Bara Bettan

Läser hos The Beast om Genusdebatten och slås igen av vad jag tycker är vår tendens att snöa in på fel saker (inte Bjässen alltså utan debatten). Är det rosa kläder och avsaknaden av ”hen” som är orsaken till att kvinnor som regel har lägre lön än män, att en del män slår sina fruar och att en del fruar finner sig i det? Knappast va.

Låt barnen klä sig i och leka med vad de vill. Lär dem att vi är alla i grund och botten ganska lika men att vi har olikheter; mellan kön, åldrar, nationaliteter, religioner och mellan två utifrån sett lika individer. Lär ungarna att de duger som de är, oavsett om de är en i massan eller någon som sticker ut. Lär barnen att älska och stå upp inte bara för sina vänner utan också för sig själva.

Varför tvinga på en liten pojke rosa klänning till dagis ”för sakens skull” idag istället för att ge en annan pojke tryggheten att som vuxen kliva in i styrelserummet i en rosa klänning på eget initiativ, inte för någon saks skull utan för att han vill?
Kanske för att det är enklare att tvinga ett litet barn att leva efter våra värderingar och principer än att leva efter dem själva. Kanske för att det är enklare än att föregå med gott exempel, att älska och vara nöjd med sig själv. Vad vet jag?

En kompis länkar till inlägget När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv. Jag läser och känner igen mig och det där dåliga samvetet som alltid dyker upp när jag vet att jag rytit till för att jag inte har lagt mig i tid, stressat på jobbet eller liknande gör sig påmint. Våra kära, kanske speciellt barnen, får ta oförtjänt mycket skit. Jag kan inte annat än erkänna att jag också önskade att jag bara använde den arga rösten när det faktiskt är befogat men… vad ska jag säga, jag är mänsklig, begår fel och ilska är en av känslorna som vi begåvats med.

Jag tycker inte att vi ska skrika åt våra barn för att vi är stressade och inte kan hantera att de agerar som barn ofta gör, ologiskt och disträ och ibland som om de levde i en helt annan värld eller hade IQ som en fiskmås men samtidigt som vi övar oss på att finna vårt lugn och hantera saker på ett bättre sätt så behöver vi också bli bättre på att förlåta oss själva och att prata med våra barn om känslor, det är okej att bli arg.

Jag brukar säga till Emelie att vad hon än känner så har hon rätt att känna så, man kan inte känna fel, däremot är det inte ok att bete sig hur som helst för att man exempelvis är arg. Vi pratar också om att göra fel, att alla gör fel ibland och att det också är okej, bara man försöker göra rätt, säger förlåt och försöker rätta till om man gjort fel.
Jag vet att jag sårat min dotter när jag skrikit och jag önskar att det inte var så men jag är övertygad om att om jag ber om ursäkt och vi pratar om skälet till mitt beteende och vad som egentligen hände och jag resten av tiden med ord och handlingar visar hur mycket jag älskar henne och hur viktig hon är för mig så ger enstaka hårda ord inga men för livet, de blir till blåmärken som snabbt bleknar bort.
Jag tror det är viktigt att vi lär våra barn att alla känslor, även ilska är okej, hur ska de annars lära sig att hantera sin egna?

Träffade en kompis idag. Hon har alltid haft några ”trivselkilon” och nu har hon lagt på sig några till och jag sa som det var ”Meeen, vad tjock du har blivit!”. Hon verkade bli lite sur men det är ju sant ju, hon är tjock. Hon är kanske frisk och hon påstår att hon trivs med hur hon ser ut, men ändå. Så jag frågade henne om hon kanske inte borde tänka lite mer på vad hon äter och sa att hon borde gå till gymmet lite oftare eller kanske börja springa. Som vanligt sa hon inte direkt nåt till sitt försvar utan försökte bara slingra sig genom att byta samtalsämne.

Jag föreslog att vi skulle gå och fika nånstans, kanske ta en semla – det är ju semmeltider nu och vi gick till ett café i närheten. Jag beställde en bryggkaffe men X beställde ju självklart både latte och semla – hur många kalorier är inte det liksom, hon som borde hålla igen. Jag sa hur många kalorier det är i en semla och berättade om alla typ dolda kalorier i latte men hon var visst ”jättesugen” och skulle ha det ändå. Inte konstigt att hon är tjock som alltid ger efter för sina begär.

