Från att ha varit en inbiten bloggare i ett par år har jag nu kommit så långt att jag väljer att lämna metrobloggen åt sitt öde och skapa en ny blogg.
Den som vill får gärna klicka sig in på:
För övrigt, om man googlar ”ajöken” för man 7,800 träffar. ”Adjöken” däremot, ger dig hela 11,000.
Jag läste precis att det återigen ska ändras på regler, närmare bestämt antagningen till högskolan från och med år 2010. Den här gången gäller det möjligheten att förbättra på sina gymnasiebetyg, vilket ska bli svårare.
Vad finns det för mening med att indirekt bestraffa de som väljer att läsa upp sina betyg efter gymnasiet? Om man orkar plugga på komvux efter studenten så ska det väl tillgodoräknas som allt annat?
Jag är glad att jag inte ska behöva söka på nytt så långt fram i tiden
Nästa inlägg kommer bli riktigt långt. För att vara ett blogginlägg. Så samla kraft redan nu.
Vi människor behöver få saker. Vi behöver mat, tak över huvudet och sömn. Det är klart fint med mänsklig närhet också. Kanske även kläder på kroppen, förutsatt att man inte är naturist.
När vi har lyckats fylla de här grundbehoven, är vi nöjda då? Nej, vi vill ha högre i tak, fylla hemmet med saker. Vi vill inte bara bära tyg på kroppen, vi vill ha nya kläder och vissa av oss vill ha dyra kläder. I ett ständigt flöde. När vi har möjligheten att äta oss mätta- är vi nöjda då? Nej, vi vill sluta äta, äta mindre, äta annan mat.
Vår levnadsstandard är så hög att jag börjar undra hur många det är som tänker på att uppskatta att vi kan välja om vi vill ha kallt eller varm vatten ur kranen. När jag duschade idag njöt jag av varenda vattenstråle, jag njöt av att kunna välja mellan olika radiostationer, ja till och med att kunna borsta tänderna. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna gå in i en affär och välja vad jag vill ha till middag, att jag är förmögen att köpa och tillaga mat. Att kunna känna smaker. Att det har ösregnat hela dagen och jag hade ett paraply. Och att jag vet att det kommer sluta regna för eller senare.
Jag vill inte låta som en ”pånyttfödd” galning, men jag hoppas att någon kanske läser det här och inser att varje sekund du inte vet att du lever är en sekund du aldrig får tillbaks. En sekund du inte kan skjuta upp till imorgon.
Det finns en fruktansvärd blogg. Jag menar det. Men jag kan inte sluta gå in där, det är nämligen så att varje gång jag läser något inlägg i denna blogg blir jag så oerhört frustrerad och vet hur jag inte vill bli. Jag vill inte leva i verklighetsflykt och jag tänker inte vara omgiven av människor som inte tänker. Som inte bryr sig om världen, inte kan tänka utanför väggarna i sitt bekväma sovrum.
Fördummande är ordet. Det är en skam att vi människor slösar bort våra liv med att inte tänka. Så mycket bra man hade kunnat åstadkomma om man orkade bry sig och engagera sig. Jag är inte mycket bättre själv, men jag tillhör å andra sidan inte bottenskrapet. Okej okej, att inse hur mycket som är fel med världen och hur lite du kan stoppa tortyr idag är betryckande. Men det är ingen anledning att luta sig tillbaka och sluta ögonen för allt som inte är vackert.
Bloggande, jag var länge en motståndare tills den dag då jag av, till och med för mig själv, oförklarliga skäl började blogga själv. För att skriva av mig? Jag vet inte varför. Och jag vet inte varför jag läser så mycket bloggar. Det är så få som tillför någonting. Inte ens min egen. Jag önskar att jag vore bättre. Att vi alla vore bättre.
Många oroar sig för tillfället över finanskrisen och den kommande (eller är den redan här?) lågkonjukturen. Men har vi inte glömt den viktigaste frågan av alla? Vad händer med Sveriges modebloggare? Kommer de ha råd att köpa nya kläder, nya prylar flera gånger i veckan? Kan ni ens föreställa er bloggtorkan som kommer att härska? Dagens Outfit-bilder som kanske till och med visar förra månadens mode. Hur tråkigt kommer detta inte att bli?
Jag har en längre tid nu varit fascinerad av modebloggar och prylbloggar och ”myspysbloggar.” Ni vet vilken sort jag menar, där bloggaren beskriver sina senaste fynd, lägger upp bilder och berättar för oss vanliga dödliga hur deras livssituation förbättras sedan de fick de nya stövlarna i sin ägo.
Missförstå mig inte: Modebloggar har en tydlig plats i vårt samhälle, det är inget jag betvivlar. Jag besöker dem också- hur skulle man kunna låta bli? Men jag förstår mig inte på inte vissa av dem, hur man kan shoppa så mycket. Personligen kan jag må fysiskt dåligt om jag en dag verkligen ”shoppat loss”. Det känns som om jag har slarvat bort värdefull tid av mitt liv, oåterkalleligt förlorade minuter och timmar då jag hade kunnat tänka, engagera mig för något meningsfullt. Och då, när denna mättnad sätter in måste jag ägna mig åt något helt annat och kan inte gå in i affärer på ett tag. Jag säger inte att jag är en bättre människa, en som inte är ganska så materialistisk. Jag kan inte ljuga, det är klart att jag köper nya prylar, att jag äger saker och inte bara det som är absolut nödvändigt. Det är inte varje dag jag lyssnar på Chopin, skriver noveller och läser J.M. Coetzee på tyska. Men ibland känner jag ett behov att slippa ifrån konsumtionssamhället och -mentaliteten. Gör inte du?
