De första veckorna av min Sjuksköterskeutbildning har varit lite av en chock. Eller en mardröm. Eller helt enkelt bara någonting helt nytt för mig.
Problem nummer ett är att komma in i en helt ny klass. Jag har verkligen svårt för att lära känna nya människor. Kalla det en släng av social fobi om du vill, men jag är rädd för att visa mig själv, till en början. Jag vill gärna vara med lite vid sidan av och betrakta ett tag innan jag kliver in och är mig själv helt och fullt. Är de nya människorna sedan inte ”min typ” av människor kan jag i värsta fall bli kvar i den där rollen lite vid sidan av. Jag har svårt att prata med folk jag inte känner att jag har någonting gemensamt med. Nåja, det känns väl lite bättre med den sociala delen nu när vi gått ett tag och man börjat lära känna varandra någorlunda.
(Och HUR ska HON kunna bli sjuksköterska och arbeta med människor tänker du nu..? Men där är det någonting helt annat. När jag jobbar har jag en yrkesidentitet att stå bakom, en arbetsuppgift att utföra och kanske framför allt mina egna förväntningar att leva upp till. När jag jobbar kan jag faktiskt till och med känna att jag har en liten födel av att jag tar ett steg tillbaka och betraktar en annan människa innan jag ger 100% av mig själv. Jag har åtminstone respekt för andra människor. Dessutom finns det ju i jobbet en orsak till att man träffar olika människor, och den orsaken i sig ger skäl att prata och fråga om saker. Jag har inga tvivel som helst om att jag kommer passa som sjuksköterska.)
Däremot när jag sedan känner mig trygg i gruppen av människor, och känner att jag kan vara mig själv utan att någon har problem med det så är jag nog en sån där som ger i alla fall 99% av mig själv. Jag anser inte att jag varken är speciellt komplicerad, hemlig eller instängd utan faktiskt ganska positiv, öppen och ärlig.
Problem nummer två med utbildningen är just utbildningen. Jag hade nog en syn av att det skulle vara lite mer praktiska moment, och inte så sablans mycket teori. Tji fick jag. Mitt huvudämne är Vårdvetenskap, och första intrycket av det var ungefär: ”Jävlar, vad jobbigt!” Utöver en Sjuksköterskeexamen leder utbildningen till en Kandidatexamen i Vårdvetenskap. I vårdvetenskapen läser vi just nu om Sjuksköterskeyrkets historia, om olika vårdteorier och vårdteoretiker. Ni som känner mig bra vet hur intresserad jag är av historia, och av SO-ämnen i övrigt faktiskt. Typ inte alls.
Jag är bra på logiskt tänkande. Jag är bra på matte, kemi, fysik, biologi, grammatik, stavning och att skriva. Sådana saker. Det som kommer vara lätt för mig i den här utbildningen är när vi ska läsa om kroppen, anatomi, att plugga in alla organ och lära mig latinska namn, namn på mediciner, you name it. Allt det där som alla andra sitter och bävar inför bara för att det är saker man måste pränta in i skallen. Sådant fastnar ganska lätt hos mig. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och skulle plugga in alla städer/landskap/vattendrag i Sverige. Jag satt alltid och rabblade dem kvällen innan och nästan grinade ifall jag inte mindes en av dem, sen fick jag självklart alla rätt på provet.
Jag har ingen naturlig fallenhet för att läsa historia och sånt. Kanske mest för att jag aldrig varit intresserad. Jag kan läsa det och jag kan klara uppgifterna riktigt bra om jag är motiverad och faktiskt vill. Däremot krävs det inte speciellt stora motgångar för att jag ska tröttna. Däremot har jag insett nu när jag sitter och tvingar mig själv att läsa genom litteraturen till kursen att det bara blir mer och mer intressant ju mer man läser. Kanske lossnar det där för mig så småningom. Även om det känns ganska tungt just nu, så vet jag att jag kan göra vad som helst bara jag ger mig sjutton på det. Och nog jävlar ska jag bli Sjuksköterska. Och nog jävlar ska jag bli bäst på vårdvetenskap, hur tråkigt det än må vara.
Jag menar… jag fick ju MVG i Religion A i våras, och vårdvetenskap kan väl knappast bli tråkigare än så?
Puss.
.
