b116, Att bli använd

Långt där nere
längtar tunnlarna
efter tunnelbanetågen
Vi är redo
säger de
Vi hungrar efter rälsen
och de snabba tågen
och människorna

Förr var vi bara dött berg
nu snart
träder livet
Ner i underjorden

bebe

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-14 av bebe

b115, När världen krymper

Till en början med var allting som vanligt. Trevliga människor vid bordet som diskuterade ivrigt, och allt var normalt. Det fanns många bord, och diskussionerna kom igång vid flera av dem. Och ju mer diskussioner, desto färre röster från människor vid mitt bord kunde jag uppfatta. Snart kunde jag höra min närmaste bordsgranne bara när jag lutade huvudet mot henne. Och till slut satt jag i en bubbla av ljud där inga ord var urskiljbara.

Svårigheter med att höra röster när bakgrunden är hög har jag upplevt tidigare och även sökt hjälp för att åtgärda med hörapparat. En sådan hade jag också fått tilldelad och dessutom tagit med mig och slagit på, men när bakgrundsnivån ökade var den enda skillnad hörapparaten gjorde att ljudnivån blev aggressivare och till slut smärtsamt. Diskantförstärkningen ökade inte mina möjligheter att lyssna på mina bordsgrannar. Men det är kanske förmätet att tro att en hörapparat skall kunna sortera bort bakgrund utan att samtidigt påverka det som är önskvärda ljudkällor.

Det är väldigt vad man kan känna sig ensam, när möjligheterna att kommunicera försvinner. Naturligtvis försvinner de inte överallt. Det finns fortfarande miljöer där åsikter kan utbytas, men miljöerna blir färre. Det känns som om världen krymper.

bebe

1 Kommentar
Publicerat 2012-05-13 av bebe

b114, På party med hörapparaten

Så har man blivit inbjuden till något modernt där man skall mingla omkring tappert balancerande på tallrik och glas bland okända människor. Och det skall bli intressant att se om man överlever. Fast jag tycker nog det är lite trist att middagsbjudningar med placering kommit så ur ropet i den pensionärskategori jag tillhör. Och jag undrar väldeliga hur mingel går ihop med hörpparaten? Man får måhända stå tyst och se intresserad ut alterntivt prata som en galning utgn uppehåll. Pensionärsliv med hörselproblem är något man skulle behöva utbilda sig i.

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-12 av bebe

b113b. Damen i äppelträdet. Upplösningen

 Nej. Arga fruntimret satt kvar i äppelträdet fortfarande i morse. Fräsandet lät lite hesare nu   och det kan man ju förstå, så kallt och rälit som vädret varit i natt. Så jag tyckte lite synd om henne. Jag vet ju inte heller hur länge det dröjer innan grannarna kommer in och tjatar om hur huspriserna påverkas av arg tant i fruktträd, så det var väl lika bra att bjuda in henne på kaffe. Och det gjorde jag, fast jag väntade tills frugan farit på motionsjympa. Det skulle säkert annars bara bli en massa tjaffs om rengöring av toaletterna och dammsugning och annat sånt, som damer håller i helgd. Men jag torkad av köksbordet och öppnade balkongdörren och bjöd in frästanten. Som slutade direkt med fräsandet och tittade på mig med sina stora fräsiga ögon. ”Ok”, sa hon med hes röst och skuttade ner från trädet.

Jag hade värmt lite bullar i mikron och gjort kaffe och hällde upp, men det var helt klart, att mitt kaffeblasket inte föll i smaken. Så jag lade på dubbel ranson (på det gamla filtret) och körde igenom en gång till och kaffebäcket sen var tydligen ok. Det var helt uppenbart att hon var en påskkärring som var van vid kokkaffe.

