Man vaknar på morgonen och känner värk under ögonlocken.  Bara lite. Huvet känns stumt och ena näsgången är tilltäppt. Bihållorna tryckutjämnar sakta och under molande smärta när man sätter sig på sängkanten. Feber? Inte mer än vanligt på vintersäsongen. Sjuk? Nja, lite kanske.

Det sticker till i ögonen när jag rullar upp rullgardinen. Stelheten försvinner sakta. Efter två värktabletter och en dusch så har man fortfarande inte bestämt sig om man ska vara hemma eller inte.

Oftast pallrar man sig iväg iallafall och befinner sig snart i ett UFO tillstånd med sporadiska desperata utbrott av sammanbiten brist på energi och nolltolerans mot kollegor och världen i övrigt. Mer än vanligt alltså.

Varför är man så halvsjuk hela tiden då? Under andra världskriget sattes penicillin in i krigsjukvården vilket räddade många liv och fick många tillbaka till fronten snabbare. Tidigare hade det varit vanligt att dö i vanliga förkylningar som gav följdsjukdomar som till exempel lunginflammation.

Darwins lagar bygger på mutation och ”survivel of the fittest”. Det som inte dödar det härdar alltså och det gäller alla typer av DNA baserat liv. De få bakterier som  överlever penicillinkuren härdas och kan fortsätta att bli fler.

Människans immunsystem ska ta hand om resten men nöjer sig ofta med att hålla människan halvfrisk. I naturen skulle vi halvsjuka bli lätta byten för rovdjur, men nu kan vi till bakteriernas glädje trängas på dagis,  bussar, tunnelbana och arbetsplatser för att sprida smittan vidare.

Det är därför riktigt dödliga sjukdomar hittills har misslyckats med att döda oss alla. Folk har inte hunnit smitta klart innan dom dör helt enkelt. Globalisering och vårt ökade flygande har dock ändrat förutsättningarna för smittspridinig radikalt.

Potentiella framtida nyårslöften:

• Sluta käka penicillin det härdar bara bakterierna
• Stanna hemma om du eller dina barn inte är helt friska.
• Sluta flyga på långresor.

Jag kan ticka av en redan iallafall, hur många kan du?

Rymdforskarna sägs ha givit upp radioastronomin litegrann. En orsak sägs vara att man har räknat ut att de signaler man hoppats på att fånga upp skulle ha färdats flera miljoner år. Med tanke på att mänskligheten bara funnits i sådär 200.000 år så antar man att de som skickade de eventuella signalerna tappat intresset för ett svar för länge sedan.

Om man sedan betänker med vilken hastighet vi bryter ner jorden med under de senaste 200 åren är det troligt att vi är förvandlade till rymdstoft långt innan svaret skulle ha nått fram. Förmodligen de med…?

Men visst är det lite gulligt att det skickas ut rymdsonder med människans historia ingraverade i kvartsglas på ett generiskt skriftspråk. Kanske är det allt som finns kvar av oss om en miljon år, eller mindre…

Själv älskar jag ödesmättad Sci-Fi som Battlestar Galactica. och Star Trek. Bara tanken på att den sista mänskligheten kämpar för överlevnad mot artificiella maskiner som Borgerna eller Cylonerna ute i ett nattsvart universum inger massor av hopp med tanke på vad som händer här på jorden. Jag önskar jag vore med som Blackbird pilot wackandes Cylonernas Raiders från stealth, he he

Synd att man inte får vara med när något av alla rymdutforskningsprogram framgångsrikt etablerar en förort till jorden på någon grushög i rymden. Man skulle vara odödlig alv eller frysas ned tills dess. Men det är skönt att det finns hopp för framtiden iallafall, när livet på jorden nu snart suckar sin sista suck…

”Tänk på barnen i Afrika!”, fick man alltid höra som barn. En vädjan om att äta upp maten, trots att minnesbilder från Anslagstavlans reklam för Radiohjälpens 90 1950-6 med bildsekvenser av flugtäckta svältande barn som omdelbart uppstod vid anmaningen.

Många av oss barn ville gärna skicka Biff-a-la-Lindström eller Minestrone soppa portionerna till Afrika, mest för att vi tyckte att de var så äckliga, men ändå. Så småningom lärde vi oss att ha dåligt samvete för att vi hade det så bra vilket förmodligen ledde till viss empatisk blockering senare i livet.

