Jag tar ett stadigt tag i pirathatten och hoppar överbord till ett sjödugligare skepp!

Här hittar ni mig i fortsättningen:

http://alwilda.blogspot.com/

Ligger på golvet i solen på balkongen tillsammans med två utmattade pälsdjur (som av någon anledning envisas med att igla sig fast vid mig trots att det är åtminstone 30 grader varmt – de kan ju inte gärna tro att jag fryser) och väntar på maken som jobbar sent idag. Som tur är har jag ett alldeles strålande tidsfördriv i handen: Hälsningar från ondskans axelmakter: vardag och vansinne i världens mest stängda länder av Caroline Salzinger.

Ända sedan jag fick Deborah Copaken Kogans Shutterbabe av mamma för ett antal år sedan, så har jag haft en väldigt svag ådra för äventyrliga fotograf- och reportertjejer som rapporterar från länder som ingen normalt funtad människa skulle vilja sätta sin fot i (och som följaktligen många inte vet särskilt mycket om). Denna faiblesse kan möjligtvis bero på att jag själv har valt den något lugnare vägen i livet (den som på sin höjd sträcker sig till att man får värmeslag av för mycket kattpäls på balkongen). Jag och katterna fascineras i alla fall djupt av Carolines vistelse i Absurdistan, och det enda som stör vår läsning är att vi emellanåt måste hämta fler kylda drycker till våra glas resp. skålar.

Skål på er, säger katterna!

Den är inte att leka med. Den är riktigt elak och jävlig. Den är med på min ”Värsta veckan i mitt liv – Topp 5″ i alla fall. Skit, är vad den är.

Medan vi väntar ut den här veckan så tycker jag att ni kan läsa en trevlig bok för ett barn i er närhet, om ni nu har turen att känna ett sådant. Till exempel Pite och Palt spelar fotboll. Den är riktigt grym! (Och jag gillar inte ens fotboll!) Låna den på biblioteket.

Eller köp en bok som räcker länge. Böckerna om Alva av Jessika Berglund är jättemysiga att läsa för de minsta (upp till ca 5 år). Alva är tre år i de första böckerna, och nyss fyllda fyra i Alva och sommaren som har kommit ut i dagarna. Alla böckerna har korta kapitel och handlar om var sin årstid, och de ger mysiga tips om vad man kan hitta på tillsammans ute i naturen.

Vill man inte vänta ut den här bläiga veckan på jobbet, så kan man ju alltid göra som en riktig prinsessa och ta semester! Det hade allt varit något det. Fast en sådan semester som de här prinsessorna får är jag inte säker på att jag skulle vilja ha. Jag är mer för paraplydrinkar. (Säger tjejen som just i detta sällsynta ögonblick av klarsynthet inser att hon har bokat sin semsterresa till Bortre Norrland i år. What the hell was I thinking??) Och om man nu varken har tid eller råd att ta semester, så KAN det ju hjälpa att läsa om ett helt gäng som faktiskt inte ens har tur med vädret …

… typ, EVER?? 

Vem behöver Barbie, liksom?

Kolla benföringen! Och Fläcks kanindräkt …  … moahahaahaahaa, det tyckte jag var vansinnigt roligt i ungefär 47 minuter igår. Min man tyckte att det var roligt i ungefär 8 sekunder. En KANINDRÄKT!! (Han är ju liksom en kanin. Miimffhihi.) (Skilsmässan bankade ganska hårt på dörren innan jag sansade mig.)

Heja Hjelms förlag, det är nog bara ni som skulle göra klippdockor av mina darlings Prick och Fläck!

Tillägg 23/5: Hurra! För alla som vill leka med Prick och Fläck så får ni här en pdf-länk där ni kan skriva ut Prick och Fläck-dockorna samt två coola outfits helt GRATIS!! Det tackar vi för, Bonnier Carlsen!

Ladda ner Prick och Fläck-klippdockorna här!