Vi satt och snackade och hon glufsade på sin semla, själv nöjde jag mig med kaffet – jag menar det är en vanlig måndag idag. Jag kunde inte hjälpa det, när hon ätit halva var jag tvungen att fråga om hon verkligen skulle äta mer. Tror hon blev lite sur igen men jag säger ju det bara för att jag bryr mig om hennes hälsa. Det är inte bra att äta så mycket skräp som hon säkert gör, jag menar hon måste ju äta ganska mycket skräp eftersom hon är tjock. Sen var hon visst tvungen att dra nånstans men det var kul att ses.

Nu är det så att jag i säkert två hela dagar funderat på lakritsutbudet hos Pralinhuset så lunchen idag bestod av inventering av deras utbud. Såg en 100 g kaka med lakrits på som såg väldigt god ut (och det är bäst den är det för de ska ha 45 spänn för den) men den får vänta några dagar för jag litar inte på att den överlever till helgen annars, i övrigt var utbudet rätt skralt, en tryffel med sötlakrits och två med salt. Behöver jag säga att saltisarna fick följa med mig?

Skyndar upp på kontoret för att hitta en ostörd hörna där jag kan provsmaka och verkligen njuta men alla fikarum och korridorer var antingen fulla av kollegor som skrattade tillsammans över en lunch eller ville prata jobb med mig. Herregud, så störande, är det ingen som förstår hur mycket koncentration och känsla som krävs för det precisionsjobb som chokladsmakning är?
Tryfflarna fick följa med på två möten innan jag kunde få ett par minuter någorlunda ostörda vid skrivbordet.

Tryffel1 hade ett hårt chokladhölje som vid slickprov smakade salt men inte lakrits och en mjuk lakritssmakande tryffelkärna. Lakritssmaken påminde om den i Plopp Saltlakrits men tryffeln var inte söt som ploppkakan och lakritssmaken inte lika uttalad. Funderade på om jag ville ha mer lakritssmak på tryffeln eller om det skulle bli för mycket då men hann inte komma fram till något innan tryffeln var slut.
Tryffeln var god och kommer inhandlas igen, bästa chokladlakrits kombinationen hitintills.

Tryffel2 var en mer traditionell tryffel men med lakritsströssel och ett jättesaltkorn på. Bra konsistens men strösslet smakade alldeles för lite lakrits och lite för mycket socker, själva tryffeln kände jag bara chokladsmak på. Kan inte se framför mig att jag köper den här tryffeln igen utan hellre då en vanlig ”naturell”.

Precis innan jag somnade igår kväll ryckte jag till och skrek (inombords) ”Fazer. Det måste vara Fazer!”. Den där bakchokladen alltså som slank ner häromdagen. Idag skulle jag ner på ICA och fylla på lite stapelvaror (om ni bara visste hur mycket mjölk som går åt i vår familj på tre – på ICA måste de tro att vi har ett helt gäng ungar hemma) och då var jag ju tvungen att kolla om jag hade rätt angående ögonen.

Mer provsmakning

Plopp Saltlakrits

But hallo there my little friend! Total positiv överraskning. Smakar ungefär som glassen lakritspuck, en av de få sakerna där lakrits smakar gott utan att vara riktig lakrits. Och chokladsmaken kommer faktiskt också fram. Lite sliskigt men a match made in heaven. Kommer att köpa den här igen när choklad-, lakrits- och sötbehovet faller över mig samtidigt.

Mjölkchoklad Polka

Som gjort för att vara en besvikelse eftersom jag verkligen inte tycker om vanlig mjölkchoklad ”stand alone” men även polkan överraskar. Spelar inte i samma division som lakrits ploppen men kanske i den under?
Den är god men den luktar mjölkchoklad och mjölkchokladsmaken  är lite för tydlig och alldeles för sliskig. Kanske jag äter nån bit igen. Måste nog prova att göra en mousse på denna vid tillfälle men framför allt måste jag vid tillfälle prova att göra min egna polka på mörk choklad. Mm. Det måste jag. Men inte nu för nu mår jag lite illa av chokladen och måste jämna ut mängden socker i kroppen genom att trycka popcorn.

