blondinen i medinan

Bloggpaus

solkatten — Mon, 19 Oct 2009 12:49:00 +0000

Ibland tar orden bara slut, just nu för tillfället här på metrobloggen. Inte så att jag slutat prata och kommunicera; en omöjlighet!
Men orden har flyttat till andra fora, till caféet över en creme, saluhallen tvärsöver silvriga sardiner eller oneliners på facebook.
Just nu läser jag mycket, blandad kompott ur Bellas grovsopor, nyutkommet från svenska pockethyllan och en del bloggar – samma gamla favoriter på listan.
För lite färgsprakande nordafrikansk kultur läs Kalifens hus av Tahir Shah, hans upplevelser av husrenovering och kulturmystik slår livet i medinaland med hästlängder.
Tack alla ni som hängt kvar och delat min medinavardag här på bloggen, vi ses och hörs på andra ställen och våglängder, may the force be with you.

Snart tillbaka i medinaland

solkatten — Sat, 10 Oct 2009 20:50:00 +0000

Sitter på Arlanda, minst en timmes försening till medinaland, terminalen ödslig och tom en lördagkväll. Dricker min sista svenska öl på ett tag och lyssar på soft musik i baren. Nånstans i andra änden har resten av resesällskapet bänkat sej framför MATCHEN. Jag gläder mej åt mitt trådlösa internet och har just konstaterat att det står 0-0…Undrar om min transfer väntar in förseningen eller om jag får övernatta på en bänk på flygplatsen därnere. Jaja det lär ju inte vara kallt i alla fall.
På förmiddagen gick det att sitta i solen även i Stockholm och jag njöt av det sista snacket och fikastunden i det härliga höstvädret. Efter tre veckor är huvudet proppfullt av intryck och något som poppar upp hela tiden är alla pappor med barn överallt. Inte bara med barnvagnar utan på badet, vårdcentralen, biblioteket och konsum. Cyklandes eller på skateboard tillsammans med lite större barn, flyger dom fram genom stan. Svårt att tänka sej samma syn i medinaland.

Spöregn och sockerfrossa

solkatten — Mon, 14 Sep 2009 19:28:00 +0000

Det håller på att bli höst i medinan, det har blivit svalare på kvällarna neråt 25-27 sådär. Jaja jag vet att det låter varmt, men efter tre månader runt +35 så känns det riktigt uppfriskande. Det åskar och regnar var och varannan dag så jag har gett upp och plockat in dynor och trasmattor från terrassen efter att dom blivit plaskblöta i flera omgångar. Mina grannar kämpar med att få sina pepparfrukter att torka på taken nedanför där dom ligger utspridda på lakan och riskerar att flyta bort i regnskurarna.
Ramadanmånaden är inne på slutspurten med än större inköp av matvaror och nu även kläder och presenter till barnen inför l’Eid.
I medinan säljer alla kakor, dom ligger staplade i högar, drivor, berg av socker, mjöl, mandel och nötter. Det doftar vanilj, rosor och pistage men framför allt sött, sött. I vanliga fall är jag ett riktigt kakmonster, men det är svårt att hitta rätt i detta överflöd. Det säkraste valet brukar vara dom dyraste sorterna med pinje- eller pistachnötter, men allt är extremt sött och tyvärr bakat på billigt fett så det är inte så frestande. Men i supermarketen har dom extrapris inte bara på dom sliskiga kexen utan även på kaffe….

