Häromdagen råkade jag i sådant samtal vid ett middagsbord med bland andra en manlig person som så gut som en amerikansk senator. Han visade sig originellt nog hata Al Gore. Intensivt. Orsaken blev jag inte riktigt klar över, men hade nog att göra med Al Gores Katastrofbudskap. Katastrof ja, men inte på grund av människans beteende. Gärna istid eller vulkanutbrott, men ingen futtig koldioxidfälla. Jag undrade varför ett sådant hat. Visst är det sant, att vetenskapsmännens har ofullständiga modeller för att förutse hur koldioxidökning i atmosfären oundvikligen skall leda till en temperaturchock, men visst vore väl en höjd kostnad för att utnyttja fossilt bränsle eller att avlöva regnskogarna människan långsiktigt behaglig, även om nu katastrofscenariet är behäftat med osäkerhet. Det krävs normalt hot för att få igång åtgärder, speciellt sådana med ekonomiska konsekvenser. 

Konversationen avslutades temporärt. Ljudnivån hade dessutom ökat och orden fick svårare att tränga igenom bruset. Och då hamnade vi bland orden. Någon tog upp det moderniserade bibelspråket. ”Utsätt oss inte för frestelser” hade tydligen ersatts med någonting där det mustiga ordet ”frestelser” ersatts med ”prövningar”. Och visst är ”prövningar” ett betydligt beskedligare ord som för mina tankar till Nutidsorientering och liknande än ”frestelser”. Vilket ledde samtalet in på den protestantiska tanken, att den enskilda människan själv skall kunna läsa och förstå Guds ord. Och då måste ju dess språk vara begripligt. Akyrkliga, som vi väl alla var inom hörradien, tyckte dock att ”heliga” texter inte nödvändigtvis bäst förmedlar sitt budskap med hjälp av orden, utan att ordens magi kan vara väl så viktig. 

Och så var vi inne på orden. Vi hade alla sysslat med informationsöverföring inom olika discipliner och hade lärt oss ordens begränsningar. För mig som bloggare har jag sedan länge noterat det ringa sambandet mellan blogginnehåll och kommentarer. Information har bäst förutsättningar att överföras mellan människor som kan se varandra och då har möjlighet att även läsa minspel och blickar och kroppsspråk och annan extrainformation. Och vi hade också observerat hur det nya ungdomsspråket på Facebook och SMS kompletterats med sådan (för vissa av oss gamlingar väldigt irriterande) tillägg i form av ”smilies” av olika karaktär. Är det så att det nya ”slafsiga” ungdomsspråket i själva verkat kanske bär information bättre än vårt gamla skriftspråk? En intressant utveckling av ett bordssamtal som utgick från att allt var bättre förr. 

En annan intressant vinkling var fågelkvitter. Den närvarande damen i sällskapet påpekade likheter mellan vissa fåglar sång och samtal hon avlyssnat mellan kvinnor, speciellt i Sydeuropa. Även mänskligt språk kan låta som fågelkvitter. Vad pratar fåglarna om egentligen. Bara revir och sexinviter eller också något annat? Och vad kvinnor pratar om hade vi närvarande män aldrig begripit oss på. Kommunikation är ett knepigt ämne.