Något som är fantastiskt här på La Gomera är frukosterna. Jag släpper ut min hustru på morgnarna för att hon skall få tillfredsställa sin naturliga shoppingdrift och under tiden, som kan bli signifikant, sätter jag på tevatten på spisen, som är av den sangviniska sorten, och torkar av datorn från alla bananflugor, som nattetid njutit av dess värma och startar upp den. Den har också blivit sangvinisk här och tar en ohygglig tid på sig för att dels själv komma igång, dels att etablera trådlös kontakt med hotellets server, som siter och dricker kaffe med den söta tjejen i receptionen och inte vill bli störd. Datorn är kanske medveten om att detta förmodligen är dess sista semester (hur skall man kunna skriva en blogg i tiden på en 6 år gammal maskin?), vilket gör att den vill ta vara på varje sekund.

Dessa åtgärder, vattenuppvärmning och datoranslutning tar sina modiga kvartar. Och när maskinen väl är igång och de första glada tecknen på aktieuppgång visar sig (La Gomera har varit en godplats för att studera börsuppgångar), då åter vänder hustrun med sina byten.

Och så vidtager frukosten med färskdoppat te och färska bullar och riktigt smör (man riktigt hör hur det där med smöret får våra norska oljemiljonärer rummet bredvid att sagla). Och Gomeriansk lagrad ost som nästan smakar lagrad Herrgård och tomater som nästan smakar tomater och gurka som är god och dessutom något filbunksaktigt som blir väldigt gott om man tömmer ett halvt sockerpaket, som man snott på någon restaurant kvällen innan, över dem. Och efter att det bruna brödet inmumsas en Croisson, dvs en franskofil giffel, med marmelad som hustrun motvilligt inhandlat. trots att jag skulle behöva göra något åt min mage, som nu inte blivit vägd under en hel vecka.
Och nu glömde jag den pressade apelsinen. De gomerianska apelsinerna smakar väldigt sött och har ingen överdriven friskhet. Och allt detta, under vardagar, till aktiekurvor som sammetsmjukt och vänsällt söker sig uppåt.

bebe