrynklade ihop sina små ansikten.

Dom öppnade sina böcker under högljudda protester och med min stränga övervakning var de klara på 20 minuter. De skrev alltid fint och ordentligt när jag hjälpte dom med läxorna, något som aldrig hände när det var deras mammor som hjälpte dom. Då kunde läxorna ta över en timme med arga ord som haglade. Kanske kände de sig tryggare med mig, eller så vågade de bara strula runt mer med sina mammor. Mitt tålamod var oändligt med ungarna och dom var oftast som änglar när de var med mig. Jag lät dom alltid hjälpa till att diska och städa och de tyckte det var kul att känna sig behövda. Jag hämtade aldig saker åt dom utan var de hungriga eller törstiga fick de hämta det själva.

Vid fem på kvällen ringde Mustafa och berättade att han var tvungen att sova på båten pga stormen. Jag gick över till Hülya i cafet och satt där och pratade till 21 på kvällen då Hanife hämtade mig och vi gick till ett internetcafe i närheten. Jag kollade jobb hemma i Sverige, då jag var fast besluten på att ta mig hem så snart jag kunde. Vid 22.30 gick vi hem igen och nån timme senare ringde Mustafa, full, och sa att han var på väg hem. Fan ta honom och hans jävla alkoholproblem, fan ta båten och fan ta besättningen som gav honom spriten! Han sa att han hade bråkat med Yüksel och sagt upp sig. Inga goda nyheter, vad skulle vi då få pengar ifrån?

Dagen efter vaknade jag vid åtta och Mustafa var borta. Jag låg kvar till kl nio i sängen och höll precis på att somna om när Mustafa dök upp. Han hade bara varit i cafét och druckit te. Han sa att han inte alls hade sagt upp sig, utan bara tagit ledigt idag för att vara med mig så mycket som möjligt innan jag åkte hem. Åkte hem? Jag hajade till… Skulle jag få åka hem? Hem till Sverige? Jag vågade inte hoppas…

Jag gick upp och började tvätta som vanligt.Mustafa tittade på mig.

´Vad håller du på med?

´Jag tvättar…

´Va? Här har jag tagit ledigt och du tvättar?

´Det är sol idag, och det går bara att tvätta och torka tvätten när det är sol…

Han fnös lite och jag försökte så gott jag kunde kombinera tvätt, disk och städning med att ägna tid åt honom, men när ungarna kom från skolan var jag tvungen att strunta i honom. Jag drog in Nesrin i duschen och skrubbade henne så hon blev rosa nästan. Hon hade så tjockt hår att det tog mig 10 minuter att tvätta det, hela tiden under hennes högljudda fnitter. Min lilla tjej, min lilla Nesrin… Jag kände så starkt för henne, hon hade tagit sig rakt in i mitt hjärta…

Jag och Mustafa satt resten av dagen och planerade vårt framtida liv. Jag hade noga planerat vad jag skulle säga till honom för att han skulel släppa mig. Jag ljög och sa att min pappa sagt att han kunde stå för Mustafas uppehälle i Sverige men att pappa inte ville skriva papprena förrän Mustafa sökt visum. Pappa skulel aldrig gå med på med, men det visste ju itne Mustafa. Han funderade en stund innan han sa nej. FAN! Han ville att jag skulle stanna i Turkiet så skulle vi åka tillsammans till Ankara och söka hans visum. Han sa att han var rädd att jag varken skulle fixa papper eller komma tillbaka om jag åkte till Sverige. Han litade verkligen inte alls på mig… Jag brydde mig inte om det, där jag inte hade mycket till övers för honom alls längre, mest pga det som hände med Nina. Det han gjorde då satte ett definitivt stopp i min förvirring på om jag ville stanna hos honom eller inte.

Dagen efter åkte jag dit för att se hur hon hade det. Hon mådde bra men tyckte situationen var obehaglig. Hon gav mig sitt visakort och bad mig ta ut pengar och komma tillbaka med de. Jag tog kortet och var noga med attg inte visa nån av Hali eller Mustafa att jag hade kortet. Polisen berättade för mig att de kommer hålla Nina i häktet tills de kan köra henne direkt till Antalya så får hon flyga hem. Hon blev alltså utvisad kan man säga.

Under den dagen åkte jag flera vändor över hela stan för att ta reda på hur jag skulel få ut henne ur häktet. Vi åkte till stadshuset och fick där reda på att Ramazan skulle få åka direkt in i lumpen från häktet inom några dagar, om vi inte betalde en viss summa pengar för honom som strök allt ur hans register och samma sak gällde för Nina. Jag blev skitförbannad, allt handlade om pengar i det här jävla landet… Jag bestämde mig för attg betala för Nina och Mustafa blev rasande. Jag tänkte inte ens ta av Ninas pengar, utan tänkte lägga ut av mina egna sista pengar (eftersom jag itne ville visa någon att jag hade Ninas visakort). Jag sa till Mustafa att det var faktiskt mitt val och att Nina fick ju betala tillbaka dom sen. När jag gick för att ta ut pengar så såg Mustafa tyvärr att det itne var mitt kort som jag stoppade in i bankomaten, för mitt och Ninas kort såg olika ut. Genast frågade han vems kort det var och det var ju bara att berätta. Nu blev han helt galen istället. Han gormade om att jag skulle ta ut pengar till hennes och Ramazans frisläppning och ta ut pengar för att betala tillbaka för alla de resor vi rest över halva stan för att ta reda på saker för att hjälpa henne. Jag vägrade och tog bara ut pengar från mitt eget kort istället. Mustafa tog pengarna i sin ficka och hans ilska visste inga gränser. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett honom så arg, aldrig…

När vi kom utanför Halils port skrek han åt mig hur fan jag kunde hjälpa Nina. Så illa som hon behandlat mig kunde han inte fatta hur jag kunde ta av mina egna pengar till henne. Jag sa att jag ville prata med Nina först innan jag tog ut pengar från hennes konto, men Mustafa var helt galen. Han skrek att den där ljugande slynan aldrig skulle betala tillbaka, hon var falsk, hon bara ljög, Halil gillade inte henne heller för hon var helt bombad och här ska jag hjälpa hennne trots att hon huggit mig i ryggen.

När vi kom in i Halils port var Mustafa så galen att han bara skrek åt mig hela tiden, utan avbrott. Han tyckte njag var helt blåst som tog av mina pengar åt Nina men jag stod på mig. Jag VÄGRADE ta ut pengar från hennes konto utan att hon visste. Han stannade och blev med ens helt tyst. En kall kår rann nedför ryggraden när jag frågade honom vad som var fel. Hans svar blev en hård knytnäve i ansiktet. Jag föll omkull och låg en stund på golvet, helt snurrig. Han slängde alla pengar och vigselringen på mig där jag låg på marken. Fortfarande snurrig började jag samla ihop alla pengar igen. Jag reste mig halvvägs upp på fötter och plockade ihop de sista sedlarn.

´Det där passar dig…Att plocka pengar från marken som en jävla hora…

Jag tittade på honom och jag kände hur hatet växte mot honom. Mitt hat var enormt starkt nu, det bara växte. Jag hatade honom, jag HATADE honom. Han började gå emot mig men jag flydde snabbt åt sidan och började springa uppför trapporna mot Halils dörr. På Halils våningsplan kom han ifatt mig precis ovanför sista trappsteget. Han drog tag i det han fick tag i, vilket delvis var mitt hår och delvis min tröja, och slängde in mig med full kraft i väggen. Jag lyckades hålla mig på fötter och stod stadigt när nästa slag kom. Han träffade mig hårt över ena sidan av huvudet.

´Du ska ta Ninas jävla pengar, fattar du det!? skrek han och drog bak hela mitt huvud i håret.

´Snälla sluta, bad jag honom och snyftade till. Jag började bli ordentligt rädd.

´Du ska göra som jag säger!

Han höll tag i mitt hår och slängde in mig i Halils ytterdörr med huvudet före. Jag föll ihop i en hög på golvet.

´Jag kan inte.. grät jag med armarna över huvudet som skydd.

Han rusade fram och tog igen tag i mitt hår.

´Jag ska döda dig, fattar du det? skrek han och slog mitt huvudet i ytterdörren fler gånger.

Att han ska döda mig var det enda han sagt som jag verkligen trodde på. Då öppnade Halil ytterdörren och frågade vad som hände. Äntligen, Halil står alltid på min sida! Mustafa förklarade snabbbt för Halil, som till min stora chock ställde sig på Mustafas sida! Halil hade visserligen inte sett misshandeln, men nog fattade han det på mitt ruffsiga hår, röda kinder och att jag grät i en hög på golvet? Jag blödde om läppen som hade spruckit och försökte torka bort det så gott det gick. Det hade redan hunnit bli en fläskläpp…

Jag orkade inte ta mer stryk, utan lät mig ledas ned till bankomaten där vi plockade ut de pengar som behövdes för att lösa ut Ramazan och Nina. Totalt blev det 3000 svenska kronor.

När vi fått ut Nina ur häktet gavs hon tillåtelse att åka hem och hämta sin packning innan de skulel köra henne till flygplatsen, och jag berättade för Nina vad som hänt. Hon blev förbannad och besviken och jag förstod det. Jag berättade aldrig för henne att jag fått stryk, och hon fattade inte det heller trots min spruckna svullna läpp och blåmärkena och bulorna jag fått över huvudet. Jag vågade inte berätta för Nina att jag fått stryk, jag skämdes alldeles för mycket och var alldeles för rädd nu för att våga säga något. Det resulterade ju såklart i att Nina ansåg att JAG stulit hennes pengar, och jag erbjöd mig att betala tillbaka när jag kom  hem vilket hon tackade nej till. Vi blev riktigt mycket ovänner efter detta men jag orkade inte ens bry mig. Mustafa hade på nåt sätt lyckas fixa så att jag inte ens hade mina vänner kvar. Det var så det kändes iallafall. Jag gav upp hoppet om allt den dagen. Jag var värdelös, inte värd ett skit, någon som andra spottade på… Den dagen var första gången någonsin som jag funderade på att ta livet av mig.

Vid halv sex skjutsade Mustafa hem mig för att åka tillbaka och fixa det sista på båten innan han skulle hämta mig vid 21. Vi tog en promenad tillbaka till hamnen och det avr fortfarande varmt ute trots att det var mitten av november redan. Jag njöt, trots min vilja att åka hem, av varje sekund jag fick med Mustafa som var bra. Det var ju inte pga känslorna som jag ville hem, utan för att det inte funkade mellan oss. Jag kan inte leva med någon som plötsligt slår till mig, det går inte… Men nu när det var bra mellan oss, när det var lugnt, när vi kramades och umgick och mådde bra, då njöt jag så mycket jag bara kunde. Det kan ju verka märkligt, men vad skulel jag göra, jag älskade honom. Ibland kände jag mig nästan blåögd, för när det var såhär bra mellan oss, då förträngde jag liksom allt det dåliga på nåt sätt.

När vi gick där på gatan på väg mot hamnen så pratade vi om framtiden. Vi pratade om alla våra drömmar, och jag berättade dom lika innerligt för honom som jag kände när jag haft dom. De drömmar jag beskrev för honom var inte mina drömmar lkängre, jag visste att det aldrig skulle bli så, men att prata om det väckte alla känslor till liv. Jag gick där och kände mig ömsom sårad, ömsom ledsen, ömsom glad… Men hela tiden kände jag mig krossad. Han hade krossat mina drömmar som jag en  gång haft om oss. Nu var det dags för mig att krossa hans…

På båten var det fullt ös när vi kom fram och alla grabbar var samlade. Osman, Özgür, Mahmut, Ugur, Metin och några till som jag inte kände. Som alltid så spelade de kort, drack öl och tjoade. Vid 22 sprang Metin iväg för att möta upp tjejerna, men när han fortfarande inte kommit tillbaka vid 22.30 gick vi. Vi var hungriga och tänkte gå och äta soppa. Özgür kom körandes och plockade upp oss på vägen, så åkte vi till Flash, det absolut bästa sopphaket i hela Alanya! När vi satt där och åt ringde Metin och undrade vart vi var. Han var på Robin Hood med tjejerna och ville att vi skulle komma. Vi åkte tillbaka och mötte upp Metin som stod och dansade med en av tjejerna när vi kom. Vi ställde oss också och dansade och jag började prata med den svenska tjejen. När vi stod där och pratade gick en av servitörerna förbi och han stitrrade på mig så nära att hans nästipp snuddade vid min. Jag blev förbannad, vem fan gav honom rätten?

´Vad fan glor du på lan? sa jag högt efter honom på turkiska.

Han stannade till och fortsatte stirra på mig, fast nu med en meters avstånd. Han kom fram och sa nåt till mig som jag inte uppfattade. Jag ryckte på axlarna och fortsatte prata med den svenska tjejen. Då kom han ännu närmare.

´Jag tittade inte på dig, jag tittade på henne, sa han på engelska och pekade på ingenting bakom mig.

´Är det så? sa jag högdraget, också på engelska.

Han vände tvärt på klacken och fortsatte gå med sina drinkar som han skulel servera. 30 sekunder senare var tillbaka. Han fortsatte prata engelska och jag fattade inte ett smack av vad han sa, så jag vände mig till Özgür som stod brevid och betraktade dramat. Mustafa var på toaletten så han hade missat allt som tur var. Özgür sa åt servitören att prata turksika istället för jag fattade inte vad han sa.

´Jag sa att du ska nog inte kalla folk för ”lan” hur som helst.

´Om du beter dig på det där sättet är det väl klart jag kallar dig lan?

Özgür såg att situationen började urarta så han kom fram och frågade vad som stod på och servitören förklarade.Özgür började skratta.

´Fy fan Camilla du är så jävla skön!

´Vad? hojtade servitören.

´Du har sån skön attityd! fortsatte Özgür.

Jag log lite. Det gjorde dock inte servitören, men jag hade turen att Mustafa kom tillbaka från toaletten så det inte blev värre.

Vi satte oss i baren och Mustafa gick över till nån som satt på andra sidan i baren. De växlade några ord innan killen började peka på oliak tjejer varpå Mustafa skakade på huvudet hela tiden. Mig pekade han på sist varpå Mustaf alog och nickade. Killen dunkade Mustafa i ryggen, pekade på mig, jag log lite och killen gjorde tummen upp. Mustafa berättade att han berättat för sin kompis att ha gift sig och kompisen hade gissat vem det var. Han hade sagt åt Mustafa att han hade snyggaste frun i hela Alanya, en sån man drömmer om. Det var oerhört smickrande sagt, men alla andra turkar tog ju 50-åriga kärringar för pengarnas skull, så det är ju inte så konstigt att jag är snyggaste frun…

De här två dagarna har inte varit dåliga enbart pga hälsan, utan Hanife och Yahya har bråkat hela tiden också och Mustafa har varit sen hem från jobbet.  Han har inte kommit hem förrän vid halv elva på kvällarna och jag har såklart varit misstänksam.. Jag vet inte ens varför jag fortsätter att bry mig. Jag vill ju inte ens vara kvar här. Eller vill jag det? Jag känner mig helt totalt förvirrad… Dert enda jag vet är att jag älskar honom. Så det gör ont i kroppen… Känslorna försvinner ju som sag tinte bara för att han beter sig som ett svin. De försvinner inte bara för att jag inser att jag inte kan fortsätta vara tillsammans med honom. Första gången han var sen hem så sa jag ingenting, men andra dagen grälade jag på honom när han kom. Jag gjorde det på ett skämtsamt sätt så han itne skulle bli arg. Det var alltid bästa sättet att ta honom på. Jag frågade med spelad sur min var för han kom så sent, vad han gjort och hur han vågade komma hem ens när han var så sen. Han skrattade och frågade om jag ville ha stryk, så mycket galet som jag snackade. Jag kontrade och frågade om det kanske itne var dags för honom att få stryk nån jävla gång. Han fortsatte skratta och jag plockde fram mat åt honom. När han ätit klart beordrade han mig attg plocka undan och ta fram sängen. Jag tittade på honom och frågade om han inte har egna armar och ben. Han skrattade och sa att jo det har han faktiskt.

´Ja men ta och plocka undan efter dig och bär fram sängen själv då!

´Men, jag har ju jobbat hela dagen… försökte han.

´Nähä, du har spelat poker hela dagen. Och vad är jag förresten? En kille eller ? Nej, jag är tjej och orkar inte bära fram en hel säng, jag är inte lika stark som du.

´Men om jag är bög så blir det samma sak.

´Då är jag också bög, svarade jag.

Han skrattade och började plocka undan. När han plockat undan och tagit fram sängen frågade han snällt om jag kunde ge honom hans cigaretter, men jag sa åt honom att hämta dom själv. Han tittade på mig och reste sig. Jag satte mig brevid honom på sängen.

´Jag är rädd att du kommer vara ännu värre när vi kommer till Sverige.

´Vaddå? Tycker du att jag förändrats menar du?

´Ja…

´Självklart har jag förändrats! Du håller kvar mig mot min vilja, behandlar mig som ettg jävla djur nästan och tror att jag ska vara densamme? Hur fan tror du det ska funka mellan oss om du fortsätter såhär?

´Jag vet…. Men när ska du börja lita på mig? När ska det bli bra mellan oss igen?

´När du släpper mig fri, Mustafa. Då kommer det bli bra mellan oss. Jag lider Mustafa, förstår du inte det?

´Jag vet, jag förstår… Jag är så ledsen…

Han tittade ned, kunde itne möta min blick. Han skämdes verkligen. Undrar om det kan va så att han inte vet hur fan han ska bete sig, hur han ska hantera det här. Han är kanske panikslagen, och vågar inte släppa mig för han kanske anar att jag ska sticka? Jag visste inte vad jag skulel säga… Jag älskar honom och nu fungerar det hur bra som helst mellan oss. Men det var ändå inte mitt val att vara här, och det var det som gjorde allt så svårt. På nåt sätt förstod jag varför han inte lät mig åka. Han vill ju visa mig att han har förändrats, men han kan ju itne visa det om jag är i Sverige. Men det blev så fel när han rev biljetten och jag tror han fattar det. Han inser nog. Men samtidigt var jag osäker, skulle jag verkligen åka hem om han gav mig passet tillbaka? Jag är i ett helt förvirrat stadie som jag inte alls gillar att vara i. Vill jag göra ett nytt försök? Vill jag få det här att funka? Eller är jag klar med detta? Var det för sent? Vill jag åka hem och glömma allt? Kan han förändras? Kan en kille som slåss, bara sluta att slåss? Eller ska jag alltod vara rädd för att det kan komma ett nytt slag? Jag är av den uppfattningen att alla kan förändras bara dom vill, så hur kan jag då neka honom en andra chans? Jag försökte göra det bästa av siituationen, men snart vet jag inte vad som är verklighet och vad som jag gör för att komma hem… Allt börjar flyta ihop i en enda soppa…

Under dagen hade jag och Hanife varit och letat efter en ny lägenhet. Han som ägde huset där vi hade lägenhet ansåg plötsligt att vi var för många boende i lägenheten så han hade sagt åt oss att vi måste flytta. Jag har äntligen lyckats övertala Mustafa om att vi ska bo i Sverige! Jag har försökt få min familj att skicka ned ett papper där de intygar att de försörjer Mustafa om han kommer till Sverige. Jag var tvungen att få allt att se så äkta ut som möjligt, och Mustafa hade pratat med ambassaden så han visste att han behövde det  här pappret. Min familj fattade såklart inte ett smack, så de vägrade skicka ned ett sånt papper… Jag behövde även fixa pengar till hans resa till Ankara där han måste ansöka personligen om turistvisum. Att han inte ska åka dit behöver han ju inte veta, men för att allt ska lyckas vill jag att allt ska göras på riktigt. Jag vill inte riskera att något går fel nu…

Han dröjde längre än vanligt från jobbet den dagen, men jag ville fortsätta diskutera om hur han skulle komma till Sverige. Jag gissade att han satt på båten och spelade poker och drack öl, han hade börjat med det nu på sistone… Så jag skickade ett sms där jag skrev att jag visste att han drack öl och spelade poker och hade 20 minuter på sig att komma hem. Under tiden gick jag, Hanife och Hülya till våran granne Serma och hennes två månader gamla bebis och hälsade på. En halvtimme senare gick vi hem, men ingen Mustafa var hemma… 10 minuter senare dök han dock upp, och störtade in som en dåre och började be om ursäkt redan innan jag sett honom. Tydligen hade dom varit tvungna att förtöja om alla båtar då det hade blåst upp, och det köpte jag faktiskt, för det började bli riktigt oväder ute. Han sa att han var tvungen att gå tillbaka till båten och vakta för Yüksel skulle gå ut på restaurang med sin fru. Jag trodde inte riktigt på honom så jag smsade Yüksel och frågade om det stämde. Yüksel sa att det faktiskt var sant, och att Mustafa uppenbarligen talade sanning nuförtiden. Jag var aningen chockad faktiskt. Mustafa hade knappt kört med en enda lögn sen jag kom och två timmar senare var han hemma igen, precis som han sagt. Han orkade inte ens hålla sig vaken en timme innan han däckade totalt brevid mig. Förstår hur tufft det måste vara att spela poker och dricka öl hela dagarna…

Mina dagar ser likadana ut. Jag går upp vid 9, plockar undan efter frukosten, diskar all disk (oftast är det disk både från middagen dagen innan samt efter frukosten, så det är som att diska efter en hel militärbas…) När jag är klar med det brukar jag jag tvätta kläder och den där jävla smutshögen verkar fan aldrig bli mindre! Jag tvättar nästan helt för hand, och har stora sår över hela händerna… Tvättmedlet innehåller så mycket blekmedel också, så förutom de skavsår jag får av att skrubba kläderna så fräter tvättmedlet som fan. Tvätten blir aldrig klar förrän det är kväll, så under tiden jag väntar på tvätten brukar jag städa. Mitt på dagen gör jag alltid en paus och lagar lunch till Nesrin och Mert som kommer från skolan för att äta. Jag brukar fixa lite småsaker medan dom är hemma så jag kan se till att dom äter upp all mat. Jag brukar vara klar vid sju på kvällen, lagom tills Mustafa kommer hem från jobbet.

Jag tror varje dag att han ska skita i att komma hem, eller göra som förut och komma hem vid 3 på natten istället. Men han kommer hem varje dag kl sju. Jag måste ju erkänna att han har gjort en helomvändning och sköter sig helt jävla exemplariskt. Jag kan inte hjälpa att kännna att det är synd att han ändrar sig först nu, för nu är det kanske för sent. Eller, det är för sent. Kanske… Det hade varit lättare att lämna allt när det var skit, än om jag skulle besluta mig för att dra nu, när det är så bra.

Det har gått ca 3 veckor nu, och idag kom Mustafa hem medan jag och Hanife var och handlade. Han satt och rökte i soffan när vi kom hem och jag gick in i köket och packade upp medan Hanife gick in i vardagsrummet.. Jag hörde att dom pratade, men hörde inte vad dom sa. Mustafas telefon ringde, och jag kunde höra allt han sa eftersom han skrek i luren… Jag hörde honom säga att han skulle komma direkt när dom ringde igen. Jag började bli varm av ilska, vart fan skulle han ta vägen nu? Aaaah jag blir så jävla trött på det här! Jag gick in i vardagsrummet med potatisen vi köpt och satte mig på golvet och började skala. Då ringde det igen.

´Hallå? Ja, okej. Men vi möts på båten istället så går vi till Bellman sen. Skulle vi möta dom där eller? Jaha, okej, hur många var dom? Okej, men jag frågar Osman också så blir vi jämt antal. Okej, vi ses om en timme då.

Nu kokade jag av vrede. Jag satt där med kniven i handen och funderade på riktigt om jag skulle hugga honom med den, få slut på skiten. Men jag pngrade mig när jag kom att tänka på att ungarna var hemma, de skulle ju få trauma för livet… Psykiska men… När jag satt där och stirtrade ned på kniven och smidde mina planer för hur jag skulel kunna döda honom även fast barnen är hemma, så hade han mage att tilltala mig.

´Kan du ge mig mina beiga byxor och vita linne?

Jag tittade på Hanife som tittade tillbaka på mig. Jag reste mig, hämtade han kläder och slängde dom i hans ansikte.

´Camilla!

Camilla? Han tilltalade mig aldrig vid namn om han inte var riktigt förbannad.

´Ge mig 50 euro!

Jag vände mig om och stirrade på honom. Jag måste ha sett jävligt förbannad ut, för han ryggade tillbaka lite.

´50 euro???!! nästan skrek jag fram. 50 euro? Vad fan ska du med 50 euro till?

´Vaddå? Vad betyder det?

´Det betyder varför i helvete ska du ha det?

´Jag måste ha dom bara, jag ska gå.

´Du måste ha dom?

´Ja jag måste ha dom, kan du ge mig dom nu?

´Stick åt helvete därifrån och hämta dom själv din jävla åsna!

Det blev helt knäpptyst i hela lägenheten. Hanife satt med öppen mun och stiorrade på mig och sen på Mustafa, mig, Mustafa… Ingen hade väl någonsin sett mig ens arg på Mustafa förut, eller ens tala emot honom. Jag hörde hur Mustafa reste sig bakom mig, men han gick inte och hämtade pengar, utan han kom och kramade mig bakifrån.

´Jag ska inte gå nånstans, jag skojade med dig bara, skrattade han.

´Skojade? Vilket jävla roligt skämt då.. Förlåt jag glömde visst att skratta, HA HA HA!

Hanife började fnittra.

´Herregud vad arg du blev, skrattade hon.

´Såklart! Här satt jag och funderade på hur jag skulel kunna döda honom fast barnen är hemma… Men vem var det som ringde då?

´Äh, det var ingen, jag ringde från din mobil och la på.

Han skrattade ännu mer nu.

´Skitkul, verkligen, skitkul…

´Vad hade du gjort om jag verkligen tagit 50 euro och dragit?

´Då hade jag tagit resterande 100 euro, packat min väska och dragit.

´Men jag har ju ditt pass…

´Det hade jag löst, tro mig….

´Skulle du verkligen ha gjort det?

´Ja, du kan inte hindra mig bara genom att ha mitt pass. Varför ska jag ens va gift med dig om jag bara ska sitta hemma och vänta på att du ska komma hem? Eller va hemma medan du är på disko med andra brudar? Då kan jag hellre åka hem och gifta mig med en rik turk som alltid är hemma. Jag är gift med dig av kärlek, ingen annan orsak.

´Ja men åk hem och gör det då, sa han argt.

´Nä, för vi älskar varandra, och du vill väl hellre va hemma med mig än på disko med andra brudar, visst?

Han tittade trumpet på mig, och jag såg attg han itne riktigt visste vad han skulle säga. Om han sa nej, att han hellre är med brudar på disko, då har ju all hans ansträgning varit förgäves. Det enda han kunde göra var att hållla med, vilket betyder att jag vunnit den här gången. Han hde ju verkligen gått in för att bevisa för mig att han älskade mig, och jag som ville hem till Sverige (tror jag) gjorde allt för att spela på det. Jag såg att mina planer gick i rätt riktning iallfall, jag skulle köra hårt nu så att allt blev på mina villkor istället, så han fick anpassa sig efter mig och itne tvärtom. Men samtidigt som jag gjorde det måste jag få honom att tro att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Att om jag åkte hem till Sveige så var det bara för att fixa så han kunde komma dit. Han vill inte flytta till Sverige, men om jag ställer det som villkor så kanske han går med på det, och då måste jag åka hem för att söka dit honom på turistvisum, och om den planen går i lås, då kommer han släppa hem mig. Tror jag…

Det är ju faktiskt ganska sjukt, att trots att han har mitt pass, så kan ju just nu, idag, inte påstå att jag verkligen verkligen vill hem… Jag tror att jag vill hem mest för att jag vet att jag inte kan åka hem. Men just nu njuter jag av att vara här, för han är helt underbar… Just nu gör han allt för mig. Hela dagarna har vi pussats och kramats vi i solen på båten, pratat både långa och ”djupa” samtal om allt som hänt och varför. Mustafa är inte den typen som lättar sitt hjärta. Han bygger saker inom sig, och det är det som gör att det slår slint i honom när han hamnar i situationer han inte kan kontrollera, som han blir så arg över att han inte vet vart han ska ta vägen. Han blir aldrig så arg eller tappar kontrollen med nån annan än mig. Vet inte var för det är så, har funderat mycket över det. Kanske är det för att han verkligen älskar mig, och när jag sätter mig på tvären (jag kan vara VÄLDIGT provocerande och stå på mig, nästan så att jag VILL få en smäll) så tappar han kontrollen över situationen och det enda sätt han vet, det enda sätt han både lärt sig och sett i sin uppväxt är att man slåss? Vad jag fått veta av Hanife är det ju så. Alla i familjen slåss ju, och det var ju våldsamt hemma hos dom under deras uppväxt. Halil är nog den enda som inte slagit sin tjej, iallafall har han aldrig slagit Emelie. Men Emelie är stark, hon slår ju honom när hon blir arg, så där blir det kanske tvärtom. Jag är mycket mindre än Mustafa, jag skulle aldrig fysiskt kunna slå honom. Han är så jävla stark så det är helt sjukt…. Men Halil slår ju andra istället… Jag minns en gång när Gülsah sa nej till att hälla upp te till honom för hon lagade mat. Herregud, och jag tycker Mustafa tappar kontrollen? Det var som att någon annan hoppade in i Halil. Han var så jävla galen, hela han, hela hans blick… Gülsah sprang över hela lägenheten och bara skrek rakt ut, och sprang och gömde sig bakom mig där jag satt. Då försökte Halil inte ens ta henne, men så fort hon fick mer panik och sprang därifrån så slängde han sig över henne och slog henne med knytnävarna. Alltså, han verkligen slog henne. De smällar Mustafa ger mig är ingenting… Alla hoppade på Halil och försökte dra bort honom, Gülsah skrek och grät hysteriskt och när de tills lut fick bort honom så sprang hon in på toaletten och vägrade komma ut. Han låg på henne och slog henne hur många gånger som helst…Halil såg helt jävla galen ut, det var så att tom jag blev rädd och jag var itne osams med honom. Jag tror dock aldrig Halil skulle lägga en hand på mig hur arg han än blev på mig. Men Halil bara tittade på mig, för jag såg väl så jävla chockad ut, och sa att hon behöver stryk ibland för att sluta vara så jävla kaxig. Och allt hon gjort var att laga mat så hon inte kunde hälla upp te, och Halil stod precis brevid tekannan…. Det känns dumt att ens skriva det här om Halil, för han är så fredlig som människa, det här var den enda gången jag såg honom så arg, galen. Han sket i allt för det mesta, men just den sekvensen med Gülsah verkade ha gjort att det brast i honom. Gülsah berättade senare att hon fått stryk av Halil förut. Den enda som aldrig hade lagt en hand på hennne var Mustafa. Det är helt sjukt egentligen, den som slåss mest är Mustafa, men han har aldrgi krökt ett hårstrå på nån i familjen (ja jag vet ju inte om brorsorna slagit npn gång, det har dom kanske) och den som är lugnast och mest normal är Halil, men han har pucklat på dom? Jag blir aldrig klok på den här familjen…

I vilket fall så är  jag just nu ganska nöjd med att vara fånge här nere. Än så länge är allt guld och gröna skogar, men det kommer säkert förändras…Om jag känner Mustafa rätt.

´Så Mustafa var tvungen att stanna här till klockan tre igår natt?

´Åh nej nej, svarade Yüksel, jag släppte honom vid halv ett.

´Jaha?

Jag visste att man alltid fick sanningen av Yüksel, han var nog den enda här nere som inte täntke ljuga för nån, alla fick sköta sina affärer själva.

´Men äh, jag såg  att Özgür ropade på honom, så jag tror de stack iväg på disko.

´På disko…

´Ja, men det var Özgür som drog iväg honom, visste du inte det? Har han inte berättat?

´Jo han har berättat, jag ville bara kolla om det var sant.

´Ja, tydligen har han talat sanning för en gång skull, suckade Yüksel och skakde på huvudet.

´Men, fortsatte han, du måste hålla honom hårt! Det finns många idioter som Özgür, som är avundsjuka och vill förstöra. Hota med att du tänker åka eller nåt, och MENA det också, så kanske han kan stå emot dom. Mustafa har blivit en bra kille sen du kom tillbaka, förstår du? Han kanske inte är felfri, men han har börjat leva igen sen du kom. Jag vill inte se honom bli som han varit nu i sommar en gång till. Han kan nog göra vad som helst för din skull, men du måste hjälpa honom. Han fixar inte det själv, han har för mycket hat inom sig. Varje gång du är här är han glad, skojar, jobbar bra, är lycklig.. Men när du åker är det som om djävulen krypit in under skinnet på honom. Den där stackars Sandra som var här i somras, hon fick ta allt skit då. Han skrek åt henne på att han ville att hon skulle åka hem och du skulle komma tillbaka, han slog henne hela tiden… Stackars tjej… Men när du är här… du gör honom till en bättre människa. Och det är bara för att han älskar dig.

