Nu lägger jag ner den här sidan och förflyttar mig till följande sida;

http://karatebecca.blogspot.com/

Vi syns där!

Your body’s swaying from side to side
I wanna catch you when you fall but then you’ll learn nothing at all
still I’m ready to run but you’re so damn drunk
an atomic bomb couldn’t wake you up

_______________________________________________________

Faller en, faller alla. Jag tror det kan vara så, likt en droppe som faller ifrån den högsta grenen, ner på de andra grenarna – och det skapar kaos, – alla faller.

Och jag är nog lite trött på att ta emot så många människor som faller, så många människor som tar det förgivet att det alltid ska finnas någon där som hjälper individen när individen har trampat snett. Ibland kan man inte rå för att man trampar snett, ibland blir det bara så – men det är just att ”bli tagen förgivet” jag hatar mest av allt. Och jag hatar att hata, men att bli tagen förgivet Är det värsta jag vet.

Och det bästa jag vet. Men jag bestämmer själv vilka som får ta mig förgivet eller inte, jag bestämmer själv vilka jag alltid kommer finnas för när det krävs, behövs – eller av bara viljan. Om du är mitt intresse eller inte, är ju bara upp till mig, hur jag ser på dig.

Individer som faller av ren dumhet och krälar längs golvet, tar tag i mina knän och ber om min hand – får den inte om det var en smäll i betongen av ren och skär jävla dumhet. Som att hoppa ifrån ett flygplan utan att ens ha tänkt på, ”jag kanske skulle ha använt fallskärm? Vadderat mig i kuddar? Äh, det löser sig nog.”

Ren och skär dumhet. Att förvänta sig att någon alltid står där med plåster för både fysiska och psykiska skador är så jävla dumt. Och jag kan verka hård som har den här åsikten, men jag har också varit där en gång i tiden. Hoppats på att någon ska kasta in handduken åt mig när jag inte kan slåss längre, önskat och bett till skyarna om att få en semester, hjälp och hjälp. Skrikit om att någon ska resa mig när jag har fallit, ta tag i min hand, snälla…

Tystnaden. Himlen svarade med mörker och total tystnad, varje gång. Det fanns inga handdukar som kastades in, – det var ingen som tog tag i min hand när jag skrek om den under många nätters och dagars skrikgråtande. Och – det formade mig till den människan jag älskar allra mest idag – Mig.

Hur hårt det än låter, och hur hårt det än var, så lärde jag mig så mycket under allt det där jävla hårda som fick mig att planas längs med marken precis som kläder i en mangel. Kryddan i en mortel.

Och jag antar att precis som alla vet och har känt på en gång i sitt liv, att livet är hårt. Och gnällande människor som tror sig ha mist hela livet i sitt fallande kan dra åt helvete oftast – eftersom det oftast inte är så.

Så jag väljer vilka droppar som ska få hänga i mitt Träd. Vilka som ska få vara i mitt liv, för ska man falla, så ska det vara värt det, varje gång. Då ska vi falla tillsammans.

Sen ska vi resa oss tillsammans. Det här är ett starkt träd. Och det värsta utav allt, är att så många människor ser inte helheten, de ser bara lövet, de ser inte trädet, de stackars små människorna gråter över så små saker. Det är värre att stammen bryts, att helheten blir trasig, men nej, de ser bara lövet.

Men jag är hård i mitt talande idag, men se inte bara lövet, – jag har varit i dyn också.

Något utav mina större intressen är tankar, åsikter och funderingar, absolut samtal om just den sexuella människan. Heterosexualitet, bisexualitet, homosexualitet, metrosexulitet, ja, -listan kan bli jävligt lång på vad det finns för sexualiteter nu för tiden.

Och ofta förknippas den sexuella människan och dess sexualitet med kärlek. Jag tror inte sex och kärlek är något som måste arbeta tillsammans, det behöver inte vara relaterat till varandra. Såsom ”One night stands” tror jag inte ett dugg har med kärlek att göra.

Så vad är min poäng? Min poäng, och min definition av det sexuella är i följd detta, då jag tänker ta tre utav de vanligaste sexuella läggningarna som finns i vardagen. Heterosexualitet, bisexualitet, och homosexualitet.

Heterosexualitet enligt mig, är alltså när två människor av motsatt kön ligger med varandra, och kan tänka sig att ligga med varandra. För det, så betyder det inte att man inte kan bli kär, just kär, i samma kön som man själv har. Däremot så kan man inte tända på ett likadant kön, man kan inte ligga med en man, om man är en man, en kvinna kan inte ligga med en kvinna, om man är en kvinna. Men det är bara det sexuella, nu talar vi nödvändligtvis inte om det kärleksfulla, det emotionella. När man bara kan tänka sig att ligga med en människa av motsatt kön – då är man heterosexuell.

