Murphys lag känner väl alla till? Lagen Om Alltings Jävlighet. Det att vara säker på att om någonting kan gå fel så gör det det. Jag har en teori om vad Murphys lag egentligen är. Två saker: Tyngdlagen och ett sätt att se den samt det primitiva och något besvärliga i att den primitiva, omedelbara delen av en mänsklig hjärna inte förstår ordet inte.

Om vi börjar med tyngdlagen. Den är nödvändig för att det inte ska bli kaos här på jorden, det är vi alla överens om, men lika ofta ställer den till förtret. Glas åker i golvet, dryck åker ner i knät, skosnören knyts upp och lägger krokben. Nästa gång du svär över Murphys lag, fundera på om det inte snarare helt enkelt var tyngdlagen som spökade.

Sedan det här med att hjärnan inte förstår ”inte”. Det är faktiskt sant. När man uppmanar någon att göra någonting ska man säga åt de vad de ska göra, inte vad de inte ska göra. Hängde du med? Det skulle aldrig fungera för en fotbollsspelare med världens målchans att tänka: ”Nu får jag INTE missa!” Hjärnan tolkar: ”Nu får jag missa!” Såklart allting går fel om man lurar hjärnan att göra någonting dåligt.

Så skyll inte på Murphy. Skyll på herr Gravitation och herr Inte.

”Snygghet är inte detsamma som service” skriver Terri Herrera Eriksson i Aftonbladet idag. Artikeln handlar om att företagen hellre anställer snygga människor till serviceyrken men att själva servicen ofta glöms bort. Det här är en intressant debatt tycker jag eftersom Sverige (och särskilt Stockholm) är känt – även utomlands – för att vara särskilt otrevligt och att servicepersonal knappt känner till innebörden av ordet service.

En kommentar till artikeln tar också upp en intressant diskussion:

”Terri, du begår det klassiska misstaget att du utesluter det ena inför det andra. Vad sägs om en serviceminded kille/tjej, som DESSUTOM är snygg, det du!”

Jag antar att om konkurrensen om en viss typ av jobb blir tillräckligt hög så kommer ytliga faktorer såsom utseendet att få betydelse. Så visst, efter ett tag är det naturligt (om än inte moraliskt försvarbart) att man förutom att vara duktig i sitt arbete – i detta fall serviceminded – dessutom förväntas vara snygg. Problemet är dock, precis som artikeln säger, att Sverige inte riktigt har hunnit dit ännu. Det Terri, jag och många andra märker av är att utseendet finns men inte viljan att vara trevlig och serviceinriktad. Man har så att säga börjat i fel ände, man borde lära sig krypa innan man kan gå.

Jag tippar på att många svenskar kommer att åka till London och julhandla. Där är folk i affärerna alltid trevliga och hjälpsamma, (jag vet dock inte om de är snygga, det har jag aldrig tänkt på). Visst, det finns nog många som njuter av att behandla kunder som arslen men i ett större perspektiv kan det här eventuellt skada konsumtionen och det tjänar ingen på.

Jag tror väl egentligen inte på att vissa människor skulle ha ett sjätte sinne men vill ändå hålla frågan öppen. Man vet ju faktiskt aldrig och som den obetydliga lilla varelse man är har man inte tillgång till all information som behövs för att kunna avgöra hur det ligger till.

Det här är däremot vad jag tror: Jag tror det finns folk som fattat någonting när det gäller människor som få andra har fattat. Jag tror att folk över huvud taget är så pass förutsägbara att det går att förutspå deras framtid eller säga något om deras personlighet utan att känna dem. Bara det att de flesta blockerar detta och vill se sig själva och andra som unika. De som kan göra förutsägelserna blir spåtanter.

Sen finns det spådomar som är rent löjliga. En sierska hade tydligen 1977 sagt att Bon Scott (förra sångaren i AC/DC) skulle dö 1980. Så mycket som han söp och knarkade kunde väl vem som helst räknat ut det med rumpan.

Idag såg jag en kvinna med en Louis Vuittonväska på tunnelbanan. Ingen direkt ovanlig syn nuförtiden. Men ur denna väska tar hon upp en stor nagelfil och börjar fila sina naglar. Frenetiskt. Man ser hur dammet ryker och åker ner i väskan men hon forstätter och håller på i säkert fem minuter. Vertikalt och horisontellt, hårt och ordentligt, sådär som man tar i när man filar hälarna. De gråblonda, trista hårslingorna åker ner över ögonen och vajar med i hennes rörelser.

Det spelar ingen roll att hon hade en Louis Vuittonväska. Stil hade hon inte, hon var bara äcklig. Hon var det uppenbara beviset på att klass inte kan köpas.

”Idol” är ett berg av skit säger Alex Schulman. Hahaha, jag har alltid gillat honom. Kanske för att det känns som om han faktiskt har egna åsikter, som att han inte är ”köpt” av någon. Så här säger han om Idol:

”Jag har rätt många invändningar mot ”Idol”, men jag tänker först och främst på att idolerna faktiskt inte kan sjunga. [...] Den enda trösten där och då är att man vet att man åtminstone kommer att få njuta av en hederlig sågning från juryn när han väl är färdig. De kan ju musik, de måste ju uppfatta nivån här. Men juryn tar del av falsksång på falsksång och hela tiden sitter de sedan där och ler och säger att det var kanon. Och jag förstår ingenting. Kanon? Det var ju bedrövligt!”