 Vi snackade en stund vid bordet och jag visade henne kommentarerna som jag fått från siten Silvergenerationen, där folk faktiskt kommenterar mina bloggar. Defick henne på gott humör. Visst var hon en havererad påskkärring. Hon hade förläst sig på Harry Potter och hans luftcirkus, men när hon själv började dra på höll inte kvastskaftet från Claes Ohlsson, utan det brast, och så satt hon plötsligt i äppelträdet, skitförbannad naturligtvis över sitt tillkortakommande mot en pojkvasker (med runda brillor!!). Hon hade trott att hon var i närheten av Blåkulla, för det stod Påskterminal på en nyuppförd byggnad i närheten och att där kanske stod Postterminal var inte så lätt att se. Men hursomhelst fanns det ett äppelträd att landa i. Hon skämdes lite, för hon hade sett hur nära hon varit till kraftledningarna (de som stört månbilderna) och de skulle ju inte varit så kul att köra in i.

 Hon uppskattade mycket alla kommentarer med referens till bibeln. Speciellt Original-Eva i kunskapens träd tyckte hon var skitläcker.  Men det där med revensspjällen avfärdade hon som typisk manschauvinism. Inte fanken hade hon någon relation till de svartkremerade grilloljeförpestade sakerna som farbröder demonstrerade sin obefintliga kokkonst med, inte.

Psyksnacket gav hon inte heller många vidbrända pepparkakor för. Att den vänlige man som satt vid kaffebordet skulle ha dåligt samvete för att han någon gång satt någon rabiat fruntimmer på plats, föreföll henne absurt. Inte verkar väl Du särskilt samvetsöm, småfräste hon lite flirtigt.

 Vi hade ett riktigt trevligt snack och sen tog jag med henne i bilen till K-Rauta och köpte ett kvastskaft i kolfiberlaminat med femårsgaranti. Som hon glatt hoppade upp på och fräste iväg i en fart, som föga harmonierade med den gällande hastighetsbegränsningen. Och så var hon borta.

 bebe

När hustrun kom hem gjorde hon en spydig anmärkning om mina bantningsansträngningar som lämnat efter sig smulspår på bordet. Men att frästanten var borta, märkte hon knappt. Kvinnor har lättare att upptäcka smulor än de geniala problemlösningar som vi män hela tiden bjuder på.

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-10 av bebe

b112, Damen i äppelträdet

Det sitter en arg kvinna i mitt äppelträd. Mitt ibland halvutslagna blad sitter hon som en ilsken skata och sprider ut sitt gift. Hon har svart hår och röd tunga och har träskor på fötterna och bankar med dem på trädstammen. Jag vet inte vad äppelträdet gjort henne för ont. Trädet ser inte ens ut att ha dåligt samvete.  Det ser bara lite besvärat ut.

 Fåglarna undviker trädet. De sätter sig i stället på högspännings-ledningen i närheten som de leker är en telefontråd. De lyssnar på det svaga brummet och kvittrar ibland åt något ljud de tycker låter löjligt. Och så tittar de på kvinnan i äppelträdet. Förmodligen undrar de hur länge hon skall sitta där. Hur skall väl trädet våga slå ut sina blommor mens hon sitter där. Inte en humla vågar sig dit, det kan jag ge mig bara den på, och hur skall då blommorna bli befruktade?

 Och hur skall jag kunna sitta och läsa en bok i trädets skugga när hon sitter där och fräser. Det kommer att kännas obehagligt. Man blir säkert distraherad och orden kommer bara att flyta ihop. Man kan helt enkelt inte sitta där.

 Kan man inte få bort henne? Man kanske kan kasta potatisar på henne. Om man kastar riktigt hårt kanske hon får riktiga blåmärken. Den färgen kommer inte att harmoniera med äppelträdet, vare sig med blad blommor eller den frukt som kanske trots allt kommer.  Dessutom är potatis fettbildande. Grenarna kanske bryts av och trädet blir stympat. Och man får såga ner det och lägga upp veden på balkongen, fast den fortfarande är fylld av den gamla björken? Och vad händer med henne om man sågar ner trädet. Hon kanske trillar av trädet och brakar rakt ner i gräsmattan. Det kan bli ett riktigt fult hål i gräsmattan som kan vara svårt att få bort. Har man en gräsmatta skall man vara rädd om den.

 Just nu angrips dock gräsmattan av stora feta maskrosor.  Bladen täcker gräset och rötterna går djupt ner och rakt igenom mullvadarnas gångar. Mullvadarna kan bli verkligt störda, så jag drar upp maskrosor så fort jag ser dem. Jag vill inte att djuren skall bli störda, för då kan de börja bli oroliga och göras massor av nya gånger. Och då blir gräsmattan underminerad och hålet kan bli väldigt mycket större, när hon faller.

