Så var det spelning igen. Det har gått 6 långa år sedan min första och hittills enda spelning med Bob Dylan, den gången i Karlstad inför trekvartsfulla läktare. Nu har jag varit iväg till Globen och bevittnat en händelserik kväll som startade med en timme Mark Knopfler. Personligen har jag absolut inget emot karln. Han är jävligt bra gitarrist, det vet vi. Dire straits storhetstid var nån gång på åttiotalet, och deras låtar är ju sådana som rullar på mp3-spelaren då som då. Men på senare tid har väl inte Mark Knopfler varit jätteintressant i mina ögon.

Knopfler kör sin spelning först, som ett förband. Förnedrande för en så stor musikalisk legend kan tyckas, men det är berättigat. Knopfler kör lite av sina modernare saker som soloartist och vi i vårt sällskap sitter som frågetecken och känner inte igen en låt. Det är mycket gitarrsolon, långa utläggningar, nästan att jämföras med onani på gitarr. Mycket kukmätning med kompgitarrister. Gubbrock när det är som sämst. För dåligt är det. Det har sina ljusa stunder, men det är det dåliga som definierar Knopflers spelning. Han står på scen i ett par jeans, den kala hjässan blänker och bländar oss på 6:e raden när strålkastarljuset träffar fel. Han kör sin gitarr, han bjuder inte till alls för övrigt. Det är tafatt och trist. Till slut kommer Brothers in arms, men då har halva sällskapet dött av tristess redan. Versionen är sådär, men piggar iaf upp oss tidvis eftersom det är en av de bästa låtarna Dire Straits har bjudit på. Sedan följer ytterligare nummer som inte bjuder upp till dans direkt. Själv går jag på toaletten i extranumret.

Dylan kliver på efter 21. Första låten Leopard skin pill box hat. Jag har följt setlistvärlden och vet att den ska komma. Låten är en bra rusch för att få igång det hela, men versionen är inte mer än ok.
Nästa låt är enligt setlisten To Ramona. Jag måste medge att jag inte kände igen den. Jag t.o.m sa till mitt sällskap att det ”inte är en Dylanlåt”. Jag var övertygad om att det var en cover. Jag har Dylannördat på tok för lite på sista tiden. Själva låten lät helt okej, Dylan var uppe på scenen med gitarr.
Detta skulle fortsätta. Om jag inte visste föregående låt så var jag helt övertygad direkt jag hörde första tonerna och brast ut i ett ”JA!” när ”Things have changed” spelades upp. Ingen annan noterade nånting, den första av dessa små trista episoder ikväll. Jag hade sjukt höga förväntningar, som man kan säga inte helt infriades. Dylan fraserade lite konstigt, speedat, som om han ville bli av med låten. Jag tycker den har gjort sig bättre i andra liveversioner jag hört.

Härpå följde spelningens första pärla, en omkastad version av Tangled up in Blue. Jag hörde först inte vad det var, men en i mitt sällskap berättade och jag insåg att han hade rätt. Det var först här spelningen började komma upp i par. Jag har inte hört många versioner av Tangled up in blue, och det var väldigt intressant att höra en så omkastad version. Jag ska inte säga att låten tjänade på det, men jag vet att jag kommer bära med mig minnet av den här versionen från spelningen.

Nästa låt var Honest with me, och här började nog mitt sällskap ledsna lite tror jag. Det blev väldigt bluesigt, väldigt mycket Bob Dylan skäller mer än sjunger, mycket tempo. Jag gillade det, men man kan medge att det blev lite segt.

Make you feel my love var nästa låt, som jag skämtsamt sa: ”Nu kör ju Bob en Adele-cover då”. Min sambo gillade den här jättemycket, jag tyckte personligen han fraserade fel och var för skarp på konsonanterna för att vara en kärlekssång.

Summer days fortsatte bluestemat. Jag tyckte den här gjorde sig bättre än föregående, och rockade rätt hårt, men mitt sällskap började se slitet ut och jag insåg att jag var på fel plats med fel sällskap. Min sambo och hennes väninna gick på toaletten i slutet av den här låten, och det var ju jävligt dumt gjort, och en kättersk handling för snart började….

…Desolation row! Fan vad otroligt att se och höra, Dylan göra Desolation row. Elektrisk, sönderfraserad, visst. Men Desolation row! Bara att skriva det ger mig rysningar. Jag såg Desolation row! ”Hur var den?” ”Inget minnesvärt.” ”Men jag såg Desolation row!” Och munspelssolona! MMmm..