Jag visste inte om jag ska tro på det Yüksel sagt, men när han sa det sa han det på ett sånt sätt, att jag minns varje ord, och i ögonblicket han sa det så trodde jag på varje ord. Nu efteråt tvekar jag, men… Jag älskar Mustafa, men att inte få åka hem, det är nog mer än vad jag klarar….

Den mesta tiden spenderade jag på båten med Mustafa. Serverade turister dricka, körde båt och hjälpte till med det mesta. Det var jag och Mustafa och en kille till som höll till på Kisrak.

De första två veckorna nu har inte Mustafa gått en meter utan att ta med mig, och så fort han trodde att han hade gjort något fel kom han och bad om ursäkt och frågade om det var fel av honom. Det var onödigt för honom att göra så, för han gjorde ingenting fel faktiskt. Det var som den där första månaden jag var här. Jag var hans prinsessa, och trots att jag hölls mot min vilja, så njöt jag. Det var underbart… Han ljög inte, var inte elak, gjorde inte saker bakom min rygg, var inte ute och festade, ingenting. Han gjorde exakt allt som jag ville på mina villkor. Det var som om han tvingar kvar mig här för att bevisa att han förändrats, det kändes lite lustigt…

Det var bara en sak jag var orolig över, och som jag kunde tänka mig skulle orsaka felsteg, och det var hans alkoholvanor han dragit på sig när jag stack… En kväll kom han fram vid 22 från jobbet, full som ett ägg. Han satte bara på sig en varm tröja och gick tillbaka till båten. Sen ko  han itne hem förrän vid 3 på natten… Han var ännu fullare nu än när han hade gått, och han la sig brevid mig med skulden lysande i ögonen. Jag vände mig om tvärt och alla hans försök att krama om mig misslyckades, då jag bestämt puttade bort honom hela tiden. Jag hörde honom mumla en svordom, som klart inte var riktaad mot mig, snarare mot honom själv, innan jag somnade.

Dagen efter det var jag inte nådig… Direkt när jag vaknade klampade jag iväg till båten. Mustafa tittade på mig när jag argt satte mig och slängde väskan brevid mig.

´Vad är det nu då? han lät oroad och skuldmedveten, men sa det ändå kaxigt.

´Vart fan var du igår?

´På disko, svarade han helt ärligt för första gången i sitt liv.

´På disko?

´Ja?

Jag ville strypa honom och såg framför mig hur jag kastade mig runt hans hals och han hängde över relingen med tungan utanför.

´Nej då, ingenting, sa jag spydigt. Jag bara undrade vrt min så himla förändrade man hade tagit vägen, men han har väl stuckit igen kanske ?

Han blev tyst och tittade ned i golvet. Det med att han lovat att förändra sig tog på honom, det såg jag. Han skämdes. Helt tydligt skämdes han. Men jag visste att det var Mustafa, och Mustafa kunde inte ta kritik eller nederlag, det var han alldeles för osäker för, så han kommer garanterat vännda det här till att bli mitt fel.

´Gå hem, sa han.

Jag visste det! Hur kunde jag veta? Nu skulle jag kännna mig dum och gå hem, så att han skulle slippa problemet. Han trodde garanterat att jag nu skulle stanna kvar, försöka lappa ihop det och dra ett streck över det, som jag brukade göra. Fan heller! Jag tänkte köra på som jag tyckte, så länge jag inte riskerade att gå över gränsen för när han inte kunde kontrollera sig längre så jag åker på däng… Jag visste att han aldrig skulle lämna mig ändå, så jag reste mig upp och gick. Mustafa tittade efter mig med en blick av blandad rädsla och förvåning. Tyvärr kom min eviga räddare i nöden, Osman, och stoppade mig.

´Vart ska du? frågade han.

´Hem, svarade jag surt.

Osman tittade på mig och la huvudet på sned.

´Vad har han gjort nu då?

´Varit på disko hela natten och kom hem vid tre.

´Va? Men han var ju här till klockan halv ett igår?

´Ja, inte vet jag, men han säger att han varit på disko iallafall.

´Kom nu yenge, så går vi tillbaka till båten.

Han tog min arm och ledde mig tillbaka. Osman gick på båten och satte sig brevid Mustafa medan jag stod kvar på kajkanten.

´Sa jag inte åt dig att gå hem? hojtade Mustafa surt.

Jag svarade inte ens. Osman ropade på mig att jag skulle komma på  båten, medna Mustafa ropade att jag skulle gå hem. Jag stod och tittade på dom och velade en stund innan jag vände på klacken och gick igen. Osman blev förbannad på mig.

´För i helvete yenge, kan du komma hit! skrek han och stampade med foten i golvet.

´Om hon kommer tillbaka så lovar jag att jag slår henne, sa Mustafa till Osman och reste sig upp.

Blicken han fick av Osman fick honom att genast sätta sig ned igen och va tyst.

Óm du slår henne EN GÅNG TILL, då ska jag personligen köra hennne till flyglatsen och se till att du aldrig mer få se henne! Du är inte värd henne Mustafa!

Mustafa satt med nedböjt huvud och tittade på händerna. Jag klev ombord och satte mig utan ett ljud. Turister kom ombord och vi åkte iväg för en entimmes tur. Osman körde båten, så Mustafa kom och satte sig brevid mig.

´Jo…eeeee….började han. Jag har lite svårt att erkänna när jag har fel…

´Nähä? Har du det? sa jag ironiskt.

Det här kunde kanske bli ett intressant samtal… Han hade ju faktiskt bett om ursäkt stup i kvarten när han trott att han gjort nåt fel, men nu VISSTE han att han gjort fel, det var en annan sak.

´Men eeee… jo jag gjorde fel igår….förlåt.. Jag var på väg hem från båten, men då kom Özgür…

Alltid den här jävla Özgür! Han är alltid inblandad i allt dåligt som händer på nåt sätt. Jävla typ!

´Jo, han ville gå och festa och jag var fukll så jag sa ja och följde med.

´Jaha?

´Jag svär at det var så!

´Visst, men tycker du att det är en bra ursäkt eller? Att du var full? Nästa gång har du väl satt på nån brud också, ska du dra samma ursäkt då? Att du var full?

Han tittade ned på händerna.

´Nej, det kommer jag inte säga, sa han tyst.

´Hur kan du veta det som du dricker?

´Jag ska inte dricka mer, jag lovar, okej?

´Jaja, dina ord betyder inte så mycket för mig längre Mustafa, du har ljugit och aldrig stått vid ditt ord förut, så varför skulle du göra det nu?

´Jag lovar att göra det, bara du inte åker ifrån mig…

´Vad säger du?

´Snälla åk inte ifrån mig, jag klarar mig inte utan dig…

Jag bara skakade på huvudet av förvåning…

´Du är ju helt jävla dum i huvudet Mustafa… Hur fan hade du tänkt att jag skulle åka, när du har tagit mitt pass?

Det var bra att veta vart skon klämde, det kunde jag utnyttja till min fördel senare. Att han inte ville att jag skulle åka var en stor grej för honom uppenbarligen, annars hade han väl aldrig tagit mitt pass. Jag tror han är rädd att när jag åker hem så kommer jag aldrig mer komma tillbaka. Jag måste hålla en god min inför honom. Hålla en hård profil och itne vika mig en tum. Jag kanske skulle kunna släppa lite på det sen, men inte just nu. Jag orkade inte med mer av hans jävla idioti nu. Han skulle fan inte få komma undan med något längre, vare sig jag var här av fri vilja eller tvång. Det kändes osm om jag sysslade med barnuppfostran nästan… men jag hade hört en sak från en killkompis nåt år tidigare när han var tillsammans med en tjej som aldrig sa ifrån. Han sa att hur snäll han än ville vara, så det att hon aldrig gav nåt mothugg fick en djävul att vakna inom honom. Det som började som ett enkelt skämt, spann han vidare på och fattade aldrig att han gick över gränsen för hon sa aldrig emot, och när han till sist fattade var det för att hon började gråta. Han sa att han hade verkligen behövt mothugg, en gräns. Han tror att man lätt kan halka över gränsen annars. Alla människor mår bra av regler och saker att följa.

Jag avslutade med att säga till Mustafa att felsteg av den här sorten tänkte jag fan inte ta, då sticker jag. Med elelr utan pass, och då kommer han aldrig få tag på mig. Jag har funderat mycket på hur jag ska komma därifrån, men ännu inte hittat ett sätt. Om jag bara stack utan en plan så skulel han bara hitta mig igen. Vad han skulel göra då ville jag inte tänka på, bara tanken på att vara jagad av honom fick mig att må illa. Nej, jag var tvungen att komma därifrån på ett fredligt sätt. Det kommer inte vara svårt att hålla sig väl med Mustafa, för trots allt, så älskar jag honom fortfarande. Känslorna tar inte bara slut helt tvärt, oavsett vilka idiotiska saker han gör…

Jag stod och packade inför hemresan, i övermorgon skulle jag åka hem. Mustafa satt och tittade på mig när jag packade med en ledsen min. Jag tog fram pass och biljett och tänkte lägga det i ytterfacket på resväskan så jag slapp leta efter dom (som jag alltid får göra…) på flygplatsen. Mustafa tog upp biljetten och tittade på den.

´Så du tänker åka hem?

´Ja.

´Det tycker inte jag att du ska göra.

Han rev biljetten i tusen små bitar och stoppade mitt pass i bakfickan. Jag log först. Biljetten kunde man ju fixa när man kom till flygplatsen, det var jag ganska säker på. Men jag gillade inte att han skojade såhär.

´Du ska inte åka.

Han tittade på mig och hade en sån allvarlig min att jag fattade att hann inte skojade.

´Är du inte klok!!!? skrek jag och rusade upp.

´Du ska inte åka sa jag.

Jag trodde inte det var sant. Hela jag frös till is. Det här var sånt man läste om, det kan itne hända mig. Det får inte hända mig! Tvingade han mig kvar här? Jag lugnade mig lite och tänkte att jag får kanske tillbaka passet, så jag log och slutade packa. Kanske ändrade han sig?

Dagen efter försökte jag kontakta Emelie och Nina hela dagen för att be om hjälp. Jag ringde till alla mobiler som jag hade nummer till men antingen var de avstängda eller så svarade de inte. Jag lyckades smita iväg till Emelie när jag sa till Hanife att jag skulle möta upp Mustafa vid båten, men det var ingen hemma.

Sista dagen satt jag på båten hela dagen. Mustafa hade tagit med mig till jobbet och vaktade mig som en hök. Då dök Ramazan upp och berättade att Nina satt i hyrbilen på gatan och ville prata med mig. Jag sa till Mustafa at jag bara skulle springa och höra vad hon ville och sen komma tillbaka, han ser ju mig hela tiden, men han sa blankt nej. Jag fick absiolut inte gå. Han trodde väl jag skulel hoppa in i bilen och Nina kidnappa mig därifrån hem till Sverige. Det var min plan, så jag förstod att han sa nej. Jag sket i hela väskan, allting, bara jag kom hem. Jag kände paniken komma krypande, det här var nog min sista chans. Jag sa till Ramazan att be Nina komma ned till båten istället. Han sa okej och gick tillbaka till bilen. Jag väntade, tittade efter Nina, väntade… Men när det gått en timme förstod jag att jag inte skulle komma hem. Nina kom aldrig.

Vi drack kaffe och njöt av varandras sällskap en stund innan de första turisterna kom. Vi jobbde bra ihop jag och Mustafa. Jag hälsade alltid turisterna välkomna, tog betalt, serverade dricka och pratade. Många var nyfikna på mig, vem jag var och hur det kom sig att jag var där och jag berättade gärna, det gjorde mig ingenting. Ibland fick jag även ta över rodret när Mustafa skulle fixa saker, och ibland fick jag köra hela turerna. Mustafa tog bara över när vi skulle backa in mot hamnen. Vi körde en timmars-turer hela förmiddagen, och vid lunch tog Mustafa en paus och sprang iväg. När han kom tillbaka rpade han på Ümit, Yüksels bror. Mustafa räckte honom en liten ask och i den låg två ringar. De var i vitt och gult guld och hur fina som helst! De såg precis ut som de ringar jag en gång för nästan ett år sedan, hade pekat på i ett skyltfönster att jag ville ha när vi gifte oss. Att han kom ihåg! Förutom en del nya kläder, som jag hade fått av honom under tiden vi varit ihop, så var det här det dyraste jag någonsin fått av honom. Ümit skulel rabbla lite grejer på turkiska medan vi satte på oss ringarna, därav hade han fått asken. Jag minns inte ens vad han sa, jag var alldeles för lyrisk över ringarna…

Senare på kvällen skulle vi återigen på disko. Det var samma människor som åkte den här gången, och vi åkte även till samma disko borta i Konakli. Mustafa drack för mycket, som var en vanlig syn nuförtiden…

Någon timme in på kvällen gick Mustafa för att dansa. Han var så rolig när han dansade, för han var helt i sin egen lilla värld. Plötsligt kom han tillbaka till bordet och viskade i Osmans öra att han skulle sno Özgürs tjej. Bara att han ens kom  på tanken fick mig att se rött. Okej, nuförtiden söp han som ett svin, han var alltid aspackad när vi gick ut och betedde sig som en idiot, men nån gång får det fan vara nog… Någon minut senare fick jag se honom dansa tätt ihop med Özgürs tjej och då slog det bara helt slint i pallet på mig. Det händer inte ofta att det slår slint i mig, men när det gör det, då blir det nattsvart…

Jag gick till dansgolvet, och det enda jag kunde tänka på vägen dit var att jag ska mörda dom… Båda två… Jag slet tag i Özgürs tjej, och gav henne en sån hård smäll i ansiktet att hon föll in i ett barbord som vällte med allt som stod ovanpå. Jag vände mig direkt till Mustafa och puttade på honom.

´Vad FAN håller du på med? Du är för fan GIFT!!!!

Mustafa varken hörde eller brydde sig om vad jag sa, han hade fullt upp med att skratta så han grät åt Özgürs tjej som kravlade runt bland omkullvälta bord och ölglas… Jag gav honom en smäll i ansiktet och stampade tillbaka till bordet, något lugnare än vad jag hade varit när jag lämnade det. Mustafa gick tätt bakom och precis när jag satte mig ned, grep han tag om min nacke så hårt att jag gav upp ett litet tjut av smärta. Sen bad han om ursäkt den jäveln… Jag bad honom fara åt helvete, och Mustafa gjorde det som han brukar när han märker att jag inte ger mig, han hånar mig för något. Detta var ju för att allt skulle vändas till att bli mitt fel istället.

Osman, som sett allt spektakel, tyckte det var dags att gå och jag klampade ut först, tätt följd av Mustafa och Osman. Jag gick före och stod lutad mot en bil när Mustafa kom gående. Han hann inte ens enda fram förrän han slängde sig mot mig slog mig i ansiktet. Osman kom farandes från ingenstans och gav Mustafa en hård knytnäve i ansiktet så han trillade omkull. Mustafa reste sig igen och dom stod och gapade på varandra ett tag. När Mustafa lovat att han lugnat ned sig släppte Osman fram honom till mig igen, men  så fort Mustafa kom tillräckligt nära mig skrek han att jag kunde åka hem till Husse och slog mig igen i ansiktet. Osman kom rusandes igen och slet bort Mustafa och slängde ned honom på marken.

´Är du dum i hela jävla huvudet Mustafa!? FAN ta dig!!! skrek Osman åt honom.

Osman lutade sig över Mustafa och gav honom en hård smäll till i ansiktet. Att Osman försvarade mig gav mig luft under vingarna och det var som om allt han någonsin gjort mot mig behövde komma ut, jag kände mig helt galen och började springa mot Mustafa och Osman. Özgür kom springandes från högersidan och slängde sig runt mig. Jag försökte slita mig loss och både sparkade och slog mot Mustafa allt jag hade, och Özgür hade svårt att hålla i mig, jag var så arg och full av abstinens att jag kände mig stark som en björn.

´JAG SKA FAN DÖDA DIG DIN JÄVEL!!!! skrek jag så högt jag kunde och kände att jag inte kunde kontrollera mig överhuvudtaget.

´Du ska passa dig jävligt noga Mustafa om du vill ha din fru kvar, hon har ju fan redan dragit en gång, tror du inte hon kan dra igen?

´Men hon är MIN fru! skrek Mustafa tillbaka. Hur fan kan en anna kille svara i MIN frus telefon? Hon är MIN fru, jag ÄLSKAR min fru! Jag älskar henne Osman, fattar du inte?

Mustafa började snyfta där han satt på rumpan rakt ned i gruset på parkeringen. Osman satte sig på huk framför honom och klappade honom på axeln. Jag hade lugnat mig en aning och Özgür och resten av killarna ledde mig bort till bilarna. Vi var tvungna att sitta tillsammans i framsätet på vägen hem, men sa inte ett ljud till varandra.

Özgür skulle sova på båten, och vi blev alla avsläppta i hamnen. Mustafa sa att även han skulel sova på båten, och Osman ville prata med mig ensam. Vi började gå och Mustafa lunkade långsamt efter. Dock stannade Petra och pratade med Özgür, vilket gjorde Osman galen och han gick tillbaka för att hämta henne. Jag och Mustafa blev ståendes en bit bort, en bra bit ifrån varandra. Osman och han tjej, som nu var hans tjej nr 2 vilket var en tysk tjej som hette Petra, bråkade, men vi gick ändå tillsammans till Cay Bahcesi efter att ha köpt öl på en nattöppen supermarket. Mustafa förklarade att Osman enbsart blivit förbannad på Petra för att hon stannat med Özgür.  Ingen av varken Mustafa eller Osman litade på Özgür. Den enda Mustafa litade på att lämna mig ensam med var Osman, och likdant var det för Osman. Dom litade bara på varandra, ingen annan. Osman började prata om Petra och vi pratade på turkiska så hon inte skulle förstå. Han berättade att han hade varit ihop med Petra i 4 år. Den andra flickvännen från Finland, Maja, hade han bara varit ihop med i 1 år. Osman förklarade att han älskade Maja, inte Petra, men han kunde inte göra slut med Petra efter de fyra år de varit ihop och den respekt han hade för henne. Hon hade varit en trogen flickvän som aldrig hade gjort något dåligt. Det gjorde det svårt för Osman att göra slut med henne, trots att han älskade Maja. Han drog en ful parallell till mig, Mustafa och Sandra. Att det var lite samma sak eftersom Sandra funnit i Mustafas liv mer än ett år långre än vad jag hade. Jag fattade väl på ett ungefär vart han ville komma, men tycker ändå att man avslutar en sak innan man på börjar nästa. Den bästa anledningen till att göra slut med någon var väl ändå att man äslakde en annan? Ja, ja, vad Osman gör med sina 152 brudar struntade jag i, så länge Mustafa höll sig till mig och ingen annan.

På vägen hem började vi bråka igen, och jag hann få ytterligare en örfil innan vi kom hem. Av samma anledning som tidigare, Husse. Mustafa var så konstig, för han sa att att det var smällar han fick ta, attg jag hade hittat en annan kille i Sverige, han förstod det. Men varje dag fick jag höra något om det. Han sa att Husse hade satt sig i hans huvud och ville inte försvinna. Jag tyckte gott att han kunde ha det i sitt huvud, det var ingenting mot vad jag hade i mitt…

Det visade sig att några dagar efter att jag och Sandra pratat i telefonen och jag berättat att jag var hans fru, så hade dom ringt Mustafa och förlåtit honom. Dom visste ju att det var slut mellan mig och Mustafa, eftersom jag berättat det och hade gett honom en andra chans. Jag kände hur allt hopp liksom lämnade mig…

Mitt i detta samtal dök Yüksels dotter upp med post till Mustafa. Det var brev från en tjej, men inte från Sandra, utan nu var det en ny tjej. Jag trodde jag skulle dö… Vad fan är det frågan om? Hur många ska vi vara som delar på honom egentligen? Jag orkar inte dela längre iallafall… Jag kunde ju däremot inte säga nåt om den här tjejen eftersom det har varit slut mellan oss de sista 4 månaderna… Mustafa öppnade brevet. Det fanns foton med. Hon var turk, ganska söt. Han gav mig brevet och vi läste det tyst tillsammans.

” Du förstår inte mig Mustafa, jag älskar dig. När du sa att du älskar en annan, gick mitt hjärta sönder. När jag försökte kyssa dig och du vände dig bort, ville jag gråta. Det gör allra ondast att den du älskar inte älskar dig tillbaka, och jag kan ändå inte få dig. Utan att ha fått röra vid dig, så älskar jag dig.”

Jag blev med ens varm inombords. Han hade inte gett henne något… Han tittade på mig.

´Det är dig hon pratar om, det var dig jag berättade om för henne. Jag kunde inte…

Han tände eld på både brevet och fotona och slängde det i sjön. Han tittade på mig en lång stund, sen bad han att få låna Ugurs mobil. Han skrev ett långt sms och skickade iväg. Jag frågade vem han skickade till och han visade mig det meddelande han just sänt.

”Hej Sandra, det här är Mustafa. Det är slut mellan oss och jag vill inte att du kommer hit. Min fru har kommit tillbaka och jag har aldrig älskat någon annan än henne. Jag har slängt din ring i havet”

Jag tittade på honom och märkte att jag gapade. Jag hade inte ritkigt trott det här om honom. Jag visste vad den där jävla båten betydde för honom. Mustafa gav tillbaka mobilen till Ugur och sa att om dom ringde så skulle jag svara. Det hann bara gå några sekunder innan det ringde. Ugur gav snällt mobilen till mig och jag svarade.  Det var en fråtande Sandra som ville prata med Mustafa. Han tog luren, sa snabbt att han inte vill prata, det är slut och han vill fixa sitt äktenskap. Han la på, men hon ringde direkt tillbaka. Jag hörde honom säga att det hade varit hans fru som svarade, och nej han älskar inte Sandra. Han la på igen, men det ringde direkt igen. Jag svarade och den här gången var det Sandras mamma.

´Är det du som är Mustafas fru?

´Ja..

´Och du är i Alanya?

Puckon…. Dom har ju ringt till en turkisk mobil där jag svarar…

´Ja det är jag. Vill du också prata med Mustafa?

´Ja tack.

Jag, och säkert hela hamnen, hörde vad hon sa till Mustafa, eftersom hon skrek något fruktansvärt på honom.

´Har du ljugit för oss hela tiden??!!! Va??

´Japp, svarade Mustafa lugnt.

´Och du älskar din fru, inte Sandra?

´Japp.

´Har du aldrig älskat min dotter?

´Nej.

Dom la på i hans öra och han tittade åter på mig.

´Kan du snälla, snälla tro på mig nu? Jag älskar bara dig, jag har alltid bara älskat dig och ingen annan. Det är pga att du droig som jag började dricka, det är pga dig som jag itne har klarat av att jobba den här sommaren…

Jaja, tänkte jag. Han kanske talar sanning även om han säkert överdriver… Med någon vit lögn här och där. Så allvarligt hade det säkert inte varit. Men det var Mustafa i ett nmötskal, han var en aning drama queen som alla andra turkar, och allt han sa innehöll ca 80% sanning, 10 % överdrift och 10% vita (eller svarta) lögner… Men det spelade ingen roll, för han kunde ha dolt allt det här för mig. Han kunde ha undanhållit att han och Sandra hade blivit ihop igen, han kunde ha fortsatt allting fast bakom min rygg eftersom jag skulle åka innan hon kom, men istället hade han gjort slut med henne framför mina ögon. Han hade gjort det som jag alltid velat att han skulle göra, och nu utan att jag ens behövde be honom. Vi satt och pratade länge länge, och jag förklarade att allt blir inte bra bara för att han gör slut med henne. Det är så mycket annat han måste förändra, som måste bli bättre. Jag har inget förtroende kvar alls för honom, och han måste försöka få tillbaka den tilliten och respekten som jag hade för honom en gång. Det skulle krävas så myclket från hans sida för att lappa ihop allt. Han sa att han förstod, men jag tvivlade. Eller nej, jag tvivlade inte på att han förstod, men jag tvivlade på att han skulle lyckas. Han hade så mycket inre ilska att den här okontrollerade vreden som han fick ibland och som ofta slutade i att jag fick en käftsmäll, det kräver år av terapi för att försvinna. Hur mycket både jag och han än vet att det är något han inte kan kontrollera, att det är något som brister i honom, så kan jag inte leva med det. Jag kan itne gå och vara rädd varje gång vi grälar, det funkar inte så. Men fanns det ärliga försök från hans sida att göra det bättre, eller att det kanske blev lite bättre, så kanske man kan jobba vidare på det. Kanske kan man söka nån hjälp för det?

Den natten sov vi uppe på styrhytten till Kisrak. Mustafa bäddade med soldynor, kuddar och täcken. Det var alldeles ljummet ute och vi låg en stund och tittade på den stjärnklara himlen ovanför oss. Precis brevid oss hade några turkiska killar börjar spela gamla turkiska kärlekslåtar på gitarr och sjöng. Detta var den bästa kvällen någonsin, att somna under en stjärnklar himmel, på en båt, med lugn live-musik som vaggade en till söms i armarna på den man älskade…

Vi skulle åka till Summer Garden borta i Konakli, och delade upp oss i två bilar. Mustafa hade redan druckit några öl och en bit på vägen bad Mustafa Adem att stanna bilen. Mustafa hade retat upp sig själv på Metin, och klampade över till bilen där Osman och Metin satt och gormade om att han inte ville ha med Metin. Osman förklarade att om inte Metin följer med så följer inte heller han med, och Mustafa insåg sig besegrad, men inte förrän han hade fällt kommentaren att han skulle förstöra lika mycket för Metin som Metin förstört för honom.

Till en början var allt bra, men Mustafa drack mer och mer. När vi hade varit där i två timmar hade jag redan hunnit bli förbannad en tre, fyra gånger. Då gick han fram till Osmans tjejs kompis, som tydligen var Metins dejt. Han viskade något till henne, och jag vet inte vad han sa, men det han sa fick henne att titta snett på mig och sedan börja flirta hejdlöst med Mustafa. Hon kunde inte ens slita blicken från honom. Hüseyin såg att mitt tålamod började tryta ganska ordentligt, och lutade sig fram mot mig och sa åt mig att skita i vad Mustafa gjorde, för han gjorde det ju bara för att förstöra för Metin. Jag kunde dock inte överhuvudtaget förstå varför Mustafa ens bryr sig, plus att jag såg dum ut i andras ögon när han betedde sig. Jag sa precis vad jag tyckte till honom när han kom  och satte sig, och han bad om ursäkt. Men direkt efter nästan, så reser han sig upp och ställer sig och dansar bakom hennes stol. Efter en snabb blick på mig kom han dock och satte sig igen. Jag var förbannad, och sa att om det nu är så jävla viktig, så gör vad fan du vill då! Fortsätt i samma stil! Vi sa ingenting på en stund, men när han väl öppnade munnen, så hade han fräckheten att be mig åka hem med Özgür, för han skulle komma senare. Då var det kört för honom, jag lackade totalt. Jag reste mig så häftigt attg stolen välte, vilket gjorde att allas blickar vände sig mot mig. Jag tog min väska och gick till Özgür.

´Kom nu, vi ska åka hem! skrek jag argt till Özgür som inte fattade nånting.

´Va? Nu?

´Kan du komma då för i helvete, vi ska åka, NU!

Jag stampade mot utgången och Özgür följde snällt efter.

´Vad säger du? hojtade han efter mig.

´Vi ska åka hem, du ska köra mig hem nu!

Så kom Osman springande. Jag hade lärt känna Osman när jag var här nere sista vändan mellan mars och juni, och jag gillade honom enormt mycket, han var nog den enda ärliga och riktigt reko killen här nere…

´Syrran, vart ska du? (Man kallar tjejkompisar/kompisars tjejer för syrror)

´Jag ska HEM! röt jag argt.

´Nej, det ska du inte alls, röt Osman tillbaka.

Osman tog tag i min arm och började leda tillbaka mig till borden.

´Osman, släpp mig, jag vill åka hem nu.

´Nej, det ska du inte! röt han en sista gång.

Han drog tillbaka mig till borden där alla fortfarande satt kvar och fattade ingenting. Jag satte mig på en stol en bit bort från Mustafa som hade mord i blicken när han tittade på mig. Den jävla APAN! Det är fan min andra dag här nere! Han hade en vecka på sig att visa att han vill fixa allt, och det är såhär han börjar? Jävla svin… Som tur var hann jag bara sitta 5 minuter innan alla insåg att stämningen var död och det var lika bra att åka hem. Direkt när vi satte oss i bilen började Mustafa.

´Är du nöjd nu? Är det bra för dig, det här?

´Nej, det är det inte, svarade jag.

Vi fortsatte bråka hela vägen hem. Han satte sin hand i mitt ansikte och puttade bort mig när jag pratade, och det blev ännu värre när vi kom hem. Han började bråka om när Husse hade svarat i min telefon och drog upp precis allt jag hade gjort under tiden jag var borta. Vi stod en stund utanför huset på gatan och tjaffsade innan Mustafa sa att han skulel gå och sova på båten istället. Han sa att om han stannnade skulle han bara bli argare och då skulle han kanske slå mig och det ville han inte. Jag tyckte det var bra att han iallafall visste innan att han började bli okontrollerat arg och försökte bryta det innan det hände något. Jag lämnade honom på trottoaren och gick in i trapphuset. Jag satte mig på nedersta trappsteget utanför våran dörr, knackade på och väntade på att någon skulel vakna och öppna. Då komemr Mustafa in i trapphuset och fortsätter bråka om att Husse hade svarat så tidigt i min telefon. Jag ljög och sa att Husse är Helens kille och att jag hade glömt min mobil där en kväll, det var därför han svarade i den. Denna uppenbara lögn gjorde Mustafa helt skogstokig….

´Jag vill DÖDA dig, fattar du det, döda dig!!!!

Sen kom smällen… Huvudet for in i betongväggen eftersom jag satt så nära. Precis då kom som tur var Gülsah och öppnade. Jag gick bara rakt in och satte mig på soffan utan ett ljud. När Gülsah gått och lagt sig igeni ett annat rum la jag mig ned för att sova. Detta var Mustafas chans att samla poäng den här kvällen låg helt klart på minus-sidan…

´Godmorgon älskling!

´Godmorgon….

´Sov vidare du, klockan är bara åtta. Jag ska städa båten innan turisterna kommer.

Jag låg kvar en stund i sängen och drog mig. Jag kände hela kroppen fyllas med solsken, havsluft, palmer, värme och mest av allt, lycka! Jag tog ett djupt andetag och det kändes som om allt syra i hela Alanya landade i mina lungor. Hela min kropp var fyllt av ett obeskrivligt lugn.

Jag gick upp i sittbrunnen, med håret på ända och helt morgonmumsig i ansiktet. Jag tittade runt på alla välbekanta ansikten på de 20-25 åriga killarna med solbrända kroppar, som dök upp på alla båtar allteftersom de vaknade. Jag hälsade glatt tillbaka till de som hojtade ”godmorgon syrran”. Jag tittade en stund på Mustafa som redan var i full gång, musklerna som spelade över hans nästan svarta rygg… Jag tittade ut mot havet, tände en cigarett och satte mig med ansiktet mot solen.

Jag spenderade hela dagen på båten. Jag var alltid bekvämast på en båt. Det var något lugn på båtar som jag inte fick någon annanstans. Kanske för att jag är uppväxt på båt hemma i Sverige? Jag var trygg på båten, fick ro i själen… Jag slöt ögonen när vi gungade fram över havet, kände båtens rörelser över vågorna, den salta havslukten, det klara blå havet….

Jag har översatt efter bästa förmåga, är det någon som har ett bättre förslag på översättning så säg till!

Sen gencligimin büyük parcasi
Sen gencligimin an.
Biz neler neler yasadik beraber,
Kalin bir roman kitap gibi.

Sen gittigin an, caresiz kalir,
Aklim karisir rahat edemem.
Moralim bozulur, canim s?k?l?r,
Sen bilemezsin daha neler.

Bak ne diyorum, gizlemiyorum,
Sensiz yasamak zor geliyor bana.
Her an icimdesin, her an kalbimdesin,
Seni seviyorum Seviyorum.
Sensiz yasayamam, sensiz hic olamam,
Sensiz yasamak zor geliyor bana.
Her an icimdesin, her an kalbimdesin,
Seni seviyorum Seviyorum.

Ve o an gelirde,
iste o an, ben yasayamam…

Hangi yönünü cok seviyorum,
Biliyormusun sevgilim.
Biraz icince, basin dönünce,
Anlatinca bana o halini.
Sonra dalinca, derin bakisinca,
Gözlerindeki o sevinc.
Bana sarilinca, sonra sorunca,
Ne kadar Seni Sevdigimi?