Min grymma berättelse drar fram snabbare än en tromb just nu. Det blir inte mycket tid över till läsning, men idag på lunchen så tog jag i alla fall med mig den här roliga och lättlästa (?) mellanstadieboken:

Dagbok för alla mina fans 1: Gregs bravader av Jeff Kinney

Hann bara precis börja på den, innan det började abstinensklia i mina stackars sönderskrivna fingrar och jag var tvungen att söka upp ett tangetbord för lindring, men här är i alla fall vad förlaget (Bonnier Carlsen) säger om den:

”Pojkar skriver inte dagbok, eller? Hjälten i den här boken, Greg, gör i alla fall det. Och inte nog med det – han ritar fullt med bilder i den också. Det är mammans påhitt och han gör det motvilligt till en början. Men han har själv kommit på att denna loggbok, som han själv hellre kallar det, blir perfekt att sätta i händerna på journalisterna när han en gång i framtiden blir rik och berömd. För det kommer han att bli! Först ska han bara tackla tiden på mellanstadiet.

I den här första boken i serien har ett nytt skolår precis börjat. Greg upptäcker att han numera får dela korridor med killar som är både större och styggare, och några som redan rakar sig. Själv hör han till en klenare sort, men vet precis hur han ska parera för att vinna cred utan alltför stor arbetsinsats – det gäller att bli lagom populär på skolan. När kompisen Rowley plötsligt klättrar förbi honom på popularitetsskalan får Greg bråttom att försöka vända kompisens nyvunna popularitet till sin egen fördel – med dråpliga konsekvenser.

Jeff Kinney, formgivare och spelutvecklare, berättar i en tät mix av text och bild om sin roliga och coola antihjälte. Boken, en form av serieroman, har fått lysande kritik och gjort en kometfärd upp på topplistorna sedan den kom ut i april i USA, ligger bl.a. etta på New York Times bestsellerlista sedan i augusti.
Den har en bakgrund som välbesökt nätdagbok sedan 2004 på www.funbrain.com där den hittills besökts av 50 miljoner läsare, genomsnittet i är är 100 000 läsare per dag. Ytterligare fyra delar av bokserien är under produktion. Läs nyheter på www.wimpykid.com och författarens blog på www.gregheffley.blogspot.com.”

Ja, det är ju karbonkopia av Bert, men det är lite ont om nya, roliga böcker för 10-13 år sådär, så det ska bli intressant att se om den är något att ha. Om den är hyfsad så misstänker jag att den skulle kunna tilltala ett och annat läsofrälst barn i alla fall. Återkommer med mitt tyckande efter utläst bok. Om jag inte har dött av skrivkomaframkallad svält först då förstås.

Random events, day 1:

* Denise Rudberg säger att huvudkaraktären i hennes nya bok är ”lite enklare” än dem hon tidigare har skrivit om. Detta får mig att trycka i mig 16 kokosprickar i ren panik. För att i nästa sekund fräsa ut alla kokosprickar igen i ett hysteriskt fnissanfall. Inte. Men jag såg det inne i mitt huvud, och det var jätteäckligt. I verkligheten sväljer jag istället hårt och tuggar sedan melankoliskt på mina kokosprickar medan jag begrundar detta fascinerande uttalande.

* Denise Rudberg säger att man inte ska glömma att hennes bok Tillsammans faktiskt tilltalar väldigt många killar. Jag pöser lite stolt eftersom jag faktiskt hävdade just precis detta på Bokhora för bara ett par dagar sedan. Och plötsligt känner jag hur jag verkligen gillar Denise Rudberg. Gud vad bra hon är. Verkligen.

* Martin Barden har fortfarande inte haft tid att klippa sig, men ser ut att ha haft väldigt gott om tid till att sola i alla fall. Vi blir bara lite avundsjuka. Kanske han kan få några frisörtips av Kustbevakar-Nisse?

* Jag blir grymt avundsjuk på Maria Ernestams rosklänning, så avundsjuk att jag inte ens kan höra vad hon säger. Ha ha. Rätt åt henne.

* Denise Rudberg uppmanar oss att skippa GI-dieten och äta mer snask – NU!

* Nämnde jag att Denise Rudberg är jättebäst?

