Vissa tror att alla som har panikångest sitter i ett hörn och gungar och tjurar och är okontaktbar!
Vilket jag nästan trodde förr.
Innan jag fick veta att jag hade panikgångest eller ja på papprena står det GAD, så trodde ja bara att ja var överdriver nervös.
Men sen när jag slutade skolan och var tvungen att söka soc bidrag så klarade inte jag av att gå på möten så ja bestämde mig för att kolla upp vad som var fel med mig.
När jag förklarade i telefonen sa hon på vårdcentralen att du ska nog inte till någon doktor utan du ska nog prata med en psykolog.

Efter ha varit oss överläkare och kuratorer och psykologer vade dem att skicka remiss till öppenvården för att få hjälp.
Har varit sjukskriven nu sen studenten.
Äter 2 slags mediciner som jag inte tror att dem hjälper mig för jag känner ingen skilldnad.

Jag fick diagnosen Gad som står för Generaliserat ångestsyndrom.
Alla bitar föll på plats när jag pratade med en psykolog, alla sjukanmälningar som ja skrev ( ont i huvudet, mensvärk, mag ont, förkyld ) var vanligt.
Hade ont i magen och mådde skit, orkade inte skolan men ja kunde ju liksom inte skrivit att ja hade ont i magen varje gång så det gick till att man ljög .
Samma sak när men skulle iväg någonstans ( nja har ont i huvudet blabala i samma veva ).
Om man säger att man jämnt har ont i magen ( som bara är en symptom ) så slutar ju folk tro på en, vilket folk slutade göra.
Men nu vet jag, min familj vet och mina vänner.
Och min familj har varit otroligt stöttande sen ja fick reda på min diagnos.
Pappa,mamma,staffan hjälper mig på andra tankar , lyssnar och förstår.

Och Robin hade jag nog inte heller klarat mig så bra utan nu.
Så fort ja börjar må dåligt så spelar vi kort eller något så ja kommer på andra tankar.
Känner mig trygg oss honom så de känns bra, även fast han inte förstår sig på panikångesten och tror allt är en undanflyckt fortfarande.

Men nu förstår jag ju varför det har varit så tungt när jag och robin bodde på skillda vägar.
Fan idag hade jag ALDRIG klarat att ta tåget ner till linköping.
NO WAY!!
Tar fan inte ens bussen på 20 min till stan för att shoppa!

Men det har som sagt blivit värre nu än det var förut.
Förr hade inte robin körkort så vi fick ta buss eller gå vart vi skulle, ja gick i skolan (även fast ja inte var där hela dagar) så gick jag dit.
Så jag fyllde upp dagarna med aktiviteter.
Nu har jag inget att göra och då spärrar jag in mig mera.
Men försöker ta mig ut och göra små saker för att hålla lite kontroll.

Jag har blivit som ett kontroll freak där ja måste passa allt.
Ursch va långt, antar att ingen kommer läsa allt men skönt att skriva av sig.
Någon kanske tror sig ha panikångest och läser och känner igen sig och söker hjälp.

Hade någon kännt igen mina symptom kunde jag sökt för dem förut och då kanske jag inte hade levt som jag gör idag.
Jag hade kanske haft jobb eller iallfall varit jobbsökande.
Men men, det kommer nog det med.
Nu måste jag fixa mig.
Ska på middag några minuter här ifrån.