Hade bara popcorn hemma som snacks ikväll (eller vi har hela skåpet fullt med grejer men de omfattas alla av mitt godis- och snacksuppehåll (det är därför skåpet fortfarande är fullt)) så på väg hem från fika hos svärfar stannade vi på Statoil för att köpa lite choklad till mig. ”Ska vi inte åka nån annanstans? Har de verkligen det du vill ha?” undrade sambon snällt. ”Javisst” svarade jag glatt för numer finns ju mörk choklad i överflöd precis överallt. Förutom på vår lokala Statoil då, där de inte hade en endaste bit mörk choklad.

Men jag fann mig fort i situationen och beslöt att då var jag ju ”tvungen” att köpa choklad som normalt skulle omfattas av uppehållet (Plopp saltlakrits) och som kanske skulle omfattas av uppehållet (Mjölkchoklad Polka) så det blir nya provsmakningar ikväll. Polkan blev en stor 200g kaka för jag fick för mig att förutom att äta som den var skulle jag göra chokladmousse av den. Nu hemma, ett klockslag som säger ”snart blir det snarr” så vill jag bara ha popcorn. Hm.

Jag tror jag skippar chokladmoussen och provsmakar så mycket jag känner för och slänger resten av chokladen. Jag skulle kunna spara den att göra mousse på en annan dag (jättenyfiken på hur den skulle bli som mousse) men jag är ganska övertygad om att det då blir redan imorrn och nån måtta får det vara. Bara för att jag inte deffar så behöver jag ju inte svulla.

Choklad och kola har aldrig riktigt varit min grej, det kan vara gott ibland men de flesta sorterna har jag svårt för då de är så söta så det blir väldigt sällan några mängder. Nu när jag inte ätit mitt vanliga lösgodis eller chips och sånt snacks har mina cravings varit efter choklad och kola – troligtvis för att hjärnan vet att de är undantagna mitt godisuppehåll och därmed inte är omöjliga att kunna övertala sig själv att inta.

Förutom mitt ovanliga chokladsug så har jag dessutom sista tiden valt att prova nya sorter. Hallå, liksom, sånt gör inte jag, jag vill ju inte råka äta en äcklig choklad om jag nu ska äta choklad men… jag skyller på Linda och hennes oförklarliga chokladuppehåll. Det har blivit en kosmisk mixup nånstans och jag tror vi bägge vill att saker återställs i sitt rätta läge.

En kompis pratade om choklad med havssalt och helt plötsligt satt jag och gnagde på den här:

Den var… helt okej. Några tuggor var liksom ”Mm, gott”, nån ”Nä, usch” och resten av kakan slank ner ganska obemärkt – dock uppdelat på 2 dar och med lite annan choklad, popcorn och glass som sällskap för att lätta upp stämningen.

Sen köpte jag en ny Ben & Jerry’s också. Lika oförklarligt det, speciellt som det blev just kola och choklad, Caramel Chew Chew

Alldeles för söt och för lite choklad men jag åt upp den själv. Inte i en sittning utan i 3, fredagsmys, lördagsgott och onsdagsjagärtröttochbehöverenerginu. Tänkte skriva att jag inte kommer köpa den igen men trots att jag nästan mår illa vid tanken på hur söt den är så kan jag inte lova nåt.

Igår när jag handlade på ICA kände jag att jag bara måste fuska och äta nån av de chokladbitar som omfattas av mitt godisuppehåll, stod länge och stirrade på den alldeles för stora chokladhyllan innan jag valde den minsta kakan av den typen av choklad som jag kände jag måste ha. Det blev en kaka Dumle.

Tog första biten direkt när jag packat kassarna och resten i bilen (jag åt inte i smyg om ni tror det – R satt bredvid och typ skrattade åt mig, jag såg nog ut som en ekorre som skalade en kotte, eller Kalle på julafton när han äter majskolven, det var i allafall så jag kände mig). Det var precis vad jag var uteefter. Jag hade stått och valt mellan Dumle, Center och Plopp. Dumlekakan var inte lika god som vanliga dumlekolor men nu var det ju typ kakan jag var ute efter. Lite för sliskigt även fast det på sätt och vis var det där slisket jag var ute efter men kakan var inte större än att jag klarade mig utan en illamåendekänsla efteråt.