 Om det inte hade suttit ett argt fruntimmer i mitt träd skulle livet vara mycket lättare. Vad jag är avundsjuk på alla som har äppelträd som ingen klättrat upp i. Det är väldigt orättvist, tycker jag. Och jag tycker inte jag gjort något, som motiverar mitt problem.

Jag skulle så gärna vilja protestera.

bebe

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-09 av bebe

b111, Tänk om jag är kapad

När jag satte mig vid datorn var skärmen full av raka svarta streck. Den verkade inte alls frisk. Och musen gick där den själv ville, vilket inte sammanföll med min vilja. Så jag stängde av apparaten. Den är ju nästan 3 år gammal, och datorer känner sig kanske  avskrivna då och tror, att de kan göra vad de själva vill. Dock. Plötsligt ringer det en man i stenålderstelefonen från utlandet och säger något, som kan tolkas som att min dator har blivit kapad. Jaså, säger jag, men lägger efter ett tag på luren, eftersom antingen karln eller linjen är risig. Och när jag sedan öppnar datorn möter mig en text om att ett allvarligt displayfel har åtgärdats, och alla strecken är borta! Underligt. Kan maskinen trots allt ha kapats och kan någon kriminell typ läsa allt jag skriver, alla bankkoder jag knackar in och kan sno alla mina pengar via Internet. Otäckt. Så jag kör igenom de sökprogram som min leverantör av virusskydd försett mig med, men de hittar ingenting. Och när jag ringer upp leverantören försäkrar han  på trygg skånska, att hans skydd är jättejättebra. Och han säger också att det inte är ovanligt att skumma typer ringer och säger att de är från Banken och att de vill hindra angrepp på min dator, men att de då måste ha tillgång till mina lösenord. Men så lättrogen får man inte bara vara, och så långt kom inte min telefonsamtal. Men det känns trots allt lite kymigt. Tänk om internetbanken inte är så säker? Tänk om man skulle behöva gå till Jönssons livs eller var nu man kan göra sig kvitt sin utgifter och få betala en förmögenhet för att få lov att betala?

Nej. Jag bestämmer mig för att fortsätta lita på Internetbanken. Hoppas verkligen att jag har rätt.

bebe

 

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-09 av bebe

b110, Att flyta på livets flod

Man måste ju vara så grymt sportig nuförtiden. Så idag har jag simmat. Efter att jag tagit hjälp av en simlärarinna motverkar inte bentagen armtagen längre. Det går därigenom fortare att klämma de 300 m plus jag tycker min kropp behöver. Längre orkar jag inte hålla reda på antalet längder, så det blir bara fel. Om jag kunde simma fortare, skulle jag kunna klara samma sträcka fortare. Alshammar klarar nog av mina300 meterpå mindre än 10 minuter och får då en helsikes massa tid över till att göra något annat. Hoppas hon har något sådant att göra.

Sedan läste jag i DN om skogsbruket i Sverige och Skogsstyrelsen och de andra myndigheterna, som skall sköta skogen för allas vårt bästa. Jag tror alltid gott om myndigheter men blev tveksam efter artikeln. Momentan vinst och hållbarhet verkar vara på kollisionskurs. Jag trodde faktiskt att det fanns något långsiktigt tänk över hyggena, för funnes inte det, förstår jag inte varför sådan naturdemolering skulle vara tillåten. Men nu börjar den lille trädkramaren inom mig att vakna. Tänk om man inte ens kan lita på Skogsstyrelsen!