Sen gittigin an, biter cesaretim,
Uzar hederflerim, haylarime
Bitmez sorular dinmez kederim,
O düsünceler üzüntüler.

Bak ne diyorum, gizlemiyorum,
Sensiz yasamak zor geliyor bana.
Her an icimdesin, her an kalbimdesin,
Seni seviyorum Seviyorum.
Sensiz yasayamam, sensiz hic olamam,
Sensiz yasamak zor geliyor bana.
Her an icimdesin, her an kalbimdesin,
Seni seviyorum Seviyorum.

Ve o an gelirde,
iste o an, ben yasayamam………….

Du vet inte vad som hänt mig

Du finns inte hos mig, älskling

Frågorna har tagit slut, kvällarna har blivit långa

Dom tankarna, den sorgen

Du är en stor del av min ungdom

Du är ungdomens ögonblick

Vad skulle hänt om vi levt tillsammans

Som en tjock roman

När du åkte, utan synd

Jag är inte bekväm, det är svårt

Min moral förstörs, min själ blir uttråkad

Du vet inte vad som händer mer

Se vad jag säger, jag döljer inget

Utan dig är det svårt för mig att leva

Du är alltid inom mig, alltid i mitt hjärta

Jag älskar dig, jag älskar

Jag kan inte leva utan dig, jag fungerar inte utan dig

Utan dig är det svårt för mig att leva

Du är alltid inom mig, alltid i mitt hjärta

Jag älskar dig, jag älskar

Och när det kommer

Det är då jag slutar leva

Vilken riktning du än går så älskar jag

Vet du inte det älskling

Om du är inom mig, om du vänder

Om du berättar för mig

Om du fördjupar dig, om du tittar ned i djupet

Om du kramar mig, om du sedan frågar

Hur mycket älskade jag dig?

När du åker, förvinner mitt mod

(Kan inte översätta på bra sätt)

Frågorna tar inte slut, mina prövningar slutar inte

Se vad jag säger, jag döljer inget

Utan dig är det svårt för mig att leva

Du är alltid inom mig, alltid i mitt hjärta

Jag älskar dig, jag älskar

Jag kan inte leva utan dig, jag fungerar inte utan dig

Utan dig är det svårt för mig att leva

Du är alltid inom mig, alltid i mitt hjärta

Jag älskar dig, jag älskar

Och när det kommer

Det är då jag slutar leva

Kom ihåg nu att det inte riktigt går att direktöversätta. Jag har gjort så gått jag har kunnat, men en del saker går bara inte att översätta…

Zaman hanc? bulut yolcu
?imdi gitti en son yolcu
Bitmedi mi hasret borcu
Neredesin ayyüzlüm

Gece çöker günler solar
Gözlerime ya?lar dolar
Hat?ralar bende a?lar
Neredesin ayyüzlüm

Karakollar m? kuruldu
Kelepçeler mi vuruldu
Bak bugünde ak?am oldu
Neredesin ayyüzlüm

Gençli?im dizleri üstüne çökmü?,
Kapaklan?nca sevda yoluna.
Bir do?u? yarat?ld? ç?r?lç?plak!

Ve sen… ayyüzlüm….

Kurumu? yaprak gibi dü?erken dal?ndan
Bir ahh.. gibi uzun sesli,
Koptun dudaklar?mdan

Dön ayyüzlüm…..
Neredeysen dön….
Sensiz olmuyor….

Kan daml?yor gözlerimden kan
Gücün varsa gel sende dayan

Çünkü ben….son nefes gibi titrek
Çünkü ben….ç?r?lç?plak
Çünkü ben….ölesiye sensizim
Çünkü ben….Çünkü ben…

Nu är det tid för molnen att vara gästgivare för passagerare

Den sista passageraren har åkt

Min längtans skuld är inte betald

Natten kraschar, dagarna kommer

Mina ögon tåras och rinner

När jag minns så gråter jag också

Har häktet tagit mig

Har handfängsel satts på mig

Titta idag blev det natt

Vart är du mitt månansikte?

Mina ungdomens knän kollapsade

Kärlekens väg har stängt

En naken nyfödelse

Och du… Ay yüzlüm…

Som torra löv som faller från grenarna

Som ett långt aaaaa-ljud

Kommer du från mina läppar

Vänd, ay yüzlüm….

Vart du än är, vänd….

Det går inte utan dig….

Det rinner blod från mina ögon, blod

Om du har ork, kom och slå du också

Därför att jag… tar mitt sista andetag

Därför att jag…. är naken

Därför att jag… är utan dig till döden

Därför att jag… därför att jag….

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva översättningar på våra låtar. Man kan inte direktöversätta, så det kan låta lite knäppt ibland, men det är bara för att man ska få ett hum om vad den handlar om. Jag kommer lägga in och översätta alla våra låtar (om jag kan), men det är Ay Yüzlüm och Seni Seviyorum som betyder mest för oss. Sevme, Yetmez Mi? och Seni Seviyorum är låtar vi gick och lyssnade mycket på tillsammans och som är väldigt mycket ”vi”. Sevme gav jag till Mustafa när jag åkte från Turkiet i juni 2002. Seni Seviyorum gick han alltid och sjöng på åt mig, och Yetmez mi? lyssnade jag väldigt mycket på eftersom texten passar så bra. Det finns så mycket mer musik som betydde mycket för mig och för oss, men det här är låtarna som verkligen respresenterar oss.

Vi var bara hemma en kort stund innan jag, Mustafa och Yahya gick till emelie för att hämta min väska. Vi tog taxi tillbaka, släppte av väskan och tog vespan ned till båten igen. Yüksel låg och halvsov på soffan men tog kudde och filt och gick till andra båten när vi kom. Vi sa åt honom att ligga kvar, men han ville låta oss vara ifred sa han. Vi gick och la oss på en gång och Mustafa stupade som en klubbad säl som han alltidd gör. Jag låg en stund och tittade på honom innan jag la mig tätt intill och somnade.

Resan till Alanya var otroligt varm. Jag var orolig och ville nästan inte ens komma fram, men såklart gick resan väldigt fort då. Väl framme gick Halil och Ramazan ut för att fixa mat, och jag somnade på Emelies soffa. Jag vaknade först när jag hörde en bekant flickröst som hojtade i örat på mig.

`Yenge yenge, är du här?

Det var Nesrin. Hon och Hülya hade kommit för att hälsa oss välkomna. Vi satt och pratade en stund om hur vi skulle göra med Mustafa. Halil och Ramazan var övertygade om att han skulle slå ihjäl mig, Hülya säker på motsatsen. Hon tyckte däremot det var bättre om jag gick och hälsade på honom och berättade att jag var här, än att han skulle råka se mig på stan. Dessutom tyckte hon itne att jag skulle gå själv, utan att hon och jag skulle gå tillsammans senare till hans båt. Jag ville inte det. Jag ville gå själv. Om han skulle vara förbannad och puckla på mig så ville jag verkligen inte ha publik. Skulle han bli galen och slå mig så ville jag vara ensam med honom, det var lättast att dölja det då.

Jag drog en vit lögn om att jag skulel gå och köpa cigaretter, men istället gick jag mot hamnen. Mitt hjärta bultade så jag trodde det skulel hoppa ut ur bröstet på mig… När jag kom fram till hamnen ångrade jag att jag gått själv. Jag ville nog inte vara ensam ändå… Jag kände mig för dum för att gå och hämta Emelie eller Hülya, så jag gick mot Cagdas istället. På vägen dit såg jag att Mustafas båt, Kisrak, inte låg inne, så jag lugnade mig lite.

När jag stegade in på Cagdas vände sig Özgür om. Hüseyin och Ahmed Baba stannnade till och alla tre stod och stirrade nån minut. Sen hojtade dom rakt ut och kom och kramades. Jag blev överöst med frågor om vad jag gjorde där, varför, när jag ko, hur länge jag skulle stanna osv. Baba tittade på mig och tackade Gud för att jag hade kommit tillbaka. Jag berättade snabbt hur länge jag skulle stanna och varför jag var i hamnen. Sen la jag till att jag inte vågade möta Mustafa själv. Özgür erbjöd sig att följa med mig när Kisrak kom in till hamnen igen, just nu var Mustafa ute med några engelska turister och fiskade. Özgür skulle iväg och fixa några saker först, så jag satte mig i hamnen med Ahmed Baba så länge. Det tog 1,5 timmar innan Kisrak dök upp och Ahmed Baba hade under tiden berättat hur illa det var med Mustafa, att jag inte skulle känna igen honom längre.

När Kisrak backade in mot kajkanten kändes det som om hjärtat slog dubbla slag… Jag tittade nervöst på Ahmed Baba som skrattade och ropade till sig en kille som stod en bit bort. Killen kom genast springande och Ahmed Baba gav honom order om att hämta Mustafa. Ahmed Baba sa till honom att inte säga till Mustafa att jag var där, utan enbart att Ahmed Baba ville prata med honom.

Något minut senare såg jag Mustafa komma gåendes längst kajkanten på väg mot Cagdas. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle svimma… Ahmed Baba ropade på honom och Mustafa vännde sig om och började gå mot oss. Plötsligt stannade han tvärt. Han hade fått syn på mig. Han blev stående några sekunder innan han sakta sakta fortsatte gå mot oss. Han såg helt vild ut… Orakad, håret hade växt som ogräs och han hade en helt galen blick…Jag förberedde mig redan innan han kom  fram på att få en smäll och duckade automatiskt. Slaget kom aldrig utan han stannade bara framför mig och stirrade på Ahmed Baba. Jag försökte få ögonkontakt med honom, men han vek undan blicken hela tiden.

Ahmed Baba röt åt honom.

´Krama om din fru och säg hej för i helvete!

´Men jag har fisk på händer… mumlade han tyst.

´Men säg hej åtminstone då!

´Hej…. sa han tyst och nickade mot mig, fortfarande utan att möta min blick.

Det sved i hela min kropp när jag tittade på honom. Jag märkte hur mycket jag hade saknat honom, hur mycket jag hade saknat det som var bra med oss. Jag ville bara slänga mig runt han hals och aldrig mer släppa taget..

´Kom, sa han.

Av gammal vana reste jag mig bara upp och följde efter honom. Alla som befann sig på Kisrak försvannn kvickt när de såg att jag var med. Dom fattade nog allihop att det inte rikigt var läge att stanna kvar. Jag satte mig i sittbrunnen och han började städa båten. Jag tittade på hans seniga muskler som spelade över hela hans rygg och det var alldeles tyst mellan oss. När han var klar gick vi ned i hytten för att prata, men ingen av oss sa ett ljud. Vi satt så i säkert 30 minuter innan jag pressade fram ett ”hur mår du?”.

´Hur fan tror du? sa han och tittade på mig med en fnysning.

Jag tittade ned i golvet. Han tog fram en öl och tog några klunkar.

´Min fru vill skiljas och du tror jag mår bra? Du ser väl för fan hur jag mår!

Jag tittade upp och slängde några blickar på honom. Jo nog såg jag hur han mådde.. Han hade stora svarta ringar under ögonen, var helt röd i ögonen, det smutsiga håret gömt under en keps och han hade magrat en hel del. Han hade nog inte rakat sig på ett bra tag, för hans tidigare så välfriserade smala skägg växte okontrollerat. Han såg ut nu som jag måste ha sett ut när jag kom hem i februari… Som ett psykfall…

Jag hade ju hört honom gråta nästan varje dag i telefonen. Jag hade hört vad alla sa till mig redan när jag bara varit hemma nån vecka. Att han höll på att gå under. Han hade bråkat med Sandra hela tiden, bett henne fara åt helvete, att han ville att hon skulle åka hem, han ville inte se henne. Sen hade han ringt mig och bett mig komma tillbaka. Jag hade inte trott dom som berättat detta. Men nu var jag nästan villig att tro dom.

Vi var tysta säkert 30 minuter till innan jag ställde nästa fråga.

´Vill du skiljas?

´Ja, svarade han, men kunde inte möta min blick.

Jag var tyst en stund. Jag var ganska säker på att han ljög.

`Är du säker?

´Ja, vi kan skriv apå papprena imorgon om du vill så får du göra det du vill sen. Du kan gå nu om du vill, du behöver inte stanna.

Han vågade fortfarande inte möta min blick utan tittade bort.

´Vill du att jag ska gå?

´Om du vill gå så gå.

Han tittade på mig och tog en klunk till av ölen, det var hans andra nu. Jag blev irriterad.

´Jag frågar dig vad DU vill nu.

Han tittade ned i golvet, sen tog han upp Sandras ring från plånboken. Han hade den inte på sig. Men inte heller min ring hade han på sig. Det spelade mindre roll, jag hade slängt min hemma i Sverige…

´Vet du, det är inte slut mellan mig och Sandra. Dom var galna ett tag efter att du ringt mig, men sen har de förlåtit mig. De ska komma tillbaka nästa vecka.

Jag ryckte på axlarna och låtsades oberörd. Han räckte ringen till mig.

´Här, fortsatte han, ta den här och släng den i sjön.

´Jag tänker inte slänga den. Om du vill att det ska vara slut med Sandra, så släng den själv.

Han reste sig upp och slängde ut ringen genom fönstret. Jag hörde den landa i vattnet utanför med en liten plums. Han tog några klunkar till och tände en cigarett. Vi satt tysta en stund till.

När han var på väg att tända nästa cigarett tog jag den ifrån honom och kramade om honom. Genast försvann ALLT jag lovat mig att inte göra. Jag skulle inte ta tillbaka honom, och ändå sattg jag här i hans famn. Han släppte allt han hade i händerna och borrade in sig i mitt hår. Han höll mig så hårt attg det nästan gjorde ont och snyftade tyst.

´Är du verkligen här eller drömmer jag?

´Jag är här….

Han sköt mig ifrån sig och tittade på mig.

´Hur länge stannar du?

´En vecka.

´En vecka bara???

Vi blev avbrutna av Yüksel som kom ned för trappan till hytten. Han ursäktade sig snabbt men hann bara ta ett steg uppför trappan igen innan han stannade till. Han hade sett mig, men hade nog inte insett att det var jag förrän nu. Nu vände han sig om med ett stort leende.

´Ooooooooh!!! Hur är läget bruden?

´Jag mår bra, svarade jag och log.

Han tittade på Mustafa.

´Ska hon stanna nu?

´Nej, hon är bara här på semester, muttrade Mustafa.

´Okej, men sov här ni, jag kan sova på andra båten.

Yüksel gick och jag tittade på Mustafa.

´Jag kom för semester, men jag vill verkligen vara med dig den här veckan…

´Jag älskar dig, varför kan du inte fatta det? Jag vill inte att du åker om en vecka, jag vill att du stannar.

´Men jag har jobb och räkningar att betala.

Han gick och tog fram något ur en låda. Det var hans nya legitimation. Det gamla blev ju kvar på sjukhuset där jag behandlades för min urinvägsinfektion, och nu när vi var gifta fick han ju ett nytt iallafall. Jag tittade på det. Det stod ”gift”. Jag log mot honom. Vi var gifta. Vi var verkligen gifta. Var det inte värt en andra chans? Trots all smärta? Älskade jag honom? Gud ja, jag älskade honom så fruktansvärt mycket… Han fick den här veckan, den här veckan fick han bevisa vad detta betydde för honom. Hur gärna han ville att det här skulle funka. Om det funkar bra, då kan jag åka hem och fundera på vad jag vill göra. Om det är värt det.  Då kunde vi diskutera framtiden, för han hade iallafall förstått nu, det såg jag.

Jag hade spenderat nästan 4 månader i Sverige. Jag hade skitit i att svraa när han ringde. När jag väl svarade sa jag bara att det var slut, att jag inte ville ha honom. Jag hade bett honom dra åt helevete och slängt på luren. Jag hade inte ringt honom speciellt mycket, nån gång ibland. Jag hade haft andra killar, Husse hade svarat i luren på morgonen, jag svarade inte på sms osv. Han fattade nog att det var nog nu, att jag tröttnat. Jag insåg att om jag bestämde mig för attg återvända när jag kom hem nu, så skulle det säkert komma nåt felsteg från hans sida. Han skulle säkert testa mig, men mina gränser var fasta i huvudet. Jag visste hur mycket jag i så fall skulle vara beredd att ta från honom. Men det blir ett senare problem, vi får se hur den här veckan funkar innan jag åker hem för att fundera.

Emelie tyckte jag skulel skita i vad alla andra sa och göra det som kändes rätt för mig. Jag funderade nån dag och sen bestämde jag mig. Jag åker!

Jag berättade inte för någon att jag skulle åka. Jag skulel bara vara borta en vecka och ville inte oroa någon i onödan. Jag berättade bara för min moster eftersom jag bodde hos henne. Mest orkade jag inte med allas predikningar om vad jag skulle och inte skulle göra. Jag visste nog själv att det kanske var dumt att åka, men jag behövde åka för att få ett avslut på allt. Men mest av allt ville jag hälsa på alla, de var en sådan stor del av mitt liv.

Vi skulle åka lördagen den 12 oktober, och dagen kom allt närmare. Jag ringde Halil och frågade om jag kunde åka med i bilen från Antalya, och det tog ett par minuter innan han fattade att jag skulle komma med ner. När han förstod att jag skulle komma, så sa han att det är bäst att vi tar ett snack när jag kommer ned.

Efter det ringde jag till Hanife och hon gav upp ett tjut när jag sa att jag skulle komma. Jag bad henne att inte berätta för Mustafa, eftersom jag inte ville att han skulle veta om det.

´Hur ska vi kunna berätta det? frågade hon uppgivet. Han kommer aldrig hem längre.

´Varför inte? frågade jag.

Jag hade inte pratat med Mustafa på säkert en månad nu. Jag visste ingenting om vad som hände med honom och hade inte frågat nån annan heller. Jag hade ju hört från andra att han gått ned sig ordentligt sen jag drog. Ahmed Baba hade bett Yüksel hälsa att jag måste komma tillbaka, vilket Yüksel gjort. Dom var oroliga för Mustafa.

´Jag vet inte vad han gör eller vart han är, fortsatte Hanife. Han kommer ibland, men då är han alltid full. Han mår verkligen inte bra…

´Mmmm, men vad tror du att han gör när jag kommer ned? Jag är rädd att han kommer göra något mot mig…

´Nej, vad ska han göra? Han kommer bli överlycklig!

´Ja, vi får hoppas på det….

Jag vill ändå att alla ska förstå att detta är ju som jag tyckte och tänkte DÅ, inte nu. Emelie är fortfarande än idag min allra bästa vän som jag någonsin haft i hela mitt liv, och jag skulle aldrig vilja vara utan henne. Vi har pratat massor, och pratar fortfarande, om allt som hände i Turkiet. Varför hon sa dit och varför jag sa datt och var för vi gjorde som vi gjorde. För mig är det väldigt viktigt att få reda ut allt som hände i Turkiet och runt omkring. Jag har gjort mig av med vissa vänner jag hade då, för jag märkte att dessa bara tryckte ned mig ytterligare. Emelie är den som alltid funnits där, och som alltid stöttat mig i de val jag gjort, även om det kanske ibland blev alldeles för frustrerande för henne när jag stängde av och inte lyssnade.

Så det är viktigt för mig att ni redan nu vet, att jag och Emelie fortfarande är bästa vänner. Ni kommer få bättre koll på allt alltefetersom jag skriver, därför den här bloggen kommer fortsätta tills vi är i nutid. Turkiet är inte slut för mig än idag, 7 år senare, och det händer fortfarande saker som river upp gamla sår, och även saker som gör att jag kan läka ytterligare.

En dag ringer Mustafa från Turkiet. Han har ringt mig varje dag sen jag åkte. Oftast på kvällen, och grät att han saknade mig, när kommer jag tillbaka… Men just den här dagen var han inte ledsen. Han skrek bara ”hora” i luren när jag svarade. Jag fattade ingenting, men antog att jag gjort något igen. Han gormade om att Emelie, som var kvar i Alanya, hade berättat att jag skaffat en ny kille som hette Bülent. Jag trodde inte mina öron? Hur kunde hon göra så? Hon skrev ju under min dödsannons i princip! Jag ringde upp hennne direkt, men hon sa att hon inte hade gjort det alls. Däremot hade Mustafa lånat hennes mobil, och kanske sett nåt av mina sms där jag skrivit om Bülent och gjort sin egen tolkning. Jag beslöt mig för att ignorera hela problemet. Jag hade ingenstans att ta vägen och ingenting som gjorde att jag kunde slappna av. Allt var bara problem…

Jag umgicks med Helen, Volkan och Husse. Såpass mycket att jag och Husse till slut blev tillsammans. Jag vet inte om jag ville det, eller om det bara var så att jag gav med mig i min jakt på att någon faktiskt MÅSTE älska mig. Däremot sa jag inget till Nina. Vi pratade med varandra, men var inte vänner direkt. Hon avskydde mig, det visste jag. Jag visste inte hur jag skulle berätta för henne heller. Men det ordnade sig av sig själv eftersom någon så snällt berättade det för Nina ÅT mig. Jag gissade att det var Emelie, eftersom Helen brutit kontakten med Nina efter ett stort gräl. Men Emelie förnekade det med. Jag undrade dock hur Nina annars skulle kunna veta?

Allt som hände under min kaosartade sommar i Sverige rapporterades ned till Turkiet av någon. På något sätt visste Mustafa allt som hände och han fortsatte att ringa varje dag. Det var bara bråk överallt och de enda som fortsatte vara vänner var jag och Helen.

Jag fick höra av Ramazan att Sandra hade kommit ned en vecka efter att jag åkt hem. Hon hade flyttat in i MITT hem, i MITT sovrum…. Jag orkade inte ens plocka upp telefonen och ringa honom när jag fick höra det. Emelie hade varit hemma hos ”oss” en dag och fått frispel framför Sandra och Mustafa. Hon hade slitit ned alla foton som Sandra satt upp, skrikit att det var mitt hem, min säng, min soffa, mina väggar! Sen hade hon bränt upp Sandras kort på balkongen, med Sandra gråtandes brevid. Jag var skadeglad och applåderade när jag fick höra det av Emelie som ringde mig, efter att Halil dragit med henne hem därifrån.

Mustafa anade nog att Emelie ringt mig och ringde flera gånger om dagen och bönföll mig komma tillbaka. Jag frågade hur det skulle gå till när Sandra var där? Jag sa att det var för sent för honom, jag kommer inte tillbaka. Han gav sig inte utan fortsatte ringa hela tiden, dygnet runt… Hur fan skulle jag kunna glömma honom om han inte lät mig va!?

Att Mustafa ringde hela tiden blev påfrestande för mitt förhållande med Husse, men jag tror inte jag brydde mig så mycket. Husse bråkade med mig hela tiden och gjorde slut gång på gång, men tog mig alltid tillbak. Och då försökte jag inte ens göra så att han skulle ta mig tillbaka.

Jag hade fått nog. Jag hatade Mustafa. Jag hatade honom innerligt! Jag skulle förstöra hans liv… Så jag tog reda på när Sandra skulle åka hem. Jag väntade tålmodigt in henne. När jag visste att hon kommit tillbaka till Holland så ringde jag. Numret hade jag såklart tagit ur Mustafas mobil när jag var där nere. Jag tänkte att det kan ju vara bra att ha för senare tillfällen, och vad rätt jag hade!

Jag var så full av hat, att jag med nöje skulle förstöra hans liv!

Jag kände mig psykotisk när jag ringde Sandra och hennes mamma. Som en iskall mördare måste känna sig. Sandra blev HELT rabiatgalen. Som ett psykfall typ. Jag höll mig lugn och talade tydligt till dom. Jag berättade vem jag var och att Mustafa lurade henne. Sandra blev så hysterisk att hennes mamma fick ta luren. Hon var ganska lugn och höll med mig om att Mustafa inte borde ha nån tjej alls. Sandra fortsatte vara hysterisk och ringde till Mustafa från en annan telefon. Han nekade till allt, vilket jag redan räknat ut att han skulle göra. Jag låtsades vara på deras sida och sa att vi båda var offer fast på olika sätt. Jag visade medlidande för hur Mustafa behandlat henne, men de menade på att Mustafa lurat mig och inte dom. Då släppte jag bomben.

´Men jag och Mustafa är gifta, vi gifte oss i våras.

Det blev helt tyst i luren. Sandra klämde fram att då var ju faktiskt dom redan förlovade. Jag svarade ja och att han har träffat mig efter att dom träffats.

Dom trodde inte på att vi var gifta och ville se bevis. Jag erbjöd mig att skicka kopior på äktenskapsbeviset till dom, samt några foton från bröllopet. När de hade fått dom skulle de ringa mig igen.

Det gick nån vecka, så ringde dom. De var betydligt lugnare den här gången. Dom höll med mig om allt jag sa, och Mustafa hade tydligen erkänt när de hade ringt honom och ifrågasatt det jag skickat till dom. Dom sa att dom aldrig skulle åka tillbaka till Turkiet och Sandra ville prata ganska länge med mig. Hon ville veta exakt när vi hade gift oss, hur länge vi varit ihop och varför jag inte sagt något tidigare. Jag påminnde henne om den gången hon hade ringt på vintern, och hon blev tyst. Hon insåg nu att jag hade talat sanning den gången. Vi kom överens om attg ringa varandra om det var något, och jag sa att hon var välkommen att ringa mig när som helst.

Jag och Husse höll ihop i totalt 2 månader. Han gjorde slut hela tiden, bara för att ta mig tillbaka. Jag hade mina egna planer som ingen utom Emelie visste om. Emelie hade kommit hem till Sverige igen och vi hade pratat om saken. När Husse gjorde slut igen tröttnade jag, och när han sedan ringde mig för att säga att han ville ha mig tillbaka sa jag tyvärr.

Jag ska till Turkiet.

I början av juli kom dock Nina till våran stad för att hälsa på en annan tjej som hon lärt känna i Turkiet, Helen. Nina ringde mig och frågade om jag ville följa med dom ut och festa. Jag ville inte egentligen men sa att klart kunde jag det. Jag lånade mammas bil och åkte hem till den här tjejen Helen som bodde en bit ifrån mig. Nina gav mig en stor kram och babblade snabbt på om vilka alla var som var där. Jag hälsade artigt på alla. Helen var tillsammans med en turkisk kille, Volkan, och hans kusin Husse var där också.

Jag överaskade mig själv med attg vara väldigt glad, ödmjuk och trevlig. Volkan och Helen var rakt på sak och sa att det var så kul att jag dykt upp i deras liv, för jag verkade så himla trevlig, nästan oskuldsfull. Ja, jag kan tydligen hålla masken och dölja hur dåligt jag mår, det är ju bra…

Helen ville först inte följa med ut, men Volkan övertalade henne att det var väl klart hon skulle och tur var det. Nina och Husse ägnade hela kvällen åt att äta varandra i ansiktet, men jag brydde mig inte. Helen visade sig såpass trevlig att jag roade mig ändå. Det avr skönt att komma ut faktiskt och vara lite normal.

Jag börjde vara hemma hos Helen varje dag. Vi fann varandra direkt och jag berättade för henne och volkan om Mustafa. Volkan sa att jag måste träffa hans andra kusin, Bülent. Jag gick motvilligt med på det och plötsligt en dag dök då Volkan upp med sin kusin Bülent.

Jag upptäckte att han var lång och snygg. Artig, trevlig och pratglad för vi satt uppe hela natten och pratade. När det var dags att sova gick jag och la mig brevid Nina i gästsängen medan han sov på soffan.

Vi fortsatte att träffas ganska intensivt efter det och det gick super ett par veckor tills Husse la sig i. När jag och Bülent bara hade träffats någon vecka ringe Husse upp mig och berättade att han tyckte om mig och att han inte ville att jag skulel träffa Bülent mer. Helen och Volkan var i bakgrunden och jag hörde dom säga att han skulle låta mig vara. Men det gjorde han inte. Det blev bara värre och värre hela tiden, tills jag en dag ringde upp honom. Jag hade gjort en fuling och tagit hans nummer från Ninas telefon utan att hon visste…. Jag vet, det är illa, men det var ju för allas våran skull.

Jag sa till honom att det inte funkade att göra såhär. Jag träffade hans kusin, och han får liksom bara backa undan. Husse sa att han inte ville det, för han ville ha mig. Vi bestämde att han skulle komma till mig, eller ja till min moster, när jag kom från jobbet, så vi kunde prata om det här.

Strax efter ringde Bülent. Han ville komma och sova över, och det är klart att han fick! Jag ringde tillbaka till Husse och sa att vi får prata en annan dag, och Husse sa då med ett leende att det var han som skulle skjutsa hem Bülent till mig. Jag fick en smärre panikattack… Vad kommer Husse koka ihop då? Kommer han säga till Bülent att han skulle ha kommit hem till mig för att prata? Eller kommer han ljuga? Jag litade inte alls på Husse eller de avsikter han hade, och insåg att risken var överhängande att han skulle göra nåt som sabbar allt med Bülent. Jag bad Husse att inte skjutsa Bülent, var på Husse frågade varför. Varför? Eeeeeeehhhhh…… Jag slängde ur mig, utan att tänka mig för, att det var för att jag inte ville att Bülent skulle komma. PUCKAT! Varför varför varför? Jo, därför att det var det enda jag visste som skulle få Husse att inte skjutsa Bülent hem till mig.

Bülent ringde och sa att Husse inte tänkte skjutsa honom så han kan inte komma. Jag sa okej och att han får sova över en annan dag. Direkt efter ringde Husse. Nu ville jag verkligen prata med Husse innan allt det här gick överstyr och sabbade allt mellan mig och Bülent. Men jag sa ändå att vi tar det en annan dag. Jag orkade inte träffa nån av dom idag.. Husse kontrade med att om han inte får komma idag så tänker han aldrig prata om det, utan då får det vara som det är. Jag gick med på att ta det idag. Allt för att bli av med det.

Då ringer Bülent igen. Han sa att han fick skjuts av en annan kompis och är på väg hem till mig. Jag fick panik. Vad skulel jag göra nu? Jag vilel inte sabba något med Bülent, men jag kunde ju inte gärna säga att han itne kunde komma för hans kusin ska komma? Så jag slängde ur mig en lögn om att jag glömt nycklarna, att jag var utelåst och på väg hem till min pappa istället för att sova där, så vi får ta det en annan dag.

Okej, nu är Husse på väg, jag får prata om det här han håller på med, och sen kommer allt vara löst och jag och Bülent kan fortsätta träffas. Men då ringde Helen. Hon sa att Volkan gjort slut och dragit, och undrade om inte jag kunde komma dit. Självklart! Allt för sina kompisar! Helen sa att Husse skulle hämta upp henne, så kommer de och hämtar mig.

Väl hemma hos Helen frågade jag henne vart Nina var, hon skulle ju inte åka förrän senare? Helen sa att Nina dragit redan på dagen. Konstigt… Jag började få en konstig känsla och tog en klunk på det vin jag fått. Då öppnades ytterdörren och in kommer Volkan, Nina och Bülent. Jag kände mig som en fågelholk, vad fan gjorde alla dom där? Jag fattade ingennting. Bülent var riktigt riktigt arg, det såg jag bara jag tittade på honom. Det liksom slog blixtar om honom.

´Åh, jag ser att du fått vin? Ta mer, det lär du behöva! väste han när han gick förbi mig och satte sig i fotöljen mitt emot.

Jag fattade ännu mindre, om det är möjligt.

´Ja du… fortsatte han. Jag måste säga att jag är imponerad faktiskt. Synd bara att din plan inte funkade.

Min plan?

´Att du kan spela ut två killar moi varandra är en sak, men hur fan kan du göra så mot Nina, hon är ju kär i Husse! fortsatte Helen och jag såg att hon log nöjt.

Njöt hon? NJÖT HON???

Jag hade ingenting att säga. Vad skulle jag säga? Dom hade bestämt sig för hur det var, och ingen av dom tänkte lyssna på mig. Ingen av dom hade ett und till övers för det jag ville få sagt.

Helen berättade, fortfarande med ett leende, att dom alla hade lyssnat på alla samtalen, efter att Husse ringt och meddelat Bülent att jag ville träffa honom. Den jäveln…

HUR vågar dom ta sig friheten att tro en sådan sak om mig? HUR kan dom tro en sån sak om mig? Hur kunde dom medvetet lura in mig i en sån fälla, som såklart bara skulel få en utväg, det visste Husse iallafall, eftersom han viste hur det låg till, varför jag ville rpata med honom. Och hur kunde Helen och Volkan, som visste vad Husse kände, tro en sån sak? GÖRA en sån sak? Hur kan dom tro att jag är en sån dålig mäninska?

´När vi träffad dig första gången så var vi så glada över att du kom  in i våra liv, vi tänkte att ”WOW, vilken tjej!”, men nu ångrar vi oss… Du är inte den tjejen vi trodde, sa Volkan.

Nina ville veta vad jag kände för Husse och i min förvirring svarade jag att jag inte visste. Jag var helt förvirrad… Kunde inte fatta vad dom gjort… Men jag insåg att det var mitt fel alltihop. Jag hade lurat dom. Jag var ingen bra tjej, som dom sa. Jag hade försökt ta Ninas kille bakom hennes rygg, och lurat Bülent. Jag fick skylla mig själv.

Dom tänkte inte skjutsa hem mig, trots att det var mitt i natten, så jag tvingades sova på Helens soffa. Men jag sov inte mycket den natten, jag låg bara och tänkte på hur jag hade kunnat göra som jag gjorde. Lura alla mina nya vänner på det sättet. Jag var en riktigt riktigt dålig människa, det var jag. Inte kunde väl både Mustafa, Helen, Bülent, Volkan, Nina och Husse säga att jag är det om det inte är sant?

Jag skulle ha åkt några dagar senare, men Mustafa insisterade på att den 18:e var bättre. Jag anade ju varför, Sandra ska säkert komma ned. Jag hade packat alla mina saker. Mustafa hade förstått att jag inte kunde bo i Turkiet och gått med på att komma till Sverige istället. Hanife och jag hade ett långt samtal natten mellan den 17:e och 18:e. Hanife, Yahya och Mert hade flyttat in i vårt gästrum någon vecka tidigare, då Yahya inte hade något jobb kvar och de inte kunde betala hyran. Jag tyckte det var så skönt med sällskap och Hanife kan jag bo med närsomhelst vartsomhelst!

Hanife grät mycket den natten. Jag hade berättat för henne att jag inte tänkte komma tillbaka, men fått hennne att lova att inte säga något till Mustafa, vilket hon höll sitt ord på.

Hon kramade mig, grät, pratade, grät… Hon drog efter andan.

´Vi har delat så väldigt mycket tillsammans. Allt man kan dela med en annan människa har vi delat, du är min familj. Du är vår familj, du är en av oss. Vi har delat sorg, glädje, skratt, gråt, fattigdom, rikedom, sjukdom, hälsa… Vi har fått ett band mellan oss som ingen någonsin kommer kunna bryta eller förstå. Vår dörr kommer alltid stå öppen för dig, oavsett vad du gör i framtiden eller när du kommer tillbaka. Du kommer alltid vara min syster och min bästa vän.

Senare på kvällen skulle jag för första gången jobbba själv. Levent, Denys bästa kompis och kollega, skulle vara med mig som hjälp om jag behövde, men jag skulle fota och fixa allt själv. Mustafa följde mig till hotellet, Krizantem som låg borta vid Oba, dit man tog en buss. När Levent hade mött upp oss åkte Mustafa tillbaka till båten.

Jobbet gick både bra och snabbt, det var en liten modevisning med trolleri som tog ca en timme. Efteråt bjöd Levent mig på mat och vi pratade om Mustafa. Levent sa att han var orolig för mig. Jag var inte samma person som han lärde känna för nästan ett år sen. Jag hade blivit instängd, såg sjuk ut, var inte samma pajas som jag var då. Han frågade rakt på sak om Mustafa slog mig. Jag ljög och sa nej, men märkte att jag tittade ned i bordet när jag sa det, och när jag tittade upp hade Levent lagt huvudet på sned. Han skakade på huvudet, och hans tystnad gjorde att jag sa att jag har fått nån örfil men inte mer. Han fortsatte skaka på huvudet, han förstod nog att jag fortfarande ljög…

´En örfil är också misshandel… sa han lugnt.

Jag blev lite illamående…

´Jag tycker du ska ta hand om dig. Du är en så bra tjej, en respektabel tjej. Du förtjänar så mycket bättre än det han ger dig!

Jag stirrade ned i bordet. Jag visste inte vad jag skulle säga, eller om jag skulle gråta… Det var första gången någon ens la märke till hur jag mådde. Första gången någon brydde sig om att prata med mig, fråga hur det ligger till. Första gången någon sa något överhuvudtaget. Det kändes hårt att höra det han sa, och jag tyckte inte som han tyckte. Jag fick säkert precis vad jag förtjänade. Är jag puckad nog att stanna, så förtjänar jag nog skiten också. En bra tjej hade dragit, en bra tjej hade varit stark nog att se bortom sina känslor och göra det rätta.

´Det märks så väl att han trycker ned dig. Han spelar på din kärlek! Du kan inte ta det, du måste stå på dig! Få honom att förstå att han gör fel. Han är ett svin, men du har tillåtit honom på ett sätt. Jag känner honom, jag vet att han älskar dig, men han har fått alldeles för fria händer. Du har ju sagt att det är okej att han har Sandra, du har visat att du inte lämnar honom, så varför ska han göra slut med henne? Är du säker på att Sandra hade varit kvar i bilden om du gett honom ett ultimatum ich stått fast vid det? För jag är säker på att hade du varit bestämd och visat att du menar allvar, då hade han gjort slut med henne.

Jag satt länge tyst och funderade på det han sagt. Han hade så jävla rätt. Så jävla rätt… Men klarar jag av att ta smällen om han låter mig göra slut, om han vänder  på klacken och går? Jag vet inte om jag var redo för det. När jag ställer ett ultimatum, då måste jag vara beredd på att han kanske inte finns kvar hos mig. En sak blev jag däremot säker på under mitt samtal med Levent. Den dagen jag åker till Sverige, då kommer jag inte tillbaka.

Hanife tyckte jag skulle gå och lösa ut honom, hjälpa honom. Jag vägrade. Jag var så skadeglad att det inte visste några gränser! Varför ska jag hjälpa honom? Vad har han gjort för mig? Det var fredag idag och imorgon åker Sandra hem igen. Haha, han kan gott sitta där hennes sista dag!

Jag spenderade min dag hos Emelie iställlet. Jag funderade mycket på oss, mig och Mustafa. Enligt mig var det fortfarande slut mellan oss och jag ville att det skulle fortsätta vara det. Jag ville åka hem. Hem till mitt hem, min familj, Sverige… Men med den makten han har över mig känslomässigt, så visste jag redan att vi skulle bli ihop igen så fort han dök upp. Kärlek har sån jävla makt!

Mustafa kom hem tidigt, utan hennes ring på fingret. Han sa att det var slut mellan dom, att han gjort slut. Han frågade om jag var nöjd nu när jag förstört allt, nu skulle han aldrig få nån båt. Jag sa att jag inte alls var nöjd. Hade han gjort slut för att han älskade mig, för att han ville försöka lappa ihop vårt förhållande, ja då hade jag kanske varit nöjd. Men att komma här och säga att det är mitt fel att han gjort slut med Sandra? Hur i helvete blev det mitt fel? Jag trodde inte ett skit på att det var slut mellan dom, men vad hade jag för bevis? Jag orkade inte ta en diskussion med honom, men förklarade att det är slut mellan oss också, precis som han sagt dagen innan. Han blev förbannad och sov på soffan, vilket jag faktiskt tyckte var ganska skönt just i natt…

Jag sa att jag tänkte minsann inte lova Deny att jobba, om inte Mustafa gjorde slut med Sandra. Om han itne tänkte göra det, då är det slut och jag åker hem till Sverige. Mustafa blev förbannad, bad mig fara åt helvete och gjorde slut.

Jag blev själv förvånad hur knäckt jag blev… Hur kunde jag bryta ihop på det sättet som jag gjorde? Något minut tidigare hade jag ju varit så säker på min sak!

Jag tog till flaskan. Eller rättare sagt, jag mådde skit, Halil frågade hur jag mådde, jag höll det inne, han gick och köpte sprit och hällde upp åt mig, jag drack ett par drinkar och sen frågade han igen och då släppte allt. Hanife och Yahya kom över senare och inspekterade det vrak som en gång var jag. Hanife ägnade all tid att övervaka mig och hälla ut den sprit jag hällde upp i glaset. Det hjälpte inte mycket då jag direkt hällde upp ny sprit. Mustafa kom aldrig hem den natten.

Jag följde med hem till Emelie på kvällen, men låg bara på soffan och var apatisk. Öronen var på helspänn hela tiden efter hans röst utanför som ropar på mig, men rösten kom inte. Jag sov över på soffan, men lät lampan vara tänd, så han skulle se att jag var där när han kom och ropa tills jag vaknade.

Nog vaknade jag… Med ångest klockan 8 nästa morgon. Han hade inte kommit. Vart var han? Jag kände mig totalt hjälplös och vistse inte vad jag skulle göra… Vart hade han sovit? Jag önskar ingen den känslan jag hade då…

Vid tio hörde han av sig på mobilen. Han sa att han blivit så jävla full och sov över på båten i hamnen. Jaja, jag trodde inte ett skit på det, men vad hjälper det? Jag är inte stark nog att lämna honom, att bryta mig loss.

Jag struntade i allt han sagt till mig, och följde med Emelie ned till Kisrak idag med. Idag åkte vi med på båten, badade med turisterna och grabbarna som jobbade på båten. Båda sakerna hade jag nog kunnat få stryk för, men jag visste att varken Halil eller Emelie skulle säga nåt till honom.

Mustafa kom hem redan vid halv sju på kvällen. Vi åt mat under tystnad, sen gick han igen, fortfarande under tystnad. Vid närmare eftertanke yttrade vi inte ett ord till varandra under hela tiden han var hemma.

Han kom hem igen vid tolv, och konstigt nog var jag glad över det. Det är HELT sjukt, att jag är GLAD över att han kommer hem från sin andra tjej redan klockan tolv, och inte klockan tre på natten! Jag måste ha blivit sinnesrubbad!

Iallafall så tog jag mig i kragen och gick hem till Emelie och Halil. Halil gick ut och köpte en flaska sprit så satt vi alla tre och söp. Vi hade HUR kul som helst, tre fulla puckon i deras vardagsrum… Jag tänkte inte på Mustafa förrän han dök upp vid två på natten. Han trodde att jag skulle vara en tålmodigt väntande och ledsen fru, men ack så fel han hade. Han ropade nedanför balkongen att jag skulle komma ned, men jag hade ingen lust. Jag vägrade och sa att han får komma upp istället.

Halil vägrade släppa in honom och beordrade mig att stanna kvar hos dom över natten. Halil visste nog redan där att det inte var lämpligt för mig att gå med Mustafa just nu, han visste alltför väl vad Mustafa kunde ta sig till. Jag å andra sidan visste att Mustafa redan hade blivit förbannad, av hans röst att döma, så jag sa till halil att jag måste gå. Halil vägrade släppa ut mig. Jag började dra i dörren för att få upp den, samtidigt som paniken steg lite hos mig att jag måste ut till Mustafa så fort som möjligt innan han blev alldeles för arg, men Halil höll emot. Vi stod en stund och slet i dörren åt varsitt håll innan Halil gav upp och tittade på mig med enn besviken blick.

´Varför lyssnar du aldrig på mig? sa han uppgivet när jag gick ut genom dörren.

Jag tittade på Mustafa med en rädd blick och gick efter honom nedför trapporna. Jag hann inte ens ut genom porten innan det small i ansiktet.

´Vem är din man egentligen, va? skrek han åt mig.

´DU, skrek jag argt tillbaka.

´Ja, det är JAG, och du lyssnar mer på Halil än din egen man!? Stick åt helevete med dig!

Han vände och gick. Jag stod en stund och velade. Skulle jag gå efter elelr tillbaka till Emelie och Halil? Av samma sjuka anledning som alla andra gånger, så gick jag efter honom. Det var min man och den plats där jag skulle vara. Jag lyckas ju alltid ta fel beslut… Jag hamnar alltid i knipor pga mina puckade val. Jag är impulsiv och passionerad och följer det hjärtat säger, alltid! Att göra som hjärnan säger, det finns inte hos mig…

Vi blev vänner igen på vägen hem. Han sa förlåt och som alltid förlät jag honom… Hur kunde, eller hur KAN jag förnedra mig så? Hur kan jag förlåta det han gör mot mig? Hur kan jag älska honom så mycket? Är det ens möjligt att älska någon så mycket? Min hjärna vet jag vad borde göra, men som alltid är det mitt hjärta som bestämmer. Det är som om det enda jag vill är att någon ska älska mig, och jag bara skriker efter kärlek. Jag fattar så mcyekt panikartade beslut, som ofta sårar så mycket människor runt omkring mig, och allt för kärleken… Jag önskar att min hjärna en dag ska kunna bestämma över mitt hjärta, så jag någon gång fattar rätt beslut.

Idag var Sandras första dag i Alanya och Emelie kom hem till mig istället. Vi köpte en flaska sprit och satte oss i vardagsrummet och söp. När jag hade hunnit bli bra på lyset dök Halil upp. Han var inte glad över att Emelie drack. Men det var inte av samma anledning som Mustafa hade blivit arg. Halil var allmänt orolig över Emelie, medan Mustafa inte tyckte det passade hans fru att supa. Jag ville inte att de skulel bråka, så jag förklarade för Halil att jag bara försökte supa bort lite sorger. Halil fortsatte vara arg ändå och jag orkade inte bry mig. Jag hade nog med bekymmer faktiskt och det var inte som att jag tvingade ned spriten i Emelie.

Halil ansåg att det var bättre att jag var hos Hanife så vi gick dit. Alla såg att jag var full, men det var ingen som ifrågasatte det, alla förstod. Det dröjde bara en liten stund innan jag ville gå hem igen. Alla protesterade högljutt men jag var envis. Jag ville bara gå hem och gräva ned mig…

Halil och Emelie följde mig hem och Halil vägrade gå förrän de såg attg jag tänt lampan hemma. Han var go på det sättet Halil, att han faktiskt brydde sig. Det var mer än vad Mustafa gjorde iallafall…

Halil tyckte jag var puckad som stannade hos Mustafa och ofta tjaffsade jag och Halil om det. Men det spelade ingen roll, för jag vet att han faktiskt brydde sig om ifall jag levde eller dog. Kanske enbart för att jag var Emelies kompis, eller kanske för at han liksom Hanife förstod att jag var en bra tjej som Mustafa bara slängde bort och behandlade som skit? Det betydde mycket för mig att veta att jag alltid kunde ringa Halil om det var något. Jag gjorde det aldrig, men det var ändå skönt att veta. Jag vet dock att min mamma pratade med Halil ett par gånger och att de pratade om hur de skulle kunna se till att jag skulle kommma hem till Sverige.

Mustafa kom hem mitt i natten, och jag hade noga gömt spritflaskan. Jag sparade den till senare tillfällen…

Vi gick direkt till Emelie och Halil, för vi skulle ut på restaurang och äta. Mustafa gick till hamnen för att hjälpa Halil städa båten och jag gick upp till Emelie. Vi hade våran ”roliga timme” där vi kort och gott betedde oss som idioter och lyssnade på musik. Dansade runt och sjöng högt och släppte loss vårat barnasinne.

Vid 20 dök Halil upp, utan Mustafa. Halil sa att Mustafa skulel komma senare, men jag visste direkt att det hade vänt och blivit en dålig dag. Jag kände Mustafa alltför väl… Jag var van kändes det som, så jag reagerade inte nämnvärt utan höll masken.

Vi tre gick och åt på en restaurang som Halils kompis ägde, borta vid Kleopatrastranden. Vi satt nån timme eller två innan vi begav oss tillbaka. Vi gick till hamnen för att hämta Mustafa, och när vi kom på gatan som gick förbi Robin Hood, såg jag Mustafa och Özgür med kosan styrd mot Bistro Bellman. Jag blev inte ens arg, inte ens förvånad!

´Vart är du på väg? ropade Halil.

Mustafa vände sig om och såg ut som en tjuv tagen på bar gärning.

´Åh… ääääää… hej älskling… hehehehe… vi ska….

´Gå och äta soppa! hojatde Özgür för att rädda upp Mustafas knipa.

´Jasså? Jag visste inte att Bellman serverade soppa? ´sa jag.

´Nej i ska till ett sopphak, sa Mustafa snabbt.

´Jaha? Och vart ligger detta sopphak då? Inne på Bellmans?

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det var så dålig planerat av honom, så genomskinlig! Om han nu ville gå ut och festa med Özgür idag, var för sa han inte bara det då? Jag kunde nog roa mig själv, va med Emelie eller nåt. Men nej då, Mustafa måste ljuga och smyga….

Vi slog följe med dom in på Bellman, och hade faktiskt riktigt roligt. Vi gick vidare till en annan bar som ligger brevid Robin Hood och jag dansade och hade skitkul. emelie och Özgür satt på varsin barstol, Halil var iväg i baren och Mustafa gick runt och kollade läget. Plötsligt började de spela en magdanslåt och Özgür frågade om jag kunde dansa magdans. Det kunde jag inte, men skakade lite på höfterna på skämt och satte mig ned. Mustafa kom tillbaka och jag gick iväg på toaletten. När jag kom tillbaka gav jag honom en puss på kinden, men han puttade argt bort mig. Vad hade hänt? Han var tyst, ovanligt tyst… Jag fick en obehaglig kännsla i kroppen att något var fel. Mustafa hade druckit en del och var ganska onykter när vi började bege oss hemåt. Han sa ingenting på vägen hem och svarade inte på tilltal alls. Precis innan vår port stannade han och vände sig om. Han var helt svart i ögonen och jag visste att det var kört.

Innan jag ens hunnit blinka hade han nästan hoppat mot mig och gett mig en så kraftig smäll i ansiktet att det sjöng i örat. Han vände sig tvärt och gick in i porten. Jag gick efter, aningen chockad. Direkt innanför porten kom nästa smäll, den var så hård att jag flög in i väggen. Jag vr helt chockad, jag fattade inte vad jag hade gjort! Jag hann precis titta upp på honom när han slog igen. Jag började känna ett lätt illamående. Han hade aldrig gett mig mer än en örfil förut, och nu hade jag fått tre på raken. Han drog upp mitt huvud i håret och slängde in mig i väggen. Jag blev snurrig och vacklade till av smällen så jag segnade ned på huk nästan. Han drog snabbt upp mig på fötter igen, i håret, och dunkade mitt bakhuvud i väggen. Jag hann för ett ögonblick se honom i ögonen och såg att det är bäst för mig att sticka därifrån. Jag lyckades slita mig loss och sprang upp till lägenheten. Jag hann med nöd och näppe låsa upp dörren innan han kom och sprang in i sovrummet, men jag hann  inte låsa dörren. Han slog mig i ansiktet en gång till och slängde ned mig på sängen. Jag reste mig upp och backade upp mot väggen. Han började gå emot mig och var så vild i blicken och ansiktet att jag tog upp händerna som skydd framför huvudet. Jag sjönk ihop i en liten boll och började gråta.

´Snälla, snälla sluta……

Han blev stående med händerna knutna. Han visade ingen som helst ånger den här gången, det har han iallafall gjort förut. Jag tog långsamt ned händerna och tittade på honom.

´Hur fan kan du bjuda ut dig på det sättet….väste han.

Han var så arg, jag hade aldrig sett honom så arg, aldrig….

´Jag trodde du var MIN fru… inte nån jävla hora!

´Vad menar du?

Jag fattade verkligen ingenting…

´Vill du knulla med Özgür eller? Är det därför du bjuder ut dig åt honom?! Dansa magdans för honom! Va?

´Va? Nej det har jag inte gjort!!!

´Varför skulle han säga så? Va? Du har bjudit ut dig, som en hora!

Han vände tvärt och gick in i vardagsrummet. Jag satt kvar på golvet… Den där jävla Özgür…. Jag hade fått stryk för att Özgür ljög! Jag reste mig upp, jag hade ont i hela kroppen kändes det som… Hoppas bara det inte blir några blåmärken…

I måndags hade jag tex tagit våra ringar för att låta dem graveras. När det var klart gick jag till hamnen för att ge honom hans ring. Han låg i gräset och sov, och tittade yrvaket upp på mig när jag väckte honom. Jag gav honom  ringen, och när han sträckte sig för att ta den såg jag att han hade Sandras ring på sig. Nu ska vi inte gapa för mycket, jag visste att han alltid ville ha ringar på några speciella fingrar, men ändå! Jag låtsades som om jag inte sett det, gav honom ringen och vände på klacken och gick. Han ropade efter mig och frågade vart jag skulle. Jag ryckte på axlarna och fortsatte att gå.

´Vad är det nu då? ropade han efter mig.

Han lände mig väldigt väl vid det här laget. Jag pekade på ringfingret på min egen hand och därefter på honom. Han tittade ned och upptäckte vad som var fel. Han tog den genast av sig och la i plånboken. Jag orkade verkligen inte bråka om det, så jag lät det va.

I tisdags var det dock ÄNNU värre… Jag och Emelie hade varit i centrum och gick till hamnen för att hälsa på. De hade varit ute på båtturen och satt nu och pratade lite på båtarna. Vi gick in på Cagdas och till min förskräckelse hade han Sandras ring på sig! Han sa igår när vi kom hem att det var bättre att ha Sandras ring på sig när han jobbade, för när man ska flirta med turisterna (ja det ingår ju faktiskt att spela på sig själv hos turisterna, det gör man ju när man jobbar i en bar också, det ger mer dricks, så ÄR det, jag och alla andra vet det) så är det lättare utan vigselring, och tar han den av sig har han ett märke efter den. Sandras ring ser inte ut som en förlovningsring så det var bättre. Visst, fine, jag kan köpa historien, det är fler som gör så, MEN då får han fan byta tillbaka efteråt!

Jag log ett snett leende medan jag frågade vad fan hade hade på fingret, sen reste jag mig upp och gick. Mustafa stod kvar som ett fån och tittade efter mig. Vi gick över till Kisrak istället där Halil jobbade och jag tog av mig min ring och la i väskan, nu får det fan va nog! Halil tittade undrande på mig och jag förklarade. Jag sa till honom att snart kommer väl Mustafa komma och leta efter mig, och mycket riktigt…

Mustafa kom inknallandes på Kisrak med ett leende.

´Var är din ring? frågade Halil.

´Här, flinade han och visade handen.

Han tittade på mig  men surnade till när han såg att jag hade tagit av mig min.

´Vart är din då?

´I väskan, svarade jag lika surt.

´Varför det?

´Ja, varför ska jag ha min på mig om inte du har din?

Jag tittade uppkäftigt på honom, vilket gjorde att han tog av sig sin ring igen.

´Stoppa den här där också då!

Han slängde ringen på mig och jag stoppade den i väskan. Jag var så arg att jag kokade nästan… Att han alltid var tvungen att ha sista ordet! Att det alltid slutade så att det var jag som hade gjort fel!

Det gick nån timme innan han kom tillbaka och frågade om vi skulle gå hem. Vi sa ingenting till varandra på vägen hem, men väl hemma frågade jag om vi inte kunde sluta bråka som barnungar. Han höll med och vi satte på oss våra ringar igen. Det lugnet varade i ungefär 3 minuter innan vi började tjaffsa om något så oviktigt att jag inte ens minns vad det var. Men det slutade i ett stort gräl där Mustafa störtade hemifrån.

Fem  minuter senare plingade Hanife på dörren. Mustafa hade gått förbi där och sagt att vi bråkat och att jag nog inte ville vara själv. Hanife hade släppt maten på spisen och rusat över. Efter en stunds övertalning följde jag med hem till henne och käkade middag. En timme senare, ca kl 21 på kvällen kom Yahya och Hülya hem, och dom undrade varför jag lämnat lamporna på hemma. Jag visste att jag hade släckt, så jag förstod att Mustafa måste vara hemma. Det var värst vad snabbt han hade lugnat ned sig? Jag ignorerade det och satt kvar hos Hanife till kl 23. Hanife och Yahya följde mig en bit på vägen då det var riskabelt att gå ensam så sent på kvällen.

Som jag trodde låg Mustafa och sov på soffan. Jag släckte överallt och la mig, utan att bry mig om att väcka honom. Jag visste att han vaknade på natten och kom in ändå.

Jag hade fått tallrikar och bestick av Hanife i bröllopspresent, så det hade jag redan. Det var hur kul som helst att vara hemmafru just då och inget jag hade något emot. Handla, inreda och fixa i vårt nya hem var hur mysigt som helst, och när Mustafa kom hem hade jag maten klar redan och té väntade på spisen. Jag gillade det, jag kände mig behövd på nåt sätt. Jag gillade att fixa såna saker om jag visste att det uppskattades, och Mustafa uppskattade det enormt! Vi var en familj han och jag.

När jag och Emelie gick där och shoppade som mest, så kom jag att tänka på att vi inte hade några vigselringar. Det var jag som hade sagt ifrån när Mustafa ville köpa det, för jag tyckte det var viktigare med saker till hemmet, men nu när jag strosade runt och tittade i skyltfönstrena så ångrade jag mig. Jag ville ha en ring.

Jag bytte in mina ringar och ett halsband till två ringar, för pengarna ville jag fortfarande ha till hemmet.

När Mustafa kom hem på kvällen, bad jag honom hämta min väska, för jag stod och diskade. Han kom snällt med den och jag bad honom plocka upp den lilla ask som fanns däri. Han förstod genast vad det var och tittade chockat på mig.

´Hur mycket kostade dom här?

´Ingenting faktiskt, jag bytte mina ringar och halsband mot dom.

´Jag vet inte vad jag ska säga….tack….

Han satte sin ring på fingret och tittade på den.

´Är den fin? frågade jag.

´Mmmmm….

´Ja, jag ångrade mig, jag vill inte vara gift utan en ring.

´Älskling, jag vill inte såra dig, det är inte alls så jag menar, men jag hade sett fram emot att få köpa ringar till oss och överraska dig… Jag ville verkligen trä ringen på ditt finger.

Jag tog upp min ring från asken och gav den till honom.

´Här, trä på den du.

Han nästan darrade om händerna när han trädde ringen på mitt finger. Han kysste ringen och kramade om mig.

´Jag älskar dig, min fina fru…

Hamnen

Kisrak syns delvis i förgrunden, den båt jag har mest relation till

Här uppe brukade jag och Emelie sitta och dingla med benen när vi var uttråkade

Tyvärr har jag väldigt mycket med min häst fortfarande, i kombination med mycket runt omkring, så jag kommer nog inte lyckas få iväg så mycket inlägg ett par dagar framöver. Jag är ledsen, vet att ni är ganska många nu som följer bloggen och vill läsa fortsättningen. På torsdag kommer jag nog kunna få iväg ett par inlägg, för då har jag en semesterdag pga ett event med hästen, men jag ska starta kl 10 på morgonen, så förhoppningsvis kommer jag hem några timmar senare och kan slänga iväg ett par inlägg.

Jag tycker det är SÅ JÄVLA KUL att ni är så många som läser min blogg och att såpass många faktiskt tar sig tid att maila mig, eller lägga in kommentarer. Det betyder väldigt mycket för mig! Ni är supergulliga!

Emelie har rotat fram alla gamla foton, så vi ska ses och scanna in dom. De foton jag har publicerat hittills är ju foton som jag tagit kort på=inte så bra kvalité men jag hoppas det blir bättre med scannern. Då kommer jag lägga in massa foton här så ni får se!

Håll ut bara så kommer fortsättningen snart!

Adem, jag och Mustafa på Cagdas oktober 2001

]]> http://metrobloggen.se/ayyuzlum/bild/feed/ 0 http://metrobloggen.se/ayyuzlum/brollopsdagen/ http://metrobloggen.se/ayyuzlum/brollopsdagen/#comments Sun, 18 Oct 2009 20:06:00 +0000 Ay Yüzlüm http://metrobloggen.se/ayyuzlum/?p=122 Läs mer →]]>

Mustafa väckte mig klockan 8, stressad. Han sprang runt och skrek på alla att de skulle lägga på ett kol och Hülya skrattade åt honom.

´Men blir alltid sådär när de är nervösa, log hon,

Mustafa sprang genast iväg på morgonen för att hämta nycklarna till vår nya lägenhet och för att fixa lite möbler. Jag  blev genast kidnappad av alla tjejer i familjen som drog iväg mig till Hülyas kompis Fiknet, som var frisör. Fiknet beordrade dusch först och jag fick låna hennes dusch eftersom hon bodde ovanför sin egen salong. Medan jag och Fiknet var uppe och duschade, hade de andra varit i en affär i närheten. Hülya hade hittat en jättefin klänning, mörk bordeux, som var tillverkad i nåt tungt tyg med lite glans i, som gav ett väldigt fint fall. Den var verkligen jättefin såg jag när jag i släptåg av alla tjejer, störtade in i affären. Vi tog den också, och störtade åter tillbaka till Fiknets salong. Hon satte upp mitt hår i en knut med en fläta som hon lindade runt knuten. Frisyren motsvarade dock inte Fiknets vision, eftersom jag tyvärr inte har samma tjocka kaluffs som de turkiska tjejerna har.

Medan jag satt där och blev friserad av Fiknet och sminkade mig själv samtidigt, så dök Mustafa upp. Han började vanka av och an utanför salongen och kom ibland in och gapade lite på oss att det var bråttom. Klockan 10.50 var vi klara för avfärd och begav oss iväg mot Alanya Belediye.

Med på bröllopet, eller själva pappers-skrivningen, var Deny och Mehmet, som skulle vara våra vittnen. Därtill var Emelie, Hanife, Gülsah, Hülya, Nesrin, Mert, Yahya, Hüseyin som jobbade på Cagdas, Hakan som var kapten på Cagdas, Fiknet, Eddie Denys kompis från Tyskland och Güldemet och hennes barn.

Vi satte oss på våra platser, vid ett bord som stod framför gästerna, där vi hade statsarbetaren på höger sida och våra vittnen på vänster sida. Allt gick väldigt fort faktiskt. Hon rabblade allt ganska fort på turkiska, vi sa vårat ”ediyorum”, dvs ”ja det gör jag”, skrev under på ett papper och sen var det klart. Självklart grät tjejerna och killarna log. Vi var nu officiellt gifta.

När vi kom ut från Belediye så tog Deny massa kort på oss, vilka vi skulle få i bröllopspresent. Alla ville vara med på bild, så det blev en hel del fotograferande. När alla var nöjda och hade önskat oss lycka till, blev jag skjutsad tillsammans med gästerna till vårt gamla hem, där vi serverade fika till alla. Mustafa var och fixade de sista papprena på lägenheten så länge.

När han var klar kom han och hämtade oss tjejer i familjen och vi gick tillsammans bort till den nya lägenheten som bara låt ett stenkast från den gamla. Hanife och resten av familjen skulle bo kvar i den gamla lägenheten. Lägenheten var verkligen jättefin. Helkaklat badrum och toalett, diskbänken i köket var av marmor och sovrummen samt vardagsrummet hade trägolv, resten var i klinker. Allt var helt nybyggt, och det låg fortfarande byggdamm och skräp kvar överallt. Mustafa ringde och sa att han hade fixat soffor och sånt från Mehmet, och nu skulle han iväg och fixa en säng. Jag och Emelie hjälptes åt att städa undan allt byggskräp så länge. När Mustafa kom lite senare på kvällen, så hade han med sig soffor, tv, säng, madrass, matta… En hel lastbil full av möblemang var det. Yahya och Mustafa hjälptes åt att bära upp allt i lägenheten, men när sofforna skulle in så fastnade dom. Mustafa blev helt ursinnig och pressade in ena fotöljen med våld innan jag hann ge förslaget att skruva av fötterna… Till slut var allt inne och folk började bege sig hemåt.

Lyckliga och tätt omslingrade låg vi i vår nya säng i vårt nya hem och Mustafa strök min kind om och om igen.

´Min älskade fru….

Han log stort och hans ögon glittrade när han sa det.

´Det här är den lyckligaste dagen i hela mitt liv, fortsatte han. Nästa gång jag kommer vara såhär lycklig är när mitt barn föds.

Jag fick tårar i ögonen av lycka, han strök varsamt bort dom.

´Jag älskar dig, sa han tyst, jag älskar dig så fruktansvärt mycket…

Mustafa blev stressad på en gång. Här skulle vi gifta oss men hade inte ens en egen lägenhet? Vi har sprungit runt hela dagen och titta på lägenhet efter lägenhet… MEN, vi har hittat en jättefin lägenhet, nästan uppe vid bergen, helt nybyggd för ca 1000kr/månaden. Vi har redan betalat lägenhetens deposition och första hyra till hyresvärden.

När vi hade fixat lägenheten gick vi ned till hamnen. Mustafa var tvungen att ragga kläder, han hade ju bara sina hiphop-kläder… Vi hittade Özgür som först inte ens fattade att vi faktiskt skulle gifta oss. Han gick hem och rotade i sin garderob och kom tillbaka med ett par ”pizzabagarbyxor” som jag och Emelie kallade dom. Lite lösare finbyxor med sydda veck i framkant. Till det hade han tagit en kortärmad skjorta. Det var ingen höjdare direkt… Inte direkt snyggt, men det var tvunget, han kunde ju inte gifta sig i baggypants och tight vitt linne….

När vi kom hem började jag rota i min garderob efter nån långklänning att ha på mig. Jag har modellat hela kvällen innan familjen gemensamt röstade för min vinröda.

Vi har suttit hela familjen och bara lett mot varandra resten av kvällen. Helt corny… Men jag tror det är en av de lyckligaste dagarna vi har haft tillsammans hittills!

Väl på hotellet på kvällen var det svårt för Deny att visa ordentligt hur man kunde jobba. Alla var turkar och ingen ville vara med på bild. Dom som gick med på en bild ville senare inte köpa bilden, så det var en dålig kväll. Vid 23 på kvällen var vi klara och åkte tillbaka till Alanya stad. Mustafa var i hamnen med Osman, en kille som jobbade på en av de andra båtarna. Mustafa var ganska full när vi kom och mitt humör blev genast dåligt när jag såg att de satt med 4 finska tjejer…

Det var inte riktigt Mustafas fel egentligen. Osman hade en finsk tjej och det var 3 stycken tjejer till i sällskapet. Men jag blev sur ändå. Mustafa blir som sagt oftast ganska kärleksfull när han dricker och det är väl ett gott tecken iallafall? Säger man itne att sanningen kommer fram när man är full för då vågar man?

Jag visade tydligt att jag var sur när han satt på sängen hemma och tittade på mig när jag sulade ut saker ur garderoben. (Jag letade efter något ”väldigt viktigt” som jag inte ens minns)

´Älskling vad är det med dig, sluddrade han fram.

Jag blängde bara på honom. Av någon anledning började jag tänka på ALLT dumt han någonsin gjort, sådär som bara vi brudar kan. Och allt började hopa ihop sig till en jättestor svart massa i bröstet som behövde få komma ut.

´Berätta varför du är arg, fortsatte han med sorgsna ögon.

´Ja du, fräste jag. Vad är det med mig? VAD är det med MIG!? Jo det ska jag tala om för dig! Kanske är jag förbannad, för att en enda jävla kväll går jag till hotellet för att jobba, och genast raggar du upp 4 turistbrudar som du sätter dig och dricker med?! Och FULA var dom också, du kan väl för fan iallafall ragga upp SNYGGA brudar i så fall! Kan du inte ens klara dig i två timmar utan en massa brudar runt dig? Vad händer när vi gifter oss? Ska du göra likadant då också?

´Men älskling…

´Vaddå men? Stick åt helvete!

´Men älskling…

´Håll käften, idiot!

´Älskling, jag älskar bara dig. Jag älskar dig så himla mycket, du är mitt allt!

Han hade börjat snyfta, det var garanterat spriten som snyftade…

´Vad fan bölar du om? Skyll dig själv! Det skulel du tänkt på innan du bjöd in brudarna.

Jag lämnade rummet och smällde igen dörren. Jag satte mig i vardagsrummet och funderade. Jag var ju helt dum i huvet. Skäller ut honom för att han sitter med Osman, hans tjej och hennes kompisar… Det var ju inte som att han hade bjudit in dom faktiskt… Men men, jag fick väl passa på att skälla och domdera när jag kunde… Efter en halvtimme orkade jag inte vara sur längre utan gick in och la mig. Han mumlade att han älskade mig när jag kom och höll om mig hårt hela natten.

Vid halv fem gick jag och Gülsah ned till hamnen för att möta honom när han kom.

När Cagdas kom backande in mot hamnkanten stod Mustafa längst bak med tamparna i handen. Han var redan hur brun som helst och hade målarfärg över hela kroppen. Han log stort när han såg oss och kramade om mig länge. Han log åt mig, det var tydligt att det var åt mig och hur glad jag var att se honom.

Jag såg mig omkring på båten, vilket bra jobb dom hade gjort! Cagdas blänkte som ny överallt, till skillnad från i somras när den var kantstött och hade lackskador överallt.

Vi satte oss ned alla tre på båten och Mustafa serverade kaffe åt oss. Han frågade oss vad vi gjort under de veckor han varit borta och Gülsah berättade tvekande att vi hade varit hos Güldemet och fikat flera gånger och att igår hade vi sovit över. Mustafas glada ansikte förändrades direkt. Sammanbitet frågade han om även jag hade sovit där. Gülsah svarade lika tvekande ja på hans fråga. Mustafa hade ett uttryck i ansiktet som jag inte riktigt kunde tyda. Var han arg? Chockad? Rädd? Det såg ut som en blandning av många känslor. Normalt kunde han hålla masken i de flesta situationer, så jag blev lite chockad över att han avslöjade så mycket i sitt ansikte just nu.

´Men yenge sov med mig, Nesrin och mamma i vardagsrummet, så det är ingen fara, tillade Gülsah snabbt.

Jag fattade ingenting, vaddå ingen fara?

´Har det hjälpt förut? röt Mustafa. Halil sov också i samma rum den gången!

´Men det hände inget, sa Gülsah tyst.

Jag höll på att spricka av nyfikenhet och oro. Vad pratade de om? Jag ville verkligen veta. Jag frågade Mustafa på engelska istället, så att Gülsah inte skulle förstå. Mustafa ville inte svara och sa att det är bättre om jag inte vet. Det var tydligt att Mustafa inte ville prata om det, det var något som var känsligt för honom, så jag frågade inte igen.

På kvällen när Mustafa sov frågade jag Hanife istället varför Mustafa blivit så upprörd över att vi sovit över hos Güldemet. Hon sa att hon kunde berätta om jag verkligen lovade att inte säga något till Güldemet, för hon visste tydligen inte om det. Jag lovade, varför skulle jag berätta för henne?

Hanife berättade då, att Halil hade förut varit tillsammans med en polsk tjej. Under hennes vistelse i Turkiet hade hon bott hemma hos dom och en natt hade Metin sovit över hemma hos dom på soffan. På natten hade dock Metin smygit upp, gått in i deras sovrum och kladdat på henne. Han hade alltså antastat henne, med Halil sovande brevid. Halil hade dock vaknat och blivit helt galen. Av denna anledning var Metin svartlistad av familjen och det var av samma anledning som Hülya hade krävt att jag skulle sova tillsammans med henne i ett låst rum. De hade alla varit lite oroliga, men så länge dörren var låst så var det ingen fara, då kunde inte Metin komma in. Jag förstod varför Mustafa hade sett så konstig ut, tänk om det hade hänt något?

Imorgon ska Mustafa komma med Cagdas, och vi har varit hemma hos dom och fikat. Metin var hemma för ovanlighetens skull. Vi har ätit mat, fikat och pratat till sent på kvällen. Alla vi var med där, utom Mustafa då, och klockan blev så mycket att vi bestämde oss för att sova över. Güldemet erbjöd mig och Gülsah att sova i gästrummet, men Hülya protesterade högljutt och sa att jag ska sova i samma rum som henne. Hon var såpass bestämd om det att jag undrade vad det var frågan om. Jag gjorde dock som hon sa och sov brevid henne i vardagsrummet tillsammans med Gülsah och Nesrin, medan Yahya, Hanife och Mert tog gästrummet. När vi hade lagt oss gick Hülya och låste dörren, som jag antog var för att Metin inte skulel sno något, men vi hade inget av värde med oss, så jag blev inte riktigt klok på det… Jag tänker fråga Mustafa imorgon om han vet vad det är frågan om…

Vi var fortfarande uttråkade och bestämde oss för att gå en promenad. Vi gick ned mot hamnen och stannade till i en lekpark där jag och Gülsah slängde oss på gungbrädan direkt. Jag var minst och lättast av oss allihop så jag flög säkert en halvmeter upp i luften. Vi larvade oss i flera timmar innan vi beslöt oss för att gå hem igen. Hülya och Yahya var redan hemma och lagom irriterade över att vi inte hade nån mat klar. Det var det enda de begärde av oss som va hemma hela dagarna, att det skulle finnas mat när de kom hem från jobbet. Mustafa hade också hunnit ring och söka mig, och var förbannad över att jag hade varit ute när det var mörkt, det var inte säkert för oss tjejer sa han. Jag orkade inte riktigt bry mig, jag försökte bara underhålla mig själv under tiden han var borta.

Vi drack öl efter öl och satt till slut bara och svamlade allihopa. Självklart kom Sandra på tal… Men inte på det sätt jag trodde, utan på ett sätt jag aldrig hört honom förut. Han berättade saker nu som han aldrig hade berättat för mig, det var svaren på en del frågor jag haft och jag lyssnade intensivt på honom.

Mustafa berättade för Mehmet att Sandra var en riktigt bortskämd bitch som fick allt hon pekade på av sin mamma. Hon och hennes mamma strödde pengar omkring sig, vlket hade fått upp de flestas ögon. Han hade sett sin utväg och bara nån månad innan han träffade mig hade dom förlovat sig. Han trodde allt skulle klaffa perfekt, att han skulle ha sin framtid tryggad. Han hade lagt upp planen så bra, sa han till Mehmet, hur han skulle fixa så han skulle få den där båten de lovat. Mehmet undrade om det inte kändes som att de betalade honom för tjänster, och Mustafa sa att det är klart det gör det. Det finns ingenting som är äkta med det han gör, men att han gärna gör det för att få ett drägligt liv, för som han lever nu, det är inget liv för en människa sa han.

Men mitt i hans planer, så hade jag dykt upp. När han hade sett mig hade han vetat direkt att det var mig han ville ha. Han hade inte kunnat släppa mig under båtturen och tagit varje tillfälle i akt att prata med mig. Mustafa sa att det var som om det var förutbestämt. Han blev kär. Efter det visste han inte hur han skulle lyckas få båda sakerna han ville ha.

Mehmet sa åt honom att han kanske får börja tänka om nu. Kanske får han välja det som är viktigast för honom. Mustafa sa med tårar i ögonen (observera att vi var fulla) att det var bara mig han älskade, Sandra fanns inte alls i hans inre.

Han pratade om allt som om jag inte ens satt där, han pratade bara till Mehmet, och för en sekund kändes det som att han glömt att jag faktiskt satt där. Mustafa sa att nu skulle han försöka få slut på historien med Sandra. Han kan inte vänta hur länge som helst på båten. Hon skulle komma i maj, och då skulle han säga det åt henne.

Jag trodde inte på honom, jag visste att båten betydde för mycket, men idag lät jag det vara. Idag tjaffsade jag inte med honom om det. Men så klart, jag hoppades ju ändå att det kanske var sanningen..

Vid två på natten gick vi, tätt ihop, vinglandes på gatan i vårnatten. Det var behagligt ute, även fast vi fick ha jackor på oss. Friskt!

När Mustafa drack kunde han bli två olika personer. Antingen flippade han ur totalt och blev svart som natten, eller så blev han fruktansvärt kärleksfull. Oftast blev han det senare och så även igår.

Plötsligt stannade han mitt i vägen och tittade på mig. Han tittade länge länge…. Han strök en hårtest bakom örat på mig, höll mitt huvud i sina händer och jag såg att han hade tårar i ögonen.

´Gud vad jag älskar dig….sa han tyst.

Han stod kvar en lång stund och hade blicken fäst i mina ögon.

´Jag älskar dig så mycket, du kan omöjligt ana… sa han igen och slog armarna runt mig.

´Du får aldrig aldrig lämna mig, vad som än händer, lämna mig aldrig…

Vi har pratat om bröllopet och jag berättade om klänningen jag hade sett. Vi har dock beslutat att själva bröllopsfesten ska vi inte ha förrän senare, när min familj kan komma och vara med. Jag sa att jag ville att min pappa på nåt sätt skulle lämna över mig, så vi funderar på om man har festen på båten, om pappa kan leda mig från bilen till båten på nåt sätt. Vi är överens om att bröllopet, själva festen, ska vara en blanding av svenskt och turkiskt bröllop.

Vi pratade om bröllopet hela vägen till polisen för att kolla om papprena, utdrag ur Mustafas register, hade kommit, och det har dom! Tyvärr kostar dom 160 kr att lösa ut, och det har inte vi just nu. Herregud vi har ju inte ens pengar till mat…

Bara för att jag inte har haft världens stabilaste kille i Turkiet, då är jag alltid HEEELT dum i huvet när jag pratar om honom eller Turkiet med ett leende.

OM Mustafa hade varit någon som pucklade på mig varje dag, då hade jag aldrig stannat. OM Mustafa inte hade varit så kärleksfull, så intensiv och behandlat mig så väl, då hade jag aldrig stannat.

Varför i hela jävla helevete kan inte folk fatta att detta är en av mitt livs kärlekar vi pratar om! Varför i helvete kan ingen fatta att av månadens 30 dagar, så var 28 dagar rena himmelriket, 1 dag halvdassig och 1 dag blev det en smäll när vi grälade? Det bra, det lyckliga vi hade, överväger STORT det som var dåligt! Han är inte genomrutten, han vill inte mig illa, han önskar inte att jag följer hans minsta vink! Han var instabil i konflikter och det slog ibland över, tyvärr var det jag som fick ta den smällen. Men fatta att 95% av min tid i Turkiet var helt jävla underbar!

Det är inte bara Mustafa som finns i Turkiet. Jag har skaffat mig vänner för livet. Jag älskar en del människor där hur mycket som helst! Hanife och jag… Hanife är en av mina bästa vänner, den enda som verkligen verkligen förstår mina val och varför jag har handlat som jag har gjort. Det är på grund av andra människors brist på förståelse som allt detta ligger inom mig, det är pga andra människor respektlöshet för mitt liv i Turkiet som jag inte kan få ut mina känslor. Det är för att alla enbart hör det dåliga som jag inte kan säga till någon att jag saknar Turkiet. Det är för att INGEN fattar att jag mådde mestadels bra i Turkiet, att jag hade hur roligt som helst, att jag aldrig ville åka därifrån, som jag inte kan säga någonting om Turkiet högt längre. Jag vill åka till turkiet, jag vill hälsa på Hanife, men jag kan inte säga det till någon, för ALLA skulle idiotförklara mig. Varför? Varför har inte jag samma rätt som alla andra att hälsa på några av mina bästa vänner? Varför ska jag tänka om?

Jag försöker i den här bloggen få fram de bra sakerna, jag försöker skriva så att folk ska förstå att jag mestadels mådde bra, att Mustafa mestadels behandlade mig som en prinsessa, men det är tyvärr lättare att skriva om det dåliga. Det är lättare för andra att sätta sig in i det dåliga. Men, jag vill klargöra för er allihop, jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gjorde då, MEN jag har heller aldrig mått så dåligt. Stark kärlek gör så med dig, och det var en period av min turkietvistelse, den mellan november och januari när jag fick missfall på planet hem, som inte var så himla bra och där jag mådde ganska dåligt. Det var ett par gånger som han slog mig, nån gång ganska ordentligt, men vi pratar om kanske 10 dagar av ett helt år! De andra dagarna är dagar som var jättebra! Låt mig få minnas det bra, låt mig få hälsa på mina vänner, låt mig både få älska och sakna Turkiet så mycket som jag vill!!!!!

`Vad gör du så för?

´För du är dum och fattar ingenting! röt hon argt och rynkade pannan.

Mustafa tittade förvånat på oss andra som satt samlade i vardagsrummet. Jag ryckte på axlarna.

´Varför är jag dum, frågade han Nesrin.

´För du har lämnat min yenge helt ensam här, hon har saknat dig massor faktiskt!

´Har hon det? log Mustafa och blinkade mot mig.

´Ja det har hon, och om inte du är snäll så ska jag ta yenge ifrån dig!

Nesrin var arg på riktigt och stod och plutade med läpparna. Mustafa skrattade och ruffsade henne i håret-

´Ska du ta yenge säger du?

´Ja det ska jag!

Hon marscherade därifrån och satte sig i mitt knä. Jag log åt henne. Hon var min pärla. Hur jag ska klara av att vara borta från henne längre stunder är bortom mitt förstånd… Nesrin hade tytt sig till mig sedan dag ett. Varje dag pratade hon om när jag och Mustafa gifter oss och hon ska bo hos oss. Då ska hon ta hand om våran bebis medan vi arbetar säger hon. Jag älskar verkligen Nesrin. Många gånger hade vi diskuterat Nesrin. Jag hade flera gånger sagt att om Mustafa flyttar till Sverige vill jag ta med mig Nesrin. Hülya hade sagt till mig att hon ville att jag skulle göra det om den möjligheten skulle finnas.. Nesrin var snart 7 år, hon hade hela livet framför sig, men vilken möjlighet hade hon här? Jag skulle gärna ha tagit med hela familjen till Sverige, men jag vill gärna rädda hela världen… Men Nesrins välfärd var det absolut viktigaste, hon var liten forfarande. Jag bara hoppas att Mustafa inte ska göra något som tar bort den chansen för henne…

Det har regnat konstant sen Mustafa åkte, så vi har inte kunnat göra annnat än att sitta hemma och glo på TV. Jag är sååååå uttråkad!!!

Sen var det såklart nån jävel som snodde mina skor! Fan vad förbannad jag är! Vi städade hela lägenheten och Hanife ställde skorna i trapphuset så länge, vi hade tom öppen ytterdörr! Självklart är det nån som snor dom i förbifarten! Så det var bara att bege sig till centrum och köpa nya! Vet ni hur mycket MAT vi hade kunnat få för dom pengarna? HUR mycket mat som helst! Gülsah och jag gjorde sällskap ned till centrum, och passade på att fika lite i vårsolen. Våren är underbar i Alanya! Samma kväll dök Mustafa upp pga regnet som gjorde att de inte kunde arbeta med båten. De skulle vara lediga ett par dagar och jag var överlycklig såklart!

Den första april, dagen efter att Mustafa kom hem, gick vi till polisen för att kolla om papprena kommit, men det hade dom inte. Vi gick hem igen och var som klistrade på varandra hela tiden. Vi kramades, myste, pussades och bara mådde så jävla bra hela dagen, underbart!!!

Nästföljande dag, tisdag 2 april, gick jag, Mustafa, Hanife och Yahya till centrum. Vi knallade bara runt på måfå och tittade på kylskåp, tvättmaskiner och annat som skulle va skönt att ha hemmma. Det var skönt att bara strosa runt i den friska luften som blivit efter regnet.

Onsdagen den 3 april åkte Mustafa tillbaka till Manavgat. Hülya såg nog hur tråkigt jag hade det utan Mustafa, för hon tog mig med sig till sitt café samma kväll. Vi satt där och pratade och drack te i typ 3 timmar. Det var mysigt tyckte jag. Jag kunde prata med henne om såna saker man bara kan säga till en mamma, hon förstod liksom. Jag berättade hur glad jag varit att jag lärt känna dom, att ha fått en andra familj. En familj som kunde relatera till mina känslor, till mitt umgänge med andra nationaliteter på ett helt annat sätt än min familj kunde. Det var ingen hemma i Sverige som fattade varför jag tyckte det var kul på turkiska fester, varför jag fascinerades av deras språk och deras sätt att leva. De turkar jag lät känna i Alanya, och i synnerhet Mustafas familj, var så nyfikna på oss svenskar. Varför vi gjorde osm vi gjorde och hur vi tänkte. Och inte bara det, dom var förstående till vårt synsätt även om de inte delade det! De ville veta hur vi kunde äta gris, varför svenska tjejer får åka ensamma utomlands, varför vi inte är troende på samma sätt. Dom var genuint intresserade och det är något jag sällan ser hos svenskar när det gäller andra kulturer. Svenskar är riktigt torra och bistra med en pinne i röven, som anser att ALLA turkar är muslimer, och ALLA muslimer förtrycker kvinnor. De har redan bestämt sig för hur det är, och ville inte höra något annat. Nu kan jag ju inte säga att jag verkligen upplevt motsatsen, men tanke på hur Mustafa betett sig, men det är MUSTAFA. Han är EN person. Ja, så jag råkade ha oturen att träffa den killen som är ostabil i sitt humör, men då borde ju JAG vara fördömmande, eller hur? Men nej, därför att jag fattar att det är Mustafa som PERSON, som är instabil, inte Mustafa som turk. Bara för att han är sån, betyder inte att alla andra turkar är likadana. Jag har ju lärt känna många här nere, och ALLA utom Mustafa är ju trygga individer med hjärtat på rätta stället. Fast där blev det fel också, Mustafa HAR hjärtat på rätta stället, men han vet inte hur han ska hantera saker. Han hanterar saker som han blivit visad, och vet inget annat. Det gör inte att det är okej, men det ger en förklaring kanske. Här i Turkiet pratar jag alltid om hur stolt jag är över att vara svensk, och det är ingen som tycker det är konstigt. De tycker man SKA vara stolt över sott ursprung. I Serige får inte en turk säga att han är stolt, för då tar han för stor plats, och om man som svensk är stol, då är man rasist… Trött på det faktiskt, jävligt trött på det. Inte konstigt att jag trivs så jävla bra här nere…

Tidigare den dagen kom Nina till Turkiet. Nina var en tjej jag lärde känna på planet mellan Istanbul och Sverige när jag åkt hem i oktober förra året. Hon var tillsammans med en kille som hette Murat, och honom hade vi lärt känna några år tidigare, så det var ett lustigt sammanträffande när hon visade bild på honom. Att jag redan kände honom menar jag. Tyvärr bor inte Nina och Murat i Alanya stad utan i Avsallar som ligger ca 20 minuter mot Antalya. Emelie hade skickat med Nina en del grejer som skulle till Halil, så dagen efter skulle vi åka dit och hämta dom.

Jag, Halil, Ramazan och Ibne (Cagatay) åkte dit. Vi hade börjat kalla Cagatay för Ibne (bög) för vi var övertygade om att han var det. Inget fel med det faktiskt, han kan få vara marsmänniska för mig, men det var lättare att säga än Cagatay.Vi stod en stund och pratade med Nina och Murat innan vi åkte tillbaka till Alanya. Det var skönt att prata lite svenska faktiskt efter all turkiska hela tiden, och vi bestämde att ses över en fika nån dag.

Tillbaka i Alanya var det ingen hemma och jag hade inga nycklar, så jag umgicks lite med killarna så länge hemma hos Halil. De satt och spelade poker nästan hela tiden och jag satt och drack kaffe. Halil fixade lite mat åt oss sen som jag artigt åt. (Plus att jag var vrålhungrig såklart och Halil var duktig på mat)

Under tiden jag hängde hos Halil så kom Hanife hem. Såkart lyckas Mustafa ringa och söka mig just då. Hanife ringde mig på Halils mobil och sa åt mig att komma hem, så jag sa hejdå och gick hem. Väl hemma ringde jag upp Mustafa som inte tyckte det var lämpligt för mig att sitta och umgås med hans bröder helt ensam. Jag fattade ingenting. Det var ju Halil och Ramazan liksom? Jag ignorerade det han sa, Halil och Ramazan har ställlt upp för mig och hjälpt mig när jag behövt, så jag hade inget dåligt samvete över att ha umgåtts med dom ett par timmar.

Hanife bestämde sig nästföljande morgon för att vi skulle titta på brudklänningar. Vi gjorde det bara för kul skull, och såg  den ena veckra klänningen efter den andra. Mina drömmar om ett stort lyckligt bröllop väcktes till liv och jag hittade min drömklänning… Men endast hyra en dag kostade 4000kr… Turligt nog är det ett senare projekt, så det kanske löser sig…

Vi gick in till Yahya som såg trött och sliten ut, men ändå mådde relativt bra. Han hälsade när jag kom men blev tyst. Yahya var inte den pratsamma typen. Han pratade typ aldrig, om han inte hade något viktigt att säga eller om han var förbannad, då skulle han alltid döda nån som han sa. Om han någon gång glömde säga det, så påminnde jag alltid honom med ett flin, varpå han alltid sa ”just det, jag ska döda dig”. Vi brukade alltid börja skratta då, och sen var bråket som bortblåst. Det låter hårt, ”jag ska döda dig” men uttrycken på turkiska är inte som på svenska, man kan inte ritkigt direktöversätta, det blir inte samma betydelse.

Vi var på sjukhuset nån timme. Yahya skulle bli utskriven så fort vi betalat, vilket jag gärna gjorde. Jag hade inte så mycket pengar med mig så vad vi använde dom till spelade mindre roll, de skulle ändå ta slut fort. Vi gick ut i trädgården till sjukhuset där de hade ett litet fik. Vi drack Ayran och diskuterade alla sjuka människor runt omkring innan vi åkte. Yahya och Hanife fortsatte hemåt, medan jag och Mustafa åkte ned till centrum.

Under tiden jag var i Sverige hade Mustafa sagt att han hade fixat ett jobb åt mig, samt att vi skulle gifta oss. Att man inte kunde lita på hans ord lärde jag mig för länge sen, så jag var ganska förvånad när han styrde kosan mot Alanya Belediye för att lämna in våra äktenskapsintyg. Han har dessutom faktiskt fixat ett jobb åt mig! Men där ska jag inte börja förrän säsongen börjar ta fart och det är nån månad kvar.

Det är krångligt värre att gifta sig i Turkiet. Vi lämnade in våra papper, fick orde om att gå och ta blodprov för alla möjliga olika sjukdomar samt hämta ett utdrag ur polisregistret på Mustafa. Vi hann inte med allt idag, så vi gick för att ta blodproven först. Svaren fick vi inte förrän nu vid 18 på kvällen, så vi strosade runt i hamnen och stan. Vi åt lite mat, kramades, fikade… Det var ett par riktigt mysiga timmar i vårsolen och vi kände oss nyförälskade!

Proverna såg enligt läkaren jättebra ut. Han påpekade att ingen av oss hade AIDS. Vad menade han, att många har AIDS eller? Han verkade så förvånad att ingen av oss har det… Men det är väl bra det? Att inte ha AIDS menar jag…

Jag har fixat alla mina äktenskapspapper igen… Utifall att… Jag är puckad, jag vet… Men vda gör man? Kärleken är blind och i mitt fall har den petat ut ögonen helt…

Flygresan ned var helt hemskt! Vädret var skitdåligt och det åskade och regn. Flyget var försenat och hela resanbestod av luftgrop efter luftgrop… Jag som är så jävla flygrädd trodde jag skulle skita ned mig och bad till Gud att vi inte skulel krascha. Jag blev på skitdåligt humör efter spänningarna under flygresan och det blev inte bättre av att Mustafa inte var på flygplatsen när jag kom. Jag slängde ned väskan på marken och antog att de hade åkt igen eftersom jag var mer än en timme sen. Men då hörde jag en välbekant röst.

´Ditt åsnebarn, vart har du varit?

Det var Mustafa och Özgür. Mustafa skrattade och jag sprang emot honom och gav honom en lång hård kram. Det är konstigt egentligen, hur jag kan känna mig så trygg hos honom, när jag egentligen borde känna tvärtom.

Både Mustafa och Özgür var smutsiga och hade målarfärg överallt. De var i Manavgat och rustade Cagdas inför säsongen. Manavgat låg ca 1 timme från Alanya mot Antalya och det var där de första båtarna låg under vintern. Bara någon dag senare skulle de åka tillbaka till Manavgat och fortsätta renoverade. Mustafa berättade i bilen att Hülya hade hyrt en lokal där hon skulle starta ett café och servera thé, smörgåsar och sånt. Jag tyckte det var en bra idé, ännnu bättre om det inte slutade med att det var jag som betalade hela kalaset…

Alla var överlyckliga när vi kom  hem. Klockan var två på natten men alla var vakna och väntade på mig. Alla var hemma utom Yahya, som såklart hade ätit godis och åkt in på sjukhus tidigare på dagen. Jag var så arg på Yahya. Familjen hade knapt några pengar, han visste att han inte kunde äta godis utan att bli dålig, och ändå gjorde han det! Det var så respektlöst! Men nu hade jag fixat en maskin i Sverige med hjälp av min mamma som han kunde kolla sitt socker med hela tiden. Jag hade enbart fixat den för att dom skulle slippa dyra sjukhusräkningar. Både Hülya och Hanife var på sjukhuset med Yahya, så det var bara Gülsah, Nesrin och Mert hemma.

Jag hade inte med mig några presenter, men de hade önskat sig svenskt godis, så det hade jag med mig i mängder tillsammans med cigaretter av alla olika slag. Efter bara en liten stund kom Hülya hem och det blev stort kramkalas. Vi satte oss alla ned och festade på godis och cigaretter och pratade om min tid i Sverige. Jag var vrålhungrig och fick veta att Hanife åkt hem under kvällen och skickat Hülya till sjukhuset så hon kunde fixa min favoritmat. Mercimek corbasi. Det var helt enkelt soppa på röda linser. Jag var rörd över att Hanife åkt hem från sin man på sjukhuset enbart för att hon visste hur mycket jag tyckte om soppan. Åh vad jag längtade efter henne!

Tack alla gulliga människor som skickar fina meddelanden, det är jättekul att läsa! Tycker det är jättekul att såpass många läser!

Det kommer komma fler inlägg, eftersom jag skriver varje dag. Jag kommer lägga in fler bilder också. Det är svårt att skriva och lägga in bilder. Jag hittar nya bilder och minns nya saker hela tiden, men oftast har jag redan skrivit om det jag minns och det blir jobbigt att lägga till saker i efterhand när ni redan läst inlägget tidigare. Jag tänkte att jag lägger in ett inlägg med bilder som är lite blandade från min tid där sen.

Håll ut, det kommer fler inlägg ikväll!

Efter några veckor nu har jag börjat må bättre, tror jag… Eller så förnekar jag bara allt. Jag festar hela tiden och har gått upp de kilon jag tappade i Turkiet. Jag har börjat känna ett sorts hat mot Mustafa. Jag vet inte varför eller vad det är, men jag är så jävla arg på honom för allt skit han gjort mot mig. han har skaffat hemtelefon och ringer mig hela tiden, men jag är bara elak och otrevlig mot honom. Vem är han i jämförelse med mig? Hur fan kan han ha behandlat mig som han gjort? Jag försöker göra allt för att glömma honom nu och har tom börjat dejta en kille här i Sverige. Jag tycker det är rätt åt Mustafa, jag känner inget dåligt samvete alls. Han kan gått ha det för allt han gjort mot mig. Den killen jag dejtar behandlar mig bra, men det sitter nån spärr i mig, och vi är inte mer än som kompisar. Det tar emot att tänka på att ta i honom, det går inte. Jag är så arg på Mustafa för det, varför kan jag inte bara få gå vidare? Trots det jag känner så ska jag åka tillbaka den 27 mars. Jag vet inte om jag verkligen vill åka. jag är förvirrad, tvådelad… En del av mig ville verkligen åka när jag beställde biljetterna, en del av mig ville verkligen stanna här i Sverige.

Jag kännner mig inte klar med Turkiet och Mustafa, jag måste få bli klar… Jag älskar Mustafa djupt, det gör jag verkligen. Han ringde härom dagen och bad mig ladda hem en låt. Han förklarade att den låten beskrev exakt hur han känner för mig. Mustafa sa åt mig att lyssna noga på orden han sjöng, och tänka på att det var som om han själv sjöng den för mig. Orden i låten var hans känslor för mig. Jag lyssnade på den och insåg att jag inte kan lura mig själv. Jagkan festa hur mycket som helst, men Mustafa kommer alltid vara den jag älskar. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer sluta älska honom, så länge jag lever och vad som än händer. Låten hette Ay Yüzlüm.

Det gick ganska snabbt, och två streck syntes tydligt på stickan. Gülsah skrek högt av glädje. Jag var i chocktillstånd och visste inte vad jag kände. Tanken på att jag skulle bli mamma var skrämmande. Jag visste inte om jag var redo för det… Men samtidigt fick jag en känsla av frid och trygghet. Jag gick ut ur badrummet och tittade på resten av familjen.

´Jag är gravid, sa jag tyst.

Mustafa for upp ur fotöljen och slängde sig runt min hals. Han kysste mig, min mage och skrek rakt ut hur mycket han älskade mig. Som en dåre sprang han runt i hela lägenheten och tjoade medan resten av familjen skrattande tittade på honom. Då kom slaget i magen. Sandra ringde… Hon hade inte hört av sig på ett bra tag nu, så jag hade liksom förträngt henne lite. Till min förvåning tog Mustafa luren och hojtade glatt att han ska bli pappa nu så hon behöver inte ringa mer. Såklart trodde inte Sandra på det utan slängde på luren i örat på honom. Mustafa skrattade och sa till telefonluren att hon kunde dra åt helvete.

´Åh vad jag älskar dig!!! hojtade han halvvägs ut genom dörren.

Han skulle iväg och köpa nåt att bjuda på, för nu skulle vi tydligen fira.

Jag satt i köket med Hanife och pratade. Jag visste inte om jag riktigt var redo… Hanife sa att man blir nog aldrig redo för att få barn förrän dagen då barnet kommer. Det började långsamt sjunka in att jag faktiskt ska bli mamma… Det var stort, riktigt stort.

Mamma ringde och berättade att hon lyckats fixa en biljett till den 13:e februari. Vi hoppades att det inte skulle bli några problem i tullen eftersom visumet gick ut dagen innan, men trodde alla att det var stor risk att det blev det…

Dagen innan jag åkte hem så hängde vi praktiskt taget på varandra hela tiden. Vi släppte inte varandra en enda sekund. Jag fattade inte riktigt att jag skulle åka ens. Jag hade varit här så länge nu, delat så mycket med de här människorna, den här familjen. Vi är sammansvetsade på ett sätt som jag inte tror att andra kan förstå riktigt.

På kvällen dök Adem, Özgür, Deny och Levent upp. Dom ville säga hejdå och grattis till bebisen. Jag höll till i mitt rum först och skrev brev till Mustafa och familjen. Mustafa kom  och bad mig komma ut, eftersom familjen ville umgås med mig sista dagen. De ville ha så mycket tid de kunde med mig sa de. Jag gick ut och satte mig vid köksbordet. Alla killar satt i vardagsrummet, men där fick jag inte vara sa Hülya, det var för mycket cigarettrök, det är inte bra för bebisen. Själv fattade jag inte hur jag skulle klara mig från att inte röka alls…

Hülya sa att hon är arg på min mamma. Jag förstod inte vad hon menade först. Men hon sa att min mamma är jätteglad nu för att jag åker från Alanya eftersom hon kommer få se dig igen. Och här sitter vi och gråter av samma anledning, är det inte orättvist? Jag skymtade en tår i Hanifes öga och var tvungen att svälja för att inte börja gråta. Det var hemskt med farväl…

Familjen gav order om att väcka dom när vi skulle åka, så att de skulel kunna få säga hejdå till mig. Vi gick alla och la oss, men jag kunde inte sova. Jag bara grät och sa att jag inte ville åka. Jag ville stanna här och vara ”yenge” (man kallar kompisars eller släktingars fruar för det om frun är äldre än du själv. Är du äldre kallar du frun vid namn) åt Nesrin, sitta uppe och prata med Hanife halva nätterna, skälla på yahya när han ätit kakor trots sin diabetes och prata om Mustafa med Hülya… Mustafa försökte trösta, men det gick inte så då försökte han med att bli arg istället. Det funkade ännu mindre, jag grät bara mer då. Han kramade om mig istället och började sjunga. Han sjöng om och om igen, en låt som jag älskade, Yetmez mi. När han kom till meningen ”jag har gett dig mittt liv, räcker inte det” grät jag ännu mer. Det var så sant det han sjöng, så jävla sant.

Vi vaknade vid halv sex på morgonen och Mustafa väckte alla andra. Hülya berättade att Nesrin legat vaken hela natten till bara någon timmme tidigare. Hon hade gråtit och undrat varför ”yenge” måste åka. Hon ville att jag skulle stanna kvar. Hon förstod inte alls varför jag skulle lämna henne. Jag älskade Nesrin. Den tuffa lilla tjejen på 6 år som var envis som få. Jag saknade henne redan…

Klockan sex kom Deny för att köra mig till Antalya. Jag stannade till i hallen en stund där Hülya, Hanife och Gülsah stod och grät. Jag kramade om dom så länge jag kunde innan jag gick in i vardasgrummet där Nesrin låg och sov. Jag böjde mig ned och pussade henne i pannan. Jag strök hennes hår och torkade tårarna som börjat rinna nedför mina kinder. Därefter gick jag bara rakt ut och in i bilen där Mustafa satt, utan att vända mig om. Jag visste inte om jag skulle våga vända mig om nu när jag satt i bilen, men gjorde det ändå. Hela familjen stod på gatan och Hülya slängde vatten efter bilen, som på turkisk sed betyder att man ska ha en trygg resa.

Jag grät hela vägen till flygplatsen och Mustafa hölll min hand hårt. Hur skulle jag klara det här? Nu var det inte bara Mustafa jag sa hejdå till, utan en hel familj.

Vi kom till flygplatsen vid 8, hämtade biljetten och satte oss i ett fik och väntade. Klockan tickade fort, alldeles för fort… När klockan blivit halv tio var det dags att lämna in väskan. När vi stod i kön fick jag plötsligt ont i magen. Jag sa till Mustafa som blev orolig, tänk om det hände något med bebisen? Men jag hade hört att man kunde ha ont i magen i början, så jag hoppades att det inte var något allvarligt.

Mustafa följde mig till passkontrollen där jag fick problem som väntat. Jag fick diskutera ganska länge med kontrollanten och förklara, innan han motvilligt släppte igenom mig. Jag vände mig om en sista gång för att se Mustafa stå och titta efter mig, sen var han borta.

Jag somnade direkt på planet och vaknade inte förrän vi landade i Istanbul. Jag var helt utmattad efter min vistelse i Turkiet, men också för att jag sovit så dåligt sista natten. Jag somande om direkt när jag hoppat på det nya planet från Istanbul till Sverige. När jag kände planet nudda marken i Sverige började jag gråta. Att vara tillbaka i Sverige gav mig en ångest som var svår att dölja. Jag ville inte vara här, jag trivdes inte här, jag ville tillbaka! Smärtan i magen hade blivit värre och jag var rädd att jag blivit sjuk igen som jag varit nere i Turkiet. Framme i ankomsthallen sprang jag på toaletten i väntan på väskan. Det jag såg fick mig att totalt bryta ihop. Det var blod överallt, det fullkomligt forsade ut. Jag satt och grät och upprepade ordet nej som ett mantra i säkert 10 minuter. Jag hade fått missfall.

Tills lut tog jag mig samman och hämtade min väska. Ute i vänthallen väntade min mamma och min ena lillbror. Min bror kom emot mig och gav mig en lång hård kram. Jag kunde inte längre prata, så mycket grät jag. Alla människor i hallen tittade på mig, men jag brydde mig inte, låt dom titta. Mamma var chockad över mitt tillstånd. Jag förstod henne. Jag, som var smal redan innan Turkiet, hade gått ned ytterligare 10 kg och var undernärd. Jag var blek som ett spöke, rödgråten och smutsig. Min bror konstaterade att jag såg ut som ett psykfall. Jag berättade hulkande om mitt missfall, vilket min bror konstaterade ”suger fett”. Mamma sa att vi måste åka till sjukhus för att kontrollera att det inte finns något kvar i livmodern, men jag kunde bara tänkte på Mustafa. Han som hade varit så lycklig…

Jag skulle bo hos min pappa den första tiden nu. Min syster hade fått mitt rum hos mamma när jag flyttade till Turkiet. Pappa skjutsade mig genast till sjukhuset. Det var ganska sent på kvällen nu, så det var kort kö. Jag förskte få tag på Mustafa men han svarade inte. Jag hade ont i magen och det bokstavligen forsade ut blod. Jag fick ta en massa prover och de passade på att ta urinprov för att se om min urinvägsinfektion hade försvunnit. Dom gjorde ultraljud och tog tempen på mig. Jag fick beskedet att jag hade fått ett missfall, troligtvis pga min kropps ohälsa och psykisk stress. Förmoddligen hade även antibiotika-sprutorna haft en viss inverkan också. Urinvägsinfektionen var inte borta helt. Den var fortfarande såpass kraftig att jag fick stark medicin som skulle ta bort det sista av den.

Jag kände mig helt apatisk. Jag visste inte vd jag skulle ta mig till, jag var helt tom… Jag kan inte minnas att jag någonsin mått sämre. Jag försökte få tag på Mustafa igen, men hans svarade inte. Jag ringde Deny istället som åkte hem till oss. Mustafa hade legat och sovit, och därför inte svarat. När jag hörde hans välbekanta röst i luren började jag gråta.

´Jag…. började jag stakande. Jag…vi…våran….jag är så ledsen…

´Vad är det som hänt? frågade han oroligt.

´Våran bebis har dött…. snyftade jag och gick över till att gråta hysteriskt.

Mustafa var helt tyst. Den tystnaden kunde ha dödat mig…

´Jag fick missfall på planet…

Mustafa var fortfarande tyst.

´Det var blod överallt, grät jag vidare.

Han drog efter andan. Var tyst en stund till. Harklade sig.

´Var inte ledsen älskling, vi kan göra en ny…

´Men det vår vår bebis, hulkade jag. VÅR bebis…

´Vi gör en ny, försökte han igen. Du kommer ju snart tillbaka.

Mustafa drog efter andan igen, jag hörde hur han försökte behåla lugnet. Varför var han tvungen att verka så stark?

Vi la på och jag var så utmattad att jag somnade direkt.

Vi har i dagarna flyttat till den nya lägenheten. Den är rätt skabbig, men stor nog att rymma oss allihopa. Jag trivdes ganska bra där trots allt, och det blev ännu mer hemtrevligt när vi hade möbler.

Mitt visum började gå ut, jag hade varit i Turkiet nästan 3 månader nu. Vi behövde förlänga visumet eftersom jag inte på några villkor hade lust att åka hem. De pengar mamma satte in tog vi för att gå och betala nya visumet för, men det räckte inte ens till en fjärdedel av det. De korrumperade poliserna ville ha 15.000 kr för att förlänga det!

Vi gick hem och funderade hur sjutton vi ska kunna lösa problemet. Det var den 11 januari och visumet gick ut den 12:e. Vi visste inte alls hur vi skulle kunna lösa problemet. Det var alldeles för sent att hitta en biljett hem till imorgon och skulle jag verkligen kunna åka hem problemfritt om jag åkte senare, eller skulle jag fastna i tullen pga mitt visum?

Mustafa satt och funderade hela dagen innan han tittade på mig. Jag kunde nästan se en tecknad glödlampa ovanför hans huvud.

´Vi går och gifter oss såklart, sa han.

´Va? Gifter oss? Vi skulle väl vänta? Vårt certifikat går ut om 4 dagar, vi hinner inte.

´Det kanske går ändå, hojtade han där han redan stod i hallen och satte på sig skorna.

Han tog tag i mig och vi rusade iväg. Som fallen från klar himmel kom Adems storebror Mehmet körandes. Han stannade och frågade vart vi var på väg. Mustafa berättade kort problemet och Mehmet beordade oss att hoppa in i bilen. Mehmet gasade iväg, han tog verkligen det här på allvar… På vägen till Alanya Belediye (kommunalhuset), mötte vi Halil och Hülya som också hoppade in i bilen och följde med. Halil undrade vad det var frågan om och jag berättade att vi skulle tydligen gifta oss. Halil såg chockad ut, det hade han inte trott om Mustafa. Han trodde att Mustafa för resten av sitt liv skulle strula runt utan en fast tillvaro. Vi var nervösa som få och hjärtat dunkade så högt att det hördes. Skulle jag kunna stannna nu?

Hoppet dog ut totalt när de sa till oss att det är för sent. Inför ett giftermål ska man ta blodprover osv som tar mer än 4 dagar att få svar på. Då var det klart, jag måste resa hem igen. Illamåendet jag lidit av några veckor ökade kraftigt och jag var rädd att jag fått maginfluensa. Hülya trodde jag var gravid. Mustafa köpte ett graviditetstest på vägen hem och jag gick nervöst runt i lägenheten, utan att våga göra testet…

Det ringde en tjej på Mustafas mobil och berättade att papprena hade kommit och att allt var i sin ordning. Mustafa berättade vad hon hade sagt och vi blev väldigt lättade allihop att inte behöva betala för sjukhusbesöket. Men lyckan blev kortvarig. Dagen efter det samtalet ringde sjukhuset igen och berättade att försäkringen täckt allt utom 600 kr. Vi fattade ingenting, varför ringde de två gånger?

Det hade gått en vecka utan att mitt nya visakort kommit. Vi var extremt hungriga och hade alla gått ned mycket i vikt. Jag väger vid det här laget bara 52 kg till mina 166 cm. Det räknas som undernärd…

Vi var både arga, hungriga och trötta när vi beslutade oss för att sälja mobilen för att få in lite pengar till mat. Jag, Mustafa och Yahya gick tillsammans. På vägen in till centrum ringde min hysteriska mamma. Hon sa att DHL hade ringt Mustafa och berättat att papprena kommit, men att ha sagt att han skulle hämta visakortet själv. Jag blev helt kall. Vad fan sa hon?

Jag sa att jag borde ha märkt om dom hade ringt, vi har inte varit ifrån varandra mer än när vi varit på toaletten, men mamma var envis och stod fast vid att Mustafa ville ha mina pengar. Jag tyckte det var lustigt. För det första hade han inte koden till det nya kortet, och dessutom visste han att det inte fanns några pengar på det. Något stämde inte tyckte jag, men samtidigt undrade jag vad han var för typ av människa egentligen. Jag började tro på det mamma sagt, varör inte, han hade ju gjort det förr?

Jag var riktigt arg och frustrerad när vi kom fram till affären där vi skulle lämna in mobilen. jag slängde upp telefonen på disken och fick en arg blick av Mustafa som väste åt mig att uppföra mig. Vi skulle få 1000 kr för den. Jag var riktigt irriterad och Mustafas ögon började svartna. Jag klandrade inte nån av oss, vi levde just nu under ganska extrema förhållanden. Det var bråk och slagsmål hela tiden hemma. Halil hade slagit Gülsah, Ramazan och Mustafa bråkade, Mustafa och Kenan bråkade, Hülya och Mustafa bråkade, Ramazan och jag bråkade, Hanife och Yahya…. Alla var på vippen att explodera hela tiden. Mustafa hade ändå hållt sig lugn väldigt länge nu, men kände jag honom rätt skulle det inte dröja länge förrän han exploderade.

Vi tog emot pengarna och gick ut ur affären. Han blängde på mig och undrade vad fan det var med mig. Jag svarade att mitt visakort hade kommit, men det visste han ju redan.

´Hur fan ska jag veta det, fräste han.

´För att dom ringde ju till dig och sa det, men du hade sagt åt dom att du skulle hämta det själv!

´Vaddå ringt? Det är ingen som har ringt, du börjar ju bli knäpp!

Vi började gå över gatan. Jag gick aningen bakom honom och Yahya gick först. Jag var så arg på honom att jag inte såg bussen som kom i hög fart. Jag skrek åt honom att han bara var en horunge som var ute efter mina pengar. Plötsligt flög Mustafa ut i gatan och drog tag i mig. Han drog tag i mig med sådan kraft att jag flög in i en bil som stod parkerad på gatan. Omtumlad kollade jag upp på honom, och hann knappt få upp blicken förrän han gav mig den hårdaste smällen jag någonsin fått med frågan om vad fan jag hade kallat honom. Därefter började han skrika på mig att jag kunde ha blivit överkörd och dött. Jag var helt bombd sa han och började gå emot mig igen men Yahya stoppade honom. Mustafa vände och började gå åt andra hållet och Yahya siglanerade åt mig att följa efter dom. Plötsligt stannade Mustafa och vände sig om. Han tittade på mig och ilskan hade förvandlats till förtvivlan i hans ansikte. Jag stannade jag med och höll handen för min brännande kind. Han tog ett steg emot mig, men jag backade. Han stannade och såg ännu mer förtvivlad ut innan han gick emot mig igen. Jag stod kvar och han omfamnade mig. Han fick tårar i ögonen.

´Min dumma dumma älskling, sa han och tog mitt ansikte i sina händer. Tänk om du hade blivit överkörd!

Han kramade mig om och om igen. Jag fattade som vanligt ingenting. Jag hängde inte med i de här humörsvängningarna han hade.

´Och du är lika ful i mun som jag är, sa han med ett snett leende. Är jag en horunge menar du?

´Ja det är du, svarade jag.

´Hur kan jag ens bli arg på dig, log han och pusade min ömma kind. Gör det ont?

´Nej, svarade jag. Du slår som en brud din svaga jävel, sa jag trotsigt. Men du kan väl försöka att inte slå mig hela tiden, även om du slår som en tjej…

Han nickade och vi började gå.

Jag fattade inte. Skulle jag stå ut med det här? Var det normalt? Ja, en örfil då och då får man väl stå ut med då, tänkte jag. En örfil spelar ingen roll för mig, men slår han hårdare än det, då kanske jag lämnar honom. Eller är jag en idiot? Ska man lämna en kille för en örfil när han är fruktansvärt förbannad, eller är det okej och normalt att stanna? Det är ju inte så att han alltid slår mig när han är arg, det ska ju va nåt speciellt. Som att jag kallar honom horunge, håller på att bli överkörd av en buss eller slår honom först. Jag tycker det är rimliga anledningar. Inte ok, men rimligt. Eller är jag helkt knäpp som tycker det? Sjunker jag lågt nu när jag tycker det är rimligt? Jag tycker inte att det är mitt fel att han slår mig, så mycket hjärna har jag kvar. Att han slår mig är hans fel, men kan det finnas rimliga anledningar? Ja, jag tycker det tydligen, eller? Men spelar det någon roll då? Jag är lycklig med Mustafa, det är ju inte som att slår mig varje dag, det kanske händer en dag av 30. De andra 29 dagarna är det oftast tipp topp mellan oss. Eller betyder det att han inte älskar mig när han slår mig? Nä, det tror jag inte. Folk kan säga vad dom vill, men jag känner i hela min kropp att han älskar mig. Jag VET att han älskar mig.

Hülya masserade min mage med olja och la varma handdukar över, men det hjälpte inte. Framåt kvällen blev det bara värre. Jag kunde inte gå pga smärtan och ropade på Mustafa. Han kom störtandes direkt och såg väldigt orolig ut. Jag kved fram att jag måste till sjukhus, NU!

Hülya och Kenan beordade att de skulle följa med, tur var väl att vi hade hyrbilen kvar. Mustafa körde hur snabbt som helst, han var väldigt stressad och sammanbiten. Framme vid sjukhuset nästan bar Mustafa in mig, men sjukhuset vägrade ta emot mig. De ville ha 20 miljoner först för att ta emot mig, eftersom jag var invandrare. Mustafa flippade ur totalt och skrek åt dom att de kunde dra åt helevete allihopa, diverse slagord och svordomar. Vi åkte vidare till nästa sjukhus som var ett dyrare sjukhus dit turisterna fick åka. De tog genast emot mig när jag stapplade in med stöd av Mustafa. Jag kunde inte gå och fick rullas i en rullstol. Läkarna tog 100 olika prover, röntgade och ultraljudade. Mustafa gick av och an utanför rummet, han bet på naglarna. Hülya och Kenan försökte lugna honom så gott det gick. Till slut ropade läkaren in Mustafa,  Hülya och Kenan.

Läkaren var väldigt allvarlig. Han inledde med att säga att det var bra att vi hade kommit direkt. Tillståndet var så allvarligt att jag nog bara hade överlevt 2-3 dagar till. Jag fattade ingenting, jag menar, okej jag hade ont i magen som fan, men döende? Jaja, han var ju turkisk läkare, de kanske är allvarligare om sånt. Det visade sig att jag hade en extremt kraftig urinvägsinfektion som spridit sig vidare till njurar och andra organ. Mina njurar hade nästan slutat fungera och tarmarna slutat arbeta maten, så jag hade fått kraftig förstoppning. Det var mina njurar som på nåt sätt gjorde att jag kissade blod och inte urin. Jag förstod inte helt, det var svåra turkiska termer som läkaren använde. Det jag förstod var att det var allvarligt och att man faktiskt kan dö av det.

Läkaren skrev ut antibiotika i sprutor, eftersom jag måste få ut antibiotikan i kroppen fort. Därtill fick jag kraftiga smärtstillande tabletter och en tablett som skulle hjälpa tarmarna bearbeta maten.

Det var Yahya som fick ge mig sprutorna, som jag såklart skulle få i skinkan… Han var sockersjuk och apotekare, så han var van att ge sprutor. De smärtstillande tabletterna gjorde mig helt groggy och de kraftiga sprutorna gjorde skitont! Men redan efter nån dag började jag kännna mig bättre. Problemet var bara sjukhusräkningen som landade på ca 1200 svenska kronor. Det var pengar vi verkligen inte hade… Mamma fixade och trixade dock hemma i Sverige så att en försäkring kanske skulle täcka kostnaden, vilket vi skulel få veta om några dagar. Eftersom mitt visakort var spärrat efter historien med de försvunna pengarna, så kunde inte mamma hjälpa till med pengar till räkningen, och ett nytt visakort var på väg ned till oss med DHL. Mustafa fick lämna sitt legitimation som pant på sjukhuset så länge tills vi visste om försäkringen tog hand om det.

I Turkiet fungerar legitimationen som ett sorts personbevis. På legitimationen står allt, om du är gift, skild, födelsedag, födelseort osv. Det var ett krav att man hade detta med sig hela tiden, eftersom Turkiet ännu inte registrerade sina invånare i datorer på det sätt vi gör i Sverige. Turkiet hade ingen riktig folkbokföring ännu.

Utan pengar till mat så var det nu bara att vänta på att visakortet skulle dyka upp. Vi väntade även på att sjukhuset skulle ringa och meddela om försäkringen.

Vi åkte vid 14-tiden. Mustafa körde till att börja med. Jag hade så ont att jag bara grät och kved… Efter nån timme var jag dock tvungen att köra eftersom det var massa poliskontroller och jag var den enda med körkort. Vi blev stoppade och jag visade dom mitt körkort. De började dock tjaffsa om att jag inte hade mitt pass med mig. Vi blev ståendes ända tills Mustafa gav dem pengar, då fick vi åka vidare. Jävla korrumperade snutar…

Magen gjorde ondare och ondare, jag grät hela tiden och såg knappt vägen för tårarna. När jag äntligen fick slippa köra kunde jag knappt ta mig ut ur bilen. Mustafa var hysterisk och Hülya skällde på mig att vi måste till sjukhus. Yahya och Ramazan höll med. Jag sa nej. Jag ville bara hem igen.

Vid 19 på kvällen var jag dock så dålig att jag knappt var medveten och pep fram att vi måste till sjukhus. Mustafa flippade totalt, jag har aldrig sett honom så stressad och rädd tror jag. Han var helt hysterisk och körde som en dåre. Mustafa visste att jag inte gnällde i första taget, så om jag säger att jag måste till sjukhus, då är det allvar.

Sjukhuset ville inte ta emot mig, de var inte bra på magproblem sa de, men Mustafa och Hülya sa att det är för att jag är invandrare som dom inte vill ta in mig. Mustafa var så arg att det slog gnistor om honom och han gormade åt alla att de kunde ta sitt sjukhus och stoppa upp någonstans.

Jag hade så ont att jag då och då tuppade av. Vid ett tillfälle när vi stannade för att äta, ville jag inte ha någon mat alls utan gick och kissade istället. Det kom bara rent blod. Jag började bli rädd, vad var det som hände egentligen?

Resten av resan sov jag utan att vakna. Vid 12 på natten var vi hemma igen och Mustafa bar in mig i lägenheten. Jag hörde Hanife långt borta fråga vad som var fel med mig innan jag somnade igen. Mustafa hade suttit och vakat över mig hela natten.

Smärtan i magen blir bara värre och värre.. Den är nästan outhärdlig nu… på dagarna gör det ont, men jag kan gå runt och fungera iallafall, på kvällarna är det så fruktansvärt att jag bara gråter. Mustafa och Hülya är ganska oroliga nu. Men det går säkert över.

Vi gick hem till Elif och Kamils föräldrar, de bodde bara några hundra meter från Yahyas mamma där vi bodde. Vi fikade och jag fick veta att det var idag det var bröllopsfest. I Turkiet gifter man sig i 2 omgångar kan man säga. Först går man till rådhuset och skriver på papper om att man är gifta, det är en mer formell sak. Därefter har man bröllopsfesten med klänning och allt. Ibland är festen dagen efter, ibland en månad senare. Det kan bero på hur mycket pengar osv man har också. I Elifs fall var festen två dagar efter de skrev pappren, som kallas Nikah.

Efter att vi fikat hos bröllopsfamiljen åkte vi iväg och åt. Vi skulel äta Cirdan. Det är fårskinn med ris inuti. Det såg rätt motbjudande ut måste jag säga. Tror tom det är skinnet från fårtestiklarna…. Jag vägrade smaka skinnet, men åt riset inuti, vilket var väldigt gott.

När vi ätit åkte vi hem till Yahyas mamma igen. Mustafa körde alla i omgångar till festlokalen, allteftersom jag hade fixat dom med smink och hår. Roligast att fixa var Yahyas syster Züleyha. Hon var helt bedårande vacker med perfekta drag i ansiktet. Varför hon inte blivit upptäckt och blivit något förstor jag inte, hon skulle säkert ha kunnat leva på sitt utseende.

När alla hade blivit skjutsade till bröllopet kom Mustafa för att hämta mig. Skulle jag också få gå på bröllop?

Vi kom fram till en lokal mitt i Adana centrum. Det var säkert 300 personer i lokalen och det var häftigt att se ett riktigt turkiskt bröllop. Det var oerhört mycket fokus på brudparet, som hade sina speciella platser framför alla andra. Presenterna låg i högar på borden och alla verkade så glada! Vi stannade bara en timme ungefär. Jag var ganska glad för det, för min mage började göra mer och mer ont.

Den natten kunde jag knappt sova av smärtan.

När vi hade varit där och fikat en stund åkte vi för att köpa en present till Elif som skulle gifta sig. Mustafas faster och farbror var med också. Hülya gick in i en affär och fastern och farbrodern satt kvar i baksätet, medan vi satt fram. Mustafa var på ett jävligt konstigt humör och jag började bli ordentligt irriterad när han ”råkade” aska på mig. Jag sa åt honom att om han ”råkar” aska på mig igen får han en smäll. Han tittade på mig och askade igen, riktigt medvetet. Jag gav honom en väldigt lätt örfil på kinden. Det kan inte han känts mer än en smekning nästan. För sent insåg jag hur dumt det varit…

´Vad fan gjorde du? skrek han och gav mig en riktigt svidande örfil. Jag tog upp händerna för ansiktet för att skydda mig och både hans faster och farbror kastade sig fram och tog tag i honom. De skrek åt honom att sluta, vad höll han på med? Mustafa svarade inte. För första gången tittade han på mig som om han skämdes. Som om han inte fattade vad han gjort. Han öppnnade munnen som för att säga något ett par gånger, men det kom aldrig något. Jag tilltalade honom inte ens resten av dagen. Ramazan hade fått höra av sin faster att Mustafa hade slagit mig och satte sig brevid mig på kvällen. Mustafa satt i andra änden av rummet, jag ville inte ha honom nära mig. Ramazan var arg, han sa att om Mustafa någonsin gör om det ska jag komma till honom direkt. Han sa att ingen skulle få slå mig och att han skulle försvara mig.

När vi gick och la oss hade jag börjat få lite ont i magen, men jag tänkte inte så mycket på det. På natten vaknade jag av smärtan, men tolkade det som magknip och somnade om igen.

Allt hade långsamt börjat bli bättre igen. Mustafa gjorde sitt yttersta varje dag för att visa att han älskade mig. Långsamt har mitt förtroende börjat komma tillbaka, men inte alls som det var förut. Det skulle det aldrig bli igen.

Det var en lång och jobbig resa, vi åkte hela vägen i sträck och stannade bara en gång för att äta. Mustafa hade sagt åt mig attg inte bli chockad när jag såg Adana, att det inte var som Alanya direkt. I Adana var de flesta fattiga, och vr tydligen en av de fattigaste städerna i Turkiet. Jag blev ändå chockad. Jag var inte beredd på den syn som möttte mig. Jag hade aldrig sett något liknande, det var som en spökstad nästan. Och här bodde folk?

Vi var framme först vid 9 på morgonen och åkte direkt hem till deras äldsta syster Zeinep. Dom bodde i ett skruttigt hus nära centrum. Det var många glada miner när vi kom fram. Zeinep kom ihåg mig från sommaren innan, även fast hon bara sett mig i säkert 2 minuter. Hon värmde vatten åt mig så jag skulel få duscha av mig, det var väldigt omtänksamt av henne. Det vr ju inga vanliga duschar i Turkiet direkt, iallafall inte på vintern. Inte alla hus hade varmvattenberedare på taket och de som hade det, de hade bara varmvatten på sommaren när solen värmde upp. På vintern fick man värma vatten i en balja och ösa över sig.

Hur det än var, så var det skönt att få tvätta sig efter över 9 timmar i en bil. jag fick sedan sova en stund medan Mustafa och Yahya åkte till deras gamla hus och tittade hur mycket plats möblerna skulle ta så vi hyrde rätt storlek på lastbilen. När dom kom tillbaka kom även Mustafa och sov en stund brevid mig.

Vi blevv varsamt väckta av Zeinep som sa att det var dags att äta. Efter maten skulle Zeinep och Yahyas syster Züleyha iväg till sin kusin Elif. De skulle skriva sina papper idag på giftermålet och de skulle bevittna det. Hülya skvallrade att jag var duktig på både smink och hår, så jag blev personlig frisör till de båda. Jag sminkade och fönade tills Mustafa var så irriterad på dom att han tänkte åka utan dom. Han skjutsade dom först och kom sedan och hämtade oss. Vi skulel hem till Elifs föräldrar dit Elif och hennes man skulle komma när dom skrivit sina papper. Nu var det alltså dags att träffa hela tjocka släkten.

Först åkte vi hem till Yahyas mamma. Jag fattade ingenting, för alla kallade varandra för kusiner. Jag fick då reda på att Yahyas pappa och Hülya var syskon, vilket betydde att Yahya och Mustafa var kusiner. Dvs, Hanife var gift med sin kusin… Jaja, det är ju deras val..

Jag höll inte riktigt koll på vem som var vem, det var så mycket nya ansikten och namn att jag kände mig helt förvirrad. Det var ingen liten släkt han hade Mustafa.

Därefter gick vi hem till Elifs föräldrar. Elifs bror, Kamil, hade blivit fotbollsproffs i Turkiet och känade ganska bra med pengar. Det syntes tydligt på hans föräldrars hus som stack ut i mängden brevid de ruckel som fanns i staden. Vi fikade lite och jag blev presenterad för alla som ”gelin”, dvs svärdotter typ, den som ska gifta sig med Mustafa (man kallas ”gelin” även som gift)

När vi hade fikat klart hos dom åkte vi till Mustafas faster. Vi skulle åka till Mustafas pappas grav. Mustafas pappa hade dött 1998, men Mustafa hade ännu 4 år senare inte varit vid hans grav. Hanife berättade historien för mig för några dagar sedan. Tydligen när de var små, så bodde de i Adana. Mustafas pappa, Hüseyin, var alkoholist och misshandlade sina söner ofta. Enligt Hanife blev Mustafa alltid hårdast drabbad som äldsta sonen och den som skulle ta familjen vidare. Hüseyin hade velat att Mustafa skulle ta över det lilla kebabhak som han hade, men Mustafa hade inte velat. Hüseyin hade då huggit honom med en eldgaffel i sidan, där Mustafa än idag har två stora fula runda ärr. Bröderna blev tydligen utslängda på gatan och levde som gatubarn. Mustafa fick ihop t8illräckligt med pengar för en biljett till Alanya och åkte dit. Där tiggde han tydligen mat från restaurangerna till en restaurangägare erbjöd honom jobb istället . När Mustafa var 16 fick han jobb på en av båtarna istället. När hans pappa dog fick inte Mustafa reda på det förrän 3 månader efter pappans död, och inte ens av familjen. Det var en vän till Mustafa som beklagade sorgen och Mustafa undrade vilken sorg han menade. Hur mycket sanning som ligger i historien vet jag inte, och jag tänker inte spekulera i det. Det är Hanife som berättat, inte Mustafa. Mustafa är väldigt sluten om sin historia och berättar aldrig någonting om vad som hänt honom tidigare i livet. Han har ju de två ärren som Hanife berättat om, så jag är böjd att tro på hennes historia.

När vi kom till kyrkogården fick även jag ta på mig en slöja. Kyrkogården var väldigt stor så vi åkte bil genom den. Väl framme vid graven satt jag kvar i bilen. Jag ville inte störa deras sorgestund. Tyst satt jag och betraktade dom, speciellt Mustafa. Mustafa var inte urtypen av muslim direkt. Han sa sig inte tro på Allah alls, och att han inte var troende. Han följde inte Ramazan (ramadan) och jag hade aldrig sett honom tex be eller gå till moskén.

Idag bad han dock. Han stod sammanbiten vid sin fars grav. Hans ögon var full av en sådan smärta att det gjorde ont i mig. Hela hans kroppspråk var så fullt av sorg att det tog musten ur mig. De andra hade redan gått tillbaka till bilen, men Mustafa stod kvar och tittade ned på graven. Han plockade några blommor som växte brevid och la på graven. Han kysste jorden, gravstenen och tittade upp mot himlen.

´Jag älskar dig trots allt pappa, vi ses.

Det var så känsloladdat. Det gjorde så ont att se honom. Det enda jag såg när jag tittade på honom där vid sin pappas grav, var den lilla pojke han var när han pappa slog honom. Hur ont det måste ha gjort i hans lilla kropp. Och ändå står han där idag och älskar sin pappa. Det är barns villkorslösa kärlek till sina föräldrar. Det är fruktansvärt…

Vi gick vidare till det hus som Mustafa hade bott i efter att ha fått lite mat i oss hos Yahyas mamma. Tydligen låg deras gamla hus granne med Yahyas mammas. Jag tänkte att det finns väl inget hus här brevid? Vi gick några meter och Mustafa pekade på en mur.

´Här är det, sa han.

Jag trodde inte det var sant. Det som skulle föreställa en dörr in på ”tomten” var bara några plankor som hängde på trekvart. Jag blev helt chockad. Väggarna var inte hela och lutade kraftigt. Det fanns inte tak över hela huset, och det ”tak” som fanns över kök och sovrum höll på att falla in. Ingen vågade gå in i huset av rädsla för att det skulle trilla ihop.Det fanns ingen toalett, utan enbart ett hål i marken bakom ett plank. Alla väggar var av cement men hade förfallit så mycket att det låg i stora kockor överallt. Det var det värsta jag någonsin sett, och här hade de bott? Jag ville gråta, det var inte mänskligt att behöva ha det såhär! Djuren i Sverige bodde finare! Det var sånt man bara ser på TV. Jag fick inte fram ett ljud, jag bara tittade på det.

´Förstår du nu? frågade Mustafa. Förstår du nu varför jag inte kan be Sandra dra? Jag kan inte komma tillbaka till det här. Jag kan inte låta min familj ha det såhär, jag måste trygga min framtid, vår framtid.

Och ja, jag förstod. För första gången förstod jag. Jag kan inte tycka det är okej, för det är det inte, det är inte okej att han behandlar mig som han gör, men jag förstod. I det ögonblicket hade jag kunnat ge honom, hans familj, allt jag äger och har. för mig tar det 2-3 månader i Sverige så har jag allt på nytt igen.

´Hela mitt liv, fortsatte han, har jag bott såhär. Hela mitt liv har folk hånat mig för att jag bott såhär. Jag kommer från en fattig familj, och fok har klampat på mig hela tiden. Sagt att jag aldrig kommer bli nåt, aldrig kommer få nåt. Men nu, tack vare dig, så har jag något. Jag har min egen familj. Vi kom i en bil, vi har pengar att köpa mat för… Nu ser dom att jag visst är någon, jag har något, någon kan älska mig och jag kan älska en annan. Alla säger att jag har hittat en vacker tjej, och det har jag verkligen. Du är det vackraste som finns. När vi fått båten så kan vi leva ett bra liv ockå, du är det bästa som hänt mig.

Jag bara stirrade på honom. Jag hade aldrig hört honom prata om sig själv eller sitt liv på det sättet. Inte på ett sådant ärligt sätt. Jag önskade innerligt att han menade det han sa.

Vi gick tillbaka till Yahyas mamma och åt middag. Jag älskade turkisk mat och åt så det sprutade ur öronen. Efter maten satt alla och pratade om vd som hänt sen de sågs sist. Det var ett himla kackel. Eftersom bröllopsfesten skulle vara dagen därpå så skulle alla sova hemma hos Yahyas mamma. Vi var en hel del människor som skulle få plats i de två rummen hon hade, men det gick. Jag, Mustafa och 5 barn sov i ett rum och alla föräldrar, syskon och kusiner i det andra. Den natten hade jag en väldigt kontstig dröm att jag och Mustafa var gifta och hade barn. Det var en sådan verklig dröm att när jag vaknade mitt i natten och såg alla barn på golvet och bebisen som snusade på min arm, undrade jag hur många barn jag hade egentligen. Sen somnade jag om igen, fortfarande med en bebis snusandes på min arm.

Eftersom Mustafa, eller vem fan det nu var, hade snott mina sista pengar, så kunde vi inte betala hyran. Vi flyttade hem till han mamma. Det var riktig misär. Vi var 10 personer i en liten trea. Han sa att jag skulle åka hem, att det inte var ett liv för mig. Jag sa okej, orkade inte annat, men då ångrade han sig och ville att jag skulle stanna. Det växlar dagligen, han har blivit så instabil att jag knappt vågar röra mig utan att fråga om lov först.

Hans mamma Hülya bad mig stanna, att vi skulle bo hemma hos henne. Mustafa blev jätteglad, för då behövde jag ju inte åka hem, då skulle hans mamma betala för oss också. Vi bodde ett tag hemma hos henne, men hyresvärden gillade inte att vi var så många i lägenheten så hon blev vräkt. Vi flyttade tillfälligt hem till Hülyas gubbe Kenan, men det var ännu värre eftersom han bara hade en 1,5:a… 10 personer trängdes i den lägenheten. Vi bodde några dagar i den lägenheten innan vi insåg att vi måste hitta en annan lägenhet. Vi hade också förstått att vi klarar oss lättare om vi bor alla tillsammans och hjälps åt att fixa pengar. Vi letade varje dag efter en ny lägenhet och hittade till slut en. Problemet var ju bara att alla möbler var kvar borta i Adana. Hanife och alla hade hyrt möblerade lägenheter i Alanya, så nu när vi hyrde en omöblerad lägenhet så hade vi ingenting att varken sitta eller sova på.

Vi tog lägenheten och bestämde oss för att åka till Adana och frakta hem möblerna. Deras kusin Elif skulle gifta sig så vi tänkte ta det på samma gång. De närmsta dagarna försökte vi roa oss så gått det gick. Vi spelade mycket kort, pratade mycket… En dag gittade Hanife sin gamla förlovningsklänning. Den var hemsk… Som en rosa gräddbakelse med volanger… Både jag och Hanife skrattade så vi höll på at dö när vi hittade den. Herregud vad hemska klänningar kan va… Hanife frågade om jag ville prova, bara för kul skull. Jag sa ja och skrattade hela tiden när jag satte den på mig. Hanife vek sig på golvet av skratt när jag fick den på mig. Resten av familjen började också bli roade och vi hade ett roligt fotokalas där vi tog kort på mig i alla möjliga olika former med denna fruktansvärda klänning på mig. Mustafa skrattade han också och sa att den dagen vi förlovar och gifter oss får jag lova att aldrig ha en sådan klänning på mig. Jag lovade dyrt och heligt, det var inget svårt…

Jag och gräddbakelsen med Mustafa

Klockan var väl ca 20 på kvällen när det ringde på min mobil. Jag gick och svarade och det var en tjej som pratade engelska. Vad?

´Vem är det? frågade jag.

´Vem är du själv? frågade tjejen kaxigt.

´Du har ju ringt till mig, så du borde ju veta vem jag är, men vem är du?

´Känner du Mustafa? frågade hon rappt.

´Ja, svarade jag.

Jag förstod med ens vem jag pratade med…. Det var Sandra.

´Hur känner du honom? frågade hon.

´Jag är hans flickvän, svarade jag.

Hon la på. Jag satt en stund och funderade. Skulle jag berätta för Mustafa att hon ringt, eller skulle jag låtsas som ingenting?

Det ringde igen. Jag svarade. Den här gången skrek hon åt mig.

´Jag vill prata med Mustafa.

´Om du berättar vem du är, svarade jag.

´Jag är förlovad med honom, ge mig honom nu!

´Han sover, du kan ringa lite senare.

´Din jävla hora, skrek hon. Ge mig Mustafa nu, jag ska döda dig!

Okej, SÅNT tar jag bara inte. Det finns inte en chans. Jag gick ut utanför ytterdörren eftersom hon förde ett sånt jävla liv och sa åt henne att lugna ned sig. Men icke…

´Du ska veta att Mustafa älskar inte dig, fattar du det! Han älskar bara mig, vi är förlovade! Han har varit med mig hela veckan, vart har du varit?! Visste du det eller va?

´Ja jag visste, svarade jag. Jag har varit hemma i vårt hem. Vart har du fått tag på mitt nr?

´Din hora, jag ska döda dig, fattar du det?!

Jag ruttnade på den här hysteriska bruden, la på och gick in. I dörren mötte jag Mustafa. Han stog precis innanför dörren och väntade. Den blick han gav mig fick mitt blod att frysa till is. Jag gick förbi honom in i sovrummet. Jag tänkte febrilt och började bli panikslagen. Den där äckliga Sandra hade satt mig i en stor jävla knipa just nu som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur ifrån.’

´Vem har du pratat med?

Hans mun var sammanbiten. Jag hörde knappt vad han sa.

´Jag ringer henne nu, och om du sagt något som förstört min framtid, VÅR framtid, då blir det synd om dig.

Jag började packa alla mina saker. jag slängde ned allt i resväskan huller om buller. Nu var det fan nog, det här var droppen. Plötsligt kom han inrusandes i rummet.

´Har du sagt till henne att du är min fru?!

Han tog sats ända från dörren och nästan hoppade fram när han med full kraft slog mig rakt i ansiktet. Smällen var så hård att jag flög som en vante ned på golvet. Väl på golvet sparkade han mig hårt.

´Din hora! skrek han. Du har 5 minuter på dig att dra härifrån!

Han lämnade rummet, allt gick så snabbt.. Familjen kom inrusandes i rummet, Hanife och Yahya hjälpte mig upp medan Ramazan höll vakt i dörren. Efter en liten stund kom Mustafa tillbaka. Jag var så rädd att jag ställde mig i det hörnet som var allra längst bort och höll ett skärp i handen som försvar om jag behövde. Ramazan släppte inte in honom i rummet. Mustafa tog ett steg tillbaka, sa något, och Ramazan flyttade sig. Jag måste ha sett livrädd ut, för Mustafa höll sig på bra avstånd.

´Jag ska inte slå dig, sa han varmt. Kom och sätt dig här.

Han satte sig på sängen och klappade med handen brevid sig. Jag satte mig försiktigt brevid, fortfarande med skärpet i ett stadigt grepp. Hur jag trodde att skärpet skulel hjälpa mig förstår jag dock inte…

´Hur kunde du säga så? Hur kunde du ringa upp henne? Jag har redan kämpat och stått ut med den här idiotbruden i över ett år. Jag har verkligen krälat för att få loss den här båten de lovat mig.

´Va? Hon ljuger ju! Jag har inte ringt henne och jag har fan inte sagt att jag är din fru! Hon skrek hela tiden att jag var en hora och hon var din fästmö, så jag sa att jag är din flickvän. Vart skulle jag ens få hennes nummer ifrån?

Han funderade, och insåg att jag hade rätt. Sen bad han mig ringa och säga att jag ljugit för dom. Jag kunde inte tro det… Först fick jag vara ensam en hel vecka för att dom kom, sen fick jag stryk pga att Sandra ljög, och nu skulle JAG ringa upp och säga att jag ljugit?

Jag gjorde det. jag ringde upp och gjorde som han sa. Jag vill bara ha tillbaka den Mustafa som han var, den jag vet att han är egentligen. Den här människan känner inte jag, jag vet itne vem det är. Vart försvann MIN Mustafa?

Han påstod att han älskade mig, att han aldrig vill att jag ska lämna honom. Jag vet inte vad jag ska tro eller vad jag ska känna. Känner mig psykiskt nedbruten. Som ett offer känner jag mig… Men jag kan inte lämna honom. Gud hjälpe mig, jag vet inte vad som händer, men jag kan inte lämna honom.

På dagen när Sandra skulle komma så åkte vi hem till Mustafas mamma för att hämta Gülsah, Mustafas näst yngsta syster. Mustafa ville inte att jag skulle vara ensam hemma under veckan. Det var ju omtänktsamt av honom… Han gick direkt när vi kom tillbaka till lägenheten. Det blev automatiskt så att vi bara satt och väntade. Gülsah kunde ingen engelska och jag kunde ingen turkiska. Vid 19 på kvällen kom han hem en snabbis för att byta om bara, sen gick han igen. Klockan var fyra på natten när han kom hem, full som ett as… Jag låtsades sova först, men han ville ha nåt annat. Jag protesterade inte, låtsades vilja samma sak, men det kändes nästan som att bli våldtagen…

Han la armarna runt mig och somnade. Han mumlade att han älskade mig mer än något annat. I sömnen höll han om mig så hårt att jag inte kunde röra mig. Vid ett tillfälle vaknade han på natten och tittade på mig, sa att han inte klarar av det här, att det gör ont i honom. HAN klarar inte? JAG klarar inte det här…

Dagen efter gick han hemifrån vid 10. Gülsah kom  och väckte mig strax efter det, hon sov på soffan. Min första tanke när jag vaknade var att lära mig turkiska. Jag hade snappat upp ett par ord, så hon förstod vad jag ville när jag gestikulerade. Gülsah tyckte det var jättekul att jag ville lära mig. Hon satt och babblade och ritade på papper samtidigt för att jag skulle förstå.

Jag försökte sysselsätta mig hela tiden för att inte få upp bilden av Mustafa hånglandes med Sandra i huvudet… Gülsah spelade pajas och försökte få mig att skratta hela tiden, men det var inget som fungerade. Jag kände mig hela tiden så nedbruten, så svag. Jag fattade inte vad fan som hänt… Vi hade ju haft det så jävla bra?

Jag är så jävla arg, besviken, frustrerad, panikslagen… Men framförallt har jag en sån stor smärta i hjärtat som jag inte vet vart jag ska göra av…

Det var dag nr 2, på kvällen, som mina känslor och paniken tog överhanden och jag flippade totalt. Jag gick in i sovrummet, tog ett rakblad och skar upp hela armen. Det kändes så jävla SKÖNT! Ju mer jag skar desto argare blev jag. Jag ville göra slut, åka hem, be honom fara åt helvete… Men det gick inte, det går inte! Alla mina känslor hamnade på min stackars arm som var helt misshandlad. Det kändes så bra med smärtan just då. Jag ville inte sluta, men började känna mig psyksjuk… Jag var nog psyksjuk den kvällen. Men det var som en del av min smärta kom ut med blidet på nåt sätt.

Jag satt en stund och tittade på armen som var röd av blod. Herregud jag hade blivit en psykopat! Jag som var livrädd för smärta! Över en kille? Jag måste ha blivit knäpp i hela huvudet…

Jag tog lite papper och torkade av armen. Jag kunde inte slänga pappret, Gülsah skulle se det och berätta för Mustafa. Det ville jag inte. Han ska inte få överhanden ännu mer.

Plötsligt hörde jag hur han kom i ytterdörren. Jag skyndade mig att gömma både rakhyvel och papper och sprang in i vardagsrummet. Mustafa kom in, hälsade och gick in i sovrummet för att byta kläder. Bara han inte hittar pappret och rakhyveln…

Han kom ut igen och satte sig i soffan. Han tittade en stund på TV innan han vände sig mot mig.

´Vik upp ärmen.

Fan, han hade hittat dom…

´Vik upp ärmen sa jag.

Han var inte arg, lät mer chockad. Jag vägrade vika upp ärmen, så han drog upp den med våld. När han såg min arm spärrade han upp ögonen.

´Vad har du gjort… älskling vad fan har du gjort?

Han lät chockad. Jag drog ned ärmen och tittade på TV:n igen. Han reste sig och gick in i sovrummet. Gülsah gick efter en stund efter och kollade in i sovrummet.

´Vad gör han, frågade jag när hon kom tillbaka.

´Tittar på ditt foto och gråter, svarade hon med ett snett leende.

Han kom ut i vardagsrummet igen. Stod en stund och tittade på mig innan han satte sig ned.

´Gör du om det där är det slut mellan oss, det lovar jag dig.

Japp, där satt den… Han visste precis hur han skulle hantera situationen. Nu hade han i samma smäll fått mig att inte skära mig igen, samtidigt som jag höll honom kvar hos mig… Han var duktig, kanske den bästa i manipulations-branschen? Jag hatade honom, jag hatade honom intensivt. Men jag älskade honom mer.

Då passade jag på att berätta för honom att min mens var sen. Vi åkte för att köpa ett test, Gülsah följde med. Såklart var testet negativt, inga bebisar här inte. Tur är väl det, man hoppas ju att p-pillren ska fungera. Mustafa var besviken. Varför? Varför vill han ha barn med mig? Han vill ju ha Sandra tydligen?

Dagen efter det var det nyårsafton. Mustafa hade lovat mig att komma och va med mig på 12-slaget. Jag visste att han inte skulle komma. Jag och Gülsah gick hem till till Halil och Emelie. På bara några dagar hade jag hunit lära mig en hel del turkiska, så jag och Gülsah förstod varandra ganska bra. Vid 19 på kvällen åkte Halil, Emelie och Gülsah hem till mamma Hülya i Mahmutlar, ca 20 min med buss från Alanya stad. Jag bestämde mig för att stanna hemma. Om Mustafa inte tänkte komma hem så tänkte jag fira nyår ensam. Kanske köpa en flaska sprit? Klockan 20 ringde Mustafa. han undrade vad jag gjorde och när han fick veta att jag var ensam hemma kom han på en gång. Han körde hem mig till sin mamma med lovord om att komma till 12-slaget. Apo, Sandras mammas kille och en av ägarna till båten Cagdas, satt i framsätet. Han sa till mig att inte vara ledsen, att förhållandena med Sandra och hennes mamma enbart var affärer. Att Mustafa skulle komma till mig på 12-slaget. Men sekunden senare förstod jag så mycket av det dom pratade om att de bestämde att ses på nån bar på 12-slaget. Apo var en stor skit… Det visste jag redan innan.  Jag visste att dom bara skjutsade mig nu för att jag inte skulle vara ensam hemma.

När vi kom fram öppnade deras ena syster Hanife dörren. Hon sken upp när hon såg mig, men slutade genast att le när hon såg Mustafa. Hann åkte på en gång, kom inte ens in en stund.

De resterande timmarna satt jag bara och stirrade rakt framför mig. Nedräkningen till 12-slaget började och Hanife satt och svor åt Mustafa. Klockan 00.10 ringde han.

´Gott Nytt År älskling, skrek han i luren.

´Visst…

´Jag kommer hem nu!!! Får jag prata med Halil?

´Visst…

´Älskling jag älskar dig!

Då dog telefonen. Batteriet tog slut. Jag kände honom, jag visste att han trodde att jag slängt på luren. Han skulle inte komma nu. Defintitivt inte. Och jag hade rätt, han kom inte. Jag somnade inte förrän klockan 4, på soffan hemma hos hans mamma.

Jag vaknade kl 8. Visste inte vad jag skulle göra. Kände mig så jävla utlämnad. Bestämde mig för att åka hem och tog bussen kl 9. Jag hoppades att han skulle vara hemma, men det var han inte. Han hade sovit hemma såg jag, det var ju en klen tröst i sammanhanget… Ringde Apo, men han sa att Mustafa inte var med dom och att han inte hade sett honom idag. Jag gick hem till Emelie och Halil och bad Halil ringa Apo istället, utifall Apo kanske ljög för mig. Men Apo sa samma sak till Halil, Mustafa var inte med dom. Jag började nästan bli orolig.

Dagen gick och ingen hörde av Mustafa. När kvällen kom var jag såpass orolig att jag gick till hamnen till Mustafas chef, Yüksel. Jag visste att Mustafa hade stor respekt för Yüksel. Yüksel blev upprörd redan när jag kom och ringde Apo utan att jag behövde be honom. Jag hörde hur arg Yüksel var och förstod så mycket av samtalet att Yüksel kallade honom en hel del svordomar och bad att få prata med Mustafa. När Mustafa kom till luren tog det hus i helvete. Yüksel var så jävla förbannad. Jag förstod inte allt, men förstod såpass mycket att jag visste att även Mustafa fick höra en hel del svordomar och att han skulle se till att pallra sig till båten på en gång. Mustafa var där på 2 minuter.

Mustafa log när han kom, ett riktigt ”nu har jag fastnat med skägget i brevlådan” leende.

Jag frågade honom hur fan han ska ha det. Sa att jag känner mig som en idiot. Mustafa visste inte hur han skulle göra sa han, men att han aldrig någonsin kommer lämna mig. Det var fegt…  Jag sa åt honom att om han vill ha kvr mig kanske han ska börja visa att han menar det han säger. Han bad mig hålla käften. Det var hans största försvar när han satt på pottan, att man skulle hålla käften.

Vi gick hem. Han berättade att han hade pratat om båten med dom och att dom skulle köpa en båt tre dagar senare. Vilken jävla lögn… Det var sån dålig lögn att jag tom smålog åt honom.

Dagen efter knackade hela hans familj på dörren. Dom ville inte att jag skulle vara ensam och tyckte att Mustafa gjorde så fel mot mig.

Jag ringde av en slump hem till min mamma och frågade om hon kunde kolla om min lön kommit in på kontot. Enligt beräkningarna skulle det då sitta 4000kr på kontot. Men det satt bara 1000 kr. Enligt kontoutdraget hade 3000 kr tagits ut de senaste dagarna. Jag förstod direkt. Han hade tagit dom. Det tog hus i helvete och min ilska och besvikelse visste inga gränser. Hur i hela helvete kunde han ta VÅRA pengar till att följa med dom? Mustafa vägrade erkänna, men det behövdes inte, jag visste exakt… Jag ville veta vad han använt pengarna till, men han spelade dum och sa att det verkligen inte var han som tagit dom. Men vem skulle det annars vara? Jag hade ju haft med mig kortet.

När Mustafa gått satt jag länge och pratade med Hanife. Hon trodde inte det var Mustafa. Hon sa att det fanns andra i min närhet som hade en tjuvs fingrar. Jag såg att hon syftade på någon specifik, men jag frågade inte. Jag var redan så arg och sårad att det inte spelade någon roll. Hur kunde han göra såhär? Jag förstod det inte, inte för mitt liv förstod jag… Jag ville åka hem, jag visste att jag behövde åka hem. Jag kunde inte stanna här i ett sånt här förhållande. Men jag kände, jag kännner mig inte stark nog. Jag kan inte lösgöra mig, det går inte.

´Hur gör du nu, ska du gå till henne när hon kommer?

´Ja…. sa han tvekande och tittade på mig.

´Och vad ska jag göra menar du? Sitta hemma och vänta på dig?

´Nej, du ska åka hem, sa han och tittade på mig. Om du åker hem så kan jag åka och jobba i Mersin istället, då behöver jag inte vara med Sandra, då kan jag skita i henne.

Hur dum trodde han att jag var egentligen? Jag förstod ju att han ljög mig rakt upp i ansiktet.

`Då åker jag hem med Emelie den 6:e januari.

´Nej du åker hem imorgon. Du ska fira nyår i Sverige.

´Nej, envisades jag, jag åker med Emelie.

´Det är inget att prata om, vi går och bokar biljetterna nu.

Vi gick och ringde och bokade biljett för nästföljande dag. Såklart hade bolaget öppna biljetter det dagen. Typiskt min otur…

´Nu går vi och köper ringar, sa han plötsligt.

´Vad? Varför det?

Var det här hans sätt att säga att han ville förlova sig? Och hur ska vi köpa dom nu? Alla affärer är stängda. Jag sa inget utan gick snällt med honom. Såklart var allt stängt… Han konstaterade att det inte gick, och sa att vi kunde köpa ringar i Antalya imorgon när innan jag åker istället. Vi gick hem igen, satte oss i soffan… Efter en liten stund gick jag in i sovrummet. Jag tog ned resväskan och började packa mina saker. Mustafa följde mig hela tiden med blicken, det såg jag i ögonvrån… Jag såg att han torkade sig i ögonen. Gråter han? Tanken på att jag skulle lämna honom imorgon fick mina tårar att börja rinna. Han kom in i sovrummet och lutade sig mot väggen. Han tittade plågat på mig när jag packade klädesplagg efter klädesplagg. Han grät öppet nu.

´Varför gråter du? frågade jag vasst. Det är du som gjort det här, det är du som skickar hem mig imorgon.

´Ska du ta med dig allt?

Han tittade på mig med röda ögon.

´Kommer du tillbaka? fortsatte han med bruten röst.

´Jag vet inte. Jag tror inte det. Nej det gör jag nog inte.

Han gick fram till mig och la sina armar runt min hals. Han höll om mig länge länge och grät mot min axel. Vi gick tillbaka till soffan och tittade på TV, men det kändes osm om vi båda bara vilade ögonen, tankarna var på annat håll. Jag såg hur tårarna rann nedför kinderna på honom, likaså på mig. Han begravde ansiktet i händerna och mumlade något.

´Vad sa du?

´Jag vill inte att du åker…

´Det är för sent nu, sa jag kyligt. Biljetten är betalt och jag åker imorgon.

Han grät fortfarande.

´Skit i dom pengarna, vi klarar oss, jag vill inte att du åker…

Jag kramade om honom och vi satt länge och bara höll om varandra och grät båda två. Men jag hade ett villkor. Att han gick första dagen med Sandra, och fick han ingen båt då så skulle han komma hem igen.

Jag vet inte riktigt hur fan jag tänker… Jag fattar ju också att dom inte kan plocka fram en båt ur resväskan… Jag vet att mitt krav är en omöjlighet, en total omöjlighet. Det är bara att gilla läget. Sandra kommer och min pojkvän kommer vara borta med en annan tjej. Vilken jävla mardröm…

Iallafall så började allt med att jag slängde ur mig att jag inte vill att han går till Sandra när hon kommer. Vi satt i lugn och ro och kramades och tittade på TV. PUCKAT! Jag är så jävla puckad, som tar upp det då…

Han blev sur på en gång… Han drog upp att han ska ju få en båt, vem ska ge honom en båt annars? Han tillade att det är enda anledningen till att hon finns kvar i hans liv, för inte är det för att han älskar henne iallafall.

´Dom har sagt att dom ska ge mig en båt, så jag måste gå när dom kommer. Det är min framtid. VÅR framtid.

´Men jag skiter i den där jävla båten, jag vill ha dig bara. Jag behöver ingen båt! Jag behöver inget liv i lyx, vi kan jobba.

Han började bli märkbart irriterad och vass. Motstånd var tydligen inget han var van att mötas av…

´Om du inte gillar det så kan du ringa din mamma och fixa en biljett hem istället, sen åker du.

Han tittade på mig med likgiltig blick. Jag kände inte igen den här mannen. Vart var den Mustafa som jag lärde känna för 4 månader sen? Vart är den Mustafa som jag älskar så mycket? Den Mustafa som jag litade så mycket på att jag kunde gett mitt liv?

Jag tittade på honom en stund innan jag gick in i sovrummet. Jag behövde andas lite, skingra tankarna. Jag började plocka med kläderna, städa lite. Mustafa måste ha trott att jag höll på att packa väskan eller nåt, för han kom störtandes in i rummet, tog en påse och slängde ned lite av sina kläder.

´Vad gör du? frågade jag förvånat.

´Jag går, svarade han sammanbitet.

´Vaddå går? Vart ska du? Varför ska du gå?

´För att det är slut, muttrade han.

Jag ryckte påsen ifrån honom,

´Vaddå slut? Sluta nu vad fan håller du på med?

´Det är slut, hörde du inte? Du kan dra åt helevete, snäste han.

Han slängde ned det sista i påsen och började ta på sig skorna. Jag ställde mig framför ytterdörren. Paniken började komma. Vad gör jag om han verkligen drar? Hur ska jag klara mig?

´Vad har jag gjort? frågade jag och hörde hur panikslagen jag började låta. Det är faktiskt DU som har två tjejer, det borde vara JAG som gör slut!

´Okej, då säger vi så, det var du som gjorde slut, okej? Är du nöjd?

´Visst, sa jag och klev åt sidan.

Tårarna brände under ögonlocken när han öppnade dörren och gick. Så fort dörren hade stängts sjönk jag ihop på golvet och grät hejdlöst. Då knackade det på dörren. Jag reste mig från golvet och öppnade.

´Jag glömde min mobil…

Han gick in i vardagsrummet och tog mobilen. Jag kände mig panikslagen, jag måste göra nåt, det kan inte sluta såhär. Jag ställde mig för dörren igen.

´Kan vi inte prata om det här? snyftade jag. Jag nästan kände hur patetiskt det var…

´Nej, eller om vaddå?

´Jag menar, älskar du mig? Om du älskar mig så stannar du…

´I sånt fall kan jag inte älska dig, eftersom jag går nu. Flytta på dig.

´Jag vill inte att du går… Tårarna bara rann nedför mina kinder…

´Men jag vill gå, nu! Flytta på dig!

Han puttade på mig lite försiktigt, men jag flyttade mig inte. Jag kunde nästan se hela situationern utifrån, hur patetiskt det var. Jag tänkte samtidigt att jag skulle låta honom gå, sjunk inte så lågt… Men paniken över att bli lämnad ensam i ett främmande land, lämnad av den jag älskar så högt, var för stor för mig att klara av…

´Om du inte flyttar på dig nu så flyttar jag på dig med våld.

Direkt efter att han sagt det tog han tag i mig och slängde in mig i väggen. Jag låt honom gå. Jag satt ihopsjunken en stund på golvet. Jag slutade gråta. Det var som om jag kände i hela kroppen att, nej, han kommer tillbaka. Om han älskar mig så kommer han tillbaka. Jag ställde mig med örat mot dörren för att lyssna. Jag hörde hur han gick i trapporna, jag hörde hur han stannade. Han stod stilla en stund… Jag hörde hur han började gå igen. Gick han uppåt eller nedåt? Det knackade på dörren igen. Jag öppnade och han gick in och blev ståendes i hallen en stund. Vi stod en stund och tittade på varandra. Jag rörde inte en min. Jag gissade att han väntade på att jag skulle be honom stanna. Jag bad honom inte.

´Jag glömde min tandborste, sa han till slut och gick in i badrummet.

´Du vet vart den finns, sa jag kallt.

Han kom ut i hallen igen och stod en stund och tittade på mig. Vad vill han egentligen? Vill han att jag ska böna honom? Det tänker jag inte… Jag kan be honom, det kan jag göra. Se vad som händer.

´Älskar du verkligen inte mig? frågade jag och kände hur tårarna började rinna igen.

´Nej, svarade han och tittade ned i marken. Jag såg att han ljög, han vågade inte möta min blick.

´Jag tror dig inte, sa jag åt honom.

´Det är ditt problem, svarade han, fortfarande med blicken i marken.

´Gå inte är du snäll, jag älskar dig…

Han lyfte blicken från marken. Han sansiktsuttryck ändrade sig plötsligt och han släppte påsen i golvet och slängde sig runt mig. Han kramade om mig hårt.

´Gud, jag trodde du höll på att packa, sa han. Jag trodde du tänkte åka, åka hem… Jag klarar inte det, jag kan inte leva här utan dig, jag älskar dig så fruktansvärt mycket…

´Varför gick du då, varför sa du att du inte älsade mig?

Han släppte mig och tittade på mig.

´Trodde du verkligen på mig när jag sa att jag inte älskar dig?

Han tittade uppgivet på mig.

´Det är klart jag gjorde, jag tror väl på det du säger?

´Min dumma älskling, det är klart jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du anar..

Jag frågade Emelie om pengarna, men fick inga. Maten började ta slut hemma men jag kunde inte ta ut mer pengar eftersom då skulle jag inte ha till de andra månaderna. Dessutom gick allt på el i vår lägenhet, och de både duschade, tvättade osv, så jag tyckte dom skulle hjälpa till ekonomiskt. Men det hela slutade i ett stort gräl där Emelie slängde pengarna i mitt ansikte, men Halil var snabb att ta tillbaka dom. Jag hade ingen lust att bråka med Emelie, så jag försökte prata med henne, men det var som att prata med en vägg. Dom hade bestämt sig för att de inte behövde hjälpa oss med pengar, och det gick inte att diskutera. Jag var förbannad… Det kändes som att de flyttade in, bodde och åt som på ett hotell och betalade inte för sig. Jag var extra förbannad eftersom jag skulle stanna så länge på de pengarna jag hade, medan Emelie skulel åka hem två veckor senare och kunde jobba ihop pengar igen. Det kunde inte jag…

Som tur var så blev vi sams igen och allt är glömt nu. Tur är väl det, för om ca en vecka kommer Sandra, och då behöver jag verkligen Emelie…

Jag och Emelie hade hemma i Sverige kommit överens om att betala hälften var, eftersom vi trodde att vi skulle bo tillsammans i samma lägenhet. Jag kände ett visst ”ansvar” för Halil. Jag hade redan betalat det åt honom som han behövde, eftersom Emelie skulle betala tillbaka, och frågade nu om Halil ville följa med till den nya lägenheten. Men han ville inte. Han skulle bo på gatan sa han… Jag frågade om han förstod varför vi måste flytta, och han sa att han förstod, men han ville inte följa med iallafall för han visste att han och Mustafa bara skulle bråka sa han. Jag gav mig, men sa att han alltid är välkommen.

Följande dagar gick vi runt och letade lägenhet. Vi hittade en nära stan som kostade 1000kr i månaden, och ville ha 3000kr i förskott… Vart skulle vi få de pengarna ifrån? Mamma satte in 600 kr på mitt konto som hjälp, men hur mycket hjälpte det?

Sen kom en skänk från ovan… Vi gick för att ta ut pengarna, och av en slump så spottar bankomaten ut 3000kr extra. Jag fattade ingenting, jag trodde mamma hade satt in mer pengar än vad hon sagt först, men det hade hon inte.. Vart pengarna kom ifrån var oförklarligt.