Inne på ICA hade jag också köpt en chokladkaka att ha till kvällen. Först hade jag valt en ny favorit Marabou Premium med pistagenötter men sen fick jag syn på Anton Bergs choklad med lakrits och bytte. Jag motiverade bytet med att jag skulle prova nåt nytt men sanningen är att det stod lakrits på förpackningen och jag älskar lakrits. Jag tror inte att jag har provat lakrits i choklad förut (eller så har jag förträngt det) för jag är övertygad om att det inte är gott men jag var väl desperat eller nåt.

Jag tog en ruta direkt när jag kom hem och det var så äcklig. Chokladen smakade liksom inte choklad. Lakritssmaken kom fram lite då och då men det var inte nån av mina favoritlakritssmaker och kombon var verkligen äcklig. Åt inget mer av kakan. Nu när jag skulle skriva det här var jag tvungen att ta en tugga för att se om jag inbillat mig men nej, fortfarande jätteäckligt. Kakan åkte ner i soporna.

Där på ICA kan det hänt att en ny förpackning Ben & Jerry’s också åkte ner i korgen. Kan hända att det var den jag funderade på sist när jag köpte Chew chewn, kan hända att lite New York Super Fudge Chunk följde med hem.

Den var god men en besvikelse ändå. Inte nog med att namnet innehåller en massa ord (vilket måste tyda på att den ska innehålla en massa smarrigheter) det innehåller just ”New York”, ”Super” och ”Chunk” som alla liksom borgar för att det här ska vara en lite ”extra” upplevelse. Nötterna passade i chokladglassen. Chokladbitarna smakade billigt, dvs lite smak och mycket fett. Eftersom jag bara hade popcorn och äcklig lakritschoklad att snarra på utöver glassen så tog jag om och lyckades få i mig halva förpackningen men då började det bli lite sliskigt. Som tur kom R ut och räddade mig genom att äta upp resten.
Alltså när jag tänker efter tycker jag att all glass har varit lite för söt på sista tiden. För varje år så tycker jag att sötheten tar över mer och mer, är det mer sött i eller är det för att jag äter mindre och mindre som smakar slisk?
Jag tänkte först att jag skulle göra en egen glass med mindre socker i men sen kom jag på att det är nog inte en bra idé eftersom det ofta är den där sliskigheten som får mig att sluta äta, om jag tar bort den så kan jag ju äta hur mycket som helst.

Under veckan har det också slunkit ner lite bakchoklad när jag var desperat sugen. Jag tror att det är Marabou Premium 70% bakchoklad men jag får ingen träff när jag googlar så jag får väl kolla upp det där. Jättegod att baka chokladkakor med, mindre god att bara äta rakt upp och ner (konstigt va?). Mycket chokladsmak för att vara bakchoklad men ungefär så fettig i smaken som man kan förvänta sig. Upptäckte dock att det fungerar hyfsat att tillfredställa sitt chokladsug med om man samtidigt distraherar sig lite med nötter eller annat.

Oj, oj, oj. Inte konstigt att man inte får några träffar på google, det var ju ingen Maraboukaka, det var de evigt seende Fazer.

Så, vad har ni gjort i veckan då?

Saker har inte riktigt gått enligt plan på sista tiden. Jag är så där halvsjuk till och och från. Klarar att träna men då blir jag sjukare så jag har skippat nåt pass. Mitt bäcken/höft blir värre och värre så jag har knapp sprungit något den senaste månaden. Jag gjorde illa benet så jag inte kunde träna benen alls ett tag. Det enda som går enligt plan är jobbet och det är ganska oväntat för saker har inte gått enligt plan ett tag och nu jobbar jag som en tok för att få ihop allt som jag vill ha det. Jättekul men så jävla jobbigt. Fullkoncentration större delen av tiden och sen känner jag mig hjärndöd och utmattad och det är då alla privata grejer ska göras. Men jag ska sluta gnälla, jag mår bra, jag har det bra och snart är det semester.