Dylan fortsatte med godbitarna från 65 och serverade oss Highway 61 revisited. Alltid bra live. Tror jag. Jag har sett två versioner och båda har varit bra. Stompig och hetsig. Kanske inte lika bra som i Karlstad trots allt.

Det som följde var en av de mer oväntade höjdpunkterna från konserten. Forgetful heart från Together through life-skivan. Jag har dels inte lyssnat jättemycket på skivan, dels sorterat bort Forgetful heart från lyssningarna och har inget som helst förhållande till låten. Dylan steg fram center stage, och levererade från hjärtat. Hans karisma och scennärvaro gjorde hela låten. Det var en nedtonad, väldigt mörk version av låten. Suggestiv och dämpad. Jag gillade den som fan. Jag vill höra mer Forgetful heart. Här nånstans vann Dylan konserten. Här blev konserten minnesvärd. För en låt jag knappt noterat. Det tackar vi ödmjukast för. Dylans framträdande var nog det mest minnesvärda. Jag minns en man hukad bakom en synt i Karlstad. Här fick vi se danssteg, munspelssolon och glödande passion, handgester och mimik. Det här var så jävla bra!

Hur toppa detta? Det gick, ska ni veta. Här följde Ballad of a thin man. O herre gud. Bara höra de fyra första tonerna stannade mitt hjärta lite grann. Sedan följde en rå, obeveklig ballad om en tunn man. Dylan skällde fram replikerna: ”There’s something happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr Jones?!” Fraseringen var fruktansvärt kall, som pisksnärtar. Tidigare i konserten hade det kanske stört, men här var det på sin plats. En extra effekt var att man hade lagt in eko i Dylans röst i hela låten, så hånet kom tillbaka ekandes efter att skottsalvan avlossats så att säga. Här gick jag in i trans. Hela världen försvann. Mina trista sällskap av Mr och Mrs Jones bara blev till jord och orden och Dylan var det enda som existerade. Jag höll upp mina handflator, fick syndaförlåtelsen och fick tillträde till den elitistiska krets som vi Dylanologer är. Jag såg dig Dylan. Något hände och jag förstod. Jag var inte en Mr Jones. Men alla andra var det. De reagerade knappt. Här hade jag haft det närmaste en religiös upplevelse och idioterna runt om satt och slöapplåderade. Jag stod upp och skrek för full hals: ”JAAAA!” när låten var slut. Detta var mitt stora ögonblick i livet. Jag sa till min sambo efteråt: ”Nu kan jag dö.”

Det var verkligen en mäktig version av en gudomligt mäktig låt. Att toppa detta skulle visa sig omöjligt. All along the watchtower som jag höjde så till skyarna i Karlstad var bra, men inte ögonbrynshöjare. Lika a rolling stone som följde var ännu bättre och förtjänade värdiga applåder. Sen körde Dylan och bandet en version av Blowin in the wind som det verkade som bara jag i mitt sällskap kände igen. Trots ihärdigt klappande återvände de inte till scenen för att köra nåt extranummer.

Så hur sammanfattar man detta äventyr? Att ha Mark Knopfler som förband kan vara hämmande för dig? Att ha Mr Jones som sällskap till en Dylankonsert är en allmänt dålig idé? Ja. Lite så. Detta var en bra konsert, kanske bättre än Karlstad, men hade jag inte haft Ballad of a thin man upplevelsen så hade kanske det övergripande omdömet varit att inramningen var dålig. Efteråt klankade alla på Dylan och tyckte att det var kasst, och jag höll på att börja starta slagsmål där och då, för är det nåt jag är allergisk mot så är det skivpuritaner och Markus Larsson-syndromiter. Detta var en bra konsert, med en Dylan som sjöng vitalt om än skälligt, bandet var tight, Dylan var spralligare på scenen än sist. Inga fel nånstans, plus att man fick höra 4 klassiska låtar värda att ta med sig till den kommande graven.

Det måste bara bli en fyra i betyg till detta.

Ja herregud. Vilket oerhört tragiskt besked detta var. Jag kan inte säga att jag fortfarande hämtat mig från nyheten. Hans liv gick från firad idrottsstjärna till avslöjad dopningsfuskare och livet blev skit med skilsmässor, fyllekörningar och arbetslöshet. Att han nu gått vidare till andra sidan är egentligen bara ett logiskt slut på en så märklig karriär och en så märklig personlighet.

