(Stephen Hawkins & Leonard Mlodinow ”Den stora planen”)
Jag köpte boken till en matematiskt intresserad kollega men kom att bläddra igenom dess sköntjocka glättiga sidor innan överlämnandet, och blev fast. Kanske Hawkins hade gjort det igen; fixat en för amatörer nästan förståelig beskrivning på vetenskapens aktuella tankar om värdens skapelse och allting. Så det var bara till att skaffa sig ett exemplar, ta ett djupt andetag och dyka ner bland bladen.
Boken börjar med en helt begriplig översikt av hur människor försökt förstå naturen. Första försöket var kanske med hjälp av nyckfulla gudar, därefter under en period genom att betrakta naturfenomen och koppla samman iakttagelser med verklighetsmodeller och till exempel få fram metoder för att förutsäga solförmörkelser, därefter genom logiska resonemang (på grekiska, Aristoteles t ex), som oftast ledde helt fel och dominerade västerlandets tänkande i 2000 år, starkt stöttat av kyrkan. Först på1500 talet föddes den moderna vetenskapen med krav på att påståenden om naturen måste kunna testas genom experiment och mätningar
Hur observationer av planeternas och stjärnornas rörelse kunde beskrivas med hjälp av verklighetsmodeller som överensstämde med mätningar, vilket i många fall stred mot den tidens såväl profana som religiösa övertygelser. Och hur sedan modellerna kunde förfinas och ge en ny bild av jorden och universums historiska utveckling och som ledde till tankarna på Den Stora Smällen (Big Bang) då allting kan ha skapts ur ingenting. Fast då hade även materiens mikrokosmos studerats och kvantfysiken med dess revolutionerande tankar formulerats och även den allmänna relativitetsteorin med dess svårbegripliga koppling mellan rum och tid.
Allt detta behandlas i boken och blir mer eller mindre begripligt för amatören. Verkligheter som sannolikheter med inneboende odefinierbara egenskaper, strängar med 11 dimensioner som krullar ihop sig och nästan oändligt antal parallella universa som kan vara en konsekvens av den stora smällen. Det är bara att sitta och gapa och imponeras av vad de kreativa forskarhjärnorna kan hitta på. Vad som för egen del blev en konsekvens av resonemangen var en förundran över att vårt universum finns och att det åtminstone på en planet finns förutsättningar för mänskligt liv, för vilket sannolikheten måste vara försumbart låg. Det är lätt att känna sig ödmjuk och tacksam inför detta underverk. Och kanske får man också viss förståelse för de enorma vetenskapens katedraler i form av Hadronkrossare och andra kärnfysiska underverk, som uppförs i världen. Och detta är väl ingen dålig produkt av en liten bok?
bebe