Bisexualitet, den här faktorn är spännande och intresserar mig mest, för att det finns så många som kallar sig bisexuella för att de kan bli kära i båda könen. ”Jag blir inte kär i ett kön, jag blir kär i en personlighet”. Ja, kan vara sant i vissa delar, men en så uttjatad slogan så att jag nästan spontanspyr när någon använder sig utav denna slogan för att beskriva sig själva och sin läggning.
Bisexualitet, – handlar också om att man kan tänka sig att ligga, – med båda könen. Det framstår ofta som att man är till exempel ”20% straight, 80% gay” när jag frågar om deras förklaring på bisexualitet. Inte min poäng eller svaret jag egentligen var ute efter.
Det finns många bisexuella människor som kan bli kära i båda könen dock, men precis som ovan så handlar det om det Sexuella. Är man bisexuell, – så kan man tänka sig att ligga med båda könen – då är man bisexuell. Kärleksreferensen, minns ni?

Homosexualitet, ja, det är ju precis som ovan. Då kan man bara tänka sig att ligga med människor av samma kön som man själv har. Jag tror likförbannad på att man kan bli kär i en människa av motsatt kön trots sin sexuella läggning. Men man skulle kanske inte tända på personen ifråga, en frigid kärlek.

Jag kallade mig själv som homosexuell fram till en afton då jag tänkte på detta. Jag tror jag helst om vi ska diskutera läggningar att jag skulle kalla mig själv bisexuell. Mitt sexuella – jag kan tänka mig att ligga med båda könen. Och än idag, vet jag däremot inte om jag kan bli kär i en man. Och det gör mig varken osäker eller med liknande beskrivningar, på min läggning. Jag tror mycket väl att jag kan bli kär i en man, precis som jag kan bli i en kvinna.
Men eftersom jag attraheras av kvinnor, så är det naturligtvis också  till kvinnor jag dras. Jag tycker att kvinnans kropp är konst, – och konst intresserar mig mest av allt på den här planeten, och också intresserar det mig mer än det jag vet om universum.

Så en sammanfattning utav min läggning blir helt enkelt bisexuell. Jag kan ligga med båda könen – och kan bli kär i båda könen. Då som jag dock redan påvisat i det här inlägget så betyder meningen ”och bli kär i båda könen”, – ingenting.

Om jag skulle få hitta på egna ord för kärleksrelaterade ”läggningar” så skulle jag kanske ful-kalla det för, ”Heteroemotionell, biemotionell och homoemotionell.”

Och nu har jag skrivit om mina tankar och åsikter om det jag tänkte. Däremot så vill jag lägga till en bonus i det här inlägget som angår ämnet, och det är – varför har människor svårt för att acceptera sig själva, och/eller komma ut med sin sexuella preferens? Och den större frågan är – varför stör sig människor på andras sexuella ”fack” ibland?

”Du är bög, så jävla äckligt.”
”Men hon är ju för fan LEBB, umgås inte med henne mer.”
”Han/Hon är fan kär i dig, så jävla sunkigt.”

Om det är era argument så skulle jag onekligen vilja föra en debatt med människor som ser på saken på det viset. Naturligtvis så ska man vara den man är och leva det livet man vill leva. Jag brukar fråga främst människor av det manliga könet som använder sig utav ovanstående fraser som argument;
”Men du då, om det fanns ett nästa liv, vad skulle du vara då? Man eller kvinna?”
”Kvinna naturligtvis, så jag kan stå naken framför spegeln hela dagen och ta på mig själv.”
”Är inte det lite gay att säga så, raring?”

Men de kan ju inte heller erkänna att de skulle vilja vara en man i sitt nästa liv, – för det vore ju bögigt.

Inte heller har jag någonsin talat med en man som har påstått att det är äckligt med till exempel lesbisk porr. Porr handlar ju också om det sexuella, och i detta fall mellan två kvinnor. Då kan vi alltså dra slutsatsen om att många människor helt enkelt tycker att det är fel och äckligt när man bli Kär, i samma kön. När andra människor blir det.

”Så kärlek på det viset är äckligt?”
”Ja, det är fan det. Går emot naturen, för helvete!”

Och det är det bästa utav allt, det bästa sättet att dumförklara sig på. För att det går emot naturen är åt helvete fel. Faktum är att alla levande varelser på planeten är ”bisexuella”, däremot att de fortfarande förökar sig, - det är instinkt, för överlevnadens skull.

Jag tycker att det är ganska dumt att tänka att det är emot naturen, det påminner mig lite om grottmänniskor.

Jag är trött på den här snön nu, det har varit vinter för länge i både själ, lägenhet och där ute. Snön glittrar, men jag ger den inte samma uppmärksamhet när det singlar ner där ute längre. Det är inte lika vackert längre som jag tyckte dom första veckorna när vintern började. Men det är inte snön som glittrar mest, det är mina ögon som gör det när jag tittar på snön och önskar bort den så hårt så att jag kan känna värmen ifrån en annan plats ibland.

Trött på att gråta av den kyliga vinden som alltid fokuserar på att träffa mig i ögonen så att jag svär de dagarna jag har gjort mig iordning och vill känna mig fin. Trött på mycket, men mest av allt är jag trött på att frysa och känna kylan ifrån alla dessa människor som är lika trötta på det här som jag är.

