Jag träffade inte nån kompis idag, ännu mindre kallade jag nån för tjock. Faktiskt har jag aldrig sagt till någon att denne är tjock, att den borde tänka mer på vad de äter eller anmärkt på hur lite de tränar. Aldrig kommenterat portionsstorlekar eller intag av skräp. Däremot har jag försökt att uppmuntra och peppa när folk på eget bevåg sagt att de vill börja träna eller kanske dra ner på mängden godis. Faktiskt har jag varit lite feg och inte uppmuntrat så jättemycket för jag är rädd att säga fel och oavsiktligt såra. Jag bryr mig faktiskt inte om hur andra ser ut. Jag bryr mig om hur de mår men hälsa och välmående kan inte mätas enkom i centrimetrar eller kilon.
Hade mitt förra inlägg varit sant sÃ¥ hade nog de flesta av er tyckt att jag var taskig, jag är ganska säker pÃ¥ det men rätta mig gärna om jag har fel. Däremot är det tydligen helt okej att säga ”Meeeeeeeeeeeeeeeen, guuuuuuuud, vad SMAL du är. Äter du verkligen ordentligt? Du tycker inte att du tränar lite för MYCKET? Du är FÖR smal.” Det är ocksÃ¥ helt okej att tjata och truga om jag tackar nej till fika, att kommentera saker som ”Vad oväntat att just du tackade nej!”. Även om jag berättar att jag har vräkt i mig bacon- och äggfrukost, McDonalds till lunch, ska äta pizza till middag och har hoppat över träningen sÃ¥ fÃ¥r jag skeptiska blickar och fÃ¥r höra ”Men du brukar ju…”.
Jag tycker inte det är okej. Jag är inte ens så smal och även om jag var det, är det okej då?
För det mesta har jag storlek 36, det är förvisso small men för drygt 15 år sen vill jag minnas att 36-38 faktiskt var medium.
Räknar vi BMI ligger jag just nu pÃ¥ 21-21,5 vilket är väl inom normalspannet 18,5-25. ”Men du tränar ju sÃ¥ mycket, du har såå mycket muskler som väger.”
Nej, såå mycket muskler har jag inte, men visst jag har lagt på mig flera kilo muskler sista åren. Vi kan titta på fettprocenten, jag har fått den uppmätt, den är drygt 23 %. Herregud, så lite! Nej, just det, idealfettprocent för en kvinna brukar man säga ligger mellan 19-23 %.
”Men vikten och centimetrarna säger inte allt.” Väntade pÃ¥ att fÃ¥ höra det. Nä, det säger inte allt. Men trots att jag sover ganska mycket mindre än de flesta jag känner (ca 5 tim/natt), jobbar heltid med ett jobb som ställer höga krav pÃ¥ mig, som de flesta nog skulle anse är rätt stressigt, trots att jag har ett smÃ¥barn och har en del privata Ã¥taganden som tar tid, ”trots” att jag lägger sÃ¥ mycket tid pÃ¥ träning sÃ¥ tycks jag ändÃ¥ vara bland de piggare jag känner. Vid alla hälsoundersökningar har jag i princip perfekta värden. Jag springer längre och snabbare än de flesta och det är ocksÃ¥ ett tecken pÃ¥ att jag mÃ¥r bra. Jag tränar för att det fÃ¥r mig att mÃ¥ bra, för att jag tycker det är kul. Jag äter normalt, jag späker mig inte. IgÃ¥r fick jag i mig nästan tvÃ¥ semlor, min egen och familjens rester, för det smakade sÃ¥ gott och jag har inget dÃ¥ligt samvete eller problem med det. Jag njöt.
Jag mår bra, fysiskt och psykiskt. Varför måste jag försvara att jag har en hälsosam kropp? Varför måste jag försvara när jag väljer bort sånt som faktiskt de flesta är ense om är ohälsosamt?
Faktiskt sÃ¥ fÃ¥r jag sÃ¥ mÃ¥nga kommentarer att jag ibland börjar undra om jag har fÃ¥tt en skev självbild, ”jag kanske är för smal, jag bara inte ser det?”, ”men vÃ¥gen visar ju samma vikt som förut, en normal vikt, eller kan jag lura mig själv sÃ¥ – visar vÃ¥gen egentligen nÃ¥t annat?” men jag har ingen skev bild av mig själv. Pratar jag med nära vänner sÃ¥ förstÃ¥r de inte heller dessa kommentarer, ”Du ser vältränad ut men mer än sÃ¥ är det inte”.
Och när jag visar upp nya kläder som jag känner mig fin i så vill jag precis som nån med några extra trivselkilon inte höra kommentarer om min vikt eller vanor och kan man inte säga något snällt så behöver man väl i alla fall inte säga något taskigt.
När jag var yngre var jag väldigt smal och jag hatade att folk gav sig friheten att kommentera detta hursomhelst. Nu är jag lite överviktig men lider inte alls av det på samma sätt som jag gjorde när folk pikade mig för min smala kropp.
Beteendet att ofrågad delge sin åsikt om någons kropp är ett jävla skitbeteende!
Jag tar Ã¥t mig mindre om nÃ¥n kommenterar när jag är smal än ex om nÃ¥n kommenterade magen innan den försvunnit helt efter graviditeten men det har nog med att göra att jag trivs bättre med min kropp när jag inte har nÃ¥gra extra kilon men jag förstÃ¥r inte varför folk behöver kommentera över huvudtaget. Om nÃ¥n konstaterar en förändring i mitt utseende brukar jag inte bry mig sÃ¥ mycket ens när jag inte är nöjd med förändringen men när de lägger värderingar i det, att jag är för smal eller insinuerar att jag missköter min hälsa genom att träna för mkt eller nÃ¥t blir jag irriterad, speciellt när jag vet att det inte är sant. Jag menar nÃ¥n kan ju tycka att jag ser för smal ut, de fÃ¥r de tycka, men jag lever ganska hälsosamt och det är viktigt för mig sÃ¥ när folk insinuerar raka motsatsen…
Jag brukar inte heller kommentera folks viktuppgÃ¥ng eller nedgÃ¥ng – om de inte frÃ¥gar om min Ã¥sikt. För vem är jag att komma med mina högst personliga värderingar om vad som är vackert eller fult?
Hur man väljer att leva sitt liv är ens eget val.
Men jag tål inte heller höra en massa tjafs om vikten eller utebliven träning heller från människor som inte ens vill ändra på något. Då brukar jag be dem hålla käften. Fast lite snyggare uttryckt.
Få saker kan göra mig så irriterad som när folk klagar över sånt som de inte ens försöker förändra. Alla får gnälla av sig en dålig dag men sen räcker det.
Men jag önskar att jag vågade lite mer än jag gör, vara lite mer på när de själva tagit upp att de vill göra en förändring.