Jag har så dåligt samvete nu. Ni kanske undrar varför och det ska ni få veta. Först så skriver jag inte ett ord här i min blogg på år och dagar, och när jag sedan ger er ett enda ynka inlägg, då får ni det svamligaste och tråkigaste inlägget som jag någonsin har publicerat här. Jag vill ge er lite mer än så, så därför tänker jag nu lägga in lite foton också, så kan ni se lite av vad jag och barnen har haft för oss den senaste tiden. Eller rättare sagt, vad BARNEN har haft för sig, för som vanligt så fastnar jag inte på bild. Min profilbild är nog det enda foto som finns på mig, åtminstone som jag vet om. Inte ens min mamma har ett foto på mig som är taget i vuxen ålder. Jag AVSKYR att se mig själv på kort och så länge jag kan förhindra det, så kommer det inte att finnas några foton på mig. Här kommer nu lite bilder på barnen och kanske någon bild på katterna. Vi får se vad det blir…

Första fotot är på sonen, Markus. Min coole kille.

Och här har vi alla tre syskonen Sjögren: Linnea, Markus och Emilia

Den 1 maj var vi på Sommarlust här i Kristianstad. Där träffade vi vår gode vän Emil Sigfridsson. Här är Emilia, Emil, Markus och Linnea.

Samma dag, den 1 maj, uppträdde barngruppen Tuta och Kör på Sommarlust. Här sitter barnen och tittar på dem.

Våra två katter, Emma och Amanda, tycker om att ligga och gosa med varandra. Våra mys-katter.

Vår ”lilla” katt, Emma, tycker om att ligga hos Emilia. Hon lägger sig aldrig i någon annans knä. Bara i Emilias.

Markus och jag var på marknad i stan för någon vecka sedan. Där vann jag dessa kramdjur åt honom.

Ännu en bild på en cool kille

Här äter vi tacos till middag. Markus favoritmat för tillfället

Syskonen Sjögren: Emilia, Markus och Linnea

Jag skrev ju innan att vår katt Emma bara lägger sig i Emilias knä. Här ligger hon i Linneas knä, men låt mig säga så här: Hon hamnade inte där av egen vilja. Linnea tjuvhåller katterna ibland, fast hon inte får

För några veckor sedan var vi och klippte Markus, efter mycket tjat från min sida. Men plötsligt så BAD han om att få bli klippt och gissa om jag rusade till frisören innan han hann ångra sig igen… Här är frisyren framfrån

Och här bakifrån:

Lite mer kattmys

Som ni säkert vet, och har sett bildbevis på, så tycker jag om att virka. Det är en avkoppling för mig. Det senaste jag virkar är små prinsesstårtor som man använder som bokmärken. Här en grön.

Och en rosa:

En blå:

Och slutligen en lila:

En annan variant av virkat bokmärke. En liten jordgubbe.

Emilia och Linnea har också klippt sig. Så här långt var deras hår (på bilden Emilia, men Linneas var lika långt)

Så här ser de ut nu, efter besöket hos frisören. De är båda två så glada över sina nya frisyrer.

Vad har mer hänt? Jo, jag har köpt en ny dator.

Markus gillar att jag köpt en ny dator, för nu kan han sitta vid köksbordet och spela Hulken-spel på min gamla dator.

Ja, det var nog allt jag hade att visa denna gången. Återkommer med fler foton när jag har tagit nya. Om inte förr så blir det förhoppningsvis många nya, fina kort på fredag när barnen har skolavslutning.

Kära läsare! (De få som fortfarande finns kvar och läser min blogg)

Svimma inte nu när det kommer ett inlägg från mig här. Jag kan åtminstone inte bli anklagad för att skriva ner min blogg med inlägg nu för tiden. Tvärtom. Det finns några få trogna som fortfarande tittar in här då och då, och jag har fått någon enstaka kommentar där ni skriver att ni undrar vart jag håller hus och om jag har slutat att skriva här. Jag förstår att ni undrar det, och tyvärr har jag inget vettigt svar att ge er, för jag vet faktiskt inte om jag har slutat skriva här eller inte. Det låter snurrigt, jag vet det, men så är läget just nu.

