Från och med nu kommer jag lägga ner den här bloggen. Om ni vill ha adressen till den nya får ni väl hojta till, kanske ger jag ut den då.

Det blir verkligen inte mycket bloggande nu för tiden. Har helt tappat inspirationen. Det blir ändå inget roligt nerkladdat och då känns det som att det kan vara. Att tjata om vad jag gör i skolan och hur det går med det känns inte som att någon bryr sig om att läsa om ändå, och just nu är det i princip bara det mitt liv handlar om. Plugga, köra bil, hämta barn, laga mat, försöka spendera några stunder med familjen, plugga, plugga och plugga.

Idag har jag visserligen börjat praktiken, men jag vet inte om det är så himla mycket mer spännande att läsa om. Irriterad på den är jag också. Den här första ssk-praktiken handlar om grundläggande omvårdnad, och att vi ska lära oss tillämpa det vi lärt oss i vårdvetenskapen om förhållningssätt, etik och så vidare.

Rent uttalat ska vi utföra undersköterskeuppgifterna vi redan kan, och samtidigt reflektera över hur och varför vi gör som vi gör. Det känns faktiskt rätt meningslöst. Jag tycker det är en självklarhet att man respekterar patienterna och ser till deras bästa, det är ingenting jag känner att jag behöver lägga 5 veckor av min tid på. Jag vill lära mig vara sjuksköterska NU. Undersköterska är jag redan. Faktiskt.

Vi får inte ens ta ett blodsocker, ta venprov eller ge subcutana injektioner. Tydligen måste man vara i termin fyra på ssk-programmet för att göra så enkla saker som man fick göra när man läste till undersköterska. Jag vill spy på den person som satt ihop vår utbildning.

Puss.

Jahupp, här har det minsann inte skrivits mycket på sista tiden.. Jag har haft lite mycket med pluggandet. Fick resultatet på vårdvetenskapstentan här om dagen och jag klarade mig. Nu kan jag i ”lugn och ro” fokusera på att panikplugga till nästa tenta, vilket inte går så himla bra eftersom jag ska jobba större delen av min lediga tid nu under jul och nyår. (Ja, okej, jag erkänner: Jag är lite girig efter storhelgs-ob!) Har dock gjort kanske 15 av de 40 sidorna med instuderingsfrågor. Tentan går av stapeln den 15/1. Panik? Ja, lite. Men det går nog bra. Jag äger ju!

Julafton överlevde jag också. Vi var hos världens bästa mamma igår och firade. Jag har inte varit snäll i år, så jag fick inte en enda julklapp. Det känns som det kvittar faktiskt när man ser hur lyckliga barnen blir över de julappar de får. Rasmus sov ihop med sin Cars-helikopter i natt, och Simon med sina playmobil-riddare.

Nu sitter jag på jobbet och väntar på Anki, som slutar en timme senare än mig. Hon ska med hem till oss och käka, men idag blir det ingen julmat inte! Kassler och potatis får duga åt folket.

Puss.

Simon har öroninflammation. Det gick från ingenting alls i måndags kväll till att han låg i soffan och grät hela tisdagen för att han hade ont, det rann som fan ut örat och han hade 39,5 graders feber trots att han fått alvedon. Ringde vårdcentralen i tisdags morse, som skulle ringa upp ett par timmar senare. När de äntligen ringde hade de självfallet inga tider kvar, utan hänvisade oss till 1177 efter 16 för att försöka få tag på en jourtid på akuten. Ringde klockan fyra och fick en tid på akuten kvart över sex. Halv åtta fick vi komma in till läkaren, som på två minuter konstaterade att det hade gått hål på trummhinnan och att han behövde käka penicillin tre gånger om dagen i fem dagar.

Ett satans väntande för att konstatera någonting jag hade kunnat berätta för dem över telefon klockan åtta på morgonen.Men vad vet jag? Jag är ju bara mamma, och dessutom ung. Därmed antagligen dum i huvudet också. Bah.