Hans öde, oavsett vad, är inte rättvist. För mig var Myllylä den kanske största idrottsförebilden i hela mitt liv. Alla hans framgångar i skidspåren på 90-talet formade hela min personlighet och stärkte mitt finska arv. När jag så här i samband med hans död försöker minnas all idrott jag följt som ung så kommer jag hela tiden tillbaka till Mika Myllylä. Han var urtypen av finne som jag såg upp till och idoliserade. Hans stillsamma person och lågmäldhet var något jag kände igen i mig själv och hans skörhet efter karriären är väl på nåt sätt också något som jag kan identifiera mig med. Att jag blev så nationalistisk i idrottssammanhang är något som Mika Myllylä som förebild var starkt bidragande till. Hans VM och OS-guld är de idrottsminnen som jag värdesätter högst i hela mitt liv. De var de största idrottshändelserna jag upplevt. Och fortsätter vara det. Inga dopningshistorier i världen kan radera det förflutna, och det faktum att han var grundvalen för min finskhet kunde inte heller någon fjuttig dopningsavstängning rucka på. Och framförallt: detta slutliga pris är ett hemskt hemskt pris för min främste förebild.

Personligen anser jag att Mika Myllylä har varit den främsta finska idrottsmannen efter 70-talet och gjort mer för finnars självkänsla än någon annan efter Lasse Viren. Innan dess får vi gå tillbaka till soldaterna i vinterkriget för att hitta stolthet över vårt arv. Karln borde ha en nationalbegravning och en nationell sorgedag borde utlysas. Så stor Var Mika Myllylä. I döden kommer han att få det lättare. Död är betydligt allvarligare än dopning, och hetsandet av den forna nationalhjälten kan upphöra. Vi får väl se om hans huvud blev det sista som rullade i debaklet, men jag kan bara hoppas att det här eländet nu en gång för alla är över. Jag sörjer min forna hjälte och håller en tyst minut för den största idrottsmannen i mitt liv.

Tack för allt du gav Mika, jag kommer aldrig glömma dig.

Hm.. Jag tror Finland har goda chanser att vinna i år igen. Sist jag förutspådde något sådant gav jag bud att jag skulle sätta varenda peng jag hade på den spådomen, men blev avrådd från att satsa, och därmed får jag slita och slava för mitt leverne istället för att leva la dolce vita. Borde man våga? Jag är dock inte alls lika säker den här gången, har inte hört några andra bidrag bortsett från Sveriges. Och det är bättre än Sveriges. Påminner väl mest om Norges bidrag när de vann. Jag borde sätta en liten penning iaf. Sist satte jag som otur var inget.

Det är med stor glädje vi kan konstatera att Judd Trump har tagit steget och blivit man. Hans spel i VM har varit en ren fröjd att följa. Endast Ronnie O’Sullivan i bästa dagar har gett mig lika stor behållning i snooker. Judd Trump är framtiden och han har visat att han är här för att stanna. Han har tekniken, han har huvudet, uthålligheten, han har allt. Plus en enorm våghalsighet och attityd som visar att han redan är mil före de andra äldre spelarna i den sk nya generationen som ska ta över när herrar Higgins, O’Sullivan, Hendry och Williams tackar för sig.

Judd Trump har varit en oslipad briljant i många år, och jag har följt hans snåriga väg i kval och hoppats att han ska dyka upp i tv-sammanhang. Det har varit si och så med den saken och länge trodde jag att han möjligen hade talangen men inte huvudet för sporten. Han skulle bli en Jamie Cope 2, tänkte jag i ett svagt ögonblick. Men inte Judd. OCh tur var väl det. I förra turneringen China open hände något. Det känns som Judd Trump återföddes där som en mycket starkare och mer karismatisk spelare. Han vågade friskt och han vann inte bara hälften, han vann allt. Han satte allt långt. Han satte dem stenhårt och spektakulärt som bara O’Sullivan kan. Fantastiska långa hårda stötar, fantastisk backspin, galna skruvar. Publikfrieri, visst, men ruggig respekt för att dra till med de stötarna hela tiden och lyckas. Motståndarna knäcktes en efter en. Först världsmästare Robertson, bara en sån sak. Sen Martin Gould, sen ex-världsmästare Greame Dott i en utklassningsstil i kvarten och nu Ding Junhui i en helt fantastisk drabbning av den yngre generationens två vassaste namn, framstår det som, som Trump var starkare i. Just nu spelas finalen med trefaldiga världsmästaren John Higgins, och hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se mycket som talar för att Higgins kan vinna det. Judd Trump är för modig, för skicklig och för stark. Han går på och nöter ner allt just nu. Jag är glad att O’Sullivan inte behövde möta en Trump i den här formen för då skulle det varit sannolikt att han konstaterat att fackelbäraren har bytts och han inte längre behövs och helt sonika lagt av.

