Vart är världen på väg? Kollade på Melodifestivalen.. Hur kunde det bli så här? Ojojojoj.. Charlotte som var segertippad och allt.. Men vem bryr sig egentligen? Inte jag i allafall.. Kollade naturligtvis, förfasade mig över alla dåiga bidrag, men stängde av när jag såg vart röstningen tog vägen.. Vadå jag dålig förlorare? Nääe, inte jag inte, för jag kollar ju inte på Melodifestivalen egentligen.. Det bara blev så för att jag inte hade något annat för mig.. 

Hehe, man kan tycka vad man vill om Melodifestivalen, utskällt med töntstämpel, men alla kollar ändå… Även jag gör det! Schlager och svensktopp hör väl inte riktigt till musikens finrum, men alla lyssnar och tittar ändå.. Märkligt.. 

Sitter på jobbet och har inget att göra förrän om en dryg timme. Tänkte passa på att skriva några rader, nu när jag äntligen har en stund över som jag inte kan ägna något annat åt. Jag har ju gnällt över TID, att jag har så dåligt med tid.. Som sagt, sitter här på kontoret i sjöstaden och väntar på körning. Ska hämta på sjukhemmet 10.45 och klockan är nu 09.25. Ett ögonblick, ska gå och vittja kaffemaskinen på ytterligare en kopp. Åter! Mmm, espressochok, blandning mellan kaffe och choklad.. Smakar helt ok, funkar som bränsle för en skrivarhjärna.

Blä, har konstaterat att tangentbordet innehåller främmande partiklar, sannolikt mat och kroppsavlagringar.. l och . hade klibbat ihop, så varje gång jag skulle skriva ett l så blev det l. , inte kul att rätta alla förbaskade fel. Jag är ju en sån där som tittar på tangentbordet när jag skriver.. Jag är ju alldeles för gammal för att ha vuxit upp med dator och tangentbord. Har skrivit mycket periodvis, men aldrig blivit duktig på att skriva snabbt. Jag kollar på ungdomarna hemma, det bara rasslar i tangentbordet.. Suck, man har passerat ”bäst-före-datumet”..

Ibland kommer det över mig, skräcken och ångesten över åldrandet. Rädd för att vara för gammal, bli påmind av en stel kropp. Själen är lika ung som för 20-30 år sedan, bara lite med erfaren (?). Får säga som min gamla mamma alltid sagt ”Gammal blir man bara utanpå”, och det stämmer verkligen!

F-n, fastnade i tankarna, det här med ålder. Plötsligt så kände jag en massa vemod, som om livet sprungit ifrån mig.. Men jag tycker själv att jag egentligen verkligen tagit vara på tiden, men.. Ja, just det men.. Det kunde ha varit bättre. Man sitter inne med en massa erfarenhet och kunskap om livet som egentligen är helt ovidkommande och onödigt. Jag blir väl som alla andra, väldigt klok med facit i hand. NU vet jag helt plötsligt hur jag EGENTLIGEN skulle ha levt mitt liv. Skaffat mig den där bra utbildningen, skrivit den där boken, gjort de där resorna.. MEN! Jag säger bara MEN! Det finns ju tid till det än, jag ska väl inte dö av ålderdom i morgon heller..? Utbildningen har jag ju fått, tiden till resorna och skrivande finns ju än.. Jag är ju inte döende..

Ja, ni ser, det är en förvirrad själ som sitter här och skriver.. Ibland vacklar själv-känslan-förtroendet.. Det kommer över mig som ett överraskande sommarregn. Kommer plötsligt och försvinner lika fort igen. Alla tvivel, alla undringar om varför det blev som det blev.. Livet alltså. Jag har det jättebra nu, en underbar familj, bor jättefint, har ett bra jobb jag trivs med. Vad mer har jag att önska? Varför klaga? Nja.. Det är väl mest undran om varför tiden har fått så fort, hur jag har hunnit att bli så gammal.. Jag vill ha massor av tid att leva och uppleva! Få dela tiden med min underbara familj! Har så mycket jag vill göra! Blogga t.ex.. Eller ännu hellre driva mitt projekt, Boken.. Vill så gärna komma till ro och skriva min bok. Jag tror att jag har en del att berätta, dela med mig av mina erfarenheter..

Nej, nu ska jag inte trötta ut er mer just nu.. Återkommer säkerligen!

Hug P