Förra gången Simon hade öroninflammation var vi på akuten en lördag. Vi fick träffa en sjuksköterska, och då fick vi enbart höra att vi var tvugna att vänta ett par dagar för att se om det blev bättre, utan att någon ens tittade i hans stackars öra. På måndagen när vi gick till vårdcentralen fick han penicillin på en gång, och läkaren sa att det såg riktigt illa ut. Vad hade det tagit för en läkare på akuten att kika in i örat och konstatera att han faktiskt hade öroninflammation? Typ tre minuter.

Jag är inte typen som tror att penicillin hjälper mot allt, och vill helst inte trycka i barnen en massa mediciner i onödan. Men jag känner mina barn, och när jag åker till sjukhuset förväntar jag mig att bli tagen på allvar. Det är inte direkt så att man åker till akuten för nöjes skull. Kunde ungen vänta ett par dagar hade jag inte åkt. Cykelverkstad var ordet. Fuck it!

När jag blir färdig sjuksköterska ska jag ALLTID ta patienterna på allvar, om jag så måste skalla en jävla doktor för patientens bästa. Så det så. Det är fan skrämmande att höra mer och med om hur illa alla blir behandlade när de har kontakt med vården…

Puss.

Idag har jag börjat panik-tentaplugga. Insåg idag att det bara är en vecka kvar till mitt livs första riktiga högskoletenta och att jag antagligen för första gången i mitt liv kommer behöva plugga på riktigt. Torsdag nästa vecka är den stora dagen. Satte mig i köket förut och tänkte att jag börjar med att ta tag i det värsta; Den mongotjocka engelska boken om de där jävla vårdteoretikerna.

Jag hann nog inte läsa mer än ett par stycken innan jag insåg att jag faktiskt har börjat fatta vad det handlar om, och dessutom tycker det är lite intressant. (Men bara lite.) Så de där första två kapitlen jag hann med innan det blev mer spännande att titta på TV gick som en jävla dans, inklusive anteckningar. I like it. Hoppas det forstätter flyta på likadant med resten av tentapluggandet. Har nämligen råkat lova bort mig på annat vid både ett och två tillfällen där jag egentligen borde plugga.

Imorgon har vi praktisk examination i förflyttningsteknik och grundläggande omvårdnad. Det känns definitivt inte lika skrämmande som en salstenta. Huh!

Nåja, nu väntar min iskalla säng där nere i källaren. Fredrik är iväg och jobbar över natten första gången på länge. Hatart! Däremot kanske jag får sova hela natten utan att någon petar bittert på mig och påstår att jag snarkar. Släng över dina sömnproblem på mig, liksom? Årets julklapp: Öronpluggar.

Puss.

Jag skulle kunna spy på alla dessa människor som säger att det är överdrivet att man arbetar med genus inom förskolan. Jag tycker det är kalasbra, och borde göras ännu mer. Folk verkar liksom inte inse meningen med det hela. Föräldrar suckar, himlar med ögonen och säger ”Men åh! Det är ju så töntigt. Nu ska vi snart behöva tvinga på pojkarna rosa kläder. Som om det kommer göra världen mer jämställd.”

Eller..vänta nu. Det är inte riktigt vad det handlar om.

När Simon var mindre älskade han rosa. När vi var på H&M och skulle köpa kläder ville han först ha en vit ”Hello Kitty”-tröja med glitter och puffärm, men valde sedan en rosa T-shirt med en katt på eftersom den andra inte fanns i hans storlek. Jag har noll problem med att min son har en rosa tröja med en katt på. Huvudsaken är att han gillar den, och det gjorde han uppenbarligen.

