Ibland undrar jag varför det händer så mycket. Hela tiden. Och hur hjärnan kan ta emot all informationen, behandla den och dra slutsatser. Och om det hos oss människor finns en upplevelsetröskel som normalt höjs, när informationsflödet är för stort för att vi inte skall storkna. Eller när hjärnan tycker att den vill vila middag. Som ibland inte verkar funka.
Igår var en riktig lågtröskeldag för mig. Solen sken på morgonen och golfbanan låg förklädd till landskap med kvarglömda klubbor som glada små översnöade utropstecken. Jag noterade dock att Pluto inte fanns där. Han finns kanske bara på julafton. Däremot blev jag omkörd av en 86 åring i full fart. Han klagade lite på backarna. Förstod inte vad han menade, för den golfbanan var slät som en idealbild av Skåne, men han åkte naturligtvis inte mina supersnälla spår. Han hade åkt Vasaloppet i 36 år men i år fick det nog vara. Sade han och swischade iväg mot hemmet medan jag stapplade vidare och klarade 2 km planmark utan att falla. Det gäller att sätta sina mål lagom.
Sedan stod det en buss och väntade och ett tåg passade ankomsttiden och dessa kollektiva underverk förde mig för en låg penning in till Storstaden på 20 minuter. En varm buss och ett varmt tåg en gång i kvarten. Ibland förstår man inte att man kan ha det så bra.
Där inne i stora staden med avskärmade trottoarer för att undvika prickskytte från istappar väntade ett föredrag om ”Fromheter i Västerbotten”, länet där min superfavorit Torgny Lindgren och Per Olof Enqvist vuxit upp i gudliga miljöer. Föredraget handlade om författare mer än fromhet, men det var gratis. Speciellt intressant tyckte det var när en åhörare reste sig upp och med bestämdhet hävdade, att den avmissionerande predikanten hos Torgny Lindgrens ”Norrländsk akvavit” faktiskt fanns i sinnevärlden. Nästan synd när en så fin allegori profaneras av verkligheten. Men de frireligiösa semlorna var gudomliga trots sina modesta gräddinlagringar. Hattarna satt strikt rakt på dem också, inget av bageriernas normala ymnighetshorn. Och kaffet var svart och gott. Det var som en riktig gammal hederlig ABF session.
Jag hade fått ont i en fot under morgonens skidexcesser och hittade en affär som sålde strumpor. Expediten var fascinerande. En lång kvinna med intensiva ögon. Hon tyckte inte om mig, det kände jag på mig. Hon rekommen-derade de billigaste strumporna som vore de bra nog åt mig. Det kanske var det. Eller också såg jag kanske fattig ut. Och hon gav tillbaka min växel på öststatsvis. Jag blev inte förolämpad på något sätt utan det fanns istället något okänt som drog. Dock kom jag levande ut ur affären med mina strumpor men jag känner det underliga suget ännu här 2 mil därifrån. Herregud! Det var som vore det en fläkt från livet. Vid 69 borde man väl vaccineringen ha tagit.
Det fanns inga bra kepsar ens på Ströms, stans dyra herraffär. Kepsarna var utsorterade. Kanske Sigtunafolket varit där och tömt lagret. Det blir till att fortsätta med den gamla kepsen där öronlapparna är så tjocka att mössan inte sitter på huvudet när de är infällda. Jakten på vårkepsen går vidare.
Och när man sent omsider kommer hem hade vädret försvunnit och en ny veckotidning lanserat sig genom att förlova en tronarvinge och hälla blåblod i en gympatränare. Det var faktiskt den häftigaste lansering jag någonsin sett. Och att den kvinnliga chefredaktören (?) lyckats lägga beslag på TV1 nyhetssändning dessutom! Vilken PR kupp. Kungen satt där i rutan och såg grå och gammal ut, Han längtade nog ut till gubbarna på älgpasset. Och hans fru satt där också och längtade kanske också, till vad vet jag inte. Man associerade inte begreppet ”LATTJO LAJBAN” till någondera. Men de unga tu såg glada ut, speciellt tjejen som lär vara en reko flicka som jag unnar ett bättre öde än att bli PR-symbol för ett land snart utan personbilstillverkning.
Och allt detta en vanlig dag på sportlovet. Jag bör nog hålla mig inomhus idag.
bebe
