Det här blir det sista inlägget som kommer att skrivas på den här bloggen. Det är dags att dra vidare nu och vare sig ni bestämmer er för att följa med och fortsätta läsa om mig och mitt liv så tycker jag att ni ska tänka på det här:

Lyckan kommer till den som skrattar!

Mitt nyårslöfte (bland andra) blir att vara mitt bästa jag. Jag tycker ni också ska lova er själva det. Skit i att det kan vara svårt, bortse från att du ibland vill gräva ner dig själv i jorden och aldrig komma till liv igen.  Var ert bästa jag. Tänk efter, men inte efter – när det redan är för sent. Var med dem som ni älskar och som älskar er lika mycket tillbaka. Låt ingen ta er energi, det är inte värt det.

Och framförallt: Skratta.

Från och med NU hittar ni mig HÄR.

BRUS.BLOGG.SE

Alla blev så glada för sina julklappar igår och även om det inte är dem som är viktigast på julen (för vår familj i alla fall) så hade alla lyckats pricka in värsta bra julklappsgrejerna till varandra.

Jag fick min efterlängtade epilator. No more rakblad, säger jag bara. Jag kommer säkert inte vara så happy när det blir dags att använda den men vad fan. Hellre plåga sig ett litet tag än att ständigt behöva utplåna vinterpälsen.

Och så fick jag en blender av min morbror. Damn! Jag hade inte önskat mig det, men det var verkligen välbehövligt. Nu ska jag bara komma på hur jag bäst fraktar hem den utan att den tar alltför mycket plats.

Fick dessutom film, sängkläder, fina prydnadsgrejer som passar perfekt in på stilen i vår lägenhet, doftljus och tvålar och annat smått och gott.

Tack alla!!!

Roligaste julklappen i år var den som Johan fick av mig och Mattias. En rullande väckarklocka som låter krig. När den sätter igång så hoppar den ner från nattduksbordet och rullar omkring och för ett jävla liv. Man måste alltså gå upp för att stänga av den…

Pappa fick en ny kontorsstol, en ficklampa som man vevar upp och alltså inte behöver batterier till, en ”Kära Pappa”-bok och lite andra saker. Mamma fick bland annat pedikyr på en salong i närheten av hennes jobb, armband, sulor m.m.

Jag har världens bästa och sötaste mamma. Vem annars skulle ställa sig med borrmaskinen och sätta i några extra grenar i granen för att den är lite gles däruppe?

Pappa var smartass och sågade bort de tätaste grenarna längst ner, vilket gjorde mig pissförbannad eftersom vi faktiskt spenderade en massa tid på att hitta en fin gran. Efter att han varit fram med sågen såg det ut som granen fått ett akut fall av anorexia.

Jag blev förbannad och frustrerad och gick upp på mitt rum (I barndomshemmet får man faktiskt bete sig som en barnunge…). När jag kom ner igen efter att ha lugnat ner mig kommer mamma in med borrmaskinen.

Nu står vi här i äkta Pettson och Findus-stil och återskapar vår (före detta) fina gran.

Winter Wonderland. Idag har jag (och mamma) varit ut i skogen och sågat ner vår julgran. Lite mer julkänsla än att gå och köpa den på någon marknad. Och en plastgran kommer aldrig någonsin att komma in i vårt hus… Jag tänkte att vi skulle ta från grannens mark först, men vi kom på att vi helst slipper sura miner och ett eventuellt medverkande i Grannfejden så vi fick traska runt i våra egna sjumilaskogar istället.

Jag ser kanske inte ut som någon som skulle knata ut i närmsta skog och såga ner en gran, men fin i kanten kommer jag nog aldrig att bli.

Sofia skrev en kommentar på föregående inlägg och frågade om inte Twix är en kille.

Twix VAR en kille.

Tills jag såg honom föda ungar och drog slutsatsen att det kanske var en tjej ändå.

Den där födseln var ingen trevlig historia, förresten. Kommer inte ihåg om det var den gången jag konstaterade att Twix var en tjej, men det här är en av de vidrigaste saker jag varit med om. Jag låg och sov på soffan och Twix låg och sov på min mage… Och inte fan visste jag att hon kände sig så trygg hos mig att hon kände att hon kunde föda ungar PÅ mig.

Jag vaknade av att det pep på min mage, ser upp och ser en blodig, slemmig klump som piper. Nice uppvaknande… Eller hur?

Twix, ”mannen” i mitt liv.

Min katt är så jävla rolig och förbannat störd.

Som nyss. Hon sätter sig framför matskålen och sitter helt tyst. Eftersom det inte var så länge sen hon fick påfyllning av maten så kläcker jag ur mig kommentaren:

- Vad fan! Sitter katten och ber bordsbön eller?

Det gjorde hon inte. Maten var nämligen slut. Men istället för att bete sig som en normal katt som jamar och fjäskar för matte så leker hon prinsessa. Hade hon kunnat knäppt med fingrarna/tassarna hade hon helt säkert gjort det. Men eftersom hon uppenbarligen är hungrig så fyller jag på mat i den ena skålen. Vanligtvis brukar hon kasta sig över maten, men hon sitter fortfarande bara där med matskålen framför sig. Och så sneglar hon på matskålen bredvid, den vi har i hennes mjölk i. Den skålen är nämligen också tom.

Jag fyller på med mjölk i skålen och först Då börjar den där snobbiga katten äta sin mat.

Dessutom tycker hon numera att hon har en given plats vid matbordet. Hon intar Alltid en av stolarna, och alltid är det stolen bredvid mig när jag är hemma eftersom hon vet att jag har dåligt samvete som lämnade henne kvar här på landet. Hon vet inom sig att hon kan spela på det… Tydligen.

Först börjar hon med att sitta och stirra på mig med sina stora läskiga gula ögon, tills jag upptäcker att hon faktiskt stirrar. Sen när hon ser att jag ser då går vi in på Fas Två av tigga-mat-av-matte-uppdraget. När jag skär upp mat, tar den på min gaffel och för den till min mun så lägger hon alltid upp sin tass på min arm för att säga ”Hallå mamma! Jag finns här! Ge mig maaaaaaat!”

Hon äter allt dessutom, det är ännu roligare. Gurka, tomater, paprika. Men om det är lite ljummet måste jag blåsa på maten innan hon kan äta den.

Antar att hon sprungit in i en del väggar, den där Twix.

Vi brukar aldrig ha kristyr på våra pepparkakor, men i år(när jag såg att sånt faktiskt finns på tub nuförtiden) så ville jag ändra på den saken. Mamma tyckte det var en bra idé och pappas ögon tindrade av stolthet när han kom in i köket och jag satt där och dekorerade pepparkakorna. Han brukar bli sådär stolt och glad när man tar initiativ i köket… Sen såg de vad jag satt och skrev på pepparkakorna:

Okej, det är kanske inte så fint och perfekt, men vem fan bryr sig? Tur att mamma och pappa har humor och bara skrattade åt mig och mina idéer.

Tomten orkade helt enkelt inte mer. R.I.P Tomten!

Brunett & Blondin, men fan – Vi är så fin… You’re my sunshine, Emma!!!

Hittade mina gamla dagböcker idag…

2002 till 2005.

Fy fan vilka humörsvängningar jag hade. Haha… Hur orkade jag med mig själv?

Började asgarva när jag såg att jag hade skrivit ”***** verkar vara mycket mer seriös än alla andra killar!”

Jomenvisst. Otrogen. Omogen. Skitstövel.

Men jag antar att det är okej att vara naiv när man är 16 år och nyförälskad?