Fasta, Kenneth och Kurt

solkatten — Sat, 05 Sep 2009 14:20:00 +0000

Dagarna rinner förbi i en stadig, seg lunk. På morgonen slåss stressade, ramadansura bilister om att komma först i dom nya rondellsystemen som poppat upp i alla korsningar, stora som små. Som fotgängare känns det som man riskerar livet varje gång man sätter foten på körbanan för att våga sej över gatan.
Alla har bråttom överallt, en del till och från jobbet, men dom flesta ska handla mat till kvällens festmåltid. I saluhallen, souken och supermarketen är det proppfullt med sugna och suktande människor. Man riktigt hör snålvattnet rinna i kön vid delikatessdisken. Andra gömmer sej bakom dom överklistrade glasrutorna i smygöppna caféer och hinkar kaffe, slukar bakelser och röker, röker, röker.
Att inte äta eller dricka mellan solens upp- och nedgång är väl en sak, men att avstå från koffein och nikotin är omöjligt för många. Och som sagt det märks på folk, särskilt när dom sitter bakom ratten i en bil.
Hemma på nätet hittar jag några nya pärlor med en gammal darling, Kenneth Branagh som förförde mej med sina Shakespearetolkningar i början av nittiotalet. Först en liten bagatell, en välgjord sextiotalsnostalgitripp. The boat that rocked, om ett gäng DJs på det första piratskeppet som sände popradio utanför Englands kust. Jag drunknar i nostalgiska minnen från min tonårstid i London, musiken, kläderna allt är på pricken. Kenneth parodierar en minister med anala, diktatorstendenser också det på pricken. ‘Hittar’ även soundtracket på två cd, en underbart urval av soul och pop som är såå sextiotal.
Sugen på mer Kenneth, letar jag upp den brittiska versionen av Wallander, inspelad i Ystad men med engelska skådisar. Första minuterna känns det lite märkligt, som om svt skulle spela in en svensk version av morden i Midsomer med Krister Henriksson som Barnaby, men sen sugs man in i historien. Fastän jag läst Mankells suveränt ruggiga berättelser och sett både Lassgårds och Henrikssons tolkningar av den problemtyngda polismannen, så känns det nytt men välbekant på samma gång.
Historierna är ju så skickligt skrivna så även om jag minns delar, blir jag ändå överraskad hela tiden. Stämningen är mörk, suggestiv och påminner om dom danska polisserierna. Landskapsbilderna är svindlande vackra som sej bör och alla inomhusmiljöer murriga, bruna. Man kan tro att svensk inredning fastnat i en sjuttiotalsloop, orgier i träpaneler och brunblommigt, plus antikt blandat med danska designmöbler hos den skånska överklassen.
Och Kenneths Kurttolkning då, ja han tolkar inte, han är förstås sin egen Wallander, stark, skör och desperat.

Resenärens dilemma

solkatten — Wed, 02 Sep 2009 22:45:00 +0000

Fast i Ramadan i två veckor till. Det var meningen att ‘Inchallah Airlines’ skulle flyga hem mej till Stockholm på lördag. Men nu får jag och alla andra snällt vänta i två veckor till, flyget är inställt, avgången anullerad.
Det enda direktflyg som finns för oss som bor här, en gång i veckan, kom igång igen i början av juni efter flera års uppehåll. Det är inte särskilt billigt, men dom andra reguljära flyglinjerna via Paris, Frankfurt etc har ökat ännu mer i pris, så det kändes som ett bra alternativ. Dessutom såg jag verkligen fram emot att få slippa springa i korridorerna på Charles De Gaulle och pressa mej igenom deras ostrukturerade snigelsäkerhetskoll. Jaja, tålamod är en dygd, inchallah kommer jag ändå hem fast två veckor senare.
När jag är på hemväg brukar jag uppdatera mej på både det ena och det andra, så jag gick in och kollade SL om det var nått nytt för hösten. Förutom att det verkar vara ännu ett nytt bolag som tagit över trafiken(?) så gäller min gamla kupongremsa fortfarande. Fast det vore kanske praktiskt att börja använda sms-biljett i stället, eller?
Jovisst, om man har lust att betala mer än trettio procent mer för varje resa inom en zon, dvs hela tunnelbanenätet om jag fattar rätt. Trettio spänn istf tjugotvå och femtio med remsa, varför skulle jag göra det?
I början på åttiotalet hade jag en pojkvän (som numera undervisar på SL) som lärde mej att åka pendeltåg plus buss från Märsta när jag skulle till Arlanda. Eftersom jag, som dom flesta, inte bor vid Centralen där flygbussarna utgår, så har det funkat jättebra under åren, särskilt när jag bott inom gångavstånd från Södra. Ett miljövänligt, snabbt och billigt alternativ till Arlanda. Så glad jag blev när dom äntligen började bygga Arlandabanan, även om man fortfarande måste krångla sej igenom centralstation för att kliva på. Plus att det är jättebra för alla som inte bor i Stockholm att det äntligen finns en tågstation på Arlanda.
Tyvärr blev snabbtågsalternativet lite väl dyrt för oss som inte är på affärsresa, så jag har bara använt det en gång i början när dom var tvungna att erbjuda rabatter för att dra folk.
Men nu ser jag att om jag betalar en hundring så kan jag få åka pendel hela vägen till Arlanda. Trodde jag. Men nej, för hundra spänn får jag byta till ett nytt pendeltåg mot Uppsala och kliva av vid Arlanda, i stället för att som vanligt gå utanför spärren och kliva på en buss som står där och väntar. Varför skulle jag vilja göra det när det dessutom blir mycket dyrare?

