Så fick jag besök av en person från landsorten som gärna ville uppleva Stockholms nöjesliv. Och vad kan väl då vara lämpligare än att besöka Casino Cosmopol om man som pensionär vill ut i nöjesvirveln. Så måltidskuponger inhandlades och bord till en jazzkväll beställdes.
(Bild från Cosmopol som förr hette BalPalais. Här med besök av Ella Fitzerald 1956. Tyvärr hade hon nu hunnit gå)
Entren till Cosmopol är imponerande och personalen förekommande och vänlig. Man skall fotograferas och legitimeras, vilket säkert kan ett sätt att skydda personer med spelgalna gener från sina lustar. Och sedan blev vi skickligt ledda till restauranten, där hovmästaren vänligt berättade för oss, att han snabbt skulle färdigställa ett bord. Eftersom vi beställt besöket för tre veckor sedan förstod vi, att han haft för lite tid på sig. Men se, efter bara en kvart i baren ordnade han till det och vi fick egna stolar med god utsikt över lokalens ymniga dekorationer, som fick tak och väggar att se ut som tatueringar. Och dessa tatueringar fick vi därefter chansen att ostört studera i en dryg timme, innan någon av de fåtaliga servitriserna snubblade till och lät oss beställa dricka till maten, som ihälldes efter en kvart. Och därefter hände saker slag i slag. Efter ytterligare en kvart kom en konstnärligt utformad miniförrätt. Därefter inträdde ”jazzsångerskan” som var någon slags idolderivat som via högeffektiva högtalare dränkte oss i svensktoppslåtar. Och när soppan kom, som för övrigt var lika efterlängtad som god, envisades artisten med #mellansnack” som fick vår soppa att fyllas med könsdelar. Puberteten verkar hos dagens unga artister hålla på till över 30årsåldern och publikkontakten av sådana skall tydligen röra sig i underlivsregionerna. Tänk att den sexuella revolutionen skulle leda till detta! Dock gick soppan ner och tjejen hade väl ingen dålig sångröst även om det var svårt att avgöra det, när förstärkarsystemet sagt sitt.
Efter ytterligare någon tid kom även varmrätten, som även den var utsökt god. Och sedan slutade vrålet från scenen och hovmästaren själv kom med notan. Den var som väntad och priset per tidsenhet i restauranten blev inte så hög. Och uppenbarligen kom den utdragna serveringen inte som en överraskning för honom. Anställer man ett fåtal servitriser blir det utdragna måltider även om servetriserna springer omkring som skållade råttor. Om dem tyckte jag synd.
Sedan var klockan mycket och jag funderade på om den utdragna måltiden dimensionerats för att dämpa spellusten hos nöjeslystna panschisar som rymt från hemmet.
Nu blev det inte så mycket tid för spel. Som vanligt anskaffade jag en moraliskt försvarbar
mängd 20 kr marker som försvann med blixtens hastighet, då jag i en vision under matväntan drabbats av talet 32. Hungerhalluciantion? Tyvärr hade visionsproducenten inte informerat roulettkulan om visionen, för talet 32 undveks sorgfältigt. Förlusten blev dock mera långdragen för mina gäster, som förlorade på ett mera socialt sätt och totalförlusten på spelkvällen inskränkte sig till 100 kronor, vilket man väl kan se som ett försvarbart uttag av alla de pensionshöjningar som snart skall drabba oss. Och en helt rimlig kostnad för att se croupierskans skickliga hantering av marker och dess ägare.
Som sammanfattning var Casinots spelarrangemang helt acceptabla. Maten var helt ypperlig, men bristen på betjäning påfallande, så en varm korv rekommenderas de som vill simma runt i nöjeslivet där en fredagskväll.
bebe
