Ni läste rätt. Vi fortsätter!

Hänger ni mer mig?

Så ska jag berätta i den nya bloggen vad som hänt i mitt liv!

http://ettlagathjarta.blogspot.com/

Metrobloggen ska läggas ner och jag får panik.

Bloggen, allt jag skrivit, min dagbok.

Har hittat ett sätt att ladda ner alla sidor, så jag själv kan läsa i framtiden. Men alla ni då. Alla kommentarer. Är detta slutet?

Jag som har en släng av separationsångest får panik.

Jag får helt enkelt fundera lite. Kanske skapa en vanlig blogg. Bara jag kan få skriva någonstans. Och då har jag ändå gett er en möjlighet att fortsätta läsa vad som händer i mitt liv. Mitt riktiga liv.

Jag vet inte ens om någon gammal läsare fortsätter kika in här då och då?

Får passa på att skriva ett sista inlägg för i år.

Julen närmar sig med stormsteg, en jul som för några år sedan betydde ångest för mig. Jag och N flydde alltid iväg på julafton, för att slippa alla måsten här hemma. Sista resan gjorde vi två månader innan vi gjorde slut, då hade otroheten redan kommit upp till ytan, men jag var för svag för att lämna. Så vi åkte iväg på resan som vi bokat under tiden han var otrogen (när jag inte visste om det).

Det var en mardröm. Jag var i paradiset, med kritvita stränder, turkost vatten, och allt jag kunde göra var att ligga på en solstol och gå igenom i huvudet vad han gjort mot mig. Se alla detaljer spelas upp som en film i huvudet. För att sedan på självaste julafton eskaleras så att vi gjorde slut. Jag kommer ihåg skräcken jag kände, att det var slut. Men såklart blev vi tillsammans igen. Resan avslutades i USA, och jag grät på tolvslaget på nyårsafton där jag stod och höll om N samtidigt som ”Happy New Year” med ABBA spelades. Då och där visste jag att det aldrig skulle fungera mellan oss, även om det skule ta ytterligare två månader att faktiskt få ett slut på det. Det var alltså två år sedan.

För en månad sedan var jag i exakt samma stad i USA, men med S. En vecka av shopping, mys och kulturella ting. Och resan var helt fantastisk. Det var bland de lyckligaste veckorna i mitt liv. Inget bråk, inget tjaffs, bara underbart. Tänk att en stad kan uppfattas så olika pga. hur man mår psykiskt.

I allafall, nu kommer julen, och istället för att fly ska vi först fira julen med min familj, och sedan med S familj. Inga klumpar i magen, ingen ångest, bara mys.

Och just nu förbereder jag för ett stort släktkalas med 25 personer från både min och Ss släkt som ska komma och fira honom som fyller år. Det känns så rätt.

Men jag vill egentligen bara skänke er en tanke. Önska er god jul och gott nytt år. Och bevisa att man kommer vidare från en otrohet. Även om man bara vill dö just då. Jag är ett levande exempel på det!

Många kramar!

Det blir lite inlägg i bloggen då och då.

Mest för att få lite koll på mina tankar som studsar upp och ner i en faslig fart.

Träffade en tjejkompis igår över ett glas vin, och hon var så himla nykär, och sa att hon aldrig hade känt som hon känner nu.

Jag tänker tillbaka när jag ”visste” att N var mannen i mitt liv.

Jag var 110% säker. Jag visste vad barnen skulle heta. Hur livet skulle se ut. Men det blir inte alltid som kan tänkt sig.

Idag kan jag inte säga samma sak. Jag kan inte säga att S är den rätta, att det känns i hela kroppen. För ibland känns det så fel fel fel, för jag tänker hur någon kan älska mig, hur någon står ut med mig. etc.

Ibland känner jag mig som den lyckligaste prinsessan som har honom. Jag kommer alltid tvivla.

Idag är jag lite nere.

Imorgon kommer jag sitta på en restaurang i stan, dricka vin, äta god mat, gå på bio, och vara den där lyckliga prinsessan med honom,

Ikväll tänker jag istället gå och träna med S kompis flickvän. Sen mysa ner mig framför tvn och se Robinson.

Det finns nog bara ett ord som kan beskriva mig. Ambivalent.

Tills nästa gång

Jaha.

7 månader sedan sist.

Jag får fortfarande många mail från nya och gamla läsare. Jag svarar på alla mail, även om det kan ta lite tid ibland. Många undrar hur det går för mig, andra vill berätta om sina upplevelser och få råd.

Tänkte därför skriva lite om hur jag har det idag.

Idag mår jag bra. Fantastiskt bra. Jag har fortfarande svårt att lita på människor. Men det blir bättre för varje dag som går. Och att känna sig älskad och behövd är den finaste och bästa känslan man kan få uppleva. Inget smusslande, inget hat, ingen otrohet, bara ren kärlek.

Som att hitta en sista pusselbit. En pusselbit som ligger framför mig och är otroligt fin på alla sätt och vis.

Komma hem efter jobbet utan en klump i magen är något jag aldrig trodde jag skulle få uppleve för 1 år sedan.

Det N gjorde mot mig kommer alltid att färga av sig på mig som människa. Men det kommer inte göra mitt liv till något miserabelt, tvärtom, jag har fått en bättre insikt i livet, och tror mer på mig själv.

Att jag klarat mitt första år på universitetet samtidigt som jag jobbar t.ex. Eller att jag vet att skulle min nuvarande sambo vara otrogen mot mig så kan han dra på dag 1. Ingen snack!