Gud, jag kunde inte sagt det bättre själv! Jag har undrat över detta jättelänge. Märker ingen annan detta? Ta t.ex. den här Marcus som vann för några år sedan. Han gjorde alla sångtekniska misstag man kan göra. Han visste inte hur han skulle skifta mellan huvudklang och bröstklang, hans falsett var darrig etc. Ändå blev han lovprisad. Vilken bluff! ”Han var ju jättebra!” sa min pojkväns syster. Sen kröp det fram att hon inte ens hade lyssnat på sången utan bara tyckt han var snygg. Suck, snygga killar kan jag spana på på bussen, jag behöver inte slösa tid framför tvn! Eller pengar på att rösta på den där skiten.

Digital-tv hit och digital-tv dit. Jag är inte speciellt imponerad. Visst, en del nya fördelar men de mest fundamentala grejerna har buggat ur. Till exempel kan man numera aldrig se ett enda tv-program där läpparna synkar med ljudet. Tycker ingen annan att det är störande? Det är ju inte lite i osynk heller. Sen att det hänger sig och blir pixligt stup i kvarten, det känns primitivt tycker jag. Hur länge ska man behöva störa sig på detta?

Sen ska man betala mer för färre kanaler på många utbud. Vill man ha en speciell kanal så kostar det kanske 150 spänn extra i månaden och så får man dessutom stå ut med färre kanaler på grund av hur de olika utbuden ser ut. Bör inte den nya tekniken leda till större flexibilitet i stället?

Tillbaka till stenåldern.

Det här är inte en frukt – Det är vad jag alltid sagt! Baloo har fel på julafton. ”Om frukter dig lockar, banan eller bär.” Ceci n’est pas une banane. Inte heller heter det guleböj på norska, nej nej.

När jag var liten ville jag ha en massa djur. Hundar, katter, kaniner som kunde hoppa över hinder, marsvin, fåglar som gungade framför speglar, fiskar… Det blev bara en sköldpadda. Morsan skylde på allergi som, när man forskade lite närmare, tydligen hade gått tillbaka efter hon var gravid med brorsan. Allergi och friheten att kunna resa bort när man ville (på något sätt lyckades hon övertyga oss om att det inte fanns någon i hela världen som skulle kunna ta hand om ett djur åt oss i ett par veckor varje år). Vi var nöjda med sköldpaddan men drömde alltjämt om andra djur.

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Men jag har snöat in på ”if you love ’em, set ’em free”. Så nu när jag egentligen skulle kunna skaffa vilket djur jag vill så blir det nog aldrig så.

Rätt prylar = fler kompisar skriver Aftonbladet idag. Det är en doktorand vid Växjös universitet som har tagit reda på att barn sätter värde på varandras materiella tillgångar. Senaste prylarna kan leda till att man blir mer populär i skolan. Konsumtionssamhället har lyckats. Det spelar inte någon roll vad man verkligen behöver och man använder inte längre sina saker tills man sliter ut dem – rätt grejer har ganska länge
varit viktiga statussymboler.

Den här utvecklingen behövs antagligen för att industrin ska kunna fortsätta växa. Om t.ex. alla köpte nya byxor först när de gamla slitits ut skulle hela börsen påverkas negativt. Så det är inte konstigt att det här smittat av sig på barnvärlden där mobbing och trakasserier dessutom sker mer öppet. Men det gäller att förstå krafterna som ligger bakom. Ofta tror i alla fall jag att grupptryck kan påverka köpet av en ny mobiltelefon. Det var nästan 15 år sedan jag gick ut grundskolan och jag blir fortfarande retad av jämnåriga för att jag har en gammal mobil. Eller, jag har inte ens en speciellt gammal mobil men jag har ett sådant där tjockt fodral till den eftersom mina långa naglar annars halkar på tangenterna. Men det ska alltid kommenteras. ”Du måste köpa ny mobil!” Detta måste ju hända skolbarnen fast i kvadrat.

Det kanske är helt naturligt att det är så här men jag tycker ändå man bör upplysa ungarna om vilka krafter som verkar och hur konsumtionssamhället fungerar. Ta upp diskussionen att industrierna kanske faktiskt utnyttjar mobbingen mellan människor för att få dem att konsumera mer. Så kan var och en själv bilda sig en uppfattning och ta ställning. Bli medvetna. Barn är jättesmarta, så de kommer alldeles säkert att förstå problematiken.

Det ryktas att de ska införa varningsbilder på cigarettpaket. Det måste väl vara ett skämt, tänker jag. Men jag kollar kalendern och det är inte första april. Säkert är jag den enda som inte kan hitta disclaimern där man förklarar att ”självklart förstår ni ju att vi skojar”.

Men ponera att det inte är ett skämt. Vadan denna skräckpropaganda? Helt plötsligt kan man kräva av en miljardindustri att den ska börja med motverkande marknadsföring av sina produkter. Hur blev det så? Jag känner lukten av en konspiration men är inte tillräckligt slug för att kunna klura ut vad det är som försiggår. För det kan väl inte vara så att EU vill folks bästa? Det måste väl ligga ekonomiska intressen i bakgrunden? Okej, företagen förlorar pengar för att folk får lungcancer, men tänk på allt annat som är farligt och som man blir sjuk av. Nej, rent spontant känns det som om det ligger något mer bakom det här. De har ju gått ut så himla hårt mot cigaretterna de senaste åren – varningstexter, rökförbud överallt och nu detta…