Många är biståndsprogrammen som slagit fel, allt från arsenikbrunnarna i Bangladesh till passiverande matprojekt där de svältande helt slutat försöka överleva på egen hand. Vi kan helt enkelt inte låta bli att lägga oss i. Det verkar som om människan bara måste exploatera alla möjligheter till ”ett bättre liv”.

I västvärlden är det paradoxalt nog på samma vis att människor inte skulle klara sig på egen hand speciellt länge. I exempelvis New York lever väldigt många på take-away helt enkelt för att de svindyra lägenheterna inte har plats för något annat än en mikrovågsugn.

”Ett bättre liv” är alltså att slippa slita för maten och få den serverad på enklast möjliga vis. Rent Darwinistiskt har vi blivit så beroende av processer och flöden av råvaror som är så enorma att ingen snart kan klara sig utan dem. De som försöker förblir svaga och rensas ut eller sugs upp i systemet. Så vad är det för bättre liv vi pratar om egentligen? Är detta lycka och frihet?

Det är givetvis en tragedi när elever flippar och skjuter ihjäl jämnåriga och lärare i skolan. På något sätt är det dock inte så konstigt. Har man någon gång under sin uppväxt varit mobbad eller varit med och mobbat så vet man vilka otroliga urkrafter som ligger och lurar under ytan.

Bara tillgången på vapen skiljer oss från USA, i övrigt har Sverige, ibland kallat lilla Amerika, samma typ av barn, människobarn alltså. Men det är ju svårt att stryka en rad ur författningen kan man förstå.

Istället kanske alla elever borde utrustas med vapen, typ stun-guns eller tårgas, så att de kan försvara sig. Vissa skolor har skaffat sig metalldetektorer och beväpnade vakter.

Det är riktigt läskigt det som händer i USA, och i Finland för den delen, för vad det handlar om egentligen  är vad för samhälle vi bygger och om det ger människor en möjlighet att bli lyckliga. Det känns allt mer tveksamt.

Om man spelat The SIMs så får man en ganska unik inblick i vad som anses ”göra folk lyckliga”. Givetvis väldigt amerikanskt. Passar man inte in i lycklig-landet och har tillgång till vapen så kan man ju i allafall bli ihågkommen. Det är ju inte utan att man känner att våra bröder och systrar i väster har kommit till vägs ände med the-american-lifestyle. Vad härnäst kan man undra?

Just idag kändes det inget speciellt jämfört med andra dar. Alla såg lika sura ut på tunnelbanan. Ingen på jobbet gav mig rosor eller kram eller något hjärta. Min son ringde mig, men ville bara att jag skulle logga ut honom från ett on-line spel så han kunde logga in från sin mamma. Jag ringde för övrigt inte min mamma heller.

Undrar om allt detta betyder att jag har mindre kärlek än andra?! Det är en absurd tanke men det är slutsatsen jag måste dra efter en helt passiv alla hjärtans dag. Å andra sidan har jag ignorerat 5-10 valentin request på facebook de senaste dagarna, vad nu det betyder.

Istället var jag var ute ikväll med ett gäng gamla kompisar på lokal och hade kul. Men ingen pratade om hjärtan eller kärlek speciellt mycket, den fanns där ändå! Jag är lika skeptisk till dagar som denna som jag alltid varit på fars och mors dag.

Man undrar hur många som blev osams idag för att den ena eller andra glömt bort vilken dag det var. Kanske påbörjades ett antal skillsmässor idag på grund av detta. Kanske fälldes ett par tårar av bitterhet.

Tyvärr är det enda vi kan vara säkra på att vårt samhälle behöver jippodagar som dessa för att öka konsumtionen. Om den inte ökar så kommer hela det kapitalistiska systemet att rasa samman och eftersom vi inte producerar vår egen mat och eller våra kläder längre så kan det bli problematiskt.

Kärlek kostar inget och jag älskar och är älskad av ett helt gäng människor därute, kanske inte både och för alla men det är livet och allt annat suger.

I nättidningen Newscientist kan man läsa att de första spåren av organiskt liv i yttre rymden nyligen har hittats i form av metangas. Metangas ingår som en beståndsdel i  det vi i dagligt tal kallar fis, eller det korrektare flatulens, men är luktfri. Upptäckten gjordes på jätteplaneten HD 189733b ungefär 63 ljusår bort med hjälp av Hubble teleskopet som svävat i omloppsbana kring jorden sedan 1990.