Judd Trump kommer snookern att ha glädje av många år, kommer han fortsätta i samma publikvänliga stil? Hoppas det. Han behövs framöver om inte O’Sullivan orkar spela många år till. O’Sullivan framstår fortfarande som min absoluta favorit, men Judd Trump har tagit sig upp på en mycket stark andraplats. Kanske kan snookerboomen bara bli starkare av Trumps framgångar. Låt oss hoppas han vinner, så som jag tror. Det skulle gynna sporten.

Tänkte i den här tråden spekulera lite om snooker-VM som står för dörren. Förra året vann ju Neil Robertson och gjorde då som den första i den unga (nåja) generationen och levde upp till sin talang. Då glömmer jag ju Shaun Murphy lite men honom ogillar jag så mycket att jag nästan glömmer bort att han tillhör snooker-världen överhuvudtaget.

Hur ska det gå i år? Är det äntligen dags för Ding Junhui? Mark Selby har stått och stampat och väntat på VM-titeln i flera år nu, och Stephen Maguire blir inte heller yngre. Det är väl de man väntat mest på. Ryan Day? Kommer han någonsin stå högst upp? Tveksamt. Ali Carter? Han har varit i en final men räcker han hela vägen? Marco Fu tillhör väl den kategorin också. Matthew Stevens har haft ett par bra försök men stått med brallorna nere på slutet i de två finaler han spelat.

Av de lite yngre så har vi Mark Allen som gjort flera bra mästerskap och trivs i Crucible, men har han verkligen huvudet för att komma högst? Samma kan sägas om Jamie Cope, och nya stjärnskottet Judd Trump är trots segern i China Open nyligen ännu ett alldeles för oprövat kort för att vi ska veta var vi har honom.

Så har vi det gamla gardet. Tidigare mästare: Higgins och Williams givetvis starka kandidater, Graeme Dott alltid en utmanare, Murphy likaså även om det tar mig emot att skriva det. O’Sullivan ska givetvis nämnas, även om vi kan sätta ett gigantiskt frågetecken kring hans form. Hendry kämpar vidare och vi får väl se om han kan uppbåda form här. Peter Ebdon ska man självklart aldrig räkna bort heller.

Finns det ännu någon som skulle kunna utmana? Känns som jag räknat upp halva startfältet och jag har inte ens nämnt namn som Joe Perry eller Ricky Walden. Men dem tror vi väl ändå inte på på allvar…

