Den hemliga historien av Donna Tartt:

Ett antal ungdomar får möjlighet att under exklusiva former studera grekiska för en excentrisk lärare vid universitetet. Nykomlingen i gruppen fascineras av de övrigas utstrålning, bildning och till synes starka band till varandra men märker snart att allt inte är riktigt som det borde vara. Förvecklingar med katastrofala följder blir resultatet och sedan handlar allt om hur man ska hantera det inträffande för att inte väcka mistankar.

Tartt har skrivit en tät, mystisk bok som nästan känns lite tragiskt ödesmättad; man känner redan på de första sidorna att det här är en mörk historia. Den är gripande och trots ett relativt lågt berättartempo tycker i alla fall jag att det var väldigt svårt att lägga ifrån sig denna bok.

Mellan himmel och jord av Niccolo Ammaniti

13-årige Cristiano bor med sin gravt alkoholiserade far som är arbetslös, skidhead och en bråkstake. Varje månad kommer socialen för att titta till dem och då klär far och son upp sig i finkläder och spelar sällskapsspel. Övrig tid tillbrngar fadern med att supa, slåss och planera en stöt med sina udda polare. De ska krascha in i en bankomat och sno med sig alla pengar för att sedan kunna starta ett nytt liv, var och en på sitt sätt.

Det är en bok som berör; otroligt mycket socialt elände och misär. Boken är en riktig bladvändare och författaren lyckas inte bara förmedla fantastiska porträtt av ett udda persongalleri utan är också vansinnigt underhållande och engagerande medan han gör det.

Svart som natten av Ann Cleves En ung kvinna hittas död på Shetlandsöarna och det är den gamla ensligen Magnus Taite som misstänks för dådet. 8 år tidigare försvann ett barn och även då var Taite misstänkt men polisen fann inga bevis och inte heller lyckades man finna flickans kropp förrän långt senare.Tecknat i en karg vintermiljö lyckas Cleves förmedla en stark historia som rymmer dels traditionella deckarelement men även en stark historia med människoöden. Romanen tar upp hur människors fördomar och fördömande mentalitet kan förstöra människor för lång tid framöver. Det är väl inte första gången jag läst romaner på liknande tema, men känner att boken håller, man vill läsa vidare och den trägne kriminalaren berör med sina fel och brister men inte minst med sin ihärdighet och ovilja att låta rykten styra hans spaningsarbete.

Underbar och älskad av alla/I en annan del av Bromma/Martinakoden/Hemma hos Martina av Martina Haag

Kanske ingen stor litterär upplevelse, men förbannat rolig – hela vägen. Man ler igenkännande och vill läsa vidare. Humorn är slående och som alltid när det gäller riktigt bra humor, finns det ett rejält stråk av både allvar, ärlighet och sorg i texten.

Snömannen av Jo Nesbø är faktiskt en av de bästa deckarna jag läst på mycket, mycket länge. Avslutade läsningen av den igår och funderade ett slag på vad det är som jag tycker så mycket om. Jag inser att denna deckare har allt: bra språk – viktigt för mig som är lite smått yrkesskadad och inte klarar av taffligt språk i böcker – bra handling, en fantastisk historia som engagerar och dessutom lyckas författaren mitt i allt detta med konststycket att vara rolig; man skrattar faktiskt till vid ett par tillfällen där han lyckas mejsla karaktärer som känns levande och verklighetstrogna.

Ett antal kvinnor har försvunnit från sina hem. Det de har gemensamt är att de är gifta och har barn och på platsen för deras försvinnande återfinns alltid en snögbbe. Harry Hole, kommisarien i boken, inser snabbt att det måste handla om en seriemördare, som på något sätt vill åt honom. Han får en ny kollega, Katrine Bratt, från bergenpolisen och tillsammans driver de utredningen framåt. Så långt en vanlig deckare, men det som utmärker den är att Nesbø är bra på precis allting: karaktärerna är verklighetstrogna och får läsarens sympati med alla sina fel och brister, handligen gripande och vansinnigt spännande och han lyckas faktiskt skrämmas stundtals, vilket jag gillar. Jag hittar inget som jag ogillar med denna bok, så läs den när du har möjlighet

Min kompis I listade 15 favoritböcker; sådana som betytt mycket elelr som förändrat ens sätt att se på tillvaron och utmanade mig att göra detsamma. Så här kommer min lista. Utan inbördes orrdning har jag listat några böcker som gjort stort intryck på mig. Det finns fler änd essa, men jag fick kort betänketid och dessa kändes ändå representativa.