Jag lyssnade en gång på ett föredrag av Horace Engdahl, om hans liv, om hans arbete inom Akademien. Och jag minns fortfarande hur vördnadsfullt vi alla i salen tog emot hans röst, hans ordval och formuleringar. För jag vill mena att det inte finns någon människa i Sverige som har ett vackrare språk än just Horace Engdahl. Och det är därför han får vara akademiens ständige sekreterare.
Hur orkar folk blogga varje dag? Jag menar det inte som något negativt, jag är snarare fascinerad. Jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka producera ett blogginlägg om dagen. Nu har det gått ett par dagar sen mitt senaste inlägg och fortfarande inget. Men jag har en idé…
Sverige är inte Europa
Igår var jag på en tillställning i en liten, liten stad här i Utlandet. Jag och mitt sällskap hade åkt regionaltåget i ungefär en timme för att komma till denna, trodde vi, somniga stad. Vi anlände till en ombyggd ridhall, en relik från den tiden då området bestod av kaserner. Det är något med ombyggda gamla lagerlokaler och kaserner som gör att man tar den konst som presenteras här på större allvar. Belysningen i foajén bestod av gula strålkastare vars ljus mjukt smekte sig nerför det rödbruna teglet. För att komma i rätt stämning hängde vi in våra jackor och satte oss vi ett bord där jag beställde ett glas rött vin. Samtidigt som vi talade om ditten och datten såg jag mig omkring, mönstrade människorna som likt oss försökte hålla sin glädje och nervositet tillbaka bakom en mask av blaserad konvention. De stora fönsterna tillät oss att se busslasten av medelålders fransoser och fransyskor förväntansfullt glida över den ljusgrå singeln i sina foträta skinnskor i 200-Euroklassen. Jag måste erkänna att jag njöt av att tillsammans med mitt sällskap befinna mig långt under medelåldern denna kväll, av att vara omgiven av sidenkavajer och tunna silkessjalar. Jag kände även en doft av en parfym som jag sedan tidigare förbinder med den övre medelklassen, Medelhavet och middagar där man inte törs sitta kutryggig eller hålla fingrarna för långt ner på besticken. Men på ett bra sätt.
Väl inne i salen framför scenen presenterades kvällens huvudakt av en man som stolt talade om det europeiskt-internationella projekt som de nu startade. Han berättade för sin publik bestående av kulturintresserade bourgeois invånare att man kunde läsa mer om alla tillställningar i ett program ute i foajén. ”Jag vet att Ni alla givetvis talar franska”, (spritt, lågmält och igenkännande skratt i salen) ”men programmet finns även på tyska så att Ni åtminstone kan jämföra texten och kontrollera översättningen.”
Jag skrattade med, trots att jag kände mig som den enda som inte pratar franska i det sammanhanget. Försiktigt sneglade jag på mitt sällskap som log tryggt i vetskapen om sina språkkunskaper – talar fyra språk flytande och lär sig ett femte vid sidan av sina framgångsrika studier. Och jag kunde inte låta bli att tänka ”det här är Europa”. Det här, Tyskland och Frankrike är kugghjulen i den Europeiska Unionen, det är här jag måste vara för att kunna hänge med, för att bli den jag måste bli.
Så dramatiska tankar satt jag och slogs med innan jag rycktes tillbaka till ögonblicket av verkligheten.
Men det är ju sant. Sverige är inte Europa, det är Skandinavien, den lilla inbilska delen av världen i norr. Som tycker så bra om sig själv. Som tror att Sverige är så harmoniskt och à jour med allt som händer i världen. Men det är vi inte. Vi är avklippta från resten av Europa, vi lever där med vår egna lilla ”kultur”. Sverige – modebloggarnas och panikångestens land.
Visst, jag har slagits med hemlängtan när jag inte bott i Sverige. Och jag kan inte vara säker på att den stora anledningen att jag är så avog mot mitt hemland är att hemresan är så nära förestående. Hade det här varit 1700-talet hade jag säkert blivit hängd för högförräderi eller något annat abstrakt. Men sanningen kvarstår. Sverige är Europas blindtarm.
Lite smått chockad över att jag tydligen inte har koll, såg jag på dn.se att Rachel McAdams tydligen ska spela mot Robert Downey Jr i en ny film om Sherlock Holmes!
Jisses! Kan man förboka biljetter? Rachel McAdams och Robert! Jag förstår inte varför de inte får spela i varje film? Varför får de två inte bara alla huvudroller direkt?
Ja, jag är lite exalterad nu. Men jag har smugit åt mit lite extra gott te från den evigt leende tjejen som jag bor med (se…något av mina tidigare inlägg, där har jag skrivit om henne) så jag ska väl ta och dricka upp det och passa på att lugna ner mig.
