Allmänt utbildningsområde 2, Lärandets villkor och process: Ur sociala och samhälleliga perspektiv, avancerad nivå 15.0 hp                                    VG

Yes, jag äger!

Gott folk, nu är det dags för Bellas segerdans!

En av de första föreläsningarna på Lärarutbildningen var med Ingrid Pramling Samuelsson, som tack vare sina otaliga forskningsprojekt lyckades att belysa vikten av den reflekterande förskolepedagogiken. Hon lyfte fram någonting som jag reflekterar över än idag. Pramling Samuelsson började med att fastställa att läraryrket är världens viktigaste yrke. Hon berättade även att vi kommer att bli granskade, från topp till tå, ständigt. Jag kom då att tänka på mina gymnasielärare. Ofta undrade vi om det fanns en speciell butik där alla lärare fick handla, eftersom alla klädde sig i tråkiga, gråa tant- och gubbkläder. Deras frisyrer ska vi inte ens prata om.

När jag först kom till min VFU-skola kommenterade många, både lärare och elever, just mina kläder. Skjortor, färgglada tunikor och klänningar i blommiga och udda mönster och korta kjolar var tydligen de klädesplagg man sällan kunde se en lärare bära. Att jag överhuvudtaget var sminkad var även det en sak som folk tog sig friheten att kommentera. Ofta fick detta mig att framstå som annorlunda och inte sällan kände jag att folk ifrågasatte min kompetens pga att jag tog mig tid att göra mig i ordning istället för att göra något mer produktivt.

När eleverna, oftast de av manligt kön, frågar varför jag har ett tjockt bälte runt midjan, varför mina naglar är röda eller var jag har köpt mina örhängen undrar jag vad deras nyfikenhet kan bero på.

Pramling Samuelssons ord har väckt en hel del tankar. Genom vårt uppträdande, utseende och person presenterar vi något. Vi kan inte vara neutrala och trots mina gymnasielärares försök berättade även deras utseende något. Det påverkade oss och idag har jag makt att påverka mina elever.

Och det skrämmer mig.

Det har under min korta bloggpaus hänt ett och annat som jag är tvungen att kommentera.

1. Birgitta Ohlsson (Fp) blir ny EU-minister. Hon är kvinna, gravid och går mot sitt parti i flera frågor- jag älskar henne! Trots dessa sk. framgångar stinker det av dålig könsbalans i nya EU-kommissionen där endast en tredjedel av kommissionärerna är kvinnor.

2. Hör jag dåligt? Tydligen har Sverige i EU sagt ja till sk. köttklister som går ut på att köttdelar kan sättas ihop på ett enklare sätt, till exempel kan mindre delar av fläskfilé sättas ihop till något som ser ut som en hel färsk filé. Eh, ursäkta med vad gör Anna Maria Corazza Bildt där nere egentligen? Hon som skulle se till att vi skulle få mat av högre kvalitet? Äckligt, det är min åsikt.

3. Svenska soldater slapp straff för sexköp. Tydligen har detta skett i Tyskland, där sexköp inte är olagligt. Den svenska moralen når tydligen inte ända ner till Tyskland. Hur var det nu igen SD, vilka av de svenska värderingarna skulle vi invandrare lära oss?

Hittills på kursen har det pratats en hel del om Whole Language, ett begrepp som myntades i Nya Zeeland och innebär helhetssyn på språkutveckling. Det är en pedagogisk filosofi som avsluter alla lästillägnande strategier vilket betyder helordsläsning, men också ljudning parallellt med innehållsförståelse och kritiskt tänkande. Många svenska förskolor och skolor är inspirerade av pedagogiken som bryter mot den traditionella läsundervisning, då utgångspunkten är meningsfulla, intresseväckande texter samt fokus på innehåll istället för form.

Detta tankesätt resulterade i en mängd olika metoder, bl.a. Storboken, ett redskap många lärare använder idag. I storboken bör alla slags genrer förekomma och de borde ha ett brett och internationellt innehåll. Man kan med fördel göra egna storböcker utifrån elevernas egna texter.

Man börjar med att läsa tillsammans, läraren pekar samtidigt på det ord man läser. Därefter analyserar man sagan utifrån elevernas tidigare erfarenheter. Målsättningen är att ge läsupplevelse åt alla samt att hjälpa eleverna att lära sig läsa, alltså knäcka den alfabetiska koden dvs. sammanhang mellan bokstäver och ljud- varje bokstav har ett ljud som tillsammans blir till ord).

*Bildkälla

Jag har alltid varit fascinerad av starka kvinnor och drömt om att en dag bli en av dem. Ally McBeal är en av dessa kvinnor. Hon är en av de första som jag har fascinerats och inspirerats av.

Ally lever i en mansdominerad värld och är en attraktiv, ung jurist i kort kjol och med hett temperament. Det tål att påpekas att serien är skapad av en man och flera journalister menade att serien är ett stort steg bakåt för alla feminister.

Jag håller inte med, alls. Anledningen till att jag en gång i tiden inte ville annat än att bli just advokat är just Ally. För mig var och är Ally någon som kämpar mot de regler skrivna av män och för män. I serien hyllas starka kvinnor, som Ally, hennes rumskamrat Renee och blonda Georgia och framställs lika kompetenta och kunniga som deras manliga kollegor. Serien tar, främst i de två första säsongerna, upp (karriärs)kvinnornas situation och de problem dessa kvinnor ställs inför, just på grund av att de är kvinnor.

Man kan säga man vill om hennes korta kjolar, men min uppfattning är att feminister kommer i olika former. Det är våra fördomar som begränsar oss.

När jag startade den här bloggen tänkte jag att det förmodligen aldrig skulle leda till något permanent.