Men så fort våren kommer så ska jag gå ut och säga ”gay” till alla färgglada krokusar som envisas med att göra mig glad på våren trots hård mark och frost. Men mest av allt väntar jag på blomman, ”förgätmigej”, den är min favorit. Jag ska ta långa promenader, jag ska ut ur den här jävla lägenheten som har varit en dålig borg mot kyla, sorg och vinter.

Efter dom första veckorna på vintern så sa jag till vänner och familj, när jag tänker efter så har jag nog förmedlat detta till de flesta, att ”Aeh, nu låser jag in mig resten av vintern”. Och det gjorde jag nog mer än jag själv trodde att jag skulle göra, så avsaknaden av sol, värme och sällskap värmer och sällskapar mig i tankarna hela tiden. Hur skönt det ska bli, vilka förhoppningar jag har.

Och jag ska ligga på en äng många sena sommarnätter och studera sjärnorna. Jag ska gunga högre än jag någonsin har gjort tidigare, jag ska springa barfota över grus och sten, gräs och asfalt. Jag ska gå och gå och gå och låta fötterna känna vägen dit. Jag ska fiska och umgås, jag ska låsa in alla stora tröjor och kläder och glömma bort att dom finns där. Jag ska klättra upp i ett träd, och bara sitta där sen. Jag ska leva varje dag i sol och värme som om det bara fanns en dag av sommar om året. Jag väntar på fjärilarna och de flygande krypen överhuvudtaget, men mest väntar jag på att de ska flyga in i min lägenhet så att jag kan skratta hysteriskt åt katterna när de slaktar dem skoningslöst. Jag ska göra de två sakerna jag är allra bäst på, sova och vara vaken. Jag ska knycka päron och äpplen ifrån närmaste trädgård där jag går. Plocka blåbär och svära över solbränna, mygg och alldeles för intenvisa bakfyllor, – och älska det.

I en sammanfattning av detta så kan man i ett enda ord säga, att jag ska Njuta. Jag ska njuta av att läka och bli hel, låta solen hjälpa mig att smälta ihop alla skärvor av mig som ligger kvar här och skräpar.

Jag ska bli varm igen. Och om jag har drömmar, om jag har en sommardröm? Det tror jag att alla har. Och min sommardröm, vore att bli kär i någon som också blir kär i mig, spendera alla nätter under stjärnorna med denna människa, känna alla stenar under fötterna med denna människa, glittra tillsammans med denna människa. Bli tillsammans med denna människa.

Men trots att det bara är en dröm, så ser framtiden ljusare ut än någonsin, och nutiden är mörkare än den någonsin varit. ”Dåtiden ska vi inte ens prata om”, och då vet jag att det är lite ljusare redan nu.

Den rätte. Egentligen? Jo, det är sant det kan kännas som att man har funnit den rätte. Men är man någonsin riktigt säker? Om jag hade varit i ett förhållande och min älskade hade stirrat ut genom fönstret likt en fågel i bur stirrar på flyttfåglarna unde hösten, vem är då jag att hålla kvar han/hon hos mig? Aldrig, det skulle aldrig hända, hur svårt det än kan vara att släppa taget.

Jag tror att den ”rätte” många gånger kan vara en slump, eller bara tur. För vad är oddsen för att man finner den rätte ens i samma stad du bor i? När världen är så stor, och du är så liten. Jag tror att många fler människor behöver vidga sina vyer och inte bara titta på horisonten, – utan att ta sig dit. Man behöver komma dit, se, höra och känna. 

Ibland blir jag stressad och känner mig ensam, alldeles för singel och… Singel. Men när jag tänker efter så bevisar det bara att jag håller hårt på det jag tror på, annars hade jag rusat in i någons famn för länge sen. Och ibland kan jag känna mig nöjd som det är, trots att mina ögon blänker när jag går förbi strandpromenaden och ser människor som myser ihjäl sig. För stunden, för turen och slumpen.

Och jag tror att det finns mycket jag saknar i kärlek, trots skitförhållanden så har inte allt varit skit. Även förhållanden med vänner. Mycket minnen och mycket som sårar mig idag. Och det är inte minnena som sårar mig och gör mig ledsen ibland, det är snarare att många utav dessa minnen betyder så mycket för mig, men inte längre ett skit för andra. Och i sanning så skulle jag inte sakna en sådan människa alls, som tänker så, men det är riktigt synd att några visade sig vara precis såna individer. Det är själva synden som gör mig ledsen.

Så vem är den rätte? Är det helt enkelt när det känns rätt? Jag kan tro på det. Tills det känns fel, och då är det väl bara att öppna fågelburen som jag egentligen inte gillar att ha som liknelse, man ska alltid få vara fri. Men när den där tanken kommer om att man är på fel plats, så är det fel.

Nu sitter säkert några som läser detta, och tänker. ”Fan heller, Becca, min älskling är den rätte, jag är säker, trots att han/hon bodde granne med mig hela livet”. Då svarar jag, grattis! Det är en förjävla tur att finna någon på det viset, så nära och så rätt! Hade lite livet varit underbart om alla hade det så? Att rent av snubbla rakt in i någons armar, och whips, korrekt! Grattis, verkligen, och lycka till.

