Bara Bettan

Förlåt mig, jag kan inte låta bli.

MÃ¥nga, mÃ¥nga gÃ¥nger har jag läst om kvinnor som hänvisar till sina magar som mammatroféer. Magar som de själva i andra andetag säger är lite för runda, lite för hängiga och lite för fulla av bristningar (eller ibland mycket). Ibland pratar de självmant om sin trofé ibland kommer det upp i sammanhang dÃ¥ en annan mamma klagar över att magen inte ser ut alls som innan barnen ”Var stolt över din mammatrofé!”, ”Var glad över din mammatrofé!”, ”Det är ett kärt minne som pÃ¥minner mig om att jag har fött mina barn” och ”Jag skulle aldrig vilja vara utan den!”.

Ärligt, ärligt, ärligt talat hur många av er är verkligen glada över att ni har en sladdrig mage full med bristningar?

MissförstÃ¥ mig inte, jag menar inte att det är fel med ”mammamagar”. Jag menar inte pÃ¥ nÃ¥got sätt att man ska vara missnöjd med dem. Men finns det ärligt de som är glada över att ha den där mammamagen?
Själv är jag väldigt nöjd med att inte ha en mammamage. Hade jag fÃ¥tt valet att fÃ¥ barn och fÃ¥ en mammamage pÃ¥ köpet eller vara barnlös hade jag alla gÃ¥nger valt barn och mage, det är inget svÃ¥rt val. Men nu behövde jag inte välja och jag behöver ingen ”trofé”, jag behöver inte ha ett valk eller bristningar runt magen för att minnas att jag är mamma, det är nÃ¥got som jag aldrig kommer glömma ändÃ¥ och stoltheten över att vara mamma kommer de gÃ¥nger dÃ¥ dottern agerar som en god medmänniska (och för övrigt bara hon andas – can’t help it).

Jag vill verkligen att människor ska mÃ¥ bra precis sÃ¥ som de är och jag struntar fullkomligt i hur ni ser ut och älskar nÃ¥n sin mammamage sÃ¥ tycker jag att det är fantastiskt men om man inte älskar sin mammamage, sin chipsmage, sina kycklingben, sina storfötter, sina kortfingrar, sitt svintohÃ¥r eller vad det nu kan vara sÃ¥ behöver man inte pÃ¥stÃ¥ att man gör det, man behöver inte ljuga, det är ok att inte älska allt med sig själv – varken hur man ser ut eller den person man är – och det finns ingen människa som älskar allt med sig själv, sitt liv och som konstant gÃ¥r omkring och är lycklig.

Det pratas om att tidningar sprider photoshoppade bilder pÃ¥ ”idealkroppar” som ger oss skeva bilder men det pratas mindre om samma ”hets” att hitta det ”idealalivet”. Vi ska mÃ¥ bra och älska oss själva. Visst, jag hÃ¥ller med men vissa dagar kanske vi till och med kommer att mÃ¥ skit och önska att vi var en annan person sÃ¥ vi kunde säga upp bekantskapen med oss själva. Livet är inte ett konstant glid i nÃ¥got lyckorus, livet är en bergochdalbana. För en del mer lik ”Nyckelpigan” för andra mer som ”Extreme”.

Om man inte är lycklig eller mår bra får man sätta sig och ta en funderare över det. Har jag bara en dålig dag eller är det något jag alltid går omkring och är missnöjd över? Alltid missnöjd, ok, vad kan jag göra åt det? Kan jag lära mig att acceptera läget även om jag inte är glad över det? Är det gott nog, eller vill jag ändra läget? Vad krävs för att ändra läget? Är jag beredd att satsa det som krävs?
De här frågorna kan man bara svara på själv för det finns inget facit men något som jag är helt säker på är sant för oss alla är att vår inneboende styrka och förmåga att anpassa oss och klara av saker vi tror är omöjliga är större än vi kan förstå, oavsett om det handlar om att arbeta hårt för att förändra läget eller att arbeta hårt för att lära sig acceptera läget.
Att ljuga för sig själv kommer det väldigt sällan positiva saker ur.