Visst är det fantastiskt! Om vi nu hittar en planet så småningom som är lämpad för att flytta till, så kan man ju hoppas att den ligger lite närmare än 63 ljusår bort så att vi i tid hinner flytta alla människor från jorden innan det inte går att bo här längre. Ett ljusår motsvarar ungefär 950 miljarder mil.

För det blir ju ganska många vändor annars eller ett väldigt stort skepp. Skönt att det finns hopp kvar om överlevnad iallafall!

Jag läser uppgivet i DN att Sverige är sämst på vindkraft i Europa.

1980 hölls en kärnkraftsomröstning som skulle lösa dilemmat kring energiförsörjningen vad gäller risker, arbetstillfällen, kostnad och oljeberoendet. Det sistnämnda hade visat sig oerhört farligt vid ett par så kallade oljekriser 1973 och 1979.  då priserna hade stuckit iväg rejält och detta hade drabbat de svenska hushållen ekonomiskt.

Jag var 16 år och aktiv för Linje 3 genom fältbiologerna. Vi ansåg att billig el via kärnkraft var förenat med risker, miljöhot och ett permanentande av elslöseriet. Vi förordade förnyelsebar energi så som vindkraft, solkraft och energiskog.

Sossarna gjorde upp med Moderaterna, valsedlarna hade exakt samma text på framsidan, och splittrade frågan till tre alternativ, linje 1:s Ja med Moderaterna i spetsen, Sossarnas och linje 2:s Nja och slutligen vi alla rädda bakåtsträvares Nej med linje 3.

Vi förlorade bittert med ynka 0,4% trots alla sakliga argument och forskning som vi lade fram. Efter förlusten säkrade staten låga elpriser till industrin för att kunna konkurrera ännu några år inom exempelvis den elintensiva aluminiumindustrin som dessutom står för större delen av  svenska industrins utsläpp av växthusgaser.

Tillråga på allt subventionerades installation direktverkande el vilket i praktiken innebär att de flesta hus byggda på 80 talet och senare i princip är omöjliga att konvertera till miljövänligare alternativ idag. Man blir så trött…

Inte ens härdsmältan i Tjernobyl säkrade avvecklingen trots att Linje 2 hade lovat att utveckla alternativa energikällor som ersättning till år 2010. Medan Forsmark krånglar pratar man om att bygga nya reaktorer och att folkomröstningen inte alls är bindande…

Spelar det någon som helst roll vad man röstar på eller tycker i det här j-a landet? *eyeroles* Jag slår vad om att någon röd, grön eller blå statsminister i framtiden storögt kommer att  hävda att ”det hade han ingen aaaning om…” när halva Norrland får evakueras för att någon aktivist sprängt en leverans kärnavfall på väg någonstans för slutförvaring eller något kraftverk smällt för att det körts för hårt inför kvartalsrapporten. Ja ja, då kan man ju iallafall hånle lite och säga ”vad var det jag sa…”

När jag tog ner julstjärnorna idag och instinktivt fick dåligt samvete för att inte ha påbörjat vårstädningen insåg jag plötsligt vidden av växthuseffekten. Groende gräsmattor, solsken och plusgrader i februari! Fy vad skitiga fönstren är, hann jag tänka innan insikten om årstiden slog mig. Det är sorgligt det som sker.

När jag var liten kunde jag inte se över kanten på snöhögarna utmed garageuppfarten som pappa idogt fick skotta varje dag. Visserligen var jag bara dryga metern lång, men ändå.

I snöhögarna grävde vi gångar och grottor som nog hade fått till och med Usama bin Laden att bli avundsjuk, för att inte tala om snöforten med enorma högar med förfabricerade snöbollar. Om dessa fick ligga till sig över natten blev de till ispärlor som ungarna från grannkvarteren fick passa sig noga för.

När snöhögarna smälte framåt våren tog det flera dar, kanske veckor innan allt var klart. Vi barn lekte med rännillarna och gjorde fördämningar och rejsade med allt som flöt. Förargat skrek vi när granngubben kom hem och mosade alltihop med sin bil, för vi lekte på gatan allihop, där i mitt barndoms Katrineholm.

Mina barn var 4 och 2 år första gången de fick se varaktig snö i Stockholm. De har lärt sig att passa på när snön kommer och har inte den där känslan av en lång kall och vit vinter som man önskar dem. Vems fel är allt detta då?

