Hej alla ni som inte läser min blogg!

Jag tänkte bjuda på lite blandat, för jag har inget särskilt tema att blogga om i kväll.

Först vill jag prata om gubbar. Äldre män. Har ni tänkt på att de har ett väldigt avslappnat förhållande till sina egna och andras kukar? Idag på gymmet satt det en gubbe i omklädningsrummet. Han halvlåg på en bänk och käkade ett äpple på ett nonchalant sätt. Med kuken hängande fritt. Inga konstigheter, tänkte väl han.Ofta ser man också äldre män stå nakna och konversera i omklädningsrum utan att verka det minsta besvärade av det. Själv  tycker jag det är lite jobbigt. Jag vill helst umgås med andra män med byxorna på.

Och har ni tänkt på att pensionärer lever i en helt egen värld när det gäller mode. De har klätt sig likadant i 50 år, lyckligt ovetandes om vad H&M tycker att vi ska ha på oss. Man tycker ju att det borde finnas ett mode för gamlingar också.

Ta huvudbonaden gubbkeps. Den heter så för att det är gubbar som bär den. Och den har säkert hetat så i 50 år. När dagens 40-åringar fyller 65 kan ni ge er fan på att de kommer börja använda gubbkeps. Och hudfärgade kläder.

Avslutningsvis kan jag bjuda på en konversation mellan mig och kärringen. Den utspelade sig när vi låg i soffan och kollade på film.

-Jag måste byta ställning, jag får ont i ryggen. Jag ligger ju som en banan, sa kärringen.

-Som en banan med apelsinhud, sa jag.

Jag har spenderat dagen framför datorn (jobbandes) samt på gymmet (tränandes).

När man jobbar vid en dator är det ju lätt hänt att man surfar lite emellanåt. På msn.se (min förstasida, Gud vet varför) lockar de med snaskiga videor i bästa Aftonbladet tv-anda. Idag hade de kommit över bilder på den lille 12-årige matadoren Michelito när han blev attackerad av en tjur. ”Varning för starka bilder!” stod det. ”Fuck, yeah” tänkte jag och  klickade frenetiskt med musen.

Men tji fick jag. Jag ville se den lille jäveln bli sargad, lemlästad och skändad. Men icke. Han fick åka plingplongdroska till plåsterhuset men där konstaterades att han knappt var skadad. Han fick åka hem igen med en slickepinne i käften.

Besviken begav jag mig till gymmet. Besöket där inspirerade mig till denna gåta:

Hur vet man att en gubbes shorts är för korta?

- Man ser vecket mellan skinka och lår när han kör chins.

Slutligen vill jag understryka att en kvinnas shorts inte kan vara för korta. Inte en kvinna under 33 i alla fall. Eller okej, jag kan sträcka mig till 35.

Jag var på Ikea idag. Nu kanske ni tänker: ”jaha, för att köpa en soffa? En säng? 3000 värmeljus?”. Men jag var där för att äta köttbullar med mos för 16 spänn.

När jag går in genom huvudentrén hör jag en väldigt allvarlig röst i högtalarsystemet. ”Viktigt meddelande till all personal, viktigt meddelande till all personal, kod 1000 gäller, kod 1000 gäller!”

Helvete, nu är köttbullarna slut! tänkte jag.

Men jag fick mina köttbullar, och jag åt dem medan jag lyssnade på rösten som fortsatte att skandera att kod 1000 gällde. Men efter ett tag fick rösten ett annat tonläge, och den deklamerade att kod 1000 hade upphört att gälla. Man nästan hörde hur mannen med micken pustade ut.

Så blev plötsligt allt som vanligt igen. Men vad var det som hände egentligen? Uppenbarligen var det allvarligt. Så pass allvarligt att Rösten behövde använda kodspråk för att kommunicera händelsen. Ett eget Ikea-språk. Ett klingon för stackars Ikea-anställda som antagligen får sin lön i en byggsats i vilken det alltid saknas några kronor.

Igår natt sov jag över hos en kvinna. Vi kan kalla henne min tjej (det gör nästan alla. Själv kallar jag henne Kärringen). På morgonen ringer min mobil. Det är en kompis som ringer för att säga att min blogg, denna blogg, BLOGGFELD, är dagens blogg i Metro!

Självfallet blir jag upphetsad av detta. ”Prisa Gud, jag är känd!” är min första tanke. Jag trodde att jag skulle bli den nya Alex Schulman eller Blondinbella. Jag trodde verkligen att jag skulle få tusentals besökare. Härrägu, jag har inte haft så fel sen jag trodde att ”Babs” var namnet på killen som tog emot min kortbetalning i en butik en gång.

Alltså, jag kan knappt fatta att så lite hände efter att jag figurerat i Metro. En tidning som har en upplaga på typ en miljon. Av en miljon läsare gick kanske 50 in på min blogg. 50 personer. Och då tar jag i. Det kan lika gärna ha varit typ 20. (Jag har dålig koll, eftersom metrobloggen inte tillåter att man ser antalet besökare per dag, utan bara antalet under hela månaden.