Det fanns en tid då jag inte kunde tänka mig att vara utan min blogg, då jag skrev här så gott som dagligen, ibland även flera gånger per dag, och jag var så tacksam att jag hade min blogg och mina bloggläsare för här kunde jag skriva av mig och få ur mig massor med känslor, osv. Och jag har fortfarade samma behov av att få ur mig massor med tankar och känslor, men det är precis som om jag inte ”kan” skriva längre. Eller jo, klart att jag KAN, men  det är helt enkelt tvärstopp i min skalle, jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska formulera mig, osv. De gånger jag satt mig ner och försökt att göra ett nytt inlägg då, då har det blivit så rörigt och så trist att läsa, så jag har valt att inte publicera dem. Och jag vill egentligen inte publicera detta inlägget heller, men jag känner att jag är skyldig er en förklaring, samt att ge er ett livstecken. Jag tror nog att de flesta som gillar att skriva, någon gång har känt att ni inte vet vad ni ska skriva för något, och att det ni har att säga inte är intressant för någon annan att läsa. Så känns det för mig nu för tiden, och den känslan har funnits hos mig ganska länge nu. När t.o.m. jag själv tycker att mina inlägg suger och att de är trista och innehållslösa, då är det illa. Det är svårt, för det är så dubbla känslor jag känner. Jag VILL ju skriva och jag har ett stort behov av det, men jag vill inte utsätta andra för att behöva läsa mitt tjat, gnäll och ältande. Kanske jag ska köpa mig en dagbok istället?  Jag började faktiskt att skriva dagbok, bara för mig själv, för ett tag sedan, men tröttnade snabbt för det var liksom inte samma sak, och det passar inte mig. Men som sagt : just nu känner jag att jag inte har något intressant att ge er, så då är jag hellre tyst. Jag vet inte om jag börjar skriva här i bloggen igen så småningom, det får tiden utvisa. Men jag hoppas det. Jag hoppas att lusten och självförtroendet kommer tillbaks men det är inget jag kan säga något om i dagsläget.

Usch, vad rörigt detta blev. Förstår ni nu vad jag menar med att jag inte har något vettigt att skriva om, och att det jag skriver bara är svammel för andra att läsa? Jag vill verkligen inte publicera detta inlägget heller, men jag tänker göra det av en enda anledning: det finns ett antal människor som frågar efter mig, som undrar hur jag mår, och som verkligen VILL veta vart jag har tagit vägen. Detta svammel är till er. Jag är så oerhört glad över de få kommentarer jag har fått här de  senaste månaderna, för de visar att det finns människor som verkligen bryr sig och som faktiskt VILL veta hur jag har det. Älskar er för det. Och jag ska göra mitt bästa för att försöka fylla min tomma skalle med lite vettiga saker och lite skrivarglädje. Lyckas jag med det så kommer jag tillbaks hit igen snart. I annat fall : jag kommer tillbaks ändå, så småningom, men det kan dröja. Den som lever får se. Jag tycker mycket om er, bara så ni vet.

Kram från Carina, som skäms för att publicera detta röriga och trista inlägg.

Älskade Markus, idag är det din namnsdag. Grattis, grattis, grattis och många pussar och kramar från mamma, Emilia och Linnea. Och från pappa förstås. För du vet att pappa tänker på dig, hjärtat. Hoppas att du blev glad för din present. Vi älskar dig, gubben. Och du…..jag vet att farmor också säger grattis till dig idag.

De senaste veckorna har jag rensat ut många s.k. ” vänner”  ur mitt liv. Många av mina facebook-vänner åkte bort, och fler kommer det att bli så fort jag orkar ta tag i det. Det är konstigt det där, att vissa människor är så genomfalska och snackar skit bakom ryggen. Man de som snackar skit, de gör oftast ett stort misstag: De snackar skit om mig till de som verkligen ÄR mina vänner. Fattar ni inte att sådant kommer fram? Är ni så fega att ni inte vågar stå för vad ni tycker och tänker om mig? Jag har fått nog av sådana människor. Det har varit alldeles för mycket sådant skit den sista tiden. Folk gnäller på att jag sörjer Peter ”fortfarande”. Herregud, har nu själva förlorat någon närstående, alla ni som gnäller? Hur kan man sitta och säga att ”Carina är inte frisk, hon är psykiskt instabil. Hon sörjer ju fortfarande….

JA, JAG SÖRJER FORTFARANDE. Har ni problem med det eller? Jag kommer alltid att sörja Peter. Han är mina barns pappa, han är den man jag valde att skaffa barn med. Tro fan att jag saknar honom. Jag kan faktiskt numera tänka på Peter med glädje, se alla de glada och bra stunderna vi haft. Det är inte bara sorg längre. Men det innebär väl inte att jag inte saknar och sörjer. Det kommer jag ALLTID att göra.Men att sitta och snacka skit om mig för det, och säga att jag är sjuk i huvudet, inte frisk, psykiskt instabil, osv, för att jag SÖRJER, det är så jävla lågt att det inte finns ord.