Apropå semestern så hade jag tänkt att sista tiden innan resan så skulle jag vara lite restriktiv med vad jag stoppade i mig, tänka efter om jag verkligen ville ha den där extra portionen, chokladbiten eller vad det nu kan tänkas vara. Min plan var att vara lite extra fit när vi reser så att jag kommer hem från resan och fortfarande gillar min kropp även om det inte blir så mycket träning och massor med gott men den har inte börjat så bra.
Jag har jobbat för mycket och sovit för lite och är ofta uppe i varv samtidigt som det känns som energin är helt slut. Vad brukar jag ofta göra för att komma ner i varv? Tugga på nåt. Vad händer när min energi är slut? Jag bara måste ha mat, mat, mat och är SUGEN på snabb energi. Så min restriktiva vecka har jag tränat mycket mindre än vanligt och ätit mycket mer och sämre.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt allt. Om jag ska göra något. Jag ska se till att jag får tillräcklig mental vila för att inte bli knäpp. Hur jag gör det – vi får se. Om det är genom att hitta tid till gymmet, gå en promenad eller äta en kaka choklad, det får vi se. Men jag lovar mig själv att se till att fortsätta må bra, att inte tappa bort mig själv och gå åt det håll jag vill även om det kanske inte alltid blir på vägen och i hastigheten jag planerat.

Kanske får den hänga där. Måste nästan be att de ritar upp den på mig innan jag bestämmer mig. Mm. Nåt ska man väl ha att tänka på i Mexico. Får hoppas att jag inte blir för fet på semestern så örnen äntligen kan få flyga.

Men hörrni, om örnen hamnar på magen, vad ska jag då ha på handleden?

Jag har velat ha en tatuering så länge jag minns. Sen jag var 14 år har jag funderat på motivet, vad fan ska det vara för nåt? Vad för nåt är snyggt och känns som jag? Nåt som jag kan leva med när jag blir gammal och rynkig och vem vet – kanske inte så vältränad. Ja, jag funderade på sånt redan som 14 åring, på gott och ont så tänker jag verkligen igen lite mer permanenta beslut.

För typ 5 år sedan kom jag på motivet. Jag ska ha en örn. En örn med utbredda vingar och klorna redo att fånga sitt byte. För mig symboliserar örnen styrka och frihet och det är precis så jag känner mig, stark nog att klara av vad världen än ger mig och fri - det finns inga andra gränser än de jag mentalt sätter i mitt eget huvud.

Men vart skulle jag ha den? Inte nånstans där den kan svälla och förvandlas till en okontrollerad Biggest Looser örn. Inte heller nånstans där den blir en svag och rynkig örn. Och så vill jag ju ha den nånstans där jag ser den så ofta som möjligt, som en påminnelse att alltid tro på mig själv och påminnas om min styrka de där dagarna när jag känner mig instängd eller svag.
Det tog väl två år eller så innan jag insåg att insidan av underarmen, den är ganska så konstant i utseende och form och syns verkligen. Efter det började jag googla och låna böcker på biblioteket för att hitta min örn. Några månader senare hade jag ritat ihop två örnar till en ny och var redo för nålen – förutom att det var mitt i semestern med sol och bad och jag tänkte ”jag gör det i höst”.

Ytterligare drygt två år senare (för en vecka sen) tar jag mig i kragen och skickar bilden till ett ställe som jag litar på, går den att göra på insidan av handleden och vad skulle det kosta? Det dröjer några dar innan de svarar att de inte vill göra den så liten. Fan, i helvetes, jävla skit!
F@n, f@n, f@n, f@n, f@n, f@n, f@n, f@n, f@n, F@N!!!!

Går det att ta göra den mindre detaljerad? Ja, fast då ryker några av sakerna som gör att den är rätt så det går ändå inte.
Kan jag vingklippa den? Känns inte bra, det känns som att vingklippa mig.
Kan jag tänka mig att sätta den nån annanstans? Jag vet inte.

Jag skulle kunna sätta den på överarmen men det känns som den då kommer störa utseendet på mina armar som jag just nu är riktigt nöjd med.
Kanske mellan skuldrorna men då känns det som jag måste blåsa upp den i storlek och då kommer jag känna mig väldigt tatuerad. Och så blir det inte så snyggt när man har linnen som typ täcker halva tatueringen.
Very, very low på magen så halva typ hamnar innanför trosan, så typ huvudet och det mesta av vingarna sticker ut ovanför troskanten. Hm. Då måste jag hålla mig fit. Finns inget fulare än tatuerade valkar. Kanske skulle jag kunna tänka mig det.

