”Tänk på barnen i Afrika!”, fick man alltid höra som barn. En vädjan om att äta upp maten, trots att minnesbilder från Anslagstavlans reklam för Radiohjälpens 90 1950-6 med bildsekvenser av flugtäckta svältande barn som omdelbart uppstod vid anmaningen.

Många av oss barn ville gärna skicka Biff-a-la-Lindström eller Minestrone soppa portionerna till Afrika, mest för att vi tyckte att de var så äckliga, men ändå. Så småningom lärde vi oss att ha dåligt samvete för att vi hade det så bra vilket förmodligen ledde till viss empatisk blockering senare i livet.

Många är biståndsprogrammen som slagit fel, allt från arsenikbrunnarna i Bangladesh till passiverande matprojekt där de svältande helt slutat försöka överleva på egen hand. Vi kan helt enkelt inte låta bli att lägga oss i. Det verkar som om människan bara måste exploatera alla möjligheter till ”ett bättre liv”.

I västvärlden är det paradoxalt nog på samma vis att människor inte skulle klara sig på egen hand speciellt länge. I exempelvis New York lever väldigt många på take-away helt enkelt för att de svindyra lägenheterna inte har plats för något annat än en mikrovågsugn.

”Ett bättre liv” är alltså att slippa slita för maten och få den serverad på enklast möjliga vis. Rent Darwinistiskt har vi blivit så beroende av processer och flöden av råvaror som är så enorma att ingen snart kan klara sig utan dem. De som försöker förblir svaga och rensas ut eller sugs upp i systemet. Så vad är det för bättre liv vi pratar om egentligen? Är detta lycka och frihet?