(500) Days of Summer

• Regi: Marc Webb

• Manus: Michael H Weber, Scott Neustadter

• Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Zooey Deschanel m.fl.

• Speltid: 1 h 35 min

Den här filmen bygger på två karaktärers interagerande, med två talangfulla skådespelare i rollerna, och med säkra birollsinsatser vid sidan av. Joseph Gordon-Levitt har vuxit upp till en fullfjädrad skådis med drag av Heath Ledger i sitt uttryck. Zooey Deschanel trollbinder med säkert minspel och engagerande ögon.

Historien i sig är som en berg- och dalbana som du vill aldrig ska ta slut och som, trots att du ser slutet redan från start, inte blir förutsägbar. Musiken följer stämningen och regin är lekfull. Berättarstilen är fantasifull och bidrar till filmens suggestivitet. Filmen har ett snyggt slut, som knyter ihop säcken på ett bra sätt.

Definitely Maybe

• Regi: Adam Brooks
• Manus: Adam Brooks
• Skådespelare: Ryan Reynolds, Abigail Breslin, Elizabeth Banks, Rachel Weisz, Isla Fisher m.fl.
• Speltid: 1 h 47 min

Definitely Maybe är en må bra-film när den är som bäst, utan att vara för lättsam. Den beskriver en vacker far och dotter-relation, som får mig själv att vilja skaffa barn, och som visar sig vara det mest intressanta med filmen. Historien är engagerande och känns relativt trovärdig. Själva upplägget och berättarstilen är mycket spännande. Regissören knyter ihop filmen på en bra sätt, med en röd tråd genom filmen och en stark koppling mellan början och slut.  

Filmen har ett välkomponerat och genomtänkt soundtrack, som blandar gammalt med nytt. Filmen innehåller även många medelkända skådespelare, som alla gör trovärdiga och gedigna skådespelarinsatser. För att vara en film som inte kräver visuella muskler så är filmvinklar, ljussättning och allt annat visuellt välutvecklat och bidrar till filmen. En rolig detalj med filmen är att den även ger lite nutidshistoria.

Lovefilm

Sunshine

• Regi: Danny Boyle
• Manus: Scott Silver
• Skådespelare: Cillian Murphy, Chris Evans, Michelle Yeoh m.fl.
• Speltid: 1 h 43 min

”Det är år 2057. Solen håller på att dö och människans sista hopp står till besättningen på rymdfärjan Ikaros II, vars uppdrag är att väcka stjärnan till liv igen. Men när de nästan nått sitt mål bryts kontakten med jorden och uppdraget riskerar gå om intet då pressen börjar tära på astronauternas psyke…” Lovefilm

Början av Sunshine är en aning klichéartad, det är samma gamla visa som i andra filmer i samma genre. I slutet däremot blir det istället nästan för annorlunda, för överdrivet. Större delen av filmen är dock riktigt bra. Jag satt på helspänn i stort sett hela filmen. Utmaningen besättningen står inför griper tag om dig som tittare, du lever med i kampen för att rädda mänskligheten.

Uppbyggnaden av karaktärerna kunde dock ha utvidgats och filmen kunde ha gått djupare i sin utforskning av psykologin och relationerna mellan karaktärerna och hur de påverkas av resan. Det är duktiga skådespelarinsatser rakt igenom och fotot är innovativt, ibland överdrivet men mestadels vackert. Detta är utmärkande för filmen, tillsammans med den nerviga regin som är Boyles signum.

3:10 to Yuma

• Regi: James Mangold
• Manus: Stuart Beattie
• Skådespelare: Russell Crowe, Christian Bale, Ben Foster m.fl.
• Speltid: 1 h 47 min

”När Wade (Russel Crowe), den hänsynslöse, blir tillfångatagen utfästs en belöning till den som kan eskortera honom till tåget 3:10 to Yuma där han ska ställas inför rätta. Den fattige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) åtar sig den riskfyllda uppgiften, för att med hjälp av pengarna kunna rädda sina ägor från att lösas in av banken. Med Wades mannar hack i häl påbörjar Evans den farliga resan mot rättvisan.” Lovefilm

3:10 to Yuma är en mångbottnad film som visar på att ondska är svårt att definiera. Den visar att renodlad ondska inte existerar och att även onda människor kan finna en vilja inom sig att göra rätt för sig.

Russell Crowe är som klippt och skuren för sin roll som Ben Wade, konstigt nog när han var godheten personifierad i Gladiator, som även den rollen var som klippt och skuren för honom. Det visar på vilken fantastisk skådespelare han är. Jag vill även påstå att Ben Foster är lysande som manisk höger hand till Ben Wade, till skillnad från de som anser honom överspelad. 

Höjdpunkten i filmen utgörs dock av samspelet mellan Russell Crowe och Christian Bale och deras karaktärer. Den visar på hur två vitt skilda människor med rivaliserande mål kan finna en ömsesidig respekt för varandra.

Ett bra manus med bitvis stark dialog, en solid regi och stämningshöjande musik är andra aspekter av filmen. Med ett gott hantverk av alla inblandade har de lyckats skapa en minnesvärd film.

Wall Street

• Regi: Oliver Stone
• Manus: Oliver Stone
• Skådespelare: Michael Douglas, Charlie Sheen, Martin Sheen, Daryl Hannah m.fl.
• Speltid: 1 h 59 min

”I den här avslöjande filmen får du komma in bakom finansvärldens annars välstängda dörrar. En ambitiös ung mäklare (Charlie Sheen) lockas in i den lukrativa men kriminella världen av företagsspioneri. Och den som lockar in honom är ingen mindre än Wall Streets egen legend – Gordon Gekko (en roll som Michael Douglas fick en Oscar för 1987). Snart upptäcker dock den unge mäklaren att priset för att nå de stora och snabba pengarna är alldeles för högt. Daryl Hannah och Martin Sheen är också med i Oliver Stones berättelse om hur den amerikanska drömmen ibland kan bli en mardröm.” Lovefilm

Wall Street har många år på nacken, men är fortfarande högst aktuell, speciellt nu i samband med finanskrisen. Filmen speglar tydligt hur vissas girighet går ut över omvärlden och hur infekterad delar av finansvärlden är. Oliver Stone har skapat en suverän och evigt aktuell film och Michael Douglas en av tidernas mest minnesvärda karaktärer i Gordon Gekko. Även far och son Martin och Charlie Sheen är lysande i filmen, och det är speciellt intressant att se dem agera mot varandra. Rakt igenom är filmen ett välgjort hantverk. Wall Street är definitivt med på min lista över vilka filmer som alla bör ha sett.

Kuriosa: Det planeras en uppföljare till Wall Street, Money Never Sleeps, där Gordon Gekkos karaktär återkommer och därmed antagligen Michael Douglas. Tyvärr kommer den att vara utan Charlie och Martin Sheen, samt utan Oliver Stone som håller i ratten. Det ska bli intressant att se om den nya filmen kan leva upp till Wall Streets snitt.

The Great Raid

• Regi: John Dahl
• Manus: William B. Breuer, Hampton Sides
• Skådespelare: James Franco, Benjamin Bratt, Joseph Fiennes, Connie Nielsen m.fl.
• Speltid: 2 h 5 min

””The Great Raid” är den hittills okända historien om en liten grupp extraordinärt modiga män och kvinnor, som älskade, kämpade och dog i sin kamp för frihet. Lika episk och gripande som ”Pearl Harbor”, lika heroisk som ”Saving Private Ryan” och lika realistisk som ”Band of Brothers”. Tre år i de japanska fånglägernas levande helvete har kostat dem dyrt. De är nu endast 500 överlevande kvar. Hoppet, oc den lilla mat och medicin som modiga civila smugglar in lyckas med nöd och näppe hålla resten av fångarna vid liv. Nu närmar sig räddningen – de amerikanska trupperna stormar fram på Filipinerna. Men innan japanerna drar sig tillbaka dödar de alla fångarna. I ett desperat försök att rädda de sista fångarna sätter 6th US Ranger Battalion igång ett överfallsangrepp djupt inne bakom fiendernas linjer. Steg för steg smyger soldaterna sig genom djungeln – i lugnet före stormen…” Lovefilm

The Great Raid tar upp en intressant del av Andra världskriget som sällan nämns. Filmen känns äkta, mycket tack vare ett vackert och trovärdigt foto, ett bra manus baserat på böcker som beskriver den verkliga händelsen, och en stadig regi. Speciellt det visuella är anmärkningsvärt, miljöerna som visas känns autentiska och skapar en själ för filmen. Filmen är för visso till viss del överdramatiserad och amerikanskt patriotisk, men samtidigt känns den inte lika mycket Hollywood som många andra filmer. Den känns inte tillrättalagd och den är mer djupgående i sina karaktärsbeskrivningar. Skådespelarinsatserna i filmen är solida och musiken gör verkligen sitt för att skapa stämningen i filmen. Historien griper tag om dig lite lagom hårt och flyter fram i ett skönt tempo.

Hairspray

• Regi: Adam Shankman
• Manus: John Waters, Leslie Dixon och Thomas Meehan
• Skådespelare: Nikki Blonsky, John Travolta, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Zac Efron, James Marsden m.fl. 
• Speltid: 1 h 52 min

”Baltimore 1962. Knubbiga Tracey Turnblad får chansen att medverka i en dansshow som sänds på lokal-tv, och passar samtidigt på att lära staden en läxa om integration och främlingsfientlighet. Sexton år efter originalet kommer nu en ny filmatisering av den prisbelönade Broadway-musikalen.” Lovefilm

Hairspray är verkligen ett lyckopiller. Du sitter fastklistrad framför rutan och kan inte låta bli att ryckas med och glädjas åt de fantastiska sång- och dansnumren och Traceys framgångshistoria. Tyvärr kommer sång- och dansnumren ibland för tätt inpå varandra så att jag nästan blir mätt på dem, och Traceys väg mot framgång är lite för rak, så storyn får lida och blir lite för tunn. Du kan dock inte låta bli att imponeras av den spektakulära koreografin och vackra fotot. Filmen är även fullspäckad av duktiga skådespelare som levererar flera minnesvärda skådespelarinsatser, inte minst John Travolta och Christopher Walken som Traceys föräldrar.

Wall-E

• Regi: Andrew Stanton
• Manus: Andrew Stanton
• Röster: Fred Willard, Sigourney Weaver och Kim Kopf
• Speltid: 1 h 42 min

”Tänk om människan tvingas lämna Jorden och någon glömmer att stänga av den sista roboten… Efter att i flera hundra år ha arbetat med det han byggdes för att göra hittar roboten Wall-E ett nytt syfte med sin existens.” Lovefilm 

Wall-E är en oerhört mångfacetterad och komplex film för att utge sig för att vara en barnfilm. Den ger kängor åt såväl konsumtionssamhället som fetmasamhället, och bör tilltala alla målgrupper. Den innehåller spänning, komik, ja till och med romantik. Då är det mest fantastiska att filmen har robotar i huvudrollen, och den största delen av manus består av kroppsspråk och enstaka ljud. Filmen är oerhört vackert gjord och är full av stämningsfull musik. Wall-E gick verkligen rakt in i mitt hjärta.

Lejon och lamm

• Regi: Robert Redford

• Manus: Matthew Michael Carnahan

• Skådespelare: Tom Cruise, Robert Redford, Meryl Streep m.fl.

• Speltid: 1 h 28 min

”Historien börjar efter att två bestämda elever vid ett universitet på västkusten, Arian och Ernest, följer inspirationen från sin idealistiska lärare, Dr. Malley, och försöker göra något viktigt av sina liv, men när de två tar det modiga beslutet att ansluta sig till kriget i Afghanistan blir Malley både rörd och illa berörd…” Lovefilm

Lejon och lamm kräver engagemang från tittaren och kräver en hel del tankeverksamhet för att förstå alla vinklingar och dolda meningar. Historien berättas i ett rappt, men smidigt, tempo starkt präglat av Robert Redfords regi. Filmen håller grepp om dig då du försöker hänga med i den och det skapas en lockande mystik kring filmen, men tyvärr faller den delvis på eget grepp. Jag tycker att filmen skulle ha gjorts längre och lite mer förklarande för att passa fler mottagare, och främst för att tydligare föra ut sitt budskap. För det märks hur tydligt filmskaparna vill förmedla ett budskap, men deras tilltro till åskådarnas mottaglighet känns för stor. För filmen känns som en film som många borde se, inte enbart de med engagemang. Tom Cruise är skrämmande bra i sin roll som en senator som tagit fram en ny strategi för USA:s krigsföring i Afghanistan. Överlag håller skådespelarinsatserna hög nivå, precis som de flesta andra elementen i filmen.