Bara Bettan

Jag har försökt flertalet gånger under den här vintern att vila bort min udda lätta förkylning. Den där som kommer och går varannan dag eller så med lite snuva eller lite öronont eller trötthet. Det hjälper inte. Jag är trött på att vila. Jag funderar på att träna bort förkylningen istället.

”Man kan inte träna bort en förkylning” skriker ni i kör.
”Jo, visst kan man det!” svarar jag. ”Man tränar tills förkylningen verkligen bryter ut på riktigt, sen vilar man och blir frisk”.
”Men du kan få hjärtmuskelinflammation och DÖ!”
Vad jag lyckas googla mig fram till dör mellan 5-10 personer under 35 år av plötslig hjärtdöd varje år. Inte alla pga de tränat med en lindrig förkylning utan för att de har medfödda hjärtfel.
”Men du kan bli en av de där 5-10!”
”400 dör i trafiken varje år. Multiplicera den siffran några gånger så har du alla som dör i olyckor i det egna hemmet.”

I’ll run if I want to.

Träningen, den har liksom blivit lite som den blivit sista tiden. Jag får inte springa så motivationen sjunker. Jag känner mig inte helt kry, ofta ont och träningsvärk som inte släpper (jag som inte brukar få träningsvärk så ofta). När jag laddar för att cykla blir det minusgrader och snöar i kombination. Jag känner mig svagare på många styrkeövningar samtidigt så har jag börjat störa mig mer på att musklerna är för stora på sina ställen. Jag vet inte, jag kanske letar ursäkter.

Idag tog jag i allafall gårdagens öronont och morgonens minusgrader som ett tecken på att jag inte skulle cykla eller köra nån tuff konditionsträning så jag drog till gymmet för lite lugn styrka. Tyvärr så kombinerades min seghet på morgonen med inställd och försenad buss och det blev inte så långt tid att träna på innan första mötet. Jag fick i allafall ihop chin-ups och dips (båda assisterade förstås), situps, axellyft med step och benpress. Och så prioriterade jag att stretcha bröstet så jag kanske kan sluta se ut som en jävla gorilla.

Just nu har jag lite beslutsångest för imorrn. Ska jag cykla? Eller köra lite styrka igen? Eller kanske ta en lunchpromenad med en kollega? Eller passa på att simma när E har simträning? Allt beror på kombinationen vädret och formen och just nu är bägge lite halvpissiga. Gillar inte att veta. Vilken surprise för ett kontrollfreak.

Om ni har läst lite träningsbloggar och tidningar så har ni säkert hört talas om och nästintill blivit hjärntvättade med Stevia – den nya mirakelgöraren. Nu hade min ICA fått in Stevia och jag behövde nåt onödigt att köpa och you know the drill.

Steviaströ
Vad: ”naturligt” sötningsmedel som utvinns ur den örten Stevia rebaudiana. Steviaströ innehåller 0 !!!! kalorier och ska ha ungefär samma sötma som vanligt socker. Dessutom ska stevia inte ha någon påverkan på blodsockret alls (dock sant även för de flesta sötningsmedel som inte är någon form av socker). Varför stevia och inte andra sötningsmedel? Jag vet inte riktigt. Personligen har jag tidigare inte mer än smakat olika sötningsmedel just för att jag tycker att de inte smakar socker utan sött på ett annat sätt sen snackas det också mycket om hur de i olika grad skulle kunna vara cancerframkallande, speciellt Aspartam som är det vanligaste sötningsmedlet som man vet bryts ned till gifter (om än i små mängder) när vi äter det. Stevia godkändes i EU 2011 men har använts i ex Japan sen 70-talet (och ska inte bli giftigt alls när vi äter det).
Smakar: Om man smakar ströt som det är så smakar det ganska likt socker fast ändå lite annorlunda (jag tänker genast socker i godissammanhang) och smälter snabbare på tungan (kanske är det konsistensen som gör ”smak”skillnaden?). Jag har bara hunnit prova det i sockerkaka än men det var en hit men jag tycker faktiskt att den smakade lite sötare än med socker.
Betyg: 5 av 5. Sockerkakan blev godare än vanligt (se inlägg Bake-off). Stevia påverkar inte blodsockret och innehåller inte några kalorier. Det som skulle kunna dra ner betyget är priset, stevia kostar för tillfället 10 gånger så mycket som socker men med tanke på att jag sällan använder några mängder socker så blir det ändå inga summor att tala om.