Vill du göra detsamma? Vore roligt att se vilken litteratur som gjort stort intryck på just Dig genom åren.

1. Saker under huden – Linda Skugge

2. Processen – Franz Kafka

3. Dårskaper i Brooklyn – Paul Auster

4. Förtärande kärlek – Slavenka Drakulic

5. Jurtjyrkogården – Stephen King

6. Tordyveln flyger i skymningen – Maria Gripe

7. Ormens väg på Hälleberget – Torgny Lindgren

8. Tillsammans är man mindre ensam – Anna Gavalda

9. Det var vi som var Mulvaneys – Joyce Caol Oates

10. Onåd – JM Coetzee

11. Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser

12. Den gåtfulle fotografen – Douglas Kennedy

13. Bestiarium – Mare Kandre

14. Det femte barnet – Doris Lessing

15. Parfymen – Patrick Süskind

I Flygts roman möter vi ett antal människor vars människoöden på olika sätt engagerar och berör.

Louise är gift med framgångsrika Fredrik. De bor i ett funt hus, har det gott ställt och är vad man brukar kalla lyckade. Men i Louises bröst bor en tomhet och en ängslan som hon försöker dölja för alla. Hon befarar att maken är otrogen och för att ge igen är hon detsamma.

Lena lever med mannen hon älskar. Dock älskar mannen att spela. Sjuktligt mycket och han har tidigare spelat bort hela deras tillvaro. Lenas liv består av dubbelarbete och en ojämn kamp för att försöka täcka upp för maken, samtidigt som hon saknar sitt tidigare liv i det fina radhuset och vännerna som hade en självklar plats i deras tillvaro.

Parvaneh har tillsammans med sin man flytt sitt hemland och öppnat en pizzeria. Maken mår dåligt och tar ut sin frustration på henne. Till slut bestämmer hon sig för att hon inte längre vill leva tillsammans med en man som misshandlar henne, utan bryter upp. Hon får kämpa med sig själv, konventionerna och familjens förväntningar och möter samtidigt en ny man som berör henne starkt.

Flygt beskriver dessa människor med mycket värme och empati och boken är både avancerad och lättläst. Språket är vackert och han lyckas fånga såväl stämningar som personligheter i sin bok. Jag tycker mycket om denna roman och sörjer faktiskt att den är slut och avundas alla er som fortfarande har den oläst.

Ni som läser min andra blogg, märkte nog att jag fick slita rätt så mycket med att ta mig igenom Oates roman. Försökte skylla på att jag läste den på engelska, men det är nog inte hela sanningen. Boken är väldigt typiskt Oatesk; mörk, gripande, sorglig men ganska kompakt skriven – och lång; 582 sidor i den pocketupplaga jag skaffade mig i London förra sommaren.

Det trog soin tid, men det beror inte på att boken är dålig.

Rebecka Schwarts familj flyr från Tyskland och nazisterna i slutet på 30-talet och anländer till USA. Fadern Jakob Schwart som tidigare haft ett ansett arbete som matematiklärare tvingas börja om på samhällets botten och ta arbete som dödgrävare och hans självförtroende sjunker för varje dag och han tar ut sin frustration på sin familj. Familjen hånas av människor runt omkring och utanförskapet präglar dem allt mer. Sönerna står inte ut utan lämnar familjen och Rebecka som är yngst tvingas leva kvar i det disfunktionella hemmet med en far som till slut inte står ut med tillvaron utan allt mynnar ut i en fruktansvärd tragedi.

Rebecka lämnar det tillfälliga fosterhem hon fått flytta till och tar ung arbete som städerska på ett hotell i staden. Där träffar hon Tignor som hon gifter sig och får en son med. Men Tignor är svartsjuk och misshandlar Rebecka så svårt att hon till slut lämnar honom och flyr med sonen. De befinner sig på resande fot under flera års tid under antagna namn.