Ramadansåpa och Shantaram

solkatten — Thu, 27 Aug 2009 16:00:00 +0000

I dag är ännu en het och fuktig dag i Medinaland, i går kväll hade vi ett praktfullt åskväder med skyfall och vattenfall i medinans alla trappor. Satellitsignalen till teven kapades så jag missade ramadansåpan. Under Ramadan sänder alla inhemska kanaler såpor av varierande ursprung och kvalité, hela dagarna och särskilt efter solnedgången då alla fastande får börja äta och dricka igen.
Eftersom jag höll på med olika teaterprojekt dom första åren jag bodde här, så känner jag många av dom som brukar vara med i den populära, lokala ramadansåpan. Det är alltid lika kul att se och historierna är ganska moderna och verkligen inte sämre än Rederiet och andra svenska motsvarigheter. Samma ingredienser, kärlek, våld, intriger och svek.
I år har min vän Habib äntligen en roll där han ser ut som sej själv, han spelar lärare på en konstskola med viss ironi. Tror jag i alla fall, eftersom jag inte förstår så mycket så får jag avläsa kroppspråk och minspel och det räcker ganska långt i det här sammanhanget. Den arabiska skådespelartraditionen bygger inte precis på subtilitet och återhållsamhet i uttrycket. Intrycket är mer Holly-Bollywoodaction och pilsnerfilm med inslag av stor dramatik och stora känslor.
Men kul är det.
Annars läser jag nu äntligen Shantaram som utspelar sej i Bombay/Mumbais undre värld, en fantastisk (delvis?) verklighetsbaserad berättelse att chockas av, men framför allt älska. Jag sugs in i det myllrande livet och dom otroliga historierna och finner många likheter mellan människorna i Medinaland och den indiska kulturen, både i den lilla byn, slummen och storstan.

Trampa upp nya glädjestigar

solkatten — Sun, 23 Aug 2009 20:54:00 +0000

Tankarna går i cirklar, loopar, slingor. I hjärnan blir ofta tänkta tankebanor till upptrampade, välbekanta, trygga vägar oavsett om vi egentligen vill tänka just så. Det sorgliga är att det är dom negativa, i värsta fall destruktiva, tankeautostradorna som vi återvänder till, om och om igen. Till slut blir det självuppfyllande profetior som vi tror är vår sanning som skriven i cement. På senare år har det talats mycket kbt som ett sätt att lösa upp såna härvor som ligger bakom många problembeteenden som fobier och panikångest.
Sedan jag var liten har jag varit en typisk, envis ’kan-själv-person’, på gott och ont. Oftast är envisheten en stark drivkraft, men våra starka egenskaper har ju alltid en negativ sida som begränsar oss. Men envishet kopplad till problemlösarinstinkt går att applicera inte bara på platta IKEA-paket eller datastrul utan även för att meka lite med negativa tankeloopar och känslohärvor.
I dag läste jag det här i DN som stämde så precis med vad jag funderat över det senaste året. Psykologen Anna Kåver förklarar hur det kommer sej att vi som har alla förutsättningar att vara nöjda med våra liv ändå mår så dåligt. Låter som hennes nya bok är bra motgift till Luther, Jante och alla andra glädjedödare som snurrar runt i våra hjärnrondeller.

Det hjälper inte

solkatten — Thu, 20 Aug 2009 12:25:00 +0000

I dag måste ni läsa det här, som Bodil skrev i går.

Från vart använder du internet?

