Det är första gången jag springer det här loppet och det kan absolut bli fler gånger. Underbar bana som gav mig flashbacks ifrån Tjur ruset 2011. Det enda som var lite tråkigt var väl att vi fick springa två varv runt för att det skulle bli 1mil, men det gjorde inget för vädret var på vår sida och det var helt enkelt fantastiskt att springa.

Cecilia hade lite ont om tid och tänkte då starta i 12:30 gruppen som skulle springa milen på under timmen. Min ambition var att försöka hinna till starten innan dess, men det sket sig rejält. Bussen släppte av mig vid universitetet 12:30 och sen hade jag inte en aning om hur jag skulle gå för att ta mig till målområdet. Jag gav helt enkelt upp på att stressa dit utan tog en lugn promenad i solen till start och mål området. Väl där gick jag fram till där banan delades i varvning respektive målgång för då var jag säker på att få en glimt av Cecilia. Hon dök även upp efter en kort stund och jag passade på att vråla på henne och klappa händerna. Hennes tid var väldigt bra ca 27minuter hade gått sen starten. Louise ringer mig nu och jag berättar vart jag är så vi kan stå tillsammans och heja på Cecilia innan det är dags för oss att springa. Vi passade på att ta lite kort medan vi väntade.

Tillsist kom Cecilia springandes lika snabbt som en energifylld maratonlöpare och då var vi beredda med kamerorna. Jag fick hennes snygga anlete på bild.

Hon fick en grym tid på 55:44. Inte illa för att vara första gången som hon springer milen för i år. Dessutom personbästa. You go girl!

Nu var det min och Louises tur att springa i det vackra vädret. Direkt efter start börjar det sticka i mitt högra knä så klart. Det är bra märkligt hur kroppen fungerar med tanke på att jag inte har haft ont i mitt knä nu på ett tag, oavsett vad jag har gjort. Jag har sprungit kortare sträckor hemma utan problem, men bara för att det är tävling så ska knät bråka? Nej jag förstår icke… Jag är inte den som ger mig därför skiter jag i knät eftersom det mest är obehagligt och fortsätter springa loppet. Av någon konstig anledning håller jag takten perfekt nu, annars brukar det vara Cecilia som får bromsa mig för att jag springer för fort. Louise är vid min sida under hela loppet och vi hinner till och med prata lite mellan andetagen. Väldigt mycket snarare. Vi springer förbi en gubbe som låter som ett lokomotiv när han andas. Det är märkligt hur olika vi alla är, ingen är den andra lik. Jag och Louise startade typ sist men tack vare vårt jämna tempo drar vi om flera löpare som har hållit ett allt för högt tempo och nu måste sakta ner. Uppförsbackarna märks knappt för oss där vi tuffar på runt banan. Kilometrarna räknas ner väldigt snabbt känns det som. Jag lägger märket till en kille som har ett par shorts som det står Hayabusa på och tänker: Honom ska jag bara om innan mål. Det visade sig inte vara ett problem för han orkade inte upp för den sista uppförsbacken. Han var med andra ord inte lika snabb som en Suzuki Hayabusa

Louise hade fått utstå håll under banans andra varv samt lite protester från musklerna i benen men nu när det var dags för upploppssträckan var hon redo för att dra upp tempot ytterligare. Det gick inte att få till en snygg spurt så vi nöjde oss helt enkelt med att öka på tempot så pass att vi kunde passera flera andra löpare innan mål utan att knuffa omkull någon. Klockan stannade på 1:02:35 för min del och Louise kom i mål på 1.02.44. Tappade henne lite i slutet men det gjorde inte så mycket. En av löparna som jag sprang om innan mål gratulerade mig för att jag tog henne på upploppet.

Vid målområdet fick vi medalj, banan, vatten, tuggummi och en kexchoklad. Att komma i mål och bli tilldelad dessa små saker gör bara att jag vill springa en gång till. Jag bara älskar det! Louise mamma och co kom ner till målområdet och gratulerade oss för ett bra lopp. Nu var det bara hemresa kvar och då fick jag skjuts av Louise och co halva vägen vilket jag uppskattade väldigt mycket!

En sak som störde mig var att när jag väl kom i mål hög det till värre än någonsin i knät, gör fortfarande ont i vissa vinklar i skrivande stund. Förstår inte vad jag har lyckats med, eller jo… Förmodligen beror det på att jag ignorerade mitt knä och sprang en mil ändå. Nästa gång kanske jag ska försöka använda mig av ett stöd för knät för att se om det hjälper. Det har aldrig hänt att mitt knä har bråkat från starten av ett lopp så det här är nytt för mig. Jag hoppas på att det bara är något tillfälligt, men blir det värre får jag väl ta och uppsöka sjukvården för att se om de kan förstå sig på vad min kropp vill säga mig.

/Emelie