Man känner igen Oates karaktäristiska sätt att skriva. Det handlar återigen om underklassens livsvillkor och hur känslan av att vara alla andra underlägsen kan förfölja en människa under hela hennes liv.

Trots den långa tid det tog att läsa boken, rekommenderar jag den; framför allt till er som läst Oates tidigare och gillat det ni läst. Jag vidhåller att hon är en mycket skicklig författare.

Har tidigare gillat det jag läst av Kajsa Ingemarsson och blev inte heller besviken denna gång då jag läste hennes På det fjärde ska det ske. Den handlar om den självcentrerade Paula som efter en årslång vistelse i New York återvänder till Sverige, Stockholm, sina vänner och inte minst sin trogne pojkvän Johan. Johan är den stabila pojkvännen som känner sig trygg med deras relation och som inget hellre vill än att de ska gå vidare i sitt förhållande, flytta ihop ”på riktigt”, att Paula ska skaffa sig en utbildning och så småningom ett fast arbete och kanske också skaffa barn.

Paula stretar emot och hon gör det på det det där klumpiga viset som får läsaren att reagera med att känna sympati med alla utom just henne. Hon vill inte välja Johan till 100 % i rädsla för att behöva ge avkall på det hon vill. Hon är inte beredd på att ”växa upp”, att skaffa sig den där plattformen att stå på, saknar ambitioner och mål. Hon har svårt att tänka framåt mer än några veckor i taget och kanske är det här hennes karaktär känns både oseriös och överdriven. Hon letar fel hos alla andra; pojkvännen är för trygg och tråkig och tjatig när han vill diskutera vart de ska med sin relation. Pappans nya fru är en häxa och hennes kompisar är trista medelsvenssons som skapat den där plattformen åt sig, karriärmässigt eller på det personliga planet.

Ingemarsson bjuder på trevlig läsning och jag gillar som vanligt den mysiga inramningen och vänskapsrelationerna. Det är gulligt, kanske lite schablonmässigt, men vänligt och jag blir glad av att läsa boken. Och det måste ju vara det som är meningen.

För flera år sedan fick jag av en vän låna en roman skriven av en då fr mig okänd förfttare vid namn Mare Kandre. Boken heter Bestiarium och är en mycket fascinerande men mörk historia som sedan dess funnits i tankarna.

För ett par månader sedan sände svt en dokumentör om hennes alltiför korta liv och denna dokumentär redogjorde på ett intresseväckande sätt för ett djupt, poetiskt och spännande författarskap som förmodligen kunnat åstadkomma fler litterära mästerverk om författaren inte gått bort vid så unga år.

Hur som helst. Efter att ha sett dokumentären och blivit påmind om att jag verkligen gillade den tidigare romanen, bestämde jag mig för att traska iväg till biblioteket för att skaffa mer läsning av denna fascinerande kvinna. Det var dock rätt utplockat, så jag antar att fler blivit nyfikna. Men en titel fick jag tar på – Qvinnan och doktor Dreuf. Boken handlar om en manlig psykiatriker som anser sig vara specialiserad på kvinnors mentala problem. Således har han bara kvinnliga patienter och dessa ser han ner på konstant.

En dag möter han en kvinna, vars själsliv är i uppror då hon plågas av minnesbilder från tidigare liv. Hon är Eva som körs ut ur Lustgården, hon anklagas för att vara häxa på medeltiden och blir bränd på bål etc.

Denna kvinnas bekännelse gör djupt intryck på den lille skinntorre, kuvade och misantropiske psykdoktorn. Hela berättelsen är oerhört suggestiv och känns som en enda långt skildring av en dröm som är både otäck och vacker – känns som om detta är ganska typiskt för kandres sätt att skriva. Jag hade svårt att sluta läsa och kände när jag var färdig med boken att jag vill ta del av mer av det här författarskapet.