Det är tamejfan helt sjukt!!!

Lever jag? Lever ni? Lever den här bloggen? Det vete fan.

Jag har blivit tråkig på sistone. Jag har nämligen skaffat tjej. Japp, ni hörde rätt.

Nåväl, jag ska skriva några rader för att se om någon fortfarande kollar sidan efter nya inlägg.

Jag har ett tips till er, om hur man roar sig själv (på det näst bästa sättet). Man sätter på radion och sjunger med i alla låtar, men man gör om texterna så att de blir roligare. (Jag känner igen det här, har jag månne bloggat om det tidigare? Skit samma.)

Min favorit just nu är Eurythmics låt Must be talking to an angel. Byt ut alla ”angel” mot ”asshole”, och lyckan är gjord. Haha, det blir fan aldrig tråkigt.

Jag har flyttat. Den här bloggen har gjort mig så känd att jag blivit tvungen att flytta till ett ”safe house” och skaffa skyddad identitet.

Jag flyttstädade igår. Det måste vara det värsta man kan ägna sig åt. Det suger verkligen. Och hur mycket man än skurar klinkersarna i badrummet så ligger det likt förbannat ett könshår kvar där när såpaskummet har skingrats.

Jag hade ingen annan möjlighet till städmusik än att lyssna genom mobiltelefonens lilla högtalare. Jag valde att lyssna i läget ”mest spelade låtar” för att få höra en mix av mina favoriter.

Den andra låten som spelades var Ebeneezer Goode av The Shamen. Nu är frågan: Är det mig det är fel på eller är det min mobil?

Jag har ingen aning om vad det här inlägget ska behandla. Jag sitter och spelar poker, och behöver något att göra med dötiden.

Jag kan väl börja med en vits jag kom på i veckan:

Vilket museum har flest döva besökare?

- ”Vasa?”-museet.

 För övrigt flyttar jag imorn. Jag har kämpat i andrahandsträsket hela livet, och det har blivit ett antal flyttar… Det har lett till att det börjar bli svårt att få flytthjälp. Kompisarna börjar tröttna (jävla as). Min brorsa börjar nog tröttna mest av alla, för han har varit med på alla flyttar utom en.

Imorn blir vi bara jag, min bror samt två väninnor, varav den ena är lesbisk. Det är bra. Flator är ju kända för att kunna bära hur mycket och hur tungt som helst!

Jag pratade med en kvinna som vi kan kalla min tjej. Vi pratade om PMS. Efter det drack jag juice. Blodapelsinjuice. Då kom jag på följande lustighet:

- Vilken sur apelsin!

-Ja, det är en blodapelsin med PMS.

Jag är morgontrött. En person med morgontrötthet.Ofta känns döden mer lockande än att kliva upp på morgnarna.

Jag försökte råda bot på detta genom att införskaffa en så kallad Wake up light. Det är som en klockradio som även är en lampa. Lampan tänds en halvtimme innan larmet går, och ljusstyrkan ökar sen gradvis. Man ska alltså vakna till en ”soluppgång”. Tanken är att ljuset ska få kroppen att frigöra nån sorts pigghetshormoner som gör att man vaknar pigg som en jävla lärka.

Jag testade denna manick för första gången natten till igår. Jag satte larmet på 09.00. Det slutade med att jag klev ur sängen framåt tolv, trött som ett jävla as. Jag tillbringade alltså tre timmar snoozande i sängen med nån jävla tandläkarbelysning i rummet. Jag väntade bara på att maskinen skulle ge mig ett bokmärke och säga åt mig att börja använda tandtråd.

Jag vet inte om ni känner till Sisyfos öde. Det var en snubbe i den grekiska mytologin som rullade en stor jävla sten upp för en kulle hela dagarna. Om han fick upp stenen till toppen av kullen skulle han släppas fri från dödsriket, som var hans arbetsplats (något som de flesta av oss kan relatera till).

Problemet var bara att han aldrig lyckades, utan precis när han var på väg att få upp stenen till toppen rullade den ner igen och han fick börja om från början. Det är från denna lilla solskenshistoria vi har fått uttrycket ”sisyfosarbete”.

Nu ska jag berätta för er vilket som är det ultimata sisyfosarbetet. Det är att klämma de förbannade jävla porisarna  på näsan. Jag har nog ägnat en tredjedel av mitt liv åt detta. Och det spelar ingen roll hur mycket man klämmer – de små jävlarna är lik förbannat tillbaka nästa dag.

Vilket jävla liv man lever. 1/3 av tiden sover man, 1/3 klämmer man porisar och 1/3 antingen porrsurfar man eller ligger i fosterställning och gråter (ibland båda samtidigt).