”Lyft din löpning”

”Hitta löpformen”

”Spring snabbare än nånsin”

FU2!

Under en stor del av mitt liv har jag varit ganska dålig på att prova nya saker. Eller kanske inte men jag har i allafall inte provat så mycket nytt som jag egentligen vill. Det finns olika skäl till det, rädslor, tidsbrist och ja, jag vet inte.

Jag och en kompis är friskvårdsombud på jobbet och på måndag drar vi igång en friskvårdsutmaning som löper under två månader. För oss var det viktigt att utmaningen inte går ut på att hänga på gymmet så mycket som möjligt, inte bara för att det skulle gynna oss som redan hänger där ändå utan för friskvård handlar om så mycket mer. Ingen blir lycklig av att enbart prioritera träning eller att bara äta nyttig mat, friskvård handlar om balans. Att äta och röra sig så att kroppen orkar med det livet som vi vill leva, att njuta av saker i livet så att vi vill leva det länge.

Vår utmaning går därför delvis ut på att röra sig men också att göra olika saker och förhoppningsvis att prova något nytt. I den andan så kan ju inte jag fortsätta att springa på i gamla spår, det vore ju inte att föregå med ett gott exempel. Nej, jag ska ta tillfället i akt att prova lite nytt jag också. Till en start tänkte jag börja med att prova alla de olika grupp-passen som erbjuds på vårt gym på jobbet. De där passen som jag i flera år funderat på men prioriterat bort att att de skulle innebära att jag måste ”offra” ett av mina vanliga träningspass. Tänk om jag missat något roligt för att jag tuggat på i mina vanliga spår. Tänk om nåt av passen till och med skulle vara roligare än löpning? Herregud, då måste jag ju nästan skjuta mig själv.

I den andan så utmanar jag er också att lyfta på arslet, kanske ta en vän i handen, och prova något nytt ni också. Ett nytt träningspass, en ny maträtt, ett nytt sätt att ta er till jobbet, en ny frisyr – möjligheterna är oändliga. Och nästa gång ni tänker att ni ska prova något nytt men stoppar er själva för att ”det går ju inte” så skriver ni ner orsakerna varför det inte går på ett papper, tar en noga titt och frågar er själva varför i h-lvete ni inte skulle kunna lösa ett sådant enkelt problem.

När vi var i Mexiko provade vi att spela tennis tillsammans, familjen. R visste vad han sysslade med medan smulan aldrig testat förut och jag hållit i ett rack en gång. Det blev ju inte så mycket tennis om man säger så men vi hade roligt och jag hade ingen prestationsångest – nåt som annars följt med mig en stor del av livet. Så när vi den här helgen inte hade en endaste plan inbokad bestämde vi oss för att prova igen.

Det blev inte så mycket spel den här gången heller men R och jag lyckades i alla fall hålla igång bollen ett tag och jag fick upp värmen liten och smulan var mestadels vid gott humör och hade roligt hon också – trots hon ärft min prestationsångest. Kanske kan man lära sig att spela tennis på riktigt om man gör det fler gånger? Inte har jag fått ont än heller.

Emelie fokuserar.

Själv satsade på distraktion med färgglada kläder.

Häromdagen kom jag på smulan som rotade i förrådet under trappan ”Vad gör du?” undrade jag.

”Jag ska bara ta bollen och träna lite.”

Jaha, tänkte jag. Hon kommer väl mest ligga och balansera på bollen som vanligt. Så jag gick i väg en sväng och plockade tvätt eller nåt. När jag kommer tillbaka ligger hon med armarna på sittbänken och benen på bollen och gör plankan med indragna knän (om än väldigt taffliga) medan hon kollar barnprogram. Minns inte riktigt vad jag säger men vi går strax efter upp och nattar. När jag kommer ner lägger jag märke till att viktskivan på 10 kg ligger framme, hade R tränat ändå idag, jag som trodde han mått dåligt hela dan?!

”Har du tränat eller?” säger R och nickar åt viktskivan en stund senare.

”Va? Nä. Var det inte du?” Vi frågar smulan och mycket riktigt är det hon som burit fram även den.

”Men den är ju jättetung!”

”Ja, jag vet! Jag skulle lägga den på benen och lyfta upp dem och… men den var för tung så det gick inte.”

Inte nog med att ungen tycker om att träna – hon hittar på egna övningar också. Vet inte vad jag ska säga, hon tycker ju att det är kul… Hade det inte varit för att folk anmärker att jag tränar mycket hade jag nog inte tänkt så mycket på det.