Första omgången ser intressant ut på många håll. Match 1: Judd Trump möter Neil Robertson i första matchen, bara en sån sak. Den måste ses. Regerande mästaren mot årets stjärnskott och senaste turneringsvinnare. Hur är Robertsons form? Han har haft ett mellanår, det kan man väl konstatera. Vann world open men annars inget särskilt. Trump har gått från klarhet till klarhet, men haft svackor. Robertson kan formatet bättre men om Trump tar en stark ledning kan den här matchen bli en snabb sorti för världsmästaren. Helt öppet! Jag har verkligen 50-50 på den här matchen.
Match 2: Marco Fu- Martin Gould. Gould har efter förra årets bra spel i VM etablerat sig som en kraft på touren och ofta varit med i tv-sammanhang. Marco Fu är kanske den mest elegant spelande av alla på touren och när han är i form kan han slå alla. Jag tror på en jämn historia som FU ändå är knapp favorit i. 60-40 till Fu.
Match 3: Graeme Dott- Mark King. Mer svårtippad än man tror, för man tänker Dott, Dott, Dott, men King är svår att möta och bryta ned. Jag tror ändå på fördel Dott. 65-35.
Match 4: Ali Carter- Dave Harold. Harold är en gammal räv och ska inte räknas bort, men jag tror ändå Kapten Carter är ett strå vassare och kan gå långt i år igen. 70-30.
Match 5: Ding Junhui- Jamie Burnett. Alltså Burnett har jag inte bra koll på, och Ding har ganska usel statistik på VM men den här matchen kan jag bara se sluta på ett sätt: Ding. 90-10.
Match 6: Peter Ebdon – Stuart Bingham. Otrevlig match att tippa på. Tur att man inte ägnar sig åt pengaspel. Ebdon kan vara hård som sten, men alltmer ojämn och lite platt emellanåt. Men så kan han glänsa till. Bingham har gjort en bra säsong och jag känner att jag har lite dålig koll på hans spel, vilket bidrar med känslan av rådvillhet. Skulle ändå satsa på att Ebdon med sitt stålpsyke kan bryta ned Bingham över en jämn och lååång match. Sitt upp till småtimmarna med denna. 60-40 Ebdon.
Match 7: Stephen Hendry – Joe Perry. Tror Hendry har tränat mycket för denna, men ser att han är på allmän nedgång. Aldrig med och utmanar om turneringsseger längre. Joe Perrys säsong har varit medelmåttig och det finns egentligen ingen orsak till varför inte Hendry ska vinna. Men av någon märklig anledning tror jag att vi kommer se Hendrys sista framträdande här och att han således förlorar en jämn historia. 45-55.
Match 8: Mark Selby- Jimmy Robertson. Borde vara en klar affär. Selby vinner. 90-10.
Match 9: Mark Williams- Ryan Day. Taskigt läge för Day. Han skulle behöva avancera några omgångar i VM för sin ranking, och så möter han monster-Williams som spelat som i fornstora dar. Jag kan ärligt talat säga att det är jobbigt läge. Williams borde avancera ganska komfortabelt, och jag tror på en underhållande historia. 70-30.
Match 10: Jamie Cope- Andrew Pagett. Kul för Cope att få vara seedad och möta en helt ny spelare i VM-sammanhang. Det här borde vara en bra chans för honom att slippa vara nervigast i hallen och slappna av och spela bra. Tror Cope fixar det. 80-20.
Match 11: Mark Allen-Matthew Stevens. En deprimerad Mark Allen mot en pånyttänd Matthew Stevens. Hur kul ska inte den här matchen bli att följa? Jag tror det kan bli stenhårt med knapp fördel Stevens. Har alla förutsättningar att bli en minnesvärd match hur som helst, en av första omgångens höjdpunkter. 40-60
Match 12: Stephen Maguire- Barry Hawkins. Tja, jag vet inte. Det här kan nästan gå lite hur som. Svårtippad. Svårt att lita på Maguire nuförtiden. Han är en bättre spelare, men Hawkins är inte dålig. Något som talar emot Hawkins är att han aldrig avancerat till andra omgången i VM. Maguire vinner nog. Men bara nog. Inte en spelare att hålla i handen. 55-45
Match 13: Shaun Murphy – Marcus Campbell. Murphyjäveln vinner väl. 75-25
Match 14: Ronnie O’Sullivan – Dominic Dale. Usch. Jag vägrar tippa den här matchen. Den kan sluta precis hur som helst, och den som bestämmer hur det går är O’Sullivan. Årets fiaskosäsong vittnar inte om gott. Men VM är väl ändå VM? VMs största enigma har jag inte kapacitet att lista ut, så den här får väl bli 50-50.
Match 15: Ricky Walden – ROry McLeod. Walden är en intressant spelare som skulle kunna få lite av ett genombrott. Han har en turneringsseger så kapaciteten finns. McLeod är bra fram till tv-kamerorna kommer på. Frågan är om Walden har lättare i Crucible? Jag tror ändå på Walden. Han skulle kunna gå en bit i turneringen om inte Higgins kom i omg 2. 70-30
Match 16: John Higgins- Stephen Lee. Higgins får inte lätt motstånd i början. Lee har spelat bra i år, och även om han aldrig varit med och tampats på allvar om VM-titlar har han flera turneringssegrar och ett elegant spel för en man av hans omfång. Jag gillar Lee. Jag gillar honom mer än jag egentligen gillar Higgins som har ett ganska enkelspårigt men ruskigt effektivt spel. Higgins bör vinna, men jag tror han får slita. 65-35.

Så det var den första omgången tippningsmässigt. Vem som blir världsmästare känns alldeles för tidigt att sia om. Kanske efter första omgången är färdig att man kan börja de spekulationerna. Jag återkommer med rapporter under vm i mån av tid och möjlighet att skriva.