(Ett måhändaSkogsstyrelsestveksamt träd i Hjälsta)

Och när jag satte mig vid datorn var den full av raka streck. Den verkade inte alls frisk. Och musen gick där den ville, inte där jag. Så jag stängde av apparaten. Den är ju nästan 3 år, och datorer känner sig väl avskrivna då. Dock. Då plötsligt ringer det en man från Malaysia och säger något, som kan tolkas som att min dator mår dåligt. Att nån kan ana det i Malaysia säger jag, men lägger efter ett tag på luren eftersom antingen karln eller linjen var kodad. Men när jag öppnar datorn möter mig en text om att ett allvarligt displayfel år åtgärdat, och alla strecken är borta! Tänk den människa som hade sån läkarvård!  Och så skriver min kameraleverantör och påpekar väsentligheter, så att jag förstår, att min nattliga fotograferingsupplevelse handlade om elledningar och inte bara om måne. Snart ringer väl elverket och ber om ursäkt att de skuggat min månupplevelse. Världen är kanske trots allt åtminstone lite god. I varje fall utanför skogsstyrelsen.

bebe

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-08 av bebe

b109b, Blåsippor i hjärnbarken

Häromdagen försökte jag se partiledardebatten, men klarade bara av en kvart. Mästerskap i munhuggning har jag svårt att se som annat än en oengagerande publiksport.  Grundfrågan vad att göra åt arbetslösheten hamnade verkade bara hamna i floskelträsket, i varje fall under den tid jag orkade sitta vid apparaten. Tanken att det vår svenska valfrihet skulle vara att välja mellan dessa herrar och en tjej som regeringschef tyckte jag var avskräckande. Men jag är kanske bara för gammal.

Jämfört med TV börjar naturen bli mycket mer givande, tycker jag. Det är förmodligen också ett ålderstecken- snart kommer jag väl själv att få krypa ner i den – men jag har nog alltid tidigare betraktat naturen som en transportsträcka mellan olika väsentliga aktiviter. Nu fyller mig en blåsippsbacke med vördnad och jag blir nästan rörd när en koltrast fläskar på. Gårdagens trast var lite rostig i röret – han hade väl levt om lite mycket i helgen – men lyckades trots det åstadkomma fantastiska toner och ekvilibristiska drillar. Kom att tänka på honom i morse på gymmet på min gamla firma, då någon satte på något ”modernt” (30% more hell stod det på kassetten) med en rostig typ som skrovelvrålade så grymt, då att det inte fanns en chans att höra, vad han ”sjöng”. Men kanske var det just det  han ville säga. Men det gick bra att få fart med roddmaskinen med honom i bakgrunden. Man ville ro snabbt och bort. Vad jag för resten är glad för roddmaskin.  Man slipper knö ner sig i den obekväma kajaksitsen och slipper vara skrajsen för att lömska bakvågor skall testa mitt obefintliga balanssinne. Så ”vokalisten (vrålaren)” kanske gjorde nytta. Hoppas rodden också fullföljde sin uppgift att hjälpa mig att komma in i gåbortskostymen till helgen. Ett litet under skulle vara mycket välkommet.

När jag efter motionspass med vidhängande bastu satt och hämtade krafter i vestibulen inför cykelturen hem, stannade ett antal gamla arbetskamrater och pratade. Tänk att den verksamhet jag en gång var del av fortsätter i samma stil. Och att det finns folk som verkar tycka att arbetet är lika kul som jag tyckte det var då jag var delaktig. På något sätt ger det nostalgin ett berättigande. Och sånt kan vara skönt för en gamling.

bebe

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-07 av bebe

b108c, Månkraft

 

Jag hade redan gått till sängs då jag märkte, att vattenytan i mitt nattvatten var så osedvanligt sned. Och då slog det mig. Månen skulle ju vara ovanligt nära i natt, och vad jag noterat var självfallet en tidvatteneffekt. Så jag drog undan gardinen och där stod han, Gubben i månen, och strålade mot mig med sitt soligaste leende. Tänk att genusmaffian inte lyckats avskaffa honom ännu (och inte Andersson i Nedan heller)! Så jag rusade efter min kamera och mitt stativ, för till skillnad från fåglar rör sig månen ganska makligt och är därför zoombar. Och jag ställde upp stativet och riktade in kameran men fick en dödsusel bild. Jag måste naturligtvis justera känsligheten för att inte bara få en ljus blobba. Och visst skulle det gå med min fantastiska Nikon kamera, om jag bara kommit ihåg vad jag läst i manualen, var den nu fanns förresten. Så det blev ett skruvande och ett tryckande och menyerna blixtrade förbi snabbare än svalor på myggjakt. Men till slut bidde det bilden ovan, som jag är ganska nöjd med. Med undantag för de fula svarta linjerna som jag inte förstår, varifrån de kommer. Förmodligen är det någon subtil del i kameraelektroniken som blivit stött av mitt amatörmässiga knappande. Visst var det enklare att fotografera förr då antalet knappar var mindre. Å andra sidan tog det längre tid innan man fick reda på, att man glömt ta bort linsskyddet.

