En kompis länkar till inlägget När du skäller pÃ¥ mig mamma är det svÃ¥rt för mig att älska mig själv. Jag läser och känner igen mig och det där dÃ¥liga samvetet som alltid dyker upp när jag vet att jag rytit till för att jag inte har lagt mig i tid, stressat pÃ¥ jobbet eller liknande gör sig pÃ¥mint. VÃ¥ra kära, kanske speciellt barnen, fÃ¥r ta oförtjänt mycket skit. Jag kan inte annat än erkänna att jag ocksÃ¥ önskade att jag bara använde den arga rösten när det faktiskt är befogat men… vad ska jag säga, jag är mänsklig, begÃ¥r fel och ilska är en av känslorna som vi begÃ¥vats med.
Jag tycker inte att vi ska skrika åt våra barn för att vi är stressade och inte kan hantera att de agerar som barn ofta gör, ologiskt och disträ och ibland som om de levde i en helt annan värld eller hade IQ som en fiskmås men samtidigt som vi övar oss på att finna vårt lugn och hantera saker på ett bättre sätt så behöver vi också bli bättre på att förlåta oss själva och att prata med våra barn om känslor, det är okej att bli arg.
Jag brukar säga till Emelie att vad hon än känner så har hon rätt att känna så, man kan inte känna fel, däremot är det inte ok att bete sig hur som helst för att man exempelvis är arg. Vi pratar också om att göra fel, att alla gör fel ibland och att det också är okej, bara man försöker göra rätt, säger förlåt och försöker rätta till om man gjort fel.
Jag vet att jag sårat min dotter när jag skrikit och jag önskar att det inte var så men jag är övertygad om att om jag ber om ursäkt och vi pratar om skälet till mitt beteende och vad som egentligen hände och jag resten av tiden med ord och handlingar visar hur mycket jag älskar henne och hur viktig hon är för mig så ger enstaka hårda ord inga men för livet, de blir till blåmärken som snabbt bleknar bort.
Jag tror det är viktigt att vi lär våra barn att alla känslor, även ilska är okej, hur ska de annars lära sig att hantera sin egna?
Precis. Vi är inte mer än mänskliga men det är inte ok, egentligen, att skrika. Därför ber man om ursäkt och försöker hitta sätt att vara upprörd eller arg eller osams på ett konstruktivt sätt, som inte bryter ner utan faktiskt löser de problem som orsakat bråket. För det är ju det man vill. Hitta en lösning.
Mmmm. Jag känner igen det där! Jag tror vi alla gör det. Men jag försöker hela tiden bättra mig…Dessutom tror jag det är viktigt att visa känslor pÃ¥ olika sätt vid rätt tidpunkt och för oss vuxna att förklara som du gör. Det har hänt att jag lackat ur pÃ¥ jobbet pÃ¥ nÃ¥got barn (äldre barn, runt 12) och det kanske var lite överilat, men dÃ¥ har jag förklarat efterÃ¥t varför jag blev sÃ¥ arg (en gÃ¥ng var det att nÃ¥gon lekt pÃ¥ ett farligt sätt med nÃ¥got, en annan gÃ¥ng att han hÃ¥llit pÃ¥ med dumheter i en veckas tid och aldrig slutade)…
Man ska inte vara rädd för känslor. Det tycker jag ibland att vi svenskar är…om man fÃ¥r dra alla över en kam. Man är rädd för folk som är överdrivet glada, ledsna, arga…lagom…dÃ¥ är det som bäst. Med fÃ¥ undantag!
Jag håller med, känns som vi överlag är lite rädda för våra känslor men jag förstår inte varför, alla har dem ju!
Det är som när man öppnar upp sig för folk och berättar om nån konstig fobi eller nåt man har, då visar det sig att det inte alls var ovanligt, typ varannan man känner har samma fobi, det är bara ingen som pratar om det utan alla går omkring och tror att de är ensamma och att det är nåt fel på dem.
Fram med känslorna och rädslorna i ljuset!