Hur kommer det sig att USA:s 300 millioner innevånare konsumerar 30-40% av jordens förädlade resurser varje år? De är ju bara 5% av jordens befolkning. Vi i Europa ligger ungefär på halva deras snittförbrukning. Det betyder att av sju innevånare från tredje världen måste sex ge hela sin världsranson till en amerikan eller till två europeer. Den sjunde får dela med sig till sina sex kompisar så att de kan överleva…

Normalt sätt så driver vägverket en isväg över bottenviken, mellan Sverige och Finland, vars is brukar nå ner en bra bit nedåt Åland. I år når den bara några futtiga kilometer från land runtom norra kusten, så någon isväg är nog inte aktuell. Jag läste att en fjärdedel av Nordpolens is smält på ett(!) år. Med tanke på att Al Gore’s fru var med om att stoppa Kyoto avtalet på President Clintons tid så ekar Al’s miljö pep-talk världen över ganska ihåligt. Familjens dåliga samvete?

I Indien har mega företaget Tata släppt en indisk folkbil för det facila priset motsvarande 16.000:-. Oerhört mycket för de flesta indier men för en växande medelklass allt överkomligare. Detta har redan hänt i Peking där antalet bilar ökar lavinartat, tack vare västvärldens behov av billig arbetskraft, som således får pengar att spendera. Partikelhalterna i Peking ligger på 300 mot Hornsgatans 50.

Allt detta för att några självgoda amerikaner håller på sin rätt att hålla BBQ:s var och varannan vecka?! Att Putin dessutom krasst konstaterar att lite varmare klimat inte skulle skada Rysslands intressen utan snarare gynna tillväxten gör ju inte saken bättre. Shit alltså, vilka tankar som rinner över en bara för ett par skitiga fönster….vart är världen på väg?

Lustigt hur svart kan bli till vitt och vitt kan bli till svart när man tänker efter. Ta till exempel det kommunistiska Kina som tillsammans med Sovjetunionen var det stora hotet från Öst under kalla kriget.

Tanken på att individen skulle underordnas en gemensam tanke och handlingsplan förfärade Väst så till den milda grad att man på 50 och 60 talet lät registrera kommunister över hela världen. De underminerade nämligen kapitalismens fundamentet av valfrihet och individualism. I Sverige kom IB affärensom ett exempel på detta och nu senast öppnades arkiv som avslöjade att Olof Palme rapporterat om kommunistiska medlöpare till USA under sina första partipolitiska år.

Idag är västvärldens ekonomier i stagnation eller i vart fall avtagande jämfört med de forna fienderna under kalla kriget. I Kina frodas industrin tack vare att det länge varit för dyrt med tillverkning i Väst vilket öppnar en enorm inhemsk marknad för många andra industrier. En riktig kaptitalistisk framgångssaga. I Ryssland har Putin hittat sin egen modell för att bygga både kapitalism och makt. Man kan anta att framgångarna i Kina influerat en del.

I Väst ser vi företags funsioner och fientliga uppköp dugga allt tätare vilket bildar enorma företag med järngrepp om sina respektive marknader. Valfriheten minskar för var dag, bara tänk tanken att Microsoft inte fanns. Vilket kommersiellt alternativ skulle vi vända oss till? Eller om Google köptes upp av någon och lades ned? Politikernas brottas med att främja fri konkurrens, en av kapitalismens viktigaste drivkrafter, men hur fri är den om man inte får konkurrera ut varann och orsaka ett plötsligt stopp i tillväxten, det som kapitalismen baseras på?

Som det ser ut just nu har rollerna mellan kommunism och kapitalism i praktiken bytts, även om båda kämpar emot. Vi ser även yttrandefriheten och integriteten naggas i kanten via antiterroristlagarna i Väst samtidigt som man får förmoda att yttrandefriheten i Öst är bättre än någonsin jämfört med tidigare.

Man kan fråga sig om vi inte alla kommer att harmonisera och mötas om ett par hundra år i en värld med total miljöförstöring, oacceptabel levnadsstandard för alla, begränsad yttrandefrihet och semi-demokrati? Tredje världen kanske då kan resa sig och lära oss, från Väst och Öst, om olika naturreligioner och att leva i ett med naturen, den lilla som finns kvar.

Kanske samlas den sista överlevande klicken människor i Afrika, där man tror att människan har sitt ursprung, och kanske återinträder vi då i Edens lustgård. Man kan ju hoppas!