Vilka enorma möjligheter de nya apparaterna har! Och vilket gott minne och vilka inlärningstider som går åt för att klara av ens det mest elementära. När min mobiltelefon, som fortfarande inte är intelligent, ringer, gör jag jämnt fel och hamnar i någon intrikat Nokiameny som säger precis allt jag behöver göra, för att koppla upp samtalet, alltmedan ringsignalen sakta upphör och menyn raskt upplyser mig om, att jag missat ett samtal. Att en telefon inte längre får vara en telefon med en lur man lyfter, när man vill svara!

Men det var kul att få en närbild på månen. Efter avslutad fotografering tömde jag ut lite av vattnet i glaset, för att inte riskera tidvattenvågor. Och somnade in och drömde om månen över Soho, fast på tyska.

bebe

TILLÄGG
Som en elektronikutbildad person påpekade, har helt nyligen (sesnt 60 tal) kraftledningar placerats ut tvärs månsikten.  Så deet är säkert de som framträder. De bevis jag presenterat för förekomst av motorvägar på månen bör därför betraktas med viss skepsis.

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-06 av bebe

b107, Var är korkskruven?

I en lång rad vandrade fågelskådarna ut i naturen. På axlarna bar de sina stora tunga kikare med stativ. På fötterna bar de erfarna stövlar, de oerfarna trodde fortfarande på Gortex. De traditionella gråstövlingarna hade utökats med blå- och rödstövlingar.

(Rödfoting i full prakt. I underkanten exponeras fotografens benbeklädnad för de modeintresserade)

Det såg ut som en djungelexpedition, där dock var och en var sin egen kulie, såväl kulturtant som eskorterande manlig fågelexpert och fotodokumentatör. Och såväl vit- som blåsipporna röt på avstånd och exotiska fåglar alltifrån småpep, träknackade som vrålade i buskarna när expeditionen plaskade sig in i regnskogen

. (Regnskog på lite avstånd)

(Regnskog på genväg bredvid stigen)

Expeditionen tog sig fram till fågeltornet, där kikarna fick titta ut ur sina fordral. Väldigt professionella gråa skydd faktiskt, inget enda stickat. Och sen vidtog erforderlig spaning för att motivera kaffepausen. Det fanns hur många måsar som helst att observera. Ville man ha mera exotiska objekt fanns fågelbilder uppsatta i tornet i edukativt syfte. Dessa fåglar stannade inom sökaren även de som var fotograferade i flykten.

(Fantatisk fågelbild uppsatt i fågeltornet av icke simkunnig fiskgjuse som stolt hemför sitt byte. Observera frånvaro av flytväst! Fotograf ej angiven)

Det bar egentligen bara kåta fåglar som gick att bibehålla i synfältet. Gässparen verkade helt oblyga, men uppvaktningen verkade inte riktigt gå hem, trots brösttonerna. Kvinnliga gäss kan nog vara besvärliga, de också

.

(Oblyg hane stöter på ej helt avvisande hona)

(Hane gör serenad för insomnad hona)

(Oblyg hane tar fram det grova artilleriet)

Man blir trött av fågelskådning, speciellt sådan som startar klockan sex på morgonen. Och ännu mer speciellt när TV kvällen innan startat ny serie som skulle ha med sig både koncentrationsläger, judisk invandring i brittiskt protektorat och dagens västbanksproblem. Sånt gör att kvällen blir sen och tröttheten full av kraft på morgonen.

När klockan blev 9 och fåglarna lämnades åt sina öden, kändes det som om inte bara en själv utan också dagen hade gått.  Hela dan. Men det kanske var ok. Även om den inte för min del hade haft så mycken törst.

 bebe

 

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-05 av bebe