Sen har vi en annan sorts skitsnackare också. De som inte tål att andra människor inte är likadana som de själva. Jag är en människa som har sjuk humor och jag är väldigt ironisk av mig. Det tål inte en del. För då är man konstig och har inte alla hönsen hemma.

Och så har vi den tredje sortens skitsnack, som jag råkat ut för den sista tiden. Det är de som gnäller på vad man tycker om för böcker, filmer och tv-program. Jag ÄLSKAR dokumentärer. Jag är ett stort fan av tv-kanalen TV 4 Fakta. Jag ser på de flesta dokumentärer som sänds. Speciellt sådana som handlar om kriminalfall, alltså verkliga brottsfall, fängelsedokumentärer, osv. Jag gillar dokumentärer om sjukdomsfall, dokumentärer filmade från akutmottagningar och olika sjukhus, dokumentärer som Ambulans-först på plats, Trauma – akutmottagningen, osv. Jag gillar att läsa sanna histrorier när jag väljer böcker. Människors olika levnadsöden, ofta är de tragiska, men jag gillar sådana böcker och har ALLTID gjort. Och det VET jag att jag långt ifrån är ensam om. Men till och med det snackar folk skit om och tycker att den där Carina, hon måste vara knäpp. Hon ser ju bara hemska dokumentärer och läser bara hemska, sanna böcker. JA, det gör jag. SO WHAT? Jag är TRÖTT på ert skitsnack. Och ni som gjort bort er och snackat skit om mig, ni är ute ur leken. Ni har nog märkt det själva vid det här laget. Jag har nämligen bestämt mig för att inte ta mer skit, från någon. En enkel knapptryckning och : Hasta la vista….. Borta.  Häck väck våt fläck. Den här svensken har ni snackat om för sista gången.

Nog om detta. Ni vet själva vilka ni är, och jag vet att ni läser här nu när ni är väck från min Facebook-sida. Ni kan inte hålla er borta, nämligen. Men till alla andra, ni som verkligen ÄR mina vänner, detta är till er:

Jag blir helt stum när jag ser och hör hur folk lägger ner sin energi på negativa saker, onödiga bråk, förföljelser och anklagelser till höger och vänster.

Själv har jag förlorat så mycket, så jag VET att det inte är värt att lägga sin energi på sådant. Jag och mina tre barn har förlorat den käraste vi hade. Vår sorg är fortfarande oändlig.

Älskade Peter, jag önskar du vore här, hos oss. Där du hör hemma. Vi saknar dig så oerhört mycket!

Jag vet att det är länge sedan jag skrev här i bloggen, och ska sanningen fram så har jag ingen som helst inspiration till att skriva för tillfället. Jag vet inte vad jag ska skriva om helt enkelt. Det är totalstopp i hjärnan.

Det är samma sak ikväll. Jag vet inte vad jag ska skriva. Detta är väldigt ovanligt för mig, för jag brukar alltid kunna skriva om något. Jag älskar ju att skriva. Men hur jag än funderar just nu, så står det stilla i skallen på mig. Hjulet snurrar men hamstern är död. Ungefär så.

Trots det så vill jag ge er något, för jag VET att det finns en hel del människor som går in hit regelbundet och vill läsa, och det känns inte rätt mot er att inte skriva ett skit. Så denna gången tänkte jag istället ge er lite bilder på vad som  hänt här den senaste tiden. Och sedan lovar jag att jag skriver här igen så fort inspirationen kommer tillbaks.

Första bilden är på mina tvillingdöttrar, Emilia och Linnea.

Min son Markus leker med sin kompis Joels katt

Här ligger våra egna två katter, Amanda och Emma, och myser i soffan

Min dotter Linnea

Syskonkärlek mellan bror och syster

Vår katt Emma trivs hos Emilia

De tre syskonen Sjögren

Vi var på Barnmässa för några helger sedan och där gjorde Markus och Emilia egna ljus

De träffade en stor kanin på Barnmässan, men de var måttligt roade. Markus sa: Fånigt….

