Väldigt underligt det här.
Mina blogginlägg syns inte när man går in på min blogg men däremot under arkiv där 2009 plötsligt består av fyra Januarimånader, där kan man hitta mina ursinniga inlägg.

I likhet med alla andra sidor som krånglar, alla företag som skickar felaktiga fakturor och alla myndigheter som ställer till problem är det omöjligt att få hjälp med problemet. Här mer specifikt att hitta någon länk där man kan kontakta metrobloggen.ses administratörer.
Är man då som jag en extremt lätt irriterad person så är det ytterstplågsamt att i stillhet långsamt drivas till vansinne av det som inte fungerar.

Nu blir det mitt fjärde inlägg som eventuelt inte kommer att publiceras. Fantastiskt!
I det förra vräkte jag ur mig min vrede över att jag misstänker att metrobloggen, tilltalad som en person, tror att jag har en aldrig outtrötlig källa av ord som ramlar ur mig och hamnar i en käck ordning.
Jag är förbannad. Verkligen.
Men trots det en uppdatering, det gäller följande:

Nu skall jag kolla på Stjärnorna på Slottet och förfäras över Jonas Gardells divalater, något som faktiskt är svårt att acceptera som just ett dåligt beteende då Jonas alltid varit en fin man i mina ögon.

Nu har jag skrivit tre inlägg som inte läggs upp, varav ett varit uppe men försvunnit.
Fan ta er!
Tror ni jag har all tid i världen till att blogga? Tror ni min kreativitet är outtröttlig och jag konstant kan langa käcka meningar?
Vad tror ni egentligen?
Men ni jävlas med fel person. Jävlar!

Det är konstigt det här, föst försvann ett inlägg jag just skrivit, sedan försvann ett där jag skrev att jag just funderat över varför jag inte upplevt krånglet på metrobloggen då det hände.
Nu har ytterligare ett inlägg raderats, ett som legat uppe i två dagar.
Väldigt bittert eftersom det var ett väldigt långa inlägg!

Hur som helst, jag hade ett fint nyår. Nu är jag ganska uttråkad men ids inte repetera mig.

Igår satt jag och tänkte att det är konstigt att alla kalgar på metrobloggen för att inlägg försvinner.
Skumt att det aldrig hänt mig…
Det skulle jag inte sagt, två inlägg spårlöst försvunna.

Var hos Y och kollade på Kung Fu Panda och Saw V. Först skrattade jag sedan nästan grät jag. Vidrig film med alla äckel blod fan.
Paradoxalt värre med barnfilm och skräckfilm.
Men Kung Fu Panda var bäst, helt klart.

(Eftersom det är nåt fel på min blogg och jag inte har kunnat reda ut varför och vad ännu finns alla mina inlägg, om dom ens syns för er andra under arkiv, roligt)

Min pojkvän har valt att spendera julafton ensam i sitt rum på sin ”öppna anstalt” bara för att han inte kommer överens med sin mamma. 
Även om han egentlgien inte borde fira jul alls eftersom han inte är kristen (vilket hans mamma är, vilekt gör att de alltid firar jul hemma) så tycker jag ändå att det är jätte jobbigt när jag vet att han sitter och kollar på teve själv.
Jag önskar verklgien att jag kunde vara med honom men jag måste vara hemma med min familj. 

Eftersom jag är barn av den svenska traditionen där julen handlar om kärlek och gemenskap och att ingen skall vara ensam får jag nästan skuldkänslor, trots att jag vet att han skulle kunna fira jul med sin familj, eller sina kusiners familj eller kanske gå på julbordet som ordnas på hans boende. Fast vid närmare eftertanke går det sist nämnda fet bort.
När jag var och hälsade  på igår såg jag en lapp där alla inbjöds till julbord, lappen avslutades med ett glatt:
Ta med egen tallrik.
Det kallar jag gemenskap och generositet.

Det är julafton och jag vaknade halv tolv. Jag har ångest, årets bästa dag och jag sover bort hälften av den.

Nu är det jul igen. Jag orkar inte!
Nästa gång skall jag bojkotta julen. Visst, sånt här har ni läst förr men jag är så satans trött på julen.
Kanske framförallt för att jag är helt utsliten efter allt jobb den senaste tiden och det är inte slut än. Är bara ledig imorgon och på julafton sedan jobbar jag fram till nyår.
Jag var i stan idag efter jobbet och försökte fixa sista klapparna men det var tårng, svettigt, dyrt och stressigt (precis som det alltid är när man är ute i sista minuten och exakt vad jag lova rmig själv varje år att inte vara nästa gång…) så jag köpte en vas och åkte hem.

Min kära pojkvän tänker ge mig pengar i julklapp, romantiskt.
Jag sa att ska du ge mig pengar vill jag inte ha något, jag jobbar heltid, får pengar och kan därför köpa det jag vill ha.
Så kommer han med pengar tänker jag fan inte ta dom. Men han fattar inte att det inte handlar om att ge någon grej, vilken som helst.
Ska man ge en julklapp skall den vara persolig. Pengar? Nej tack.

Det står att läsa att Headbanging kan ge hjärnskador och det först ajag tänker när jag läser är; vad skönt att jag inte är hårdrockare.
Sedan så börjar jag fundera på vem som egentligenbryr sig? Knappast hårdrockarna.
Eller kommer det framöver bli sällsynt med headbangande bland rockband och åskådare? Skall man trycka små vita rutor på baksidan av skivkonvolut och konsterbiljetter där det står ”Headbanging dödar” ”Headbanging skadar dig själv och de i din närhet” ”Headbanging vid graviditt..” Ja, men ni fattar!

Så ställer man frågan till en snubbe med getskägg och en e-type frilla som ligger ovanligt prydligt stilla över axlarna och snubben svarar att ”Jo det är för att det är farligt att headbanga serru”.
Rätta mig om jag har fel men skulle inte ett sådant, ganska otänkbart scenario, döda hela dena hårda musikstil tillika subkultur somoftast går udner benämningen hårdrocken?
För om man inte skall headbanga för att det är farligt kan man ju inte dricka öl, för det är ju faktiskt skadligt, man kan inte tatuera eller pierca sig för det är inte bra för kroppen, frågan är om kängor egetligen är vidare fotriktiga….
Slutligen kommer återstoden vara ett gäng dansbandskungar som trippar runt framför stora scenen på Roskilde och vad blir det då?
Nej precis.
Jag svävade iväg men visst har jag en poäng?

På senare tid har jag blivit ganska hooked på data spel som går ut på att skapa en låtsas verklighet.
Det började med Sims 2 tre-fem timmar om dagen men nu har jag köpt ett nytt spel.
The movies – Run the studio, Shoot the movies,Make the stars.
Fast Sims 2 kunde jag missbruka med gott samvete i jämförelse,det här spelet är ganska torftigt.
Alla ”filmstjärnor” ser likadana ut, kvinnor ochmän,extremt fula,grovhuggna i ansiktet, alla kan ha skägg och kläderna är ruggit fula.
Ändå sitter jag där, timme ut ochtimme in för att skapa ”My own Hollywoodlife”.
Andra människor reser dit och söker lyckan, jag sitter här…
Men det handlar väll om tryggheten i mitt eget vardagsrum gissar jag.