Meningen med livet

Jag läste en artikel här om dagen om lärares arbetsbelastning. Det handlade om en lärare som tagit beslutet att byta yrke helt och hållet på grund av den orimliga arbetsbelastningen. Hon hade skrivit en lista på arbetsuppgifter som hon förväntades genomföra, antingen från styrdokument eller föräldrar. Detta gällde ju skolans värld, men jag kände ändå igen en hel del punkter från förskolan. Samtidigt saknade jag en hel del också. Hela dagen idag har jag haft den där listan cirkulerandes i huvudet. Så jag skev en egen nu ikväll. So far är jag uppe i 103 punkter. Ca 25 av dem har med pedagogik eller verksamhetsutveckling att göra. Ungefär 20 punkter är sådant som jag tycker är rimligt att utföra även om de inte är rent pedagogiska, utan kanske mer har med omsorg att göra. Det lämnar över 50 punkter med saker som jag anser att jag inte borde göra alls. T.ex. tvätt, städ, disk, sophantering, och liknande saker. Även en del organisatoriska punkter som jag inte tycker att vi borde lägga vår dyrbara tid på som schemaläggning och vikariehantering. Över hälften av alla arbetsuppgifter jag och mina kollegor har borde vi inte behöva tänka på. Det är helt sjukt. Och nu kom jag på 6 nya punkter också… 109 and counting, alltså…

Så det är ju inte så konstigt att jag känner mig helt slut när jag kommer hem från jobbet. Det är inte ett dugg märkligt att jag kan lägga mig och somna klockan 16. Det är rent av logiskt att jag hela tiden blir sjuk, eftersom arbetsbelastningen alltid är så hög. Ansvaret har ökat, men uppgifterna har inte minskat. Alla är föresten sjuka hela tiden, och det minskar inte belastningen alls. Antingen ska vi spara in på vikariekostnaden, eller så finns inga vikarier att få tag på. Vi får vikariera för varandra, oftast på bekostnad av planeringstiden. Och på bekostnad av vår egen hälsa.

Jag tror inte att jag riktigt har insett hur illa det är. Det är så mycket vi ska hinna med att göra att man blir fartblind. Att stolpa upp det så här, svart på vitt, fick mig att tänka till ordentligt. Belastningen är väldigt hög. Det är orimligt att vi ska hinna med allt, även om vi delar på ansvaret i arbetslaget eller i hela huset. Så mycket tid går åt till irrelevanta saker. Jag är mer stressad än jag insett, och listan gör mig både chockad och faktiskt lite ledsen. Jag går på knäna och slits ut i förtid för Sveriges framtids skull, och det enda jag får i belöning är ännu högre belastning. Vi är ju så duktiga och löser alla problem, så då kan vi ju säkert klara oss med lite mindre resurser ändå. Vi står i en slags beroende ställning. Vi vill bryta oss fria och skrika ut hur orättvist det känns, men vi törs inte. Vi är mentalt nedbrutna och axlar det allt tyngre oket med uppgivenhet i blicken. Vi måste streta vidare och vi måste försöka för barnens skull, vad har vi annars för val? Kommunen går med vinst, men vi måste spara flera miljoner. Helt sanslöst sjukt.