På Barnmässan kunde man ta med sig egna kramdjur och få dem behandlade av personal från sjukhusets barnavdelning. Här sitter Markus och Linnea och får sina älsklingar behandlade av sjukvårdspersonal. Emilia väntar bredvid på sin tur.

Jag har en ny avkopplande kvällshobby. Jag virkar mössor. Barnen har fått vars tre men nu kan jag inte tvinga på dem fler utan gör lite på beställning. Jag gillar att ha något att göra.

Min goe son Markus. Han är så lik sin pappa….

Mer syskonkärlek mellan Markus och Linnea

I påskas gjorde vi vår egen påskljusstake, jag och barnen

Och barnen målades till påskkärringar och sonen till påskhare, för de fick påskägg fyllda med godis på Maxi om de kom utklädda. Och de ville de ju ha.

Vår fina vän Zara gjorde ett underbart armband till mig med mina tre barns namn på. Kolla gärna in Zaras underbara smycken på hennes hemsida. Den hittar ni HÄR

I fredags var vi hemma hos vår underbara vän Eva-Marie och hennes familj. Där visades det Tupperware produkter och barnen lekte. Här har vi Eva-Marie.

Eva-Marie och hennes familj hade köpt en liten hund, Randi, bara några dagar innan. Hon blev allas lilla kelgris, och Linnea tyckte mycket om den lilla vovven.

Igår, lördag, var jag på Sommarlust här i Kristianstad. Där var det Prova på dag, där man kunde testa allt möjligt inom healing, medium och annat inom det andliga. Kl 13 var jag på storseans med mediet Jill Peterson. En härlig person med ett varmt hjärta.

Jag glömde ju skriva att vi var på bio i torsdags, jag, barnen och min mamma. Barnen ville se ”Det regnar köttbullar”. Detta fotot är taget utanför biosalongen. Det blåste rejält den dagen.

Ja, det var nog allt. Allt det fanns bilder på åtminstone. Jag är verkligen glad för min Iphone. Den tar mycket finare bilder än min digitalkamera.

Jag kommer tillbaks och skriver här så fort jag har något vettigt att skriva om. Jag LOVAR!

Jag har inte skrivit något här på länge nu, och jag vill bara tala om för er att jag lever och jag kommer tillbaks. Just nu har jag varken ork, lust eller energi till att skriva. Det finns stunder i livet då allt känns tungt och då man måste prioritera sin familj, sina barn. Och just nu är det så för mig. Jag kommer tillbaks snart. Men just nu vill jag inte skriva här, för det skulle inte vara roligt för någon att läsa. Jag tänker på er, alla fina vänner, och är så glad för att ni finns.

Stor kram!

Carina

Ett STORT GRATTIS till en av mina finaste vänner, Gunilla. Idag fyller du år. Jämt dessutom. GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS! Du är en underbar vän. Trots din egen stora sorg, så finns du alltid där för dina vänner.  Jag tycker väldigt mycket om dig, vännen! Jag ska försöka klura ut en speciell present åt dig. Jag önskar dig en toppendag idag på din födelsedag. Jag vet att det är svårt för dig, för det saknas någon idag. Din älskade son. Men jag VET att han ser ner på dig, och är så stolt över sin fina mamma. Du är underbar, Gunilla. Ett stort grattis från mig och barnen.

Jag och barnen har en vän som heter Zara. En underbar tjej som både  jag och barnen tycker mycket om. Zara är en väldigt fin person och vän, en underbar mamma till Ängla, Vilda och Älvin, en mycket duktig sångerska i gruppen Sarek och hon gör alldeles underbart fina smycken. Jag har själv köpt många fina halsband av Zara, både till mig själv och som presenter bl.a. till barnens farmor, mormor, till min bror med fru när de gifte sig samt till min brors fru när de fick sin dotter i november. Jag får alltid så fina kommentarer om dessa halsband när jag har dem på mig och Zaras smycken har alltid blivit oerhört uppskattade av dem som fått dem som presenter av mig och barnen.

Zara har tidigare lagt ut sina smycken i sin blogg men nu har hon skaffat en hemsida, en otroligt fin sådan. Där kan man gå in och se bilder på hennes fina och personliga smycken, sidan är mycket fin och det är lätt att hitta. Där kan man också göra en beställning. Jag rekommenderar verkligen alla att titta in på Zaras sida, och kanske göra en beställning. Zaras smycken är verkligen jättefina. Jag har själv flera halsband, men mina två favoriter är ett halsband till minne av Peter, där det står: Forever in my heart på en rund amulettring med svarta hjärