Fick syn på enny bok av Stephen Hawkins ”Den stora planen”, som jag omedelbart anskaffade vi biblioteket och klämde med stora förväntningar eftersom världsrymden och dess gåtor alltid fascinerat mig. Bopkens 70 första sidor bjöd på sanslöst njutbar populärvetenskap. Sen kom Feunman in med sina alternativa banor vars syfte förklarades dåligt och dess innehåll än sämre. Och sedan kastades 11 dimensionella strängar in efter honom, visserligen stundtals hopkurade till bara 3, men plötsligt blev hypoteserna för många och syftet med dem allt dunklare. Jag hade väl hoppats att Hawkins med sin eminenta pedagogiska förmåga skulle förmedla en känsla av tiden kring bangen och universums expension och evtl tidens start, men nej.

Synd på en så snygg bok. Obegripligheten kan naturligtvis också hänga på att jag är gammal och har stor mage och därför har svårt att tillgodogöra mig ballonganalogier för expensionen. M-teorin som skulle förklara allt lyckades inte ens förklara sig själv.

På något sätt tycker jag en Gud börjar bli en allt trovärdigare förklaring. Förmodligen inte den gud som springer runt i kyrkorna och har sig, men en annan värdigare typ,

bebe