… mer eller mindre. Idag varvar jag i alla fall fönstertvätt med att skriva som en galning.

Jag irriterar mig på att jag har en – enligt mig själv – grym historia att berätta, men att jag inte kan berätta den riktigt sådär ursnyggt som jag skulle vilja. Ibland känns det som om min gigantiska synopsis faktiskt har bättre formuleringar än själva romantexten. Grrr.

Men jag inbillar mig att det ska släppa så småningom, practise makes perfect som det ju heter. (Även om det börjar bli något tjatigt att skriva om samma text hela tiden.) I vilket fall som helst så gläds jag åt att jag har svårt att skriva tillräckligt fort, för berättelsen ångar fram som tåget. Hur frustrerande det nu än kan vara, så föredrar jag det alla gånger framför att inte ha något att skriva.

Klart slut, back to the book!

En lycklig liten kulturvind smiter in mellan stammarna i bokskogen:

Hans Arnold kommer till Alingsås!

Jag är så lycklig så jag tror jag dör! (Fast bara nästan.)

På lördag (17 maj) är det vernissage för den retrospektiva Hans Arnold-utställningen Skräck i sommarnatten på Alingsås konsthall (ja, just den med Serranos vilt omdebatterade nakenbilder). Men inte nog med det:

Utställningen invigs kl. 15 av konstintendent Pontus Hammarén, i Hans Arnolds närvaro! (Yaaay! )

Kl. 17 visas Hans Arnolds tecknade kortfilmer på biografen Palladium.

Kl. 18 kommer Ebbot (yes, Soundtrack-Ebbot) att sjunga skräckklassiker på First Hotel Grand.

Shit, jag är så lycklig som bor i Alingsås!

Det är nästan så att jag är avundsjuk på mig själv.

(Utställningen pågår t.o.m. den 20 september. Mer info hittar du här.)

Efter mycket vånda bestämde jag mig för att i alla fall läsa Stephenie Meyers nya sci-fi/alienlovestory/gud-vet-vad-roman The Host. Och oj, beställa in några exemplar till bokhandeln måste jag ju med. Hur kunde jag missa det??

Men vad får jag då rakt i ansiktet, om inte en ful liten gul ruta som med ett stort utropstecken skriker allt vad den orkar åt mig: TILLFÄLLIGT SLUT!!! IN YOUR FACE, SEGSKALLE!! (Jo, jag svär, men det sista överförde den kanske lite mer med telepati än skrev ut ordagrant.)

Jag hatar gula små rutor.

Grrr. 

(Och själv skulle jag nog hellre kalla mig upptagen än seg.)

(Japp. Definitivt upptagen.)

Det här med att skriva upp vilka böcker jag har läst och sedan sammanfatta varje månad var nog en bra idé. I teorin.

I verkligheten har det visat sig vara helt sjukt svårt. Det gick väl ganska bra under årets första månader då jag inte hann läsa så mycket. Men sen. Sen kom vårens nyheter. Och dessa nyheter skulle vi åka ut och prata om i skolorna. Och någonstans där nyhetsinläsningen började, dog min läsdagbok.

Jag läser överallt när jag väl har fått upp farten. Precis hela tiden. På jobbet, på lunchen, på tåget, på bussen, i bilen, i båten, på stranden, i parken, på soffan, i sängen, i badkaret, vid köksbordet, i hissen, på balkongen, på ett ben, you name it. Och jag läser ju ut böcker överallt också. När jag försöker att ta med mig min lilla läsdagbok, så tappar jag bort den. (Det går helt enkelt inte att komma ihåg att flytta med sig den från jackan till piratsäcken till handväskan hela tiden. It’s impossible.) Och när den ligger hemma så glömmer jag att skriva upp böckerna.

Och vad ska jag egentligen skriva upp? Var går gränsen? Inte bilderböcker och ”Lätt att läsa”-böcker, det blir ju löjligt, då behöver jag ett eget pappersbruk. Men ungdomsböcker måste jag skriva upp, dem behöver jag hålla ordning på vad jag tyckte om. Men 6-9 år då? Och de böcker som jag mest skummar (typ Klara för revansch (Klara nr. 18) och Livet enligt Rosa (del 6): Rädda världen och krama mej)? I slutändan så har jag ändå glömt att skriva upp hälften. Så jag ger helt enkelt upp.