Och resten utav det här inlägget kommer utspela sig i miljön, ”Rebeccas själ”. En verklighetsbaserad teater, jag bjuder er:
”Hjärna och Hjärta pratar”.

Hjärta: Du?
Hjärna: Vad vill du den här gången? Har jag inte sagt till dig att hålla käften angående precis allt?
Hjärta: Jo, men som du vet så är jag ganska dålig på att lyssna!
Hjärna: Jo, du lär dig aldrig.
Hjärta: Men jag hade en känsla bara, jag skulle vilja tala om den.
Hjärna: Känsla? Nu är vi här igen… Jag har ju sagt att hade jag kunnat stänga av dig så hade jag gjort det för länge sen. Men hela Rebeccaindividen är ju beroende av din fysiska kraft, så låt gå. Berätta.
Hjärta: Döm mig inte, jag tror jag är säker den här gången!
Hjärna: Hahahah, har du fel igen så blir det kaos här uppe, och mitt kontor vill jag ha ifred! Du har messat upp det här inne för många gånger nu, du kommer få sparken på riktigt snart!
Hjärta: Men skrik inte! Jag bara… Tror att det är rätt den här gången.
Hjärna: Well. Det här är din sista chans som jag verkligen lyssnar på dig. Vad ska vi göra åt saken?
Hjärta: Jag vet inte, jag är rädd. Även om jag är säker, så är jag rädd.
Hjärna: Men om du är säker, så var inte rädd.
Hjärta: Men om det verkligen är sista chansen så är jag rädd. Rädd för att ha fel trots att jag nästan är säker på att jag har rätt.
Hjärna: Vi kan tala om det här i evigheter, precis som förr lilla hjärta. Vad är problemet?
Hjärta: Jag tror att problemet är att jag är rädd. Väldigt, väldigt rädd. Och jag har glömt bort mina rytmer ibland!
Hjärna: Ta dig samman, sluta vara rädd, fokusera och var stark. Var ett starkt hjärta som du alltid har varit!
Hjärta: Du är smart du.
Hjärna: Trots att jag inte gillar dig alls eller litar på dig, så tack. Messa inte upp det den här gången, ligg lågt och stör mig inte på mitt kontor när jag jobbar. Tack, håll käften nu.

Idag är det alla hjärtans dag, och jag har egentligen redan skrivit ett inlägg om detta, som jag inte har publicerat. Men i det inlägget sammanfattas det att jag bryr mig mer om de människorna som inte har någon att dela den här dagen med, jag tror att de känner mer känslor än de som faktiskt inte är ensamma den här dagen.

Och jag finner det konstigt att man sammanfattar sin kärlek och bekräftelse till varandra genom små, hjärtformade saker och ger till varandra den här dagen. Just den här dagen, kan det inte vara så varje dag? Nej, idag tänker jag på de som sitter hemma med ett glas starkt, ett tänt ljus och bara sina egna andetag att lyssna på. De som väntar på att den här dagen ska ta slut, och gå över.

Så istället för att skriva om en dag som jag till större delen inte bryr mig alls mycket om, så ska jag författa om något som jag finner oerhört intressant. Ett cp utan dess like, som har hänfört mig med storm och ett intresse som är odödligt.

Hon har många gånger satt igång en tankeprocess i mitt huvud, och jag tror att jag kan vara något på spåret. Ni vet, den där vägen jag måste gå för att finna alla mina pusselbitar, och jag tror hon är en pusselbit som matchar mig perfekt. Även om hon skulle vara vrång och vresig resten utav livet så skulle hon passa mig perfekt.  Hon är kvinnan som skulle byta all attraktivitet mot intelligens i världen, och är i all sanning oerhört intelligent själv. Hon intresserar mig.

Och senast igår skrev jag i min personliga dagbok jag för med hand och penna, hur farligt ointresserad jag kan komma på mig själv med att vara ibland. I många delar likgiltlig, och ärligt talat så finns det så mycket som jag inte längre bryr mig om ett skvatt. Och när jag funderade på det så kom jag på att det finns också en del saker här på vår planet som intresserar mig otroligt mycket, och hon är en utav dessa intressen. Ett intresse i sig, jag kan inte jämföra det med något annat.

Och det bästa utav allt är att jag Tror på henne. Inte bara i förtroendet mellan människa, och människa. Utan, jag Tror på henne. Jag tror på hennes erfarenheter, hennes ord, jag tror på att hon finns.

Och i all sanning kan jag säga att jag hade kört fullt ut, satsat allt om det inte vore för att jag vet att hon vill vara hos någon annan. Också en intressant människa i sig, och att sitta i samma rum som dessa två individer som har funnit varandra skulle jag nog kunna skriva en hel bok om.

Hon är som blomman, i ett dike. Syns bland all skit, tar uppmärksamheten trots att hon inte ens försöker eller ibland förstår varför. Blomman som jag inte hade plockat, trots skönhet och lärdom. Utan att bara få sitta där bland all skit i diket, och studera dess skönhet och existens i det där jävla diket, det hade varit perfekt.