Nä. Nu måste jag natta smulan så jag kan måtta upp örnen på magen. See ya.

Det här med signalerna man skickar ut, budskapet man ger, hur ofta tänker man på det egentligen? Inte särskilt ofta skulle jag tro, jag gör det i alla fall inte.
När jag har viktiga möten brukar jag fundera på hur jag presenterar mig själv, utseendemässigt och kroppspråksmässigt i syftet att göra mitt budskap tydligare. Lönesamtal innebär ex en enkel men classy stil som ex en snyggare kavaj, stora men enkla smycken, höga (men absolut inte stilett-) klackar, en stolt hållning samtidigt som kroppen placeras lite avslappnat tillbakalutad i stolen. Nåt som säger ”Jag har koll på hur saker hänger ihop, jag är nåt att hänga i granen och jag är medveten om det.”
Skriver jag ett ”känsligt” inlägg så väljer jag mina formuleringar med lite extra omsorg. Kort så kan man säga att i viktiga/känsliga situationer i livet så tänker jag lite extra innan jag agerar men jag gör det med betoning på lite. Jag står inte i garderoben och tittar på mina kläder och tänker ”Hm, vad säger den här skjortan? Och vad säger den här?” eller ruvar på inlägg i dagar för att analysera mina tankar så att jag verkligen tänkt igenom dem från varje tänkbart håll och inte använt någon formulering som kan misstolkas och det tänker jag inte börja med heller.

Det går aldrig att kontrollera ett budskap fullt ut. Hur mycket jag än tänker och funderar så kommer jag ibland att missa nåt och begå fel och hur ”rätt” jag än tänker och uttrycker mig och kontollerar hur jag sänder mitt budskap så finns det alltid en annan person som kontrollerar budskapet mer än vad jag gör, mottagaren. En mottagare kan tolka ett budskap precis så som den vill, till och med välja att ignorera budskapet helt. Hur mottagaren sedan väljer att agera på budskapet har jag ännu mindre påverkan på.

När jag säger och gör saker så gör jag det i all välmening efter bästa förmåga. Jag vet att jag har ett gott hjärta och att huvudet är relativt rätt påskruvat och jag litar på det i min vardag precis som jag litar på att de runt omkring mig också har goda hjärtan och huvuden vända åt rätt håll, jag litar på att de delar ansvaret för budskapet med mig.
Visst finns det tillfällen då jag önskade att jag kanske tänkt till en extra gång eller att någon annan gjort det innan de agerat men det tråkiga är att de som rannsakar sig själva är sällan de som behöver det mest utan är de som redan agerar ur ett gott hjärta.

Jag är ansvarig för mitt liv – Du för ditt!

Träffade några gamla vänner när jag gick igenom sommargarderoben i helgen. De sa ”Pleez täjk uzz wiid U, we wan to go to Mä-hi-ko to”. ”The more the merrier” svarade jag förstås.  ”Vart är resten av våra vänner?”

2 min efter slutresultatet meddelats

Mello nr 2

Låt:

1. Ulrik – ”Åh, vad söt han är!”

2. Top Cats – ”Bra men knäpp!”

3. Sonja – E gör piruetter framför spegeln ”Bra!”

4. Andreas – E fortsätter dansa framför spegeln ”Bra!”

5. Timoteij – E dansar vidare

6. David – E dansar framför TV ”Alla har varit bra hitintills”

7. Mimmi – Första gången E är stilla, ligger i soffan och suger på en klubba

8. Di Leva – Kvar i soffan ”Knäppa kläder men han är bra”

Ingen direkt favorit. ”Jag tycker 3, 5, 7 och 8 ska gå vidare”

Det är nästan som man skulle kunna tro att nån tagit en av mina biceps och planterat på benet. Shit alltså. Fast bara nästan, min bicep är förstås ännu större

Som vanligt får jag mer ont när jag är still. Sitter eller ligger en kort stund och sen kan jag knappt sätta ner tårna i golvet. Haltar runt en stund ändå och ju längre jag haltar runt ju mindre haltar jag. Rörelse är grejen med livet.