Jag drömde nyligen att jag såg filmen Iron Man och att den var fruktansvärt dålig. Jag drömde att det var den sämsta film som någonsin gjorts. Och jag brukar inte kritisera film så starkt. Så jag funderade ett tag på varför jag drömde något så otrevligt och bestämde mig sedan för att det enda jag kunde göra var att se filmen på riktigt. Det var ju inte så att jag inte hade tänkt se den i vilket fall, men nu kände jag verkligen att jag behövde se den snart.

Och hur var filmen? Tja…Hmm.. För det första är det svårt att se objektivt på något som Robert Downey Jr medverkat i. Och när han är med i nästan varenda scen.. Låt mig förklara: Jag kommer alltid se en film om R. D. Jr är med, precis som jag alltid kommer se en film som Keira Knightley är med i, eller Maggie Gyllenhaal, eller Jake Gyllenhaal, eller Rachel McAdams (okej, jag erkänner att jag inte har sett varenda film som de uppräknade skådisarna är med i..men ni fattar). Och Robert Downey Jr kan få mig att sitta igenom vilken 90-talskomedi som helst. Det är bara så. Han är en stjärna av ofattbar kaliber, en man vars röst och utrstrålning får dig att glömma dammråttorna av modell ”tumbleweed” som rullar omkring dina fötter.

Men filmen, åh filmen? Tja. Jag är en liten nörd som gillar robotfilmer, gillar teknik, gillar att lyssna på klickande ljud när något skruvas ihop och sätts igång. Och här är väldigt mycket roboteri. (Och varning: here be spoliers) Kom igen, vem vill inte se Robert Downey Jr skruva ihop en mördarmaskin instängd i en mörk grotta? Och sen jobbar han i ett hyperteknologiskt laboratorium med Paul Bettany brittiskt flåsande i öronen. (det enda frågetecknet är väl varför världens rikaste geek och vapenframställare skulle befatta sig med Dell-datorer? Lite väl uppenbar produktplacering där tyckte jag. Jag sitter ju själv på en Dell som låter som en mindre utombordsmotor, så jag vet vad jag talar om) Och se en skallig Jeff Bridges med skepparskägg, en Gwyneth Paltrow som väl gör sin första film sen -98? Åtminstone känns det så.

Så det känns som om filmen har alla ingredienser för att blåsa dig av soffan därhemma. Men (och jag vet inte om det bara är jag som är bortskämd med riktiga plots, symbolik, och hjärna) jag stördes av att inte veta vad filmen vill säga?  Varför gjordes den här filmen (suck, jag vet- slösa pengar och tjäna pengar)? Ska den vara ett inlägg i vapendebatten? Vill de bara visa att amerikanska vapen till slut hamnas i händerna på onda terrorister?

Som vi som sett filmen vet får ju Robert samvetskval och bestämmer sig för att han vill sluta göra vapen och istället bekämpa våldet och lidandet i världen.

Och det gör man bäst med…..en flygande robotdräkt? Som slåss mot en annan, större Robot?

Nej men snälla.

Håll i hatten nu, för nu kommer jag att avslöja något personligt:

jag är uppväxt på landet.

Det betyder att jag inte har vanan inne att gå på bio ensam. Det var alltid en stor grej, man åkte in till stan, gick omkring och blev stressad av alla människor, åt på restaurang (som tonåring gärna snabbmat, allra först McD, senare pizza för att under senare år övergå till riktigt kött eller asiatisk snabbmat) och sedan avslutade man kvällen med film. Efter filmen skyndade man sig hem så snabbt det gick. Eftersom att vara i stan på kvällen, ja det vet vi väl alla hur farligt det är.

Men nu bor jag inte på landet. Eftersom ni lusläser vartenda ett av mina inlägg vet ni att jag bor centralt i en liten stad i utlandet. Igår kväll kände jag mig rastlös, hade inget att göra, inte ens slösurfa kunde jag tänka mig. Så jag målsurfade in på en biografsida och upptäckte att en sympatisk film skulle visas på den närmsta biografen en timme senare! Min första tanke var att gå dit ensam, för jag befann mig i ett ”hata-världen-mood” och jag ville bevisa för mig själv att man minsann inte behöver någon alls, man kan göra allt bättre själv(jag lämnar här en liten tankepaus för mina freudianska vänner). Men sedan veknade jag och ringde två vänner och försökte att med min bästa reklamröst övertala dem att komma med. Men den ena hade problem med familjen och en lillebror som tycks få något nöje utav att provocera kriminella och den andra hade redan varit på bio tre gånger denna vecka.

