På måndagen satsade jag på soffsitsning och lånade hem video. Eftersom det var måndag fick jag en extra video gratis som ju gav extra skinkbelastning.

Jag vet inte vem det var som hade rekommenderat filmen ”Indiana Jones och kristallpalatset” (eller någonting ditåt). Den första Indiana Jones filmen jag såg tyckte jag var ganska kul. Lite småtöntig men med fräscha töntigheter från Australien. Den gav dock mig ingen mersmak. Men nu satt jag här med en ny Indiana film som någon sagt mig var sevärd. Tyvärr verkade Australien här ha tynat bort och så hade regissören sett för många Bondfilmer och dessutom blivit förtjust i biljakter. Det blev en i min mening alldeles för lång film med alldeles för mycket ovarierade stuntactions, vad det nu kan heta på svenska. Det var inte bra användning fläsket.

Bonusfilmen jag fick hem var den andra Arnfilmen som fick allmänhetens pris vid filmgalan nyligen. Jag har redan genomlidit första filmen och den andra tyckte jag tvärr inte tillförde mycket nytt. Arn går omkring och ser ung och söt ut med eller utan smuts i ansiktet. Och hans väna jungfru ser vacker ut, bekymrad eller glad. Jag hittar inget skådespeleri från någonderas sida. Och så springer det omkring beväpnade gubbar på eller utan häst och handlingen, i den mån den finns, segar sig fram utan varje tillstymmelse till spänning. Jag tyckte faktiskt Guillous ursprungliga böcker var ganska spännande och lättlästa men inte tyckte jag något av detta överförts till filmerna. Synd påså radar ärtor.

Det kändes skönt när filmerna var slut.

Under dagen,min andra bonusdag, var jag inne i Stockholm och fick chans att sitta i Imanuelskyrkan och lyssna på Gun-Britt Sundström som en gång skrev boken ”Maken” som påverkade mig mycket under min utveckling mot gift man. Sedan har hon skrivit flera andra romaner och också gjort en mycket stor språklig insats i den nya bibelöversättningen, tydligen med störst tyngd i Gamla Testamentet böcker. Hon talade om Frikyrkans betydelse för henne. Till skillnad från många andra berättelser om syndtyngda uppväxter i församlingar med lågt i tak och mycket Synd och Satans anhang berättade hon om en ljus barndom i en Missionsföreningsförsamling där hennes far var en stor predikant. Församlingen hade varit en stor ljus gemenskap för henne som dominerats av sången och glädjen för livet efter detta. Hon verkade fortfarande sakna församlingslivet och den tro som tydligen inte längre var levande för henne. Och uttryckte sig som vanligt på en klar och vacker svenska som man sällan hör. En givande sittning. En intressant bisats var att hon tyckte församlingsgemenskapen för hela hennes familj gjort hennes föräldrar mindre barncentrerade.

Sedan passade jag på när jag ändå var inne i stan och såg filmen om Bader Meinhof som knöt ihop den tyska utvecklingen med de kravaller och upprorsungar som fanns främst i Frankrike. Tydligen började den tyska oron i samband med den Iranske Shahens statsbesök i Tyskland där studenter demonstrerade intensivt mot förtrycket i Iran. Den tyska polisen agerade med stor brutalitet mot demonstranterna. Ytterligare en bakgrund till studentupproret var protesterna mot USAs krig i Vietnam och Israels hantering av arabstaterna. Det bildades en relativt liten revolutionär kärna som valde våldet som uttrycksmedel eftersom de inte menade att något annat var möjligt i den som de upplevde ”repressiva” tyska staten. Agerandet väckte mycket sympati hos ”vanliga” studenter trots att gruppen utförde våldsamma bankrån, sprängningar och mord på myndighets-personer. Filmen försökte inte närmare analysera stödets orsaker, som för mig som biobetraktare blev ganska obegripligt. Tydligen uppfattades gruppens våld som tolerablare än det våld som studenterna upplevde att myndigheterna utsatte dem för, men hur ”upprorsgruppens” våld skulle kunna reducera myndigheternas förstod jag inte. Mer än möjligen som en tändning av en revolution vad nu en sådan skulle bringa för gott.  Gruppens agerande blir alltmer ogenomtänkt och polisen fick efter enorma insatser tag på nyckelpersonerna. Den lätt kaotiska rättegången skildras liksom den splittring som uppstår i gruppen. Grupp-medlemmarna inser till slut (kanske?) att deras roll är slut och de begår självmord i fängelset. Deras dåd ledde inte till något annat än en hårdare övervakning, vilket måste ha varit ett tveksamt framgångsmål. Filmen talade inte så mycket om gruppens syften, vilket kanske egentligen inte heller gruppmedlemmarna tänkt igenom tillräckligt väl. En genuint deprimerande film om en period med drömmar om att påverka världen som inte ledde till någon egentlig förändring eller förbättring. Kanske nyttig film, men jag är tveksam till om det var en väsentlig film.