Vi tog pengarna, betalade lägenheten och flyttade in samma dag. Efter ett par dagar kom Halil luffsandes… Han fick sova på soffan. Jag gillade Halil, han var trygg på nåt sätt. Han höll oftast vad han lovade.

En kväll när vi tre satt och tittade på TV, ringde det på Halils mobil. Det var en vän som ringde för att berätta att Aysel, tjejen som bodde med oss en vecka, hade dött kvällen innan i en bilolycka. Det kändes olustigt… Varken Halil eller Mustafa rörde en min.

Idag satt jag och tittade i Mustafas telefon när han stod och lagade mat. Vet inte varför, jag fördrev tiden lite… Såg att jag stod som älskling i telefonen, det värmde och jag log lite. Men plötsligt slutade jag le. Det var när jag såg namnet Sandra…. Jag var den enda tjejen i hela telefonboken förutom hon. Men dom hade ju gjort slut? Eller? Jag kände mig plötsligt förvirrad och fick en stor klump i magen. Jag gick in i sovrummet och satte mig på sängen… Jag kände mig helt kall, som en riktig kalldusch… Vad fan…

Jag hörde på avstånd hur Halil sa något till Mustafa som kom in och satte sig brevid mig.

´Halil sa att du tittade i min mobil..

´Mmmmm….

Jag kunde inte ens titta på honom. Hela min kropp sa mig att något var väldigt väldigt fel… Efter bara knappt en vecka?

´Jag antar att du såg Sandras nummer?

Jag var tyst och stirrade rakt fram. Det är inte sant, det här händer inte… Snälla låt det inte vara sant, låt honom säga något annat nu. Att det är en annan tjej, att det bara finns kvar i luren av misstag, att de inte pratar längre… Jag började skaka på huvudet redan innan han sa det han skulle säga. Jag väntade mig det värsta… och det värsta kom….

´Jag  måste berätta något för dig. Något som gör att du kanske gör slut och åker hem. Men jag måste, jag kan inte dölja det här för dig längre nu när du sett hennes nummer.

Jag kunde inte andas… Det kändes som om hela min värld krympte och jag fick tunnelseende…

´Jag har ljugit om Sandra. Vi var inte tillsammans för två år sedan, vi blev tillsammans förra sommaren. Vi är förlovade.

Han visade ringen han alltid haft på sitt finger.

´Men det betyder ingenting för mig. Sandra betyder ingenting för mig.

Det kändes som om jag kippade efter luft, jag kunde inte andas. Jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. Det kom inte ett enda ljud från mig, jag fick itne fram nåt. Det var som om någon kastat mig utför ett stup och jag seglade genom luften, bara väntade på att slå i marken.

´Hon är 16 år bara, jag är 23. Hennes familj är svinrika och hennes mamma har lovat mig en båt. Den båten kan trygga hela min framtid, både för mig och min familj. Då tyckte jag det var jättebra, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra…

´Du får väl… du får väl dumpa henne såklart…ringa och …göra slut…eller jag vet inte… du kan ju inte ha båda… du måste ju… du måste ju dumpa henne.

För första gången tittade jag på honom. Hans blick var helt kall. Det fanns inte ett uns av känslor. De vanligtvis så varma mörka ögon, hela tiden på gränsen till skratt, var nu helt tomma. Han var som en robot.

´Nej, jag kommer inte dumpa henne, aldrig. Det är min framtid vi pratar om.

Jag tittade på honom. Fortfarande utan att kunna andas, hjärtat hade stannat i bröstet på mig för länge sen. Plötsligt fylldes jag med vrede. Okontrollerbar vrede…

´GÅ! skrek jag.

´Va, men…

´GÅ UT NUUUU!!!!

Jag tittade på honom och kände att mina gröna ögon måste vara kolsvarta… Jag måste ha sett helt galen ut… Tårarna brännde innanför ögonlocken… Han reste sig upp och gick ut.

Jag satt som förlamad… Vad fan gör jag nu? Paniken började komma krypande. Skulle jag åka hem? Till vad? Vilken skam… Komma hem för att säga att det funkade en vecka men tyvärr är han redan förlovad? Nej, det gick inte… Stanna? Nej jag hade verkligen ingen lust med det. Jag kände mig äcklad… Varför berättade han det här för mig nu? Var det bara för att jag sett hennes nummer? Eller för att han ville att jag skulle åka hem igen? Eller för att testa mig? Eller för att vara ärlig? Frågorna snurrade i huvet…. Jag var helt tom, det var som om någon slagit mig hårt i magen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det enda jag visste att jag älskade honom. Jag älskade honom så otroligt mycket. Hur kunde han göra såhär? Jag kände hur jag nästan började förneka det han berättat. Jag kunde inte åka hem. Jag visste inte hur jag skulle kunna stanna, men det jag visste var att jag inte kunde åka hem. Jag hade tagit med allt jag ägde till Turkiet för att bo här. Jag kunde inte åka hem.

Han kom tillbaka in i rummet, försiktigt. Lika försiktigt frågade han om jag visste hur jag ville göra. Tydligen hade jag suttit där i två timmar och funderat… Jag visste inte hur jag ville göra. Vaddå, jag hade tydligen bara två val, stanna och gilla läget eller dra och då var det ajöss Mustafa. Jag bestämde mig för att ta fighten. Han var min, och det skulle jag se till också. Om det var som han sa, då skulle jag vinna. Det hade ju varit så underbart förra månaden jag var här. Det hade ju varit som himmelriket, nog måste det ha betytt något? Inte kunde han ge mig allt det han gett mig, om det inte betydde något? Och betydde jag något, då skulle han välja mig.

´När kommer hon nästa gång?

´Över nyår, sa han med sänkt blick. Han pillade på tröjan…

´Just nu, just NU, stannar jag. När hon kommer… Då vet jag inte vad jag gör… Kanske åker jag, kanske stannar jag….

´Tro mig, jag älskar inte henne, jag älskar dig. Men hon kan ge mig en framtid, förstår du inte? Jag kan inte överleva på vår kärlek… Jag älskar bara dig, du måste tro mig.

´Hur kan jag veta det? Du säger säkert samma sak till henne…

Han tog av sig ringen och la den i plånboken. Han höll om mig, men jag kramade inte tillbaka. Jag ville vara ifred, tänka…. Jag förstod nu varför han haft sån vånda när vi träffats. Sagt att han inte var bra för mig, att vi inte skulle ses igen, att han var en dålig kille… Han hade verkligen inte velat att vi skulle träffas, det märkte jag då, och nu visste jag varför…

Mustafa har tydligen flyttat in hos Halil. Halil bodde ju med sin kompis Cagatay, men hade tydligen slängt ut honom och Mustafa hade flyttat in istället. Skönt med en riktig lägenhet!

På flygplatsen, som mamma skjutsade mig till, blev det tårar. Både jag och mamma grät. Vi visste ju  inte alls när vi skulle ses nästa gång. Min lillasyster och ena lillebror hade skrivit brev. Jag bestämde mig för att läsa dom på planet. Tur var det… Hade jag läst dom hemma så vet jag inte om jag hade klarat av att åka. De skrev att de älskade mig och min 16-åriga bror skrev att han hade en klump i halsen när han tänkte på att jag skulle åka. Jag grät och tittade ut genom flygplansfönstret… Var det verkligen rätt det här? Jag skulle aldrig få reda på det om jag inte åkte…

När jag kom fram stod Mustafa redan och väntade på mig. Han hade fixat sig såg jag med fina kläder, skinnjacka och rastaflätorna hade han kapat och gick nu i en bakåtkammad frisyr. Det smala skägget som gick från polisongerna ned över hakan och upp till en smal mustasch var fortfarande kvar. Han log stort och gav mig en hård kram. Doftade gott gjorde han också, som Halils parfym ”Between Sheets” som han fått av Emelie.

Med Mustafa var hans nya chef, Ümit. Mustafa hade bytt båt igen sen jag åkte och jobbade nu på Sipahioglu II. Jag presenterade mig och vi gick till bilen. Mustafa berättade att hans mamma var hemma hos dom och väntade, hon såg fram emot att få träffa mig igen sa han.

När jag kom fram var det som lilla julafton. Jag hade tagit med mig allt jag ägde nästan, dvd-spelare, dvd-filmer, cd-skivor… Mustafa var helt lyrisk och lyssnade på skiva efter skiva… Vi kom inte i sägn förrän vid 4 på natten, efter att ha suttit i vardagsrummet med hans mamma och pratat och lyssnat på musik. Det här känns verkligen rätt!

För någon dag sedan jobbade jag kväll till kl 20. Jag bestämde mig för att ringa honom innan jag åkte till jobbet. BIG mistake…

Vi började bråka. Jag minns inte ens om vad, så det måste ju verkligen ha varit värt att bråka om….

I vilket fall slängde han på luren i örat på mig. Jag AVSKYR när folk gör så! Så jag ringde upp. Men han slängde på igen. Jag ringde inte upp igen. Jag visste att det var det han ville och kunde nästan se framför mig hur han stod och tittade på telefonen i väntan på att jag skulle ringa upp. Men jag brydde mig inte, jag fick ringa senare efter jobbet eller nåt. Att han inte tänkte ringa, det visste jag. För det första visste jag att han inte hade pengar på kortet, och för det andra var han den typen som ville att man skulle böna och be honom…

Jag bestämde mig iallafall för att inte ringa när jag slutade heller. Jag gick och fikade med en tjejkomps istället. Klockan var ca 23 närr min mobil ringde. Det var Halil.

´Vad är det som hänt egentligen? kastade han ur sig innan han ens sagt hej. Han lät väldigt stressad.

´Nej, ingenting, vad menar du? undrade jag.

´Du måste ringa Mustafa nu! Halil lät ännu mer stressad.

´Va varför, vad är det frågan om?

´Jag hittade honom på båten. Han har druckit hur mycket som helst och skurit sig. Han sa att det var problem med dig, att nåt hade hänt.

´Va? Är han inte klok i huvet eller? Han kan väl för fan inte skära sig! Han måste ju in på psyket eller nåt!

´Ja, skit samma, han är lite drama queen, det är inte så allvarligt med skärsåren, men ring honom. Har ni gjort slut eller?

´Nej…. Elleer inte vad jag vet iallafall…

´Ja jag vet inte, men jag har tagit hem honom till mig nu iallafall, så ring honom.

´Ja okej, jag ringer nu.

Vi la på och jag ringde till Mustafas telefon. Han svarade inte. Jag ringde Halil igen. Han kollade till Mustafa och upplyste om att han sov. Halil bestämde sig dock för att väcka honom. Efter en liten stund kom en helt förstörd Mustafa till luren.

´Hallå, sa han med hes röst.

´Hej, hur mår du?

´Älskling?

´Ja det är jag.

´Älskling, är det slut nu, kommer du aldrig mer tillbaka?

´Varför tror du det?

´Du ringde aldrig upp när jag la på sista gången. Jag trodde du inte ville ha mig längre, sen gick jag och tänkte på det i flera timmar… Sen blev jag så förbannad på mig själv för att jag var elak mot dig när vi bråkade.. Sen blev jag säker på att det var slut mellan oss, så då började jag dricka. Det gjorde så ont i hjärtat…. Och du vet, när jag dricker blir jag helt crazy så jag skar mig, det kändes bättre då.

´Du är ju helt jävla dum i huvet, svarade jag. Hur fan tänkte du? Som en psykopat eller nåt!

´Jag vet…. Men tanken på att aldrig mer få se dig gjorde att jag flippade ur helt…

´Jo tack, jag märkte det… Men mina pengar på kortet tar slut nu, så jag ringer när jag kommer hem okej?

Jag skyndade mig inte direkt. Han kunde gått ha sitt dåliga samvete. allt kan inte vara på hans villkor hela tiden…

Han hade hunnit ringa flera gånger innan jag kom hem och ringde upp honom. Jag sa till honom att vi kan itne hålla på såhär som barnungar. Slänga på luren i örat på varandra och sånt, hur jävla töntigt som helst. Vi kom överens om att skärpa oss, vi visste att det var lite pressat när jag var i Sverige. Man såg inte varandra när man pratade. Från och med idag ska vi försöka att inte bråka mer.

När jag äntligen fick tag på honom var han sammetslen…

´Hej älskling, hur mår du? frågade han

´Skit….. svarade jag

´Jag med…

Vi satt tysta en stund. Mina tårar bara rann, jag saknade honom så otroligt mycket… Plötsligt hörde jag hur han snyftade till.

´Snälla du, gråt inte…. bönföll jag.

´Jag kan inte hjälpa det, jag vet inte vad det är med mig…. Jag saknar dig så jävla mycket, sa han med svag stämma.

Aaaaaa, det gjorde ont i hela kroppen av saknad. Hur i helvete ska jag stå ut?!

Jag berättade för honom att jag kommer tillbaka den 30 november. Han drog efter andan, idag var det den 24 oktober, det var ju över en månad kvar!

Mustafa vaknade och tittade på mitt rödgråtna ansikte. Vi låg en stund och kramades innan jag gick upp och började raffsa ned allt i resväskan huller om buller.

´Ska du ta med dig allt?

´Ja, vad menar du? Jag förstod inte…

´Hur ska jag veta att du kommer tillbaka annars?

´Såklart jag gör om du vill det.

´Jag vill att du åker hem, packar allt du har och flyttar hit.

´Va…?

´Jag vill att du kommer hit och stannar här med mig för alltid. Jag vill aldrig mer att du ska åka hem. Vill du stanna här med mig för alltid?

Jag reste mig upp och kramade honom hårt. Såklart ville jag det…

Jag lämnade lite småsaker, lite kläder och min mobil. Jag sa att han fick den. Sälj den, ha kvar den eller gör vad du vill, sa jag åt honom.

Deny var även den som skjutsade tillbaka mig till flyget. Det var ganska kallt ute nu när det var sen oktober. I bilen sa vi ingenting, höll bara varandas händer. Han kramade min hand så hårt att det nästan gjorde ont.  Jag grät nästan hela vägen, jag såg att tårarna rann efter hans kinder också.

Mustafa i bilen på väg till flygeplatsen…

Väl framme på flygplatsen stod vi länge och kramades. Han sa att han måste gå om han ska hinna tillbaka till jobbet. Vi släppte varandra och jag vände tvärt. Förra gången jag åkte var inte lika hemsk, då kände jag honom inte så bra, vi hade inte spenderat så mycket tid ihop. Den här gången hade vi spenderat en hel månad tillsammans, 24 timmar om dygnet… Jag trodde jag skulle falla död ned….

Jag och Emelie fattade ingenting. Skulle vi inte åka? Halil sa att Mustafa inte kommer tillbaka, men han visste inte heller vart han tagit vägen. Jag var som ett stort frågetecken.

Vi gick hem till Halil iallafall. Åt baklava med glass och fruktsallad. Mustafa ringde och sa att han skulle komma vid 12. Det gjorde han inte.

Vi åkte till Ulas Beach och solade. Då ringde han igen och sa att han åkt till båten och skulle jobba sista biten från hamnen där man stannnar för lunch tills båten går i hamn. Han sa till Halil att vi kunde säga hejdå till Emelie och sen möta honom vid vårat hotell. Jag var hur jävla pissed som helst… Min ilska visste knappt gränser, det här var fan min sista dag!

Jag och Halil på Ulas Beach

Emelie längst bak och jag längst fram på Ulas Beach

Jag och Emelie vid grotta på Ulas Beach

När vi hade sagt hejdå till Emelie gick vi till hotellet, men Mustafa var inte där… Av någon anledning blev jag inte förvånad. Nåt var galet  hela det här. Halil väntade i receptionen medan jag gick upp och duschade och bytte om. När jag stod i duschen knacakde det på dörren. Jag visste att det var Mustafa utan att ens kolla. Jag öppnade inte. Han ropade åt mig att öppna dörren, men jag duschade en stund till innan jag snabbt låste upp och gick tillbaka in i duschen. Han kom in i badrummmet och tittade på mig. Jag såg hela hans samvete i hans ögon, det lyste ut åt alla håll.

´Ursäkta, sa jag irriterat, men jag duschar faktiskt, kan du gå ut?

´Förlåt…

´Jaja, whatever, jag duschar, gå ut!

Jag puttade ut honom från badrummet och stängde dörren. jag var så förbannad att jag hade kunnat slå honom. När jag kom ut satt han på sängen. Jag tittade på honom med svart blick och undrade om han hade en bra förklaring eller om jag bara skulle be honom fara åt helvete. Då kläcker han ur sig att hans mammas arbetsplats blivit rånad på kvällen innan och att hon låg på sjukhus. Hon hade blivit misshandlad ganska ordentligt så det var dit han hade åkt direkt på morgonen. Sen hade han åkt och jobbbat en stund för att sedan åka tillbaka till sjukhuset och nu var han här. Jag funderade en stund… Vet inte om jag tror på historien, men i brist på annat så får jag ju godta den, varför skulle den inte va sann?

Mustafa duschade han också och sen gick vi alla tre till Cay Bahcesi. Efter en stund kom deras tredje bror, Ramazan, och plötsligt reste sig Mustafa igen och sa att han måste tillbaka till sin mamma. Jag trodde inte det var sant… Igen? Ska jag vänta ännu mer? Hela min dag har bestått av att vänta på honom. Hade jag varit  i Sverige nu hade jag hittat på något annat för länge sen, men vad fan skulle jag göra här nere, det var ju bara att vänta… Jag ifrågasatte att jag skulel vänta ännu längre och då blev han förbannad  istället. Han tyckte att om jag nu har väntat 10 timmar redan, så vad spelar en timme till för roll? Jag mumlade att jag väntar väl då, men han hörde det inte. Han eggade upp sig själv ännu mer och gormade om att då kunde jag ge alla hans kläder till Halil och sen imorgon när jag åker är det hejdå. Halil lackade ur och gormade tillbaka att han var en idiot, eftersom jag sagt att jag väntar. Mustafa stannade upp och skämdes. Han gav mig en puss och gick, tillsammans med Ramazan.

Halil och jag satt kvar på cafét en stund. Halil var deppad över att Emelie åkt, jag var deppad över att inte få spendera min sista dag med Mustafa. Vi bestämde oss för att gå till marknaden och kolla på cd-skivor. Vi gick säkert runt i en timmme innan Halil hittade det han ville ha, en Haluk Levent skiva till Emelie. Fortfarande ingen Mustafa… Klockan var nu 21.30 på kvällen. Halil ringde till sin kompis Cagatay som kom och mötte upp oss.  Vi var hungriga så vi gick för att äta. När vi precis skulle börja så ringde Mustafa. Han skulle möta oss på hotellet kl 23 sa han. Vi åt och gick tillbaka till hotellet. Eftersom klockan var 22.50 så sa jag och Halil hejdå och jag gick upp på rummet. När klockan var 24, förstod jag att Mustafa inte skulle komma. Jag började bli orolig. Inte för Mustafas skull, han kunde just nu dra åt helvete, men om 6 timmar ska jag åka och hur fan tar jag mig till flygplatsen om han inte kommer?

Jag bestämde mig för att gå och ringa till honom. Men vart? Jag hade inget telefonkort, affärerna var stängda… Jag gick till båten. Alla var upprörda över att jag hade gått alldeles ensam ned till hamnen, det var inte bra för mig som ensam tjej så sent på kvällen. De blev ännu argare när de fick höra att Mustafa inte hade kommit hem ännu. Hans chef, Baba, ringde honom men Mustafa svarade inte. När klockan var 00.30 ringde jag Halil. Halil blev fly förbannad över att Mustafa inte kommit och sa att han kommer på en gång. Efter en stund ringde Halil igen, det gick ingen buss… Jag sa att jag kunde komma dit istället, men jag fick absolut inte åka själv sa Halil, det kunde vara farligt. En av Mustafas jobbarkompisar, Enver, erbjöd sig att följa mig dit. Vi tog moppetaxi dit. Precis när vi var framme ringde Mustafa. Halil berättade att han var full och på väg hem, så vi åkte tillbaka. På vägen till hotellet träffade vi ytterligare en kompis, Kadir och hans svenska flickvän Jenny. Ävenn dom följde mig till hotellet. Så där satt vi. Jag, Halil, Enver, Kadir och Jenny, i hotellets reception och väntade. Klockan hade hunnit bli 01.20 och Mustafa dök inte upp förrän kl 02, stupfull. Halil, Kadir och Enver bråkade med honom som fan och svor åt honom, innan de log ett hejdå till mig och gick. Mustafa hade tårar i ögonen. Jag fattar inte riktigt det, varför var HAN ledsen?

Vi gick upp till rummet och han sträckte sig efter mina händer. Jag lät honom ta dom men var totalt likgiltig. Ett tyst förlåt kom. I helvete heller…

Jag började gorma om att här har jag fan väntat sen kl 10 i morse, det är min sista dag här nere och jag åker om 4 timmar! Han sa förlåt igen men vågade fortfarande inte möta min blick.

´Okej att din mamma ligger på sjukhus, men du kunde väl fan ha avvarat 3 timmar åt mig? Eller? Du kunde väl sagt att du skulel jobba på båten sista biten så kunde vi ha åkt med? Hon är väl fan inte döende?!

´Nej…. Men jag….

´Det spelar ingen roll, fortsatte jag. Du hade ju ändå inte tänkt att vara med mig i dag eller hur? Du kan fan dra åt helvete.

Jag var så arg att jag grät. Han tolkade det nog som att jag var ledsen.

´Älskar du mig, klämde han fram.

´Ja jag gör ju tyvärr det, svarade jag kyligt.

´Vill du fortfarande gifta dig med mig?

´Ja det vill jag ju tyvärr också…

Han kramade om mig hårt. Mumlade en hel radda av förlåt och att han älskade mig. Jag fattade ingenting, det har ju varit så jävla bra under hela den här månaden, det har bara funnits vi, bara vi i hela världen, och den här sista dagen har varit helt värdelös… Fattar ingenting… Men, ja jag kan ju inte göra annat än acceptera hans förklaring, jag vet ju inget annat. Men det känns ändå som om att det är nåt han inte berättar… Men vad ska jag göra, jag älskar honom, det gör jag. Mer än jag någonsin älskat någon. Han har behandlat mig bättre än någon annan någonsin har gjort. Jag förlåter honom.

Jag kände att det här är mannen som är mitt öde. Vad som än händer så känner jag i hela kroppen att jag aldrig kommer bli fri från den här mannen. Han är mitt öde, jag bara vet det. Aldrig någonsin kommer det att ändras, så är det bara.

Vi har haft det så jävla bra, hela månaden. Bortsett från det där enda grälet då… Skittöntigt… Men men, utan gräl finns det ingen kärlek.

Jag vill bara inte åka hem, jag vill stanna här för alltid. Jag är så glad att jag åkte hit.

När jag kommer hem igen vet jag inte vad som händer. Vet inte om jag kommer åka tillbaka, vet inte om han VILL att jag ska komma tillbaka. Men det är kärlek, det är det verkligen. Jag har aldrig blivit så bra behandlad i hela mitt liv. Inte bara av honom, men även hans vänner. De har alla behandlat mig med respekt. Jag har skaffat mig många nya vänner, vänner jag aldrig kommer glömma. Det här har verkligen varit den bästa tiden i mitt liv.

Jag och Mustafa uppe i borgen

Adem, jag och Mustafa på Cagdas

Hela gänget samlat, Jenny, Kadir, Halil, Mustafa och jag. Emelie tar kort.

Mustafa längst fram på Imparator

]]> http://metrobloggen.se/ayyuzlum/manaden_som_gatt/feed/ 0 http://metrobloggen.se/ayyuzlum/en_underbar_kvall/ http://metrobloggen.se/ayyuzlum/en_underbar_kvall/#comments Tue, 06 Oct 2009 18:41:00 +0000 Ay Yüzlüm http://metrobloggen.se/ayyuzlum/?p=163 Läs mer →]]> Idag har kvällen varit precis tvärt emot vad den var igår när vi grälade för första gången.

Vi var fruktansvärt uttråkade och hade ingen lust alls att åka på kvällsturen med båten. Vi satt på en bänk i hamnen och försökte fundera ut något att göra. Han tog min hand och vi gick bort till en restaurang som ligger precis i vattenbrynet i slutet av hamnen. Restaurangen var väldigt vacker med öppna fönster och milsvid havsutsikt. Vi satte oss vid ett bord nära vattnet och tittade ut över havet. Det här var livet….

De enda ljuset som fanns i restaurangen var det från alla stearinljus som stod på borden. Det var sent på kvällen, så det var bara vi och ett par till som satt på restaurangen.

´Vet du vad min dröm är just nu? sa han och tittade på mig. Hans ansikte lystes upp av stearinljuset som fladdrade i vinden. Han var vacker, för mig var han verkligen vacker….

´Nej, sa jag och log mot honom. Vad drömmer du om?

´Jag drömmer om att ha en egen båt, en sån som jag jobbar på. Jag skulle ta med dig ut på en tur på kvällen eller natten, när det är såhär mörkt som nu. Sen skulle jag tända ljus, säkert 100 ljus, över hela båten. Jag skulle laga mat, vi skulle dricka vin…  Bara du och jag, mitt ute på öppna havet…

Han tittade ut över havet med drömmande blick, innan han vände sig mot mig och log. Hans leende var så varmt, så äkta… Hela jag fylldes med en helt övermäktig kärlek. En sådan kärlek jag inte trodde fanns. Jag älskade honom av hela mitt hjärta… Något måste snart gå fel, för sån här kärlek existerar bara på filmer…

Vi hade varje kväll åkt på kvällsturen med båten, den turkiska aftonen. Jag hade börjat bli vän med magdansösen, Esra, och vi satt ofta och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon förstod ingen engelska och jag förstod ingen turkiska, men på nåt sätt förstod vi varandra ändå. Ikväll stod hon och dansade en turkisk dans när vi kom. Hon försökte dra med mig, men jag kunde inte dansa turkisk dans så jag lyckades fly med nöd och näppe. En halvtimme senare var hon dock väldigt bestämd och visade mig hur man gör. Så jag dansade med henne. Efter en stund skojade hon och stoppade en peng i byxlinningen på mig. Jag såg plötsligt att jag stod helt ensam på dansgolvet med allas blickar på mig… Mustafa bara log åt mig där jag stod, helsvensk på en turkisk båt, dansandes en turkisk dans. Det var nog en kvinnodans, för jag har aldrig sett männen dansa likadant.

På kvällen gick vi till Bellman och satt och pratade om tjejer och killar. Han ville veta hur många pojkvänner jag hade haft. Jag anade att detta inte skulle leda till något bra, så jag ljög. Fast jag kunde nog ha sagt vad som helst, om jag inte sa att jag var oskuld innan honom skulle han ha blivit sur säkert… Jag ville ha svar på samma fråga såklart, och han sa att han inte visste. Han var på dåligt humör överhuvudtaget, så jag orkade inte ens ta diskussionen. Han ville av någon anledning bevisa sig, och bad mig plocka ut en tjej på diskot, så skulel han visa hur enkelt det var att få tjejer i Alanya. Jag valde ut den snyggaste tjejen jag såg som var där med tjejkompisar. Han gick iväg med orden att han kunde få en kyss på två minuter. Det var så jävla töntigt hela grejen, men jag orkade inte tjaffsa så jag spelade med.

Han gick fram till tjejen, pratade en stund.. Jag såg hur hon fnittrade åt det han sa. Patetiskt… Sen gjorde han det klassiska. Han fastnade med sin blick i hennes ögon och när han stått så en stund lutade han sig framåt som för att kyssa henne. Jag höll på att tappa hakan när jag såg att hon mötte honom på halva vägen! Han vände sig bort precis innan de nuddade varandras läppar, vände på klacken och kom tillbaka. Den stackars tjejen stod och såg efter honom, Hon lär ju inte ha fattat ett smack…

Det störde mig, det humöret han var på. Jag hade inte sett den sidan av honom tidigare. Surig och grinig och liksom letade bråk på nåt sätt… Jag undrade stilla hur trogen han tänkte vara om det är så lätt för honom att fixa brudar…

Som på beställning hör jag en bekant stämma bakom mig.

´Men hej!!!!!

Jag ställde mig upp och vände mig om, det var Emad, en killkompis från Sverige. Han slängde sig runt min hals. Jag ursäktade mig lite och presenterade Mustafa för honom som min pojkvän. Emad tog artigt i hans hand och sa sitt namn. Mustafa såg lagom road ut, oj oj det här var inte poppis direkt…

Sen började det… Vem var killen, var det min pojkvän bla bla bla… Det var sånt tröttsamt gräl…. Det avslutade vår kväll ute, fast det var tidigt ännu. Han pratade inte med mig mer på hela kvällen.

Efter nån timme hemma satte jag mig på balkongen. Till min förvåning började jag gråta. Jag satt där en stund och bara grät… Jag fattar inte varför jag grät, men jag kände mig helt olycklig…. Kanske var det en reaktion på att allt hade varit så tipp topp och sen nu när vi har det första grälet så blir det så? Jag ville hem till min familj… Hem till trygga Sverige. Där kunde jag åka hem när det blev jobbigt, här var jag helt utlämnad åt mitt öde. Jag kunde inte gå någonstans för jag hade bara honom att luta mig mot… Jag hade ingen jag kunde prata med eller ty mig till, jag var helt jävla ensam… Vad skulel jag göra om vi bråkade och han bara drog? Jag blev genast medveten om hur beroende jag var av honom här nere.

Efter en stund gick jag in och la mig i sängen. Jag trodde han sov och blev nästan rädd när han undrade varför jag grät.

´Ingenting, svarade jag.

´Varför gråter du, frågade han igen med irritation i rösten.

´Därför att jag får ont i hjärtat när vi bråkar, svarade jag sanningsenligt.

Han vände sig om och kramade om mig. Säkert var han nöjd nu när han visste att jag var ledsen över honom… Typiskt killar… Ska känna sig behövda och älskade hela tiden…

´Förlåt älskling, jag är bara så svartsjuk…

´Varför det? Jag är ju här med dig, eller hur? Hade jag velat ha någon annan kille hade jag inte varit här!

Han verkade nöja sig med svaret och vi somnade tätt omslingrade.

Jag blev väldigt nervös… Närmare förstörd… Skulle jag träffa hans mamma nu? I kort kjol, urringat linne, håret på ända och solrosig i ansiktet? Vad skulle hon tro? Jag kände mig inte direkt upplagd att träffa hans mamma, det gick bara inte.

´Jag kan inte träffa din mamma när jag ser ut såhär! Jag pekade på min skabbiga outfit.

´ Men hon bryr sig inte om sånt. Det är inget att göra åt, hon är på väg så du hinner inte hem och byta om.

Fan vad nervös jag var… Träffa mamma muslim liksom… I kortkort… Hur skulel det här sluta?

Vi satte oss vid ett bord och väntade. Plötlsigt dök en liten tjej med vilt hår upp från ingenstans och slängde sig runt Mustafas hals.

´Det här är min lillasyster Nesrin, sa han och ruffsade henne i håret.

Efter henne kom en kvinna i 45 års åldern med samma mörka hy som Mustafa och lilltjejen, iklädd linne och shorts.

`Det här är min mamma, sa Mustafa och pussade kvinnan på kinderna.

´Merhaba, sa hon med ett stort leende och tog mina händer och pussade mina kinder.

`Merhaba, svarade jag. Tur att jag åtminstone lärt mig hej på turkiska…

Mustafa och mamman, Hülya, började prata. Jag satt tyst och log åt lillasystern som hela tiden blygt gömde sig bakom sin mamma.

´Hon gillar dig, sa Mustafa plötsligt.

¨Vem?

´Min mamma. Hon tycker du verkar vara en bra tjej.

Mamman log mot mig och jag bad honom hälsa att jag gillar henne också. Hon log ännu mer. Jag samlade tydligen poäng!

Bredvid cafét fanns det radiostyrda bilar, Mustafa gav mig pengar och bad mig gå och åka med Nesrin medan han och hans mamma pratade. Jag avskydde radiostyrda bilar, det var det värsta jag visste… Jag kände mig som en tönt när jag körde… Men jag kunde inte säga nej nu när Nesrins ögon lyste och mamman var där.

Nesrin tog min hand i sin och gick med bestämda steg mot bilarna. Det var bara att följa med… Och det var såklart en succé. Inte för mig men för Nesrin. Hennes lilla mun gick i ultrarapid när vi kom tillbaka, säkerligen om bilarna. Mustafa sa nåt till sin mamma och hon gav ett högt utrop och tittade på mig med ett leende. Jag tittade frågande på henne och sen på Mustafa, vad var det nu? Han hade tydligen berättat att vi skulle gifta oss. Jag tittade på mamman och nickade. Hon log och nickade tillbaka. Det var väl ett gott tecken?

]]> http://metrobloggen.se/ayyuzlum/underbara_dagar_i_paradiset/feed/ 0