Eller, jag ger åtminstone upp att tillskriva min läsdagbok någon slags fullkomlighet. Jag får helt enkelt skriva upp vad jag minns och finner nödvändigt.

Här har ni i alla fall ett litet urval av den senaste månaden eller så:

Massor av bilderböcker och ”Lätt att läsa”-böcker. (Brukar tipsa om mina favoriter här i bloggen.)

Skummat några uppföljare i de barn- och ungdomsserier som oftast inte ändrar sig nämnvärt från bok till bok. (Som t ex ovan nämnda.)

För 6-9 år …

… har jag med inlevelse läst böcker som Ridläger med Sigge (Lin Hallberg) (hade faktiskt bara tänkt skumma den, men fastnade i något slags lyckligt nostalgiskt mentalt ridlägertillstånd), Edward Tulanes fantastiska resa (Kate DiCamillo), Bortom Spiderwick: Najadens sång (Holly Black och Tony DiTerlizzi) och Jag vill ha en katt (Anne B. Ragde, jajamensan, precis hon med Berlinerpopplarna! Som ligger på golvet bredvid sängen sedan rean.)

För 9-12 år:

Till exempel Nåjdens sång (David & Larissa 4) (Martin Widmark), Amor anfaller (Mårten Melin, vansinnigt rolig för övrigt!), Klotter i Kärrtorp (Kalle Skavank 3) (Petrus Dahlin), Finnes: Agnes Önskas: Bästis (Thomas Halling), Mardrömsakademin (Dean Lorey) och en helt stim till som jag glatt fiskat upp ur vårfloden.

För 12-15 år:

Böcker som Darkside (Tom Becker), Hitta Felix (Kristina Sjögren), Fem förfäder (1): Tiger (Jeff Stone) och Ögat över månskäran (Libba Bray).

För oss som lämnat de vingliga tonåren:

När änglar dör (Andreas Roman, I like!), Innan jag dör (Jenny Downham, fast den kan räknas som en tonårsbok också, även om den officiellt är klassad som vuxenbok. Och I really like!) och Neverwhere (Neil Gaiman. I really really like!).

Och idag:

Systrarna på Liseberg (Emily E. Nonnen).

Boken är baserad på anteckningar, brev och dagböcker från 1800-talet, som sammanställdes och gavs ut i original 1922 av Emily E. Nonnen, en yngre släkting till systrarna Nonnen på Liseberg. Och det märks. På alla sätt. Ibland studsar man till lite, för man kan ju lungt säga att det rådde en liten annorlunda livssyn då än idag. Det var viktigt att vara av fin familj och som kvinna var ens främsta jobb att underlätta för sin man. (Ha! Jag hörde allt det där min käre man, men nu lever vi tack och lov inte på 1800-talet längre. Eller skulle du hellre föredra att gå klädd i ”en äppelgrön rock och persikofärgade benkläder” som den unge Robert Lorent? ”Alla de unga herrarna lockade och pudrade sitt hår och hade enligt tidens sed en hårfläta med rosett hängande ned efter ryggen.” Jojo, det finns en tid för allt.)

Jag, som hyser ett nästan patetiskt intresse för allt som jag kan koppla till en Austen-roman, hade dock god behållning av boken. Den utgör om inte annat en intressant tidsbild, och jag slukade den snabbt tillsammans med en kokostopp (som min söte man hade bakat ).

Rekommenderas för alla som har anknytning till Göteborg och/eller är historiskt intresserade (ja, att ha läst en Jane Austen-roman räknas som historiskt intresserad i det här fallet). Dock kan jag förvarna om att jag hade väntat mig mer på något sätt. Men jag känner mig i alla fall lite klokare (och ganska mycket tacksammare) efter att ha läst om systrarna på Liseberg.