De här cirka två veckorna jag haft gipset på foten har jag känt mig som en fånge i min egen lägenhet. Kanske blir så när man knappt tar sig ner för trappen, när man får sitta på en palljävel i duschen och är livrädd för att tappa tvålen, när det kommer folk hit varje dag och hjälper mig med diverse saker. Kanske har jag åldrats en 50 år och helt plötsligt befinner mig omedvetet mitt i hemtjänstens hektiska arbete? Är skitglad att folk kommer hit och är sociala med mig, annars hade jag nog varit en sån där tant som pratar med sig själv.

En sak är säker, man blir kreativ när man inte kan göra allt som man brukar! Kryckorna är bra till mycket mer än att gå med.

Vad gör jag om dagarna då? Vaknar, knaprar lite piller, går upp o duschar eller vaskar av mig så gott det går, gör frukost som jag sedan flyttar runt taktiskt från köket till vardagsrummet med hjälp av en stol, vilar lite eller får besök, fixar lunch om jag inte får hjälp med det… stolar är bra till mycket när man ska flytta mat.Kryckor är skitbra när man ska få tag i nånting.. Har inte kommit på nåt bra sätt att få ett glas med vatten från köket till soffan utan att hälla ut det. Gardinerna har jag nog kommit på hur jag ska byta utan att stå på ett ben balanserandes på en palljävel.

Annars då? händer nog inte så mycket alls. Försöker sätta ett mål minst om dagen för att jag ska ha något att se fram emot. Igår va målet att försöka se snygg ut när sambon kom hem, o som jag lyckades! idag är målet att orka vara vaken hela dagen nu när Kim är här också. För några dagar sen va målet att skita, om jag inte lyckades så skulle den där sköterskan fixa lavemang åt mig och det vägrade jag banne mig! Hon ville dessutom att jag skulle ha med mig en kompis in på toaletten som kunde hjälpa mig. Jävlar i min låda vad jag käkade fibrer, drack kaffe och mjölk den dagen!