För några år sedan blev jag bedragen och i samma veva dumpad. Killen var ett riktigt svin som spelade safe och sedan tyckte att jag borde ”förstå”. Dock skämtar jag inte när jag säger att det nog var det bästa som kunde hända mig.

I samma veva köpte jag boken Behöver jag din kärlek som är en sorts He’s just not that into you för vuxna. Skämt åsido. Den förändrade mitt sätt att se på kärlek och framför allt våra förväntningar
på andra människors reaktioner.

Den första meningen som fick polletten att trilla ner löd något i stil med: ”Den där killen du var så kär i på college, han som du trodde du skulle leva resten av ditt liv med men som dumpade dig. Du trodde ditt liv var över men nu flera år skrattar du bara åt alltsammans och kan inte begripa vad du såg hos honom.” Vi tillskriver människorna de här sakerna: ”Den rätte” och liknande. Men sedan glömmer vi bort dem så hur rätt var det då egentligen?

Det den här boken vill visa är att kärlek är någonting som kommer inifrån oss själva. Det är lite som anima och animus hos CG Jung – vi applicerar en bild av den perfekta mannen eller kvinnan på ett objekt för vår kärlek. Men detta är en föreställning som kommer från oss själva.

Att förvänta sig kärlek och uppskattning från omgivningen är slöseri med tid menar författaren. Det är något vi måste ge till oss själva i första hand, annars kommer vi att bli besvikna. Jag tänker på det när jag ser folk jaga en hund för att klappa den, en hund som inte vill bli klappad. Sätt dig ner och strunta i den, vänta på att hunden ska komma till dig i stället. Det är en sådan där bild jag har använt för visualisering i de här sammanhangen.

Hitta din inre kärlek först så kommer du aldrig mer att söka bekräftelse. Och då kommer den äkta kärleken till dig, dvs. den som inte heller söker bekräftelse utan bara är.