Inte heller har jag någonsin blivit så känsloladdad av någon annan människa förut, jag tror jag kan tala i evigheter med det här cp’t. För nog fan är hon ett cp, som en behållare, ett skal, fyllt av känslor och tankar. Och för en gångs skull matchar skalet med det som finns där inne, hon är inte en teater.

Och jag älskar när hon knullar mitt huvud med sina tankar och funderingar, vi tänker så lika ibland så att jag kan tro att vi är samma människa i två olika skal.

Hon är nog den enda jag som jag har träffat som jag väntar på ska säga något. Som jag alltid kommer intressera mig för. Även om hon gör konstiga och svårförstådda saker ibland så kan jag förstå henne, alltid.

Om henne skulle jag kunna tala i evigheter, orden skulle nog aldrig kunna ta slut, MEN, dom är svåra att finna. Det är svårt att beskriva henne i ord. Men orden finns där, onekligen.

Så denna dagen, – och alla andra dagar, (minns ni?) tillägnar jag fager dam, CP i all sin prakt.

Metrobloggen.se/ordknark

Jag tror på att tro. Det låter kanske lite konstigt, men om jag skulle ha en religiös åskådning så skulle mitt svar vara just det, ”jag tror på att tro”.

Jag tror på att du är ärlig när jag frågar dig något. Om du inte är det så är det egentligen inte mina problem, för jag tror på att alla får vad de förtjänar en dag.

Jag tror på att det finns en själ i mitt gosedjur som jag har haft sedan jag var en tvärhand hög. Vovven, – han har en själ. Han har fått mig att skratta, skrika, gråta, le, känna, somna, känna mig trygg och har hjälp mig i massor. Just bara för att jag tror på att själen finns. Jag har fått höra historier om vovven nu när jag är äldre, våran historia tillsammans. Dagar jag glömt honom på badhus miltals ifrån mitt egna hem, och min barnsliga övertygelse om att jag skulle dö utan honom övertygade de flesta om att det var precis så det var. Jag skulle inte klara det utan honom. Inte fungera, och få men för livet, som om det bästa jag hade dragits ifrån mig, och en ung ångest om hur dålig man var som glömde honom där.

Jag tror på att ljuset ifrån en glödlampa kan värma. När jag är ute och går nattetid och ser människor vara inne i sina hus, i värmen, trygga och tillsammans så kan jag le när jag går förbi. Det får mig att tro på att tryggheten finns. Det är såna här saker jag kan tänka på av att bara se ett fönster, och då kan säkert ni förstå någonstans att jag har mycket att tänka på. För jag är en människa som har, en lägenhet, två katter, ett par skor, styrka och massor att säga till om. Och tycka till om.

Jag tror på ärligheten och sanningen. Och sanningen är en lustig sak, min broder Daniel och jag hade en ytterst intressant konversation om just sanningen och hur den kan vara. Ett utdrag ur den konversationen löd på ett ungefär så här:

”Två människor är i ett rum. De sitter på varsin sida av ett bord. På bordet står en hög ljusstake. På andra sidan ljusstaken ligger det en fjärrkontroll. De båda människorna går ut och tar en promenad och pratar om vad som låg på bordet. Den ena människan svarar, ”där låg en fjärrkontroll och där stod en ljusstake”. Människa nummer 2 ger svar på tal och säger ”nej, det stod bara en ljusstake där”. Vem talade sanning?”

De två människorna går aldrig tillbaka till det här rummet. Hur ska människa nummer ett bevisa sanningen om att det faktiskt låg en fjärrkontroll där? Det går inte. Det handlar bara om att människa nummer 2 tror på människa nummer 1.

Jag tror på ärligheten. Och sanningen kan orsaka många problem, precis som den kan lösa många problem. Och vet man vad problemet är, damer och herrar, så är det oftast inte längre ett problem.

Jag tror på att jag skulle klara en sommar helt i det vilda. Utan tak över huvudet, ett kylskåp och tvättstuga. Ibland kan kan utmana min tro, trots att jag litar på mig själv. Ge mig själv bekräftelse, för jag vill inte ha den av någon annan. Den enda bekräftelsen som är ärlig, är när människor tycker om mig för den jag är, bara den bekräftelsen tar jag åt mig.

Jag tror på känslan i saker. Jag har en spegel i min lägenhet, som har sett så många människor. En spegel man kan skura av, ta bort fingeravtryck ifrån, men just min spegel, har så mycket mer än så. För att jag tror på det. Det finns en människa som inte längre finns bland oss som jag älskar, och älskade i livet så mycket så att det är något jag aldrig kommer kunna beskriva. Hon har speglat sig där, och lämnat ett avtryck i min spegel, och that makes sense när jag tänker på det. Hon finns alltid här hos mig, jag tror på det.

Och för all det, att tro, – det gör man med hjärtat. Känn efter en gång. Jag är säker på att jag tror med hjärtat. Hjärnan hjälper till att få det till ord. Händer hjälper till att få det till konst med en pensel. Men tro, det gör hjärtat. Och jag tror på hjärtan, jag tror på kärlek. Jag tror på smärta, jag tror på att kämpa. Jag tror.