Jag blir lätt uttråkad. Ena stunden kan jag brinna för något så pass mycket att jag tillbringar dagar och veckor med att göra upp planer, kontakta experter inom området och läsa på riktigt ordentligt. Efter ett tag ger jag upp. Efter ett tag hittar jag något annat att engagera mig i och börjar om på ruta ett igen. Det faktum att jag närmar mig slutet av en flerårig lärarutbildning är för mig en gåta.

Jag var riktigt nära på att ge upp den här bloggen. Jag vet fortfarande inte hur länge till jag kommer att finna den givande. Men just nu tänker jag fortsätta. Jag vägrar att tvivla på mig själv, undra om ni som läser finner det jag skriver intressant och ifrågasätta huruvida jag duger.
Under den korta bloggpausen har jag rannsakat mig själv och mitt liv. Jag har valt att fokusera på plugget, träningen och de närmaste. Detta har lätt till tankar kring vilka som är ens riktiga vänner.

Jag har funderat på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Och jag har aldrig känt mig säkrare, kunnigare eller duglig.
Nu är jag tillbaka, redo för nya tag.

Vill ni följa med?

En av mina favoritsysselsättningar är att sitta på bussen och iaktta människor. Sönderblonderade fjortisar, äldre damer i pälskappor, överklassgubbar som har druckit lite för mycket, you name it. Främlingar på bussen är oerhört fascinerande.

Idag kände jag precis tvärtom. Med Volbeat på högsta volym, frusna fötter och blött hår ville jag bara hem. Dessa annars så intressanta främlingar verkade alla vara på ytterst gott humör, alla hade någon att prata med, alla verkade ha hört något otroligt underhållande som de skrattade så gott åt.

Det fick mig att känna mig så ensam. Jag som brukar älska att vara för mig själv, sjunga så falskt jag kan, göra fjantiga danssteg, försjunka mig i en otroligt bra bok… Idag ville jag också vara en av de glada människorna, idag ville jag också vara en i gänget.

Den som kom på uttrycket ”Ensam är stark” måste ha varit den sorgligaste människan i världen.

Just nu är jag omgiven av böcker om barns läs- och skrivutveckling vilket fascinerar mig till den grad att jag faktiskt tycket att det ska bli kul att innan tisdag läsa klart tre tjocka kursböcker om ämnet!

Jag kommer inte ihåg hur jag lärde mig läsa och skriva. Jag minns dock att jag tyckte att första året i skolan inte var så värst givande, då jag som redan kunde både läsa och skriva ändå skulle ”ljuda” som alla mina klasskamrater. Mamma har berättat att jag, bara ett år gammal kunde hålla i en penna och klottra. Hon minns att jag föredrog att leka med papper istället för riktiga leksaker. Så fort jag knäckte den så kallade alfabetiska koden gick jag till biblioteket som jag snart skulle känna till bättre än vårt hem. Jag fick först inte låna science fictionböcker då de hörde till vuxenavdelningen. Men när jag för tredje gången ville låna böcker om antikens gudar gav den gamla bibliotekarien upp. Som hon skulle ångra sig. Sedan dess skulle jag gå raka vägen dit så fort skolan var slut för att sitta och bläddra i böcker och fråga ut den stackarsbibliotekarien om både det ena och det andra ända till stängningsdags. 

Bildkälla

Adam ligger i sängen och jag känner mig så otroligt skyldig.

Hemkommen från träningen ställde sig min underbara pojkvän för att, i vanlig ordning, laga middag till oss. Helt plötsligt sätter han sig ner, håller upp huvudet med händerna, är kritvit i ansiktet och säger att han känner att migränen nog är på väg. Smart som jag är avfärdar jag hans oro med att säga att han bara behöver lite mat, då han precis har sprungit en mil på imponerande 50 minuter och dessutom inte har fått i sig något sedan lunch. Samtidigt övertalar, nästintill tvingar, jag honom att äta i tron att lite god mat löser alla problem.

Mycket snart får jag vackert ångra mig, då det lilla han lyckades få i sig hamnar i toaletten. Nu sitter jag här och känner mig som världens sämsta flickvän…

Dagens föreläsning handlade en hel del om identitets utvecklig som byggde på olika psykologiska teorier, bland annat anknytningsteorin. Föreläseren menade att ett barn, under sina tre första levnadsår, håller på att bygga ett starkt band till sin mamma som inte går att ersätta.

Jag kunde inte annat än att reagera då föreläsaren gång på gång pratade om detta band mellan barnet och mamman, som om inte en pappa kunde ha haft ett lika starkt band till barnet, om inte ännu starkare. Jag försökte trösta mig med att kvinnan var långt över femtio och tydligen inte har insett att pappor, även om de är ett fåtal, är hemma med sina barn allt mer för att just skapa detta band.

En annan reflektion var att om det som anknytningsteorin går ut på verkligen stämmer, så begår vi brott genom att lämna våra ett- och tvååringar på förskolan. Det finns ingen forskning på området, då fenomenet är nytt. Dock var jag tvungen att ställa frågan till föreläsaren ändå, för att, om inte annat, skapa en diskussion. Och är inte det en, självklart man, som avbryter föreläsaren och menar att det är befängt att lämna sina småttingar på förskolan så tidigt. Ingen referens till några källor, forskningar eller artiklar, bara hans egen åsikt. Och varför blir jag inte förvånad när det är just en man som säger detta?

Är man en kvinna och får barn kan man tydligen inte göra någonting rätt. Antingen satsar man på karriären och får kritik för att inte ta hand om barnen, eller så väljer man att vara hemma och anklagas för att vara en patetisk hemmafru.

Själv är jag försiktig med uttalanden om vad som är rätt eller fel utan någon som helst forskning eller egna erfarenheter att gå efter.

*Bildkälla