Problemet kommer inte förrän senare, när Simon 4 år kommer hem från dagis och säger att han inte vill ha sin rosa tröja längre för att rosa är en ”tjejfärg”. Visst är barn elaka ibland, men det är knappast ett barn som har hittat på att rosa är en tjejfärg. Det är någons idiotiska föräldrar som uttryckt sig på det viset, antagligen när en pojke velat ha någonting rosa. Bara den lilla saken anser jag vara helt sjuk, att en förälder säger nej till någonting barnet vill ha enbart på grund av vad annat folk ska tycka om sonen, som har rosa kläder på sig. Inte nog med det. När du säger till din son att den där rosa tröjan är en tjejtröja sätter du in värderingar i detta som lär barnet att det är skamligt för en kille att bära rosa, att vara ”tjejig” och därmed att det är sämre att vara tjej än att vara kille.

Lösningen på genusproblematiken ligger inte i att tvinga på alla killar rosa kläder. Problemet är att de efter ett par års ålder inte har valmöjligheten att bära rosa om de själva vill, med risk för att bli retade på dagis ENBART på grund av att någon annans föräldrar har problem med att deras barn bär rosa.

Det är väl inte konstigt att karlarna styr världen när de redan vid tre års ålder får lära sig att tjejer är sämre?

Har fått resultatet på första kursen nu. VG. Jag är så förbannat jävla bra!

Ville bara att ni skulle veta det.

Nu ska jag fortsätta sitta här och vara nöjd med mig själv, trots en svidande och kliande jäva ögoninflammation.

Jag är BÄST!

Puss.

I morse tänkte jag använda min nya vinterjacka. Jag älskade den när jag fick den. Tar på mig den i hallen, och sen får rasmus syn på mig, tittar fundersamt på mig och frågar sen: ”Mamma, är du en spion?”. Ett par minuter senare kommer Simon ut ur sitt rum och utbrister: ”Mamma! Du ser ut som Kent Agent!”. Jag älskar inte min kappa längre. Kom på att jag nog inte passar i den alls. Jag ska sälja den till Sofie.

Såhär ser Kent Agent ut…

Såhär ser min jacka ut..

Puss.

De första veckorna av min Sjuksköterskeutbildning har varit lite av en chock. Eller en mardröm. Eller helt enkelt bara någonting helt nytt för mig.

Problem nummer ett är att komma in i en helt ny klass. Jag har verkligen svårt för att lära känna nya människor. Kalla det en släng av social fobi om du vill, men jag är rädd för att visa mig själv, till en början. Jag vill gärna vara med lite vid sidan av och betrakta ett tag innan jag kliver in och är mig själv helt och fullt. Är de nya människorna sedan inte ”min typ” av människor kan jag i värsta fall bli kvar i den där rollen lite vid sidan av. Jag har svårt att prata med folk jag inte känner att jag har någonting gemensamt med. Nåja, det känns väl lite bättre med den sociala delen nu när vi gått ett tag och man börjat lära känna varandra någorlunda.

(Och HUR ska HON kunna bli sjuksköterska och arbeta med människor tänker du nu..? Men där är det någonting helt annat. När jag jobbar har jag en yrkesidentitet att stå bakom, en arbetsuppgift att utföra och kanske framför allt mina egna förväntningar att leva upp till. När jag jobbar kan jag faktiskt till och med känna att jag har en liten födel av att jag tar ett steg tillbaka och betraktar en annan människa innan jag ger 100% av mig själv. Jag har åtminstone respekt för andra människor. Dessutom finns det ju i jobbet en orsak till att man träffar olika människor, och den orsaken i sig ger skäl att prata och fråga om saker. Jag har inga tvivel som helst om att jag kommer passa som sjuksköterska.)

Däremot när jag sedan känner mig trygg i gruppen av människor, och känner att jag kan vara mig själv utan att någon har problem med det så är jag nog en sån där som ger i alla fall 99% av mig själv. Jag anser inte att jag varken är speciellt komplicerad, hemlig eller instängd utan faktiskt ganska positiv, öppen och ärlig.