solkatten — Sat, 15 Aug 2009 19:26:00 +0000

Sitter och läser På stan om alla roliga saker man kan göra om man befinner sej i Stockholm en lördag i mitten av augusti, kulturfestival, bondens marknad och förstås Midnattsloppet runt söder på kvällen. Önskar jag kunde teleportera mej dit ett dygn. Här är det varmt och blött, luftfuktigheten är ung. 55% men känns som 95%. Vad man än har på sej och sysslar med så är man sjöblöt. Jag tror jag drack mer än fem liter vatten i går. Visserligen höll jag på med att skura och olja in golv, men jag svettades lika mycket när jag satt och tittade på medan golvplattorna torkade.
Anyway, medan jag läser På stan popar det upp en ruta om en statistisk undersökning. Eftersom jag tror det handlar om det jag läser, alltså nöjesutbudet i Stockholm så börjar jag fylla i. Men det gör det så klart inte, inser jag med en gång, det är bara det gamla vanliga. Dom vill kartlägga mina köpvanor, ni vet: ålder, inkomst, yrke, internetvanor. Sånt kan vara rätt kul att fylla i eftersom dom flesta av mina svar hamnar på: annat. Eller snarare tänker jag – Det har du inte med att göra, huruvida jag planerar att köpa vitvaror inom dom närmaste tre månaderna.
Men när jag kommer till en av frågorna om internetvanor skrattar jag rakt ut. Vilken hjärntrust har formulerat frågan – Från vart använder du internet just nu? Jag tror dom vill veta var jag och datorn befinner oss, så jag svarar snällt, hemma.
För några dagar sen gick jag på inrådan av min vän Cleo, in på en dejtingsajt, för att kolla urvalet av lämpliga partners. För en nybörjare som jag är det en fascinerande värld som öppnas. Först långa fomulär som ska fyllas i med alla upptänkliga data om ålder, längd, vikt, etnicitet, utbildning, inkomst, you name it. Då har vi inte ens börjat delen med religion, matvanor, intressen, husdjur, musiksmak etc etc. Därefter ska man göra motsvarande för sin tänkta idealpartner. Får fnissanfall med jämna mellanrum över alla absurda detaljer jag förväntas ha funderat över som oumbärliga i en framtida drömman.
Samtidigt inser jag att många (hur många?) fyller i lite vad som helst, ljuger om sin ålder, drar av tio kilo på vikten, minskar på rökning och alkoholvanor. För mej blev det rätt många ‘annat’ här också, eftersom dom alternativ jag vill fylla i inte finns. Särskilt när det gäller önskelistan för ev drömkontakt.
När jag till slut fått ihop nåt och mina foton blivit godkända så börjar det trilla in svar och chatförfrågningar. Från män i USA, Marocko, flera europeiska länder och Sverige. Tydligen kan man Fråga chans/flirta, skicka mail, chatta, med eller utan kamera. Det finns säkert fler kontaktmöjligheter som jag inte listat ut än. Genomgående för alla som vill chatta med mej, är att ingen hittills presenterat sej med foto, samtidigt som alla på sajten vill se foton i andras presentationer.
Om folk, dvs män, är så fega och osäkra att dom inte vill visa sitt fejs så tänker i alla fall inte jag chatta med dom. Att dom dessutom presenterar sej som Ensam i Järfälla eller nåt liknande, ökar inte mitt intresse.
En kille är mer rakt på – Jag är arton år och söker en äldre kvinna. Vilket i och för sej är uppfriskande efter att jag läst igenom ett hundratal profiler på män i min ålder, med och utan foto. Det alla har gemensamt är att dom utan att blinka söker en partner som är tjugo-trettio år yngre. Ser rader av mansansikten som ser ut att vara tio år äldre än jag, men påstår att dom är tio år yngre. Who are they kidding?
Får mail från en ansiktslös man i Texas (tror jag det var) som undrar om min uppgivna ålder stämmer eller om fotona är gamla. Har god lust att svara bara för att upplysa honom om att den bilden togs i söndags av lilla N nio år, när vi var på stranden. Amerikanska män är kanske inte vana vid kvinnor utan smink och med bakåtstruket, blött hår uppsnott med en penna.
Hur som helst, man får ta det för vad det är, vad det nu kan vara. Samtidigt kan man undra om det bara är en gigantisk sociologisk studie, att någon sitter och registrerar alla uppgifter för att kartlägga människors svagheter och i förlängningen (förstås!) våra framtida köpvanor.

Nätmagi i Medinaland

solkatten — Wed, 12 Aug 2009 20:25:00 +0000

Läser en artikel i DN om censur av internet i Mellanöstern och Nordafrika. Klickar på länkarna för att få mer detaljer om regionen och Medinaland. Hur dum får man vara…..
Jag som är van att hålla mej a jour med satellitteve, BBC, DN, Times med flera utländska tidningar på nätet, glömmer mellan varven att informationen inte är fri och tillgänglig för alla. I vanliga fall har jag inga problem med svenska länkar och kan hitta information den vägen, men så fort det gäller internationella sajter som anses ‘farliga’ så är det stopp.
Å andra sidan är det lätt att gissa vad kartläggningen av nätcensuren i medinaland gav för resultat eftersom Storebror inte vill att jag ska läsa dom.