Jag har ingen som helst kontakt med N idag. Jag hoppas att han mår bra, och att han en dag i framtiden tar hand om sina issues. Han aktiverade sin facebook för ett tag sedan, plötsligt dök han upp bland mina vänner (tydligen kan man avaktivera sin facebook, för att sedan aktivera den, och behålla alla sina vänner). Foto på oss två dök upp igen. Det tog inte många sekunder tills jag tog bort honom därifrån.

Jag hyser inga som helst arga känslor för honom. Jag har bara inte en plats för honom i mitt liv. Han passar liksom inte in.

Just nu planeras två USA-resor. En i höst, och en i nästa sommar.

Och jag hoppas hoppas hoppas att jag om ett år bor i vår fina lägenhet där vi bor idag, men att jag kanske kanske kanske har en sånhär på fingret:

För det här känns så rätt! Han har i allafall lovat mig ett bröllop innan jag är 30, och en förlovning är ju en bit på den vägen…

Jag går fortfarande hos en kurator, något som är skönt, och visst kommer Ns och mitt förhållande upp ibland, men ytterst sällan. Där handlar det mer om att få rätt på mina tankar.

Jag finns på mail. Och har ni frågor kan ni kommentera. Jag läser alla kommentarer och jag ser att många är här inne och läser då och då.

Och tack till fina M, som kommenterade här ofta ofta, och som nu är en vän i verkliga livet. Många msn-stunder, och kloka ord senare.

Och till S. Världens finaste finaste S. Som gör mig så fantastisk lycklig.

Jag älskar dig:

Startade den här bloggen i oktober 2008. Efter att jag fick reda på att min sambo varit otrogen mot mig. Jag fick många läsare och många kommentarer, folk som stöttade, folk som varit i samma situation, folk som var älskarinna/älskare åt någon annan.

Alla hjälpte mig att bearbeta allt som hänt. Jag var så tacksam, det gick inte en dag utan att jag skrev ner mina tankar i den här bloggen.

Nu, 15 månader senare glömmer jag bort den här bloggen. Det tar veckor innan jag inser att bloggen existerar, och igår när jag läste gudinnans blogg och såg att hon och M diskuterade mig i kommentarerna att jag aldrig skrev mer, så insåg jag att det är sanning.

Jag kan inte ha kvar den här bloggen. Bloggen påminner mig om vad som hänt, och nu tänker jag titta framåt. På fredag flyttar min pojkvän in till mig. Veckan därefter åker vi på semester. Jag har ingen kontakt med N, och så hoppas jag att det ska förbli. Han står för en fin tid i mitt liv, men även en kaotisk tid som förstörde en stor del av min tillit på andra människor.

Idag går jag till en kurator, jag slutade med det, men jag känner att jag inte riktigt är i mål än.

Jag vill tacka alla er underbara läsare! Och ni som är med om samma sak, hittar den här bloggen och vill höra av er. Maila mig!

Jag stöttar gärna er, för jag vet precis hur det känns.

Många många många kramar,

betrayed.metrobloggen@gmail.com

Jag har glömt bort bloggen. Och även om jag mått otroligt dåligt de senaste dagarna så blir det liksom fel att skriva här. För det här är otrohetsbloggen. Och det mår jag inte dåligt över, även om det indirekt bidrar till varför jag faktiskt mår dåligt…

Soppa Soppa soppa.

Jag har så svårt att lita på att någon faktiskt kan tycka om mig. För om nu N tyckte om mig, men ändå var otrogen, borde S vara otrogen när han säger att han tycker om mig.

Så går mina tankar, och därför har jag tagit upp att prata med någon igen. För att må bra.

Tillsvidare flyttar S hit här. Hos mig. Vakna varje morgon med honom är den bästa presenten man få.

Nu ska jag springa till gymmet. Jag ska svara på era kommentarer, jag lovar!

Vinnaren är:

N.

Vilken jävla stroppig idiot. Han kom in för han skulle fixa en sak (till sig själv) som jag tydligen hade. Han sa knappt hej. Sen satt han i 15 min knäpptyst. Sen gick han.

PINSAMT. 25 år och beter sig som en snorunge.

Nu kommer jag ihåg hur jag funkar i ett förhållande.

Jag blir livrädd att jag ska bli lämnad. Det var därför jag och N flyttade in tillsammans. För jag tänkte att om vi bor tillsammans är det svårare för honom att lämna mig.

Idag vaknade jag med en klump i magen, hade inte pratat med S på ett tag då jag är på resande fot. Fick ångest, tanken på att han skulle sluta tycka om mig fick panik.

Och än en gång kommer tanken att jag måste börja tycka om mig själv innan någon annan kan göra det.

Så det är mitt myårslöfte. Tycka om mig själv.

Saknar min S mycket. På måndag står han på flygplatsen och hämtar mig. Det jag tycker är mest romantiskt.. bli upphämtad på flygplatsen.

Gott nytt år!

Själv sitter jag i en lägenhet i centrala delarna i en huvudstad i central Europa.

Och tänker dricka champagne, rödtjut och mojitos till jag spricker.

För ett år sedan stod jag och bölade på ett dansgolv i NY med N runt min hals, och ville bara att 2009 skulle bli bättre.

Det slutade bra tillslut. Jag är utan N. Jag har en fin S där hemma.

Ni har varit underbara. Varje sekund.

TACK!!