Problem nummer två med utbildningen är just utbildningen. Jag hade nog en syn av att det skulle vara lite mer praktiska moment, och inte så sablans mycket teori. Tji fick jag. Mitt huvudämne är Vårdvetenskap, och första intrycket av det var ungefär: ”Jävlar, vad jobbigt!” Utöver en Sjuksköterskeexamen leder utbildningen till en Kandidatexamen i Vårdvetenskap. I vårdvetenskapen läser vi just nu om Sjuksköterskeyrkets historia, om olika vårdteorier och vårdteoretiker. Ni som känner mig bra vet hur intresserad jag är av historia, och av SO-ämnen i övrigt faktiskt. Typ inte alls.

Jag är bra på logiskt tänkande. Jag är bra på matte, kemi, fysik, biologi, grammatik, stavning och att skriva. Sådana saker. Det som kommer vara lätt för mig i den här utbildningen är när vi ska läsa om kroppen, anatomi, att plugga in alla organ och lära mig latinska namn, namn på mediciner, you name it.  Allt det där som alla andra sitter och bävar inför bara för att det är saker man måste pränta in i skallen. Sådant fastnar ganska lätt hos mig. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och skulle plugga in alla städer/landskap/vattendrag i Sverige. Jag satt alltid och rabblade dem kvällen innan och nästan grinade ifall jag inte mindes en av dem, sen fick jag självklart alla rätt på provet.

Jag har ingen naturlig fallenhet för att läsa historia och sånt. Kanske mest för att jag aldrig varit intresserad. Jag kan läsa det och jag kan klara uppgifterna riktigt bra om jag är motiverad och faktiskt vill. Däremot krävs det inte speciellt stora motgångar för att jag ska tröttna. Däremot har jag insett nu när jag sitter och tvingar mig själv att läsa genom litteraturen till kursen att det bara blir mer och mer intressant ju mer man läser. Kanske lossnar det där för mig så småningom. Även om det känns ganska tungt just nu, så vet jag att jag kan göra vad som helst bara jag ger mig sjutton på det. Och nog jävlar ska jag bli Sjuksköterska. Och nog jävlar ska jag bli bäst på vårdvetenskap, hur tråkigt det än må vara.

Jag menar… jag fick ju MVG i Religion A i våras, och vårdvetenskap kan väl knappast bli tråkigare än så?

Puss.

Äsch, tid för att blogga, vem har det egentligen?

Jag vet att jag är kass, men det får ni nog nästan räkna med att jag kommer vara ett tag framöver. Istället för att klottra här får jag använda den tiden till att kladda ihop lite inlämningsuppgifter och sånt. Pluggandet känns helt okej. Inga överansträngingar ännu. Och människorna jag läser ihop med verkar helt okej de också. Jag ska nog överleva de här tre åren utan större bekymmer.

Idag jobbade jag 4 timmar på det stället jag brukar dra mig för att jobba på. Tänkte att fyra timmar skulle väl inte vara något problem, även om många i personalen på detta ställe inte är några klara favoriter. Jag har inte jobbat på detta ställe sedan januari, brukar tacka nej till förfrågningar därifrån. Därmed känner jag inte heller de boende så himla bra, och är inte helt hemma på rutinerna för stället eftersom det är väldigt annorlunda mot där jag jobbar i vanliga fall.

Kommer dit, och det visar sig att ordinariepersonalen ska ha personalmöte, och det är jag och två av deras ”ordinarievikarier” som ska jobba. Plus en personal från en annan avdelning, som inte heller känner de boende. Den här avdelningen är uppdelad på två våningar och man jobbar två på varje våning. Det logiska för mig i den här situationen vore väl om de ”vana” vikarierna delade upp sig på varsin våning för att allt skulle gå smidigare, men nej, de är kompisar så de ska jobba ihop på en våning och lämnar oss ovana på en egen våning.

Man kan ju få krupp för mindre. Visserligen gick det ju bra för oss ändå, men de ordinarie personalen kunde ju ha upplyst om både ett och annat innan de knallade iväg på sitt möte.

Jag tycker allt sämre om att jobba på det där stället varje gång jag kommer dit! Det var sista gången jag tackade ja till att jobba där kan jag ju säga. Suck.