Tycker du ska göra detsamma!

http://svt.se/2.109829/1.1542669/mare_kandre_-_det_ar_jag_som_ar_ett_geni_copy

För flera år sedan fick jag av en vän låna en roman skriven av en då fr mig okänd förfttare vid namn Mare Kandre. Boken heter Bestiarium och är en mycket fascinerande men mörk historia som sedan dess funnits i tankarna.

För ett par månader sedan sände svt en dokumentör om hennes alltiför korta liv och denna dokumentär redogjorde på ett intresseväckande sätt för ett djupt, poetiskt och spännande författarskap som förmodligen kunnat åstadkomma fler litterära mästerverk om författaren inte gått bort vid så unga år.

Hur som helst. Efter att ha sett dokumentären och blivit påmind om att jag verkligen gillade den tidigare romanen, bestämde jag mig för att traska iväg till biblioteket för att skaffa mer läsning av denna fascinerande kvinna. Det var dock rätt utplockat, så jag antar att fler blivit nyfikna. Men en titel fick jag tar på – Qvinnan och doktor Dreuf. Boken handlar om en manlig psykiatriker som anser sig vara specialiserad på kvinnors mentala problem. Således har han bara kvinnliga patienter och dessa ser han ner på konstant.

En dag möter han en kvinna, vars själsliv är i uppror då hon plågas av minnesbilder från tidigare liv. Hon är Eva som körs ut ur Lustgården, hon anklagas för att vara häxa på medeltiden och blir bränd på bål etc.

Denna kvinnas bekännelse gör djupt intryck på den lille skinntorre, kuvade och misantropiske psykdoktorn. Hela berättelsen är oerhört suggestiv och känns som en enda långt skildring av en dröm som är både otäck och vacker – känns som om detta är ganska typiskt för kandres sätt att skriva. Jag hade svårt att sluta läsa och kände när jag var färdig med boken att jag vill ta del av mer av det här författarskapet.

Tycker du ska göra detsamma!

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad, man kan vika tvätten för en familj på fem personer. På nitton minuter kan man stoppa världen eller hoppa av den. Peter Houghton vet. Han vet att nitton minuter är allt som behövs för att hämnas en uppväxt i helvetet.

Detta är en riktigt gripande bok som tar upp fenomenet med skolskjutningar som världen drabbas av alltför ofta. Men istället för att använda pekpinnar eller för att förenkla det hela, berättar Picoult på en insiktsfullt och medkännande sätt om en fiktiv kille, mobbad sedan förskolan, hånad och förnedrad – till och med av sin egen bror -   som aldrig fått känna att han duger som den han är. Denna kille väljer en dag att packa sin väska med fyra vapen, bege sig till skolan i sin bil och skjuta mot skolans elever och döda 10 människor.

Berättandet är ickekronologiskt och det vinner boken på. Tillbakablickarna på Peters barndom, varvade med nutid ger en känsla av att man oundvikligt närmar sig en tragedi; det känns så ödesmättat hela vägen.

Visst finns det sterotyper i hennes historia; mamman som menat väl men inte förmått hjälpa sin som, den karriärfixerade domar-mamman till en av eleverna och inte minst Peters försvarsadvokat som är den där lyckade personen, vars tillvaro är i det närmaste komplett och alltid varit det. Men det som berör mig är vemodet och sorgen som nästan ligger som ett tunt lager över varje sida. Man skräms av och känner framför allt igen sig i de mekanismer som styr vårt beteende mot andra; hur vår vilja att passa in ibland gör att vi sviker även när vi inte vill det.

Jag tycker att 19 minuter är en mycket läsvärd roman.

Lyssnar sällan på böcker, men har lovat mig själv att försöka vänja mig vid det. Som glöd blir till aska är en riktigt bra thriller som tar upp det pikanta problemet med misshandel i hemmet. Fast det är inte mannen som misshandlar sin hustru, utan tvärtom. Han hatar henne av förklarliga skäl och fantiserar om hur hustrun död för att han ska få leva sitt liv i fred och kunna göra som han vill och slippa leva efter hennes regler.

Och så händer det som han drömt om av en slump. Men hur beter man sig? Och hur värjer man sig mot omtanke och nyfikenhet man inte vill ha? Mot misstankarna? Och hur beter man sig normalt när man känner sig allt annat än just det?