Jag gillar P1s sommarprogram. Numera sedan jag skaffat mobil med radio i lyssnar jag till programmet halvliggande i en lätt liggstol utomhus under ett plommonträd när vädret så tillåtit. Tidigare har jag alltid haft någon parallellaktivitet typ Sudoku, nu lyssnar jag bara. Och njuter av molnen som seglar förbi. Förvånansvärt ofta verkar det som om även molnen lyssnade på programmet för de former de ställer upp med har ofta anknytning till programmet. Eller också är det programmen som påverkar mina ögon.
Dessutom finns det förvånansvärt mycket att se på under ett plommonträd. I mitt träd finns det många blad medhål i. Förmodar det är några insekter som varit där och mumsat. Ibland finns många hål i ett blad och bildar liksom ett mönster. Det är som att sitta och titta upp i ett hålkort, vilket för en gammal datoranvändare inte behöver vara negativt.
Och så all denna plommonkart. Det verkar som om karten är sociala varelser för de samlas oftast och trängs på vissa grenar. Buffar till varandra med sina svällande kroppar och mobbar ut de små karten som blir torra och med tiden trillar ner av sig själv. Problemet med vissa ansamlingar av många jämnstarka är, att om alla får sitta kvar blir de mogna plommonen oftast ynkliga. Så då tvingas man stundtals göra ingrepp och ge livsrum för vissa på andra jämnbördigas bekostnad. Plommonkarten upplever säkert detta som mänsklig själviskhet men eftersom bara de utvalda sitter kvar och de ler med hela plommonkropparna är de missnöjdas röster borta . I plommon som i människolivet.
Denna vecka uppskattade jag speciellt Maj Britt Bergström Walans berättelse om sitt liv som sexolog och människa. Hon är ju en kontroversiell person men jag uppskattade att höra hennes egna egna skildring av ett fängslande liv. Speciellt uppgifterna om hur hennes bisexualitet kom fram som en plötslig oväntad möjlighet som hon tog vara på tyckte jag var tänkvärd. Är bristen på ”perversion” hos många av oss bara en brist på fantasi eller rent av feghet?
Fredrik Hären, motivationskonsulten som flyttat till Kina gillade jag också, konstigt nog. Unga pojkar som kan allt brukar jag alltid känna mig reserverad inför, men här fanns en mjuk valpighet som verkade vara kombinerad med en god hörsel och omgivningskänsla. Ett slags försvar för Birgerssonepoken som kanske innebar, att de inte vara entreprenörerna som var galna utan omgivningen som inte vågade tro på sina egna erfarenheter inför ungdomens möjliga vinstgenereringsmöjligheter. Där fanns också intressanta bidrag till Jantedebatten. Att se en valp med kepsmössa bakochfram har jag sällan sett som ett tecken på självständighet.
Jag lyssnade även på flera av de övriga programmen där ”Jag är inte bara författare utan även fotbollsspelare” lät flosklerna uppnå nya höjder. Man behöver ju inte älska alla ochkan då koncentrera sig på lövverket i stället. Dessutom finns ju alltid extrema situationer där avstängningsknappen kan användas.
För mig är Sommarprogrammen nästan en definition av semester. De ligger också till så bra när lunchen precis kommit ner och UV strålningen är som värst och då plommonträd är väldigt betittningsvänliga.
bebe