Nåväl tänkte jag. JAG går själv.

Sagt och gjort, i ett febrigt tillstånd svepte jag in mig i mina vinterkläder och stegade iväg mot biografen. Med en självsäker röst sade jag till mannen bakom rutan ”En biljett till ‘Robert Zimmerman wundert sich über die Liebe’”. Han tvekade först ett ögonblick men ville visa sin världslighet och kommenterade inte min solosång. Jag väntade på att vi skulle bli insläppta i salen och låtsades inte om blickarna från alla människor som gick förbi. Ja, jag sitter här själv, har du något problem med det eller?

Inne i salen letade jag upp min plats och fann att mannen hade placerat mig intill ett sällskap. Jag log vänligt mot dem och sade ”Jag har fått den här platsen, men jag sätter mig ett par stolar bort.” De uppskattade min icke-påträngande inställning och erbjöd sig själv att flytta så att jag inte skulle behöva sitta ute vid sidan (det bör kanske tilläggas att salongen var långt ifrån fullsatt).  Allt var frid och fröjd…

Då märkte jag plötsligt i min vänstra ögonvrå ett väldigt glatt par som satt i andra änden av raden. Tjejen var runt 25, söt, blond såg rätt vanlig ut. Killen var en lönnfet, självgod typ runt 35, hade en grönglittrande tröja som på framsidan hade något tryck som bäst kan beskrivas som ”motorcykelliknande”. Han hade ett par ”trendiga” byxor, såna som män som försöker se unga ut gärna tar på sig. Med fula sömmar och konstiga fickor. Som pricken över i:et hade han dessutom blonderat sitt hår i den frisyr vi bäst känner som ”spikes”. Som om detta inte vore nog led han uppenbart av solariumbesatthet.

Knappt han jag tänka elaka tankar om hans förskräckliga uppenbarelse förrän mitt äckel stegrades ytterligare. Den unga tjejen satt sig grensle i hans knä och de började hångla. På ett sånt typiskt äckligt sätt där man sitter och väntar på att den ena ska äta upp den andra. Hon hoppade tillbaka till sin plats men började snart att sticka ner sin tunga i hans mun igen. Överlycklig över att ha halva inne grep han tag om hennes armar och strök händerna över dem. Upp…och ner…upp..och ner….

De resterande tio personerna i biosalen satt alla och tittade på dem. Själv hoppades jag att jag skulle kunna se filmen utan att höra deras smaskande (eller värre) i bakgrunden.

De hånglade såklart hela filmen igenom. Nej, jag satt inte och kollade på dem hela tiden, men de fanns i min ögonvrå. Filmen var de totalt ointresserade av. Och jag frågar mig- varför betalar man pengar för att gå och se en film som man i slutändan inte sett alls? Jag kan förstå det bland unga människor, folk som inte vågar synas tillsammans. Eller om det hade varit på femtiotalet. Men två vuxna människor? Och ifall de nu var exhibitionister, är verkligen en mörk biosal det ultimata? Jag personligen skulle bara hångla innan huvudfilmen börjar. Men då ska man kanske inte gå ensam.

Svenska idol, så tråkigt, slätstruket och förutsägbart. Det är liksom ingen spänning i det hela, ingen känsla när de sjunger. Hade jag varit jurymedlem hade jag tvingat någon av deltagarna att uppträda med den här låten:

Och den personen skulle sjunga hela låten. Det här är sång. Inget mesande som i Idol.

P.s. Jag skulle rekommendera att lyssna på låten men inte titta på videon. För att verkligen kunna insupa musiken och rösten.

Jag vet det. Snart kommer det komma. Ett nytt blogginlägg. Egentligen har jag tre blogginlägg jag vill skriva. Men de vill inte komma.

Men snart. Snart- och de kommer kanske handla om film. Och oväntade skådespelare.

Som min stora skara läsare säkerligen har förstått så är det snart dags för mig att lämna utlandet och återvända till hatälskade Sverige. Jag vill inte tänka närmare på det så jag berättar istället om hur jag förbereder min avfärd härifrån.

Först behövde vi någon som kunde ta över mitt rum i lägenheten. Mitt trevliga rum med sydbalkong, åh vad jag inte vill lämna det. Och mina fantastiska möbler, allt är gestaltat så som jag själv vill ha det. I nuläget vet jag inte hur jag ska göra med dem. Sälja? Jag har ju knappt använt dem i ett år men ändå skulle jag behöva sälja dem billigt för att bli av med dem snart. Ta med till Sverige? Hu, ska jag ta isär mina IKEA-möbler och packa in dem i kartong och bära bort till posten? Jag gillar verkligen inte att behöva organisera sådana saker.

Nåväl, vi annonserade på internet att vi behövde en ny flat mate och blev totalt nerringda av folk som ville titta på rummet och gå på ”audition” eller vad man nu kan kalla det. Igår var Han här på besök. Vinnaren.

De två tjejerna jag bor med hade gallrat bland de sökande och bestämt sig för en ung herre som studerar farmaci. ”Det låter ju…..eh.. spännande” tänkte jag och såg fram emot en tråkig kväll i medikamentens tecken.

Döm om min förvåning när det mer eller mindre är min tvillingsjäl som dyker upp i trappuppgången. Fantastiskt snygg (ja, såklart- precis som jag), intressant, blyg (okej, inte som jag), gör musik på sin fritid (VA? precis som jag!!) och framtidsdrömmarna gick parallellt med mina. Ja, just dem tänker jag inte diskutera närmare här på metrobloggen. Men summan av kardemumman är att vi två till slut satt kvar hela kvällen och pratade och hade trevligt. Synd att han flyttar in och jag flyttar ut bara och vi ses nog aldrig igen. Men det känns i varje fall bra att ha hittat någon som förtjänar mitt rum.

Så det var angående boendet.

Sen har vi ju mina vänner här i utlandet som är ledsna att jag åker. Men även till dem har jag hittat en ersättare. Jag ska kontakta honom snart och föra samman alla. Vissa skrattar förvånat till när jag berättar att jag har hittat en ersättarmänniska för mig, men hur ska folk annars komma tillrätta utan mig?

Jag säger er, det finns ingen annan väg.

Idag gick jag omkring i staden och kände mig oförskämt lycklig. Ni vet, man går med ett stort fånigt leende på läpparna och känner kärleken till allt och alla sprudla ur sin kropp. Jag hade promenerat genom staden och utanför et hus/butiksbyggnad stod en kartong med fina böcker och en liten text skriven med spritpenna :

Bortskänkes.

Så jag plockade med mig två böcker, en av Cees Noteboom (läsvärd författare) och den franska boken som hollywoodfilmen ”Just like heaven” med Reese Witherspoon och Mark Ruffalo baserades på. En vän till mig berättade nämligen en gång att boken höll en mycket högre nivå än den sockersöta filmen (även om den var trevlig att se på, Mark Ruffalo är väl alltid sympatisk på film?).

Sedan gick jag hem till min lägenhet och stötte på mina flat mates och vi gick till det trevligaste caféet i stan och drack gott kaffe (fast de glömde ta betalt för min iced espresso märkte vi i efterhand.) Efter det lunkade jag till en stor loppmarknad och fyndade lite (jag har inte handlat så mycket på senare tid, men ibland kliar det i fingrarna.) Loppmarknaden ligger vid en gammal tågstation och omges av lummiga träd. Det var fullt med folk, gamla som unga och alla njöt av det fina vädret och den starka solen. Såhär på kvällen märker jag till och med att jag fått lite färg, nästan som om det vore vår. Jag letade lite efter min ena flat mate som också skulle vara där, men istället såg jag två vänner sitta och njuta av god mat på uteserveringen till ”Mormors kök.” Jag anslöt mig till dem och beställde den hemmagjoda limelemonaden. Fantastiskt läskande och god. Jag berättade för dem att jag kände mig oförskämt tillfreds och de frågade :Varför oförskämt? Det är ju bara bra om allt är tip top.

hmm…tänkte jag.

Lite senare träffade jag några andra vänner och en argentinsk utbytesstudent för drinkar, vilket var väldigt trevligt och kostade i slutändan inte mer än 2,50 Euro.

På väg till spårvagnen gjorde jag sällskap med en vän och vi pratade om livet, om studier och om människor i vår omgivning. Jag berättade om hur jag var oförskämt lycklig och tillfreds hela dagen och hon svarade: Vad menar du med oförskämt lycklig? Om man är lycklig ska man bara ta tillvara på det och inte ge sig själv dåligt samvete.

Till kvällen gjorde jag quesadillas och nu är jag jättemätt.

Så säg mig; Är det dumt av mig att byta bort allt det här mot det kalla, mörka Sverige där folk vet vad som menas med ”oförskämt lycklig?”

Efter att ha behövt ta många svåra beslut, beslut som påverkar min framtid har jag funderat mycket på vad det är jag väljer bort, vad det är jag väljer.

Jag har ställt mig frågan ”tänk om jag gör fel?” ” Tänk om det här var rätt och nu ger jag upp det?”

Och efter ett tag kom jag fram till en sak:

Det finns inget rätt eller fel. Det finns ingen väg som är rätt. Det finns bara en massa olika vägar som leder till olika saker. Vissa kanske betalar sig bättre, vissa kommer leda dig rätt ner i skiten. Men det finns ingen möjlighet att veta att vägen du väljer kommer vara rak.

Livet är som en jävla bilsemester och det finns inte en enda vägskylt.

Då har jag än en gång hittat små guldkorn att översätta för min läsarskara. Jag vill påpeka att dessa kontaktannonser inte sorterats in under den erotiska avdelningen i tidningen, utan de är helt vanliga kontaktannonser för vanliga människor…hrm.. vanligt ja.. (jag sparar de bästa till sist…)

Prata, kela, Erotik

Är 30 +, gift, lång, slank, attraktiv. Söker snygg, diskret kvinna för just detta!

Hängiven sötnos, Man 30 år söker trogen

dominant Partner för fast förhållande. Åldern spelar ingen roll.

Söker mogen kvinna som visar mig

hur det verkligen ska gå till! Är själv 21 år, slank och ser bra ut. Nå, har du lust?

Kärleksfull tantramassör söker

likvärdig kvinna för massageutbyte i långsamt, respektfullt närmande

Par, Man 46, Kvinna 45 söker liknande par

för erotiska stunder, Klubb +vänskap

Paula 60 år, änka 1,60 cm lång

är en ordentlig, bra Hausfrau från landet med slank figur och stort bystmått. Jag är blygsam, kärleksfull och ömsint, älskar trädgårdsarbete och hushållsarbete och längtar efter en ärlig och god man. Det yttre är inte viktigt för mig. Jag skulle gärna besöka Er om Ni ringde.

(är det en bra början om man niar varandra redan i Kontaktannonsen?)

Man 35, 1,80, ca 85 kg söker faderlig

vän ca 45-55 för en god vänskap med något lite extra

Man 52, ser bra ut, städar

tapetserar naken eller i Nylon eller…

Jag plockade upp den vanliga gratisannonstidningen som kommer ut två gånger i veckan. Det finns lägenhetsannonser, säljannonser..allt möjligt. Jag ville se om det fanns något lukrativt och fantastiskt extrakneg som kunde vara intressant. Men till min stora och väntade besvikelse fanns inget så jag fick spendera resten av min pommesmiddag med att läsa kontaktannonserna. Och vissa saker måste man bara få dela med sig. Låt mig säga såhär: de tyska kontaktannonserna är aningen mer rakt på sak än de svenska. Jag har översatt dem åt er. Enjoy:

Snedsteg?

Man, 42 år, gift. Söker Kvinna för möten vid bästa tillfälle. Lust till fjärilar i magen? också 100% diskretion.? Lust till att få dina erotiska önskningar hämningslöst uppfyllda? Hör bara av dig….

Äktenskap, vardag, för lite sex?

Man, attraktiv, sportig, empatisk, söker diskret kvinna i samma sits för återuppväckelse till livet, en som också söker mer. Gärna för en längre tid, kanske även på dagarna? Mail?

Sportig, attraktiv Man med nivå

söker dominant stöveldam för att tjäna denna. Fäbless för L-L-Latex

Man. 33 år

Naturälskare söker Kvinna eller Par för utomhusmöten när det passar.  Säker skog och fält står till förfogande.

Han, 60+ och Hon 50+

söker trevligt par för allt som är kul.

(Och det här var inte ens avdelningen för erotiska annonser.)

Nu vet jag varför jag knappt har några sidvisningar:

mina blogginlägg visas inte på ”senaste inläggen.”

Herregud. Jag blir nästan lite konspirationsmisstänksam. Och om det inte var ett ord innan så är det det nu.