Sverige är inte Europa
Igår var jag på en tillställning i en liten, liten stad här i Utlandet. Jag och mitt sällskap hade åkt regionaltåget i ungefär en timme för att komma till denna, trodde vi, somniga stad. Vi anlände till en ombyggd ridhall, en relik från den tiden då området bestod av kaserner. Det är något med ombyggda gamla lagerlokaler och kaserner som gör att man tar den konst som presenteras här på större allvar. Belysningen i foajén bestod av gula strålkastare vars ljus mjukt smekte sig nerför det rödbruna teglet. För att komma i rätt stämning hängde vi in våra jackor och satte oss vi ett bord där jag beställde ett glas rött vin. Samtidigt som vi talade om ditten och datten såg jag mig omkring, mönstrade människorna som likt oss försökte hålla sin glädje och nervositet tillbaka bakom en mask av blaserad konvention. De stora fönsterna tillät oss att se busslasten av medelålders fransoser och fransyskor förväntansfullt glida över den ljusgrå singeln i sina foträta skinnskor i 200-Euroklassen. Jag måste erkänna att jag njöt av att tillsammans med mitt sällskap befinna mig långt under medelåldern denna kväll, av att vara omgiven av sidenkavajer och tunna silkessjalar. Jag kände även en doft av en parfym som jag sedan tidigare förbinder med den övre medelklassen, Medelhavet och middagar där man inte törs sitta kutryggig eller hålla fingrarna för långt ner på besticken. Men på ett bra sätt.
Väl inne i salen framför scenen presenterades kvällens huvudakt av en man som stolt talade om det europeiskt-internationella projekt som de nu startade. Han berättade för sin publik bestående av kulturintresserade bourgeois invånare att man kunde läsa mer om alla tillställningar i ett program ute i foajén. ”Jag vet att Ni alla givetvis talar franska”, (spritt, lågmält och igenkännande skratt i salen) ”men programmet finns även på tyska så att Ni åtminstone kan jämföra texten och kontrollera översättningen.”
Jag skrattade med, trots att jag kände mig som den enda som inte pratar franska i det sammanhanget. Försiktigt sneglade jag på mitt sällskap som log tryggt i vetskapen om sina språkkunskaper – talar fyra språk flytande och lär sig ett femte vid sidan av sina framgångsrika studier. Och jag kunde inte låta bli att tänka ”det här är Europa”. Det här, Tyskland och Frankrike är kugghjulen i den Europeiska Unionen, det är här jag måste vara för att kunna hänge med, för att bli den jag måste bli.
Så dramatiska tankar satt jag och slogs med innan jag rycktes tillbaka till ögonblicket av verkligheten.
Men det är ju sant. Sverige är inte Europa, det är Skandinavien, den lilla inbilska delen av världen i norr. Som tycker så bra om sig själv. Som tror att Sverige är så harmoniskt och à jour med allt som händer i världen. Men det är vi inte. Vi är avklippta från resten av Europa, vi lever där med vår egna lilla ”kultur”. Sverige – modebloggarnas och panikångestens land.
Visst, jag har slagits med hemlängtan när jag inte bott i Sverige. Och jag kan inte vara säker på att den stora anledningen att jag är så avog mot mitt hemland är att hemresan är så nära förestående. Hade det här varit 1700-talet hade jag säkert blivit hängd för högförräderi eller något annat abstrakt. Men sanningen kvarstår. Sverige är Europas blindtarm.