Jag tror på att man kan med bara känslan lägga till kärlek i ett recept när man bakar muffins. Och när människan du älskar äter den, så kanske han/hon inte kan känna smaken av kärlek i själva muffinsen, men absolut känna smaken i din blick när han/hon äter den.

Jag tror på själen. Men mest av allt tror jag på friheten och viljan. Ork och lust, som kommer med viljan. Friheten att kunna göra vad jag vill, så länge jag tror och vill. Jag tror att vilja och frihet är det störta jag vet. Det starkaste vi vet, viljan kan få oss av klara av så otroliga saker, så många glömmer att se det bara. Hedra sig själv för att ens ha klarat av skolan, gå upp på morgonen, springa, – allt. Precis allt.

Jag tror på mig. Läran om att tro, kunskapen och lärdomen i sig, självrespekten som kommer därtill och styrkan.

För friheten!

Jag känner något i mig, en känsla jag inte riktigt kan beskriva tror jag. I alla fall inte fullt ut. Men jag hör din röst i huvudet ibland, alltid i samband med den här känslan, och jag ser bilden av dig i mitt huvud när jag hör din röst.

En så nervös röst, som är så nyfiken men får hålla tillbaka sig själv för att just denna människa är rädd för mig. Rädd för att krossas av kärlek, under precis fel ord, fel rörelse, fel händelse, – fel. Rädd för att det ska bli fel.

Så inlåst bakom sina egna murar man byggt upp, så fast bakom sitt eget försvar mot hård vind och hårda slag. Men jag tror att den som går med armarna i kors, får inte dom hårda slagen i bröstkorgen. Men inga kramar heller.

Och jag tror att alla dessa murar bryts ner, när man inte kan hålla sig längre. När man är tillräckligt kär för att ta klivet ur sin egen borg, rakt in i någon annans och riskera allt för detta. Efter ett fasligt intressant samtal ikväll så tror jag att det är så. Att man blir redo för att älska så som om man aldrig har blivit sårad någonsin. När man dansar trots att ingen tittar på, när man sjunger om just den där Människan i alla sånger, trots att ingen hör, när man tror att det finns en himmel och ett paradis att uppleva på jorden tillsammans med denna Människa. Då, – då försvinner alla murar, försvar, man blir en slav mot kärleken.

Något man är rädd för. Att bli en slav under kärleken, att bara falla fritt mot något man tror är ett olyckligt slut, när det egentligen kan vara det bästa du har varit med om. När man har trampat snett så många gånger i språnget mot ett lyckligt liv, i alla fall trodde att det var ett lycklig liv att dela med någon annan, är det så konstigt att man blir rädd?

Jag tror man måste lära sig att se skillnaden, och jag tror att man redan vid det här laget redan lärde sig så mycket så att man blev låst i sin lärdom om livet och stirrat sig blind på en stängd dörr. När ens bästa vän och älskling har blivit sitt eget täcke att gömma sig under när man är bakfull efter en kväll man tyckte var lycka. Det var den kanske också, men bara för en kväll.

Och när vet man? Hur vet man? När det är ”rätt den här gången”? Det vet man inte förrän det där galna språnget. När man vågar, Modet i högsta grad. Att kasta sig mot något virrvarr, du inte har en aning om ifall det är säkert eller inte. Ibland vet du inte ens vad du håller på med. Men det är så man får veta, och antingen faller man stenhårt och kysser betong igen, eller det där du verkligen ville kyssa. Satsa helhjärtat, rädd men modig, bara för att man är rädd, betyder det inte att man alltid ska vara feg.

Och att vara nykär är att starta en tre timmar lång film, och lyckas se en kvart av den.

Att vara kär, är nog att bara vara rädd för att bli sårad och lämnad ensam av just den där Människan. Att älska, - är att inte vara rädd längre. För att älska så krävs det ett förtroende, och då är man inte rädd för att bli lämnad längre, man vet att det är rätt. Man känner det i varje andetag, och du är trygg vart du än går, vart du än är även om du står i självaste elden, men du är inte trygg om den du älskar står i elden. Det är då man blir rädd.

Och räddast av allt blir man när det är såna här förtroenden som bryts. När man kastade sig helhjärtat in i något, började älska och Trodde, Trodde på att det var så på riktigt.

Och det är då man måste resa sig igen. Läka, och Tro på att det inte var rätt, och att det finns någonting där ute som är rätt, och det är svårt att se när man ligger under täcket. Ingen kan slita dig därifrån. Människor kan hjälpa dig att resa dig, men resten måste du göra själv, och det kommer bli bra en dag. Jag tror på det.

Mer spännande är det inte när hjärtat darrar så att hela du darrar. Häftigare än så kan inte livet bli. Så för att avsluta det här ska jag lägga till en sångtext jag älskar, en del utav den.

”Kom igen, kom igen – våga jaga mig,
jag är allt du vill ha,
Kom igen, kom igen – sluta fega ur,
jag är allt du drömt om,
Kom igen kom igen – våga jaga mig,
jag är allt du vill ha,
Kom igen, kom igen – sluta fega ur,
jag är allt du drömt om”
/Steget

<3

Jag tror jag börjar känna mig bekväm. Efter att man slutar gymnasiet, lämnar den tidsperioden av sitt liv, så ska man tjäna vuxenpoäng. bli stor och bete sig som det. Man ska vara en person man egentligen inte känner, människan med jobb, eget boende, ett helt eget liv helt enkelt. Jag tror jag har börjat finna min egna plats, och hur jag vill ha det. Jag har en del mål som jag faktiskt kan tänka mig att kämpa för, – det kan vara värt det.

Trots att fotstegen ibland känns som om skorna är gjorda av tyngsta metall, så känns själen lätt idag, och den har gjort det ett tag. Men jag vet att livet inte alltid är en dans över just rosenbladen, ibland träffar man törnerna också. Då gråter jag vackert och reser mig igen när jag är redo.

Jag har ett eget hem, där jag öppnar dörren när jag vill det. Svarar i telefonen när jag vill göra det, jag har släkt och familj och en egen dans jag dansar med dem. Den är i alla lägen bäst, och jag älskar att dansa den varje gång trots sin i egenhet simpelhet. Jag hyllar att jag har en egen vilja, och att valen gör oss till människorna vi är.

”Vi är inte det vi kan, vi är vad vi vill.” . Pr. Dumdledore

Och det är mycket rätt, bara för att en människa har världstalang i konst så är det kanske inte vad människan är i sig.

Och jag är precis vad jag vill vara - mig själv. Och det gör mig till mig själv, i sin uppriktighet och ärlighet. När människor talar med mig, så talar de inte med en mask eller en teater, människor ser och talar med just – mig. Jag förstår inte varför jag skulle vara någon annan. Jag förstår inte varför människor försöker vara något de i sanningen inte är.

Men just det här inlägget tänker jag fokusera på läsare av min blogg, många talar om det jag skriver med mig, och i det stora hela har jag bara fått bra kritik. Många har undrat hur det är, vissa har undrat vad det egentligen är som har hänt i mitt liv, vad jag har varit med om med mera. Mitt syfte med min blogg är kanske inte att söka en bekräftelse om att ”jag är stark som har klarat det”, eller ”ett rop på hjälp”. För det är felaktigt, det stämmer inte alls. För stark vet jag att jag är, och jag litar på mig, och ett rop på hjälp, det är det absolut inte.

Men jag gillar att läsare kan ta till sig utav mina texter, läsa om mina värderingar och tankar, relatera till texter, förstå, finna intresse eller ta till sig överhuvudtaget. Jag uppskattar stort att konversera om mina texter, synpunkter och tankar som sätts igång efter en läsning. Mina texter ligger ju alltid i betraktarens övergång, och människor får tolka mina texter hur de vill – och jag kan alltid tala om dem efteråt, och berätta mina synpunkter på det hela.

Och precis som många jävligheter, erfaranheter och allmänheter, så kommer ni också få läsa om underbara händelser, upplevelser och stora känslor och syner som kan fylla den deppigaste människan med hopp och tro.

Ni kommer också få läsa mycket om det jag ser, de människor jag möter, vad jag gör i mitt liv, som om det vore en dokumentär, för trots mina unga år så har i all rätt undertecknad just rätten att kalla sig själv vara ”erfarenheten it self”. Jag har sett och hört mycket i mina dagar, men för all del känt.

Så några roliga skeden som har hänt det sista i mitt liv; Frank lär sig att jama bättre och väcker mig på morgonen genom att sitta på min bröstkorg och jama tills jag går upp och ger henne den första utav fyra frukostar. (Hon är en tjock liten kisse minsann, och blir synnerligen sur på mig om hon inte får mat emellanåt under dagen). Så jag får dela upp hennes mål om dagen i små portioner så att hon inte exploderar.

Ett annat roligt skede som hänt mig är att jag nös så att det ekade häromdagen under en roadtrip till Alingsås. Att nysa får mig alltid att garva näst intill ihjäl mig, och resten utav befolkningen i bilen skrattade också.

Igår var jag på krogen (och förfestade också) med bröder och en stor samling utav kusinerna. Förfesten påbörjades i min mosters lägenhet, med singstar och sång. När min lillebror sjöng ”Simply the best” med Tina Turner (efter att jag tjatat till mig det) skrattade vi alla gemensamt, och det var en vacker stund i sig. Väl nere på krogen dansade jag nästan 3 timmar isträck till större delen utav skitmusiken som spelades, men det var härligt. Länge leve släkten, ni är bäst!

Ett annat personligt roligt skede är att jag har äntligen kommit igång med mitt deviantart-konto, www.deviantart.com/DeniedSpirit
Jag älskar konsten och jag älskar att jag har kommit igång med den igen, ett steg seriösare än förut. Ett av mina mål som faktiskt är påbörjat och att jag ens fick upp bilderna på kontot – succé!

Så vad har jag för plan nu, efter chipsätande och promenad med storebror och lillebror? – Jag ska fortsätta lindra min bakfylla med ett leende på läpparna, äta lite mer chips, kanske måla lite och fortsätta känna känslan som jag känner just nu – att det är bra och det var längesen något kändes riktigt så här.

Smärta, smärtan har många ansikten, det är sant. Av egen erfarenhet vet jag det, och många gånger fick jag lära mig att spela en teater om hur det var tänkt att det skulle se ut.
Det skulle inte synas någonting.

Smärtan visar sig när ett hjärta krossas, smärta visar sig när man vaknar utan kläder, bakfull hos en man eller kvinna du inte känner. Smärta visar sig när du har försökt vandra bort ångest två dygn i sträck utan vila. Smärtan, ja – den har många ansikten. 

Jag tror att det kan vara så att smärta föder smärta ibland. Förutom då kanske när ett hjärta krossas, då behöver det inte alltid vara så, oftast så är ju allting bra precis innan man får höra det där man verkligen inte vill höra. Eller se det där man verkligen inte ville se.

Det känns i min bröstkorg, när jag blir riktigt sårad. Det gör inte ont direkt, det känns som om hela själen brister. Sen skakar jag, får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga. Dagen efter när jag reser mig ifrån golvet däremot, så kan man se smärtan. Och jag kan känna den. Känna den starkt, känna den i allt jag gör och sjunga om den i varje sång. Känna den i varje steg jag tar.

Smärta är att vid såna tillfällen, spela över det. Som att vara snäll och trevlig på en släktträff när man egentligen bara vill gråta sönder sig och döda all ångest. En teater.
Jag har varit med om detta. Blivit tvingad i tre år av mitt liv att spela en teater, – ingen fick se, höra eller misstänka vad som egentligen hände när de som älskar mig inte kunde se vad som hände när de inte var vid närvarande. Tvingad. Annars utlovades mord på mig, och när jag inte längre  brydde mig om detta, så utlovades mord på min familj och nära och kära istället. Då började jag så snällt lyda igen, och fortsätta spela min teater.

Och smärta föder smärta. Det fanns då en period i mitt liv då jag bad om att solen aldrig skulle gå ner, och när den väl hade gjort det, så bad jag om att den aldrig skulle stiga igen. En depression är att en dag vakna, och önska att man aldrig hade vaknat. Det är smärta.

Smärta är att ligga ner, och inte kunna resa sig. Smärta är att vandra hjälplöst omkring, och inte få lägga sig ner. Smärta kan vara mycket, och det kan vara på många olika nivår och finnas pågrund av otroliga saker och händelser, små saker eller händelser. En del individer uppfattar fysisk smärta värre än psykisk, – andra individer tvärt om. Personligen är jag inte rädd för fysisk smärta, även om jag dock kan finna det som en otrevlig tanke att föreställa sig en kniv i magen.

Så, är du säker på att alla i din närvaro och att alla du älskar inte har ont någonstans, är du säker på att de inte spelar en teater eller drar en mild historia om hur det egentligen är? Tror du att du kan se, allt?

Jag kan se mycket, men jag kan nog inte se allt, trots att det är svårt att lura mig. Men jag fördjupar mig inte oftast, såvida inte individen vill det, – då blir jag mycket intresserad. Istället förväntar jag mig att människor i min närvaro är ärliga och uppriktiga med vad de känner. Det är det som kallas mod, bland annat. Jag tror man kan vara allt med mig, känna vilka känslor som helst, och ge utlopp för dem. Jag tycker inte om en vän mindre för det – raka motsatsen.

Det betyder att de ger mig chansen då att få sätta plåster på deras sår. Lindra deras smärta. Och jag älskar det, jag älskar när människor finner förtroende för mig, förtroenden som är på riktigt är det bästa jag vet. Att bryta dom är det värsta jag vet. För just att det föder smärta. Ibland till och med kronisk smärta, en smärta för livet, något man aldrig kan glömma eller ignorera.

Att vara kär kan vara smärta. Att vara kär, inte ha en aning om någonting, att resa sig ur soffan, gå ut ur lägenheten till denne man håller kär, och riskera allt för detta – det är mod. Så smärta föder inte bara smärta. Ur smärta kan det födas mycket vackert. Jag har erfarat och upplevt det också.

Och naturligtvis finns det blickar som dödar. Inte i form av laser eller sån skit vi lär oss på tv när vi tittar på smallville. Jag har varit med om dödande blickar, i form av ett latent våld. Ett hot om smärta, och kommer det ifrån människan man har kär så dödar det, - det gör ont, det är smärta.

Smärta finns det nog överallt. Jag minns saker jag inte vill minnas, saker som mina ögon har sett som bränt fast i hjärnan som om jag hade ett fotografiskt minne. Det har ni med. Det har alla. Smärta, tomhet och kärlek, är de skönaste och grymmaste känslor jag vet.

Men det bästa med smärta är, är just att den oftast går över. Det kan ta sin tid, men i slutändan lärde den oss något, och det är i alla lägen då alltid värt det, även om vi aldrig bad om att få lära oss något. För varför ska vi göra saker, misstag, TA tag, se och höra, eller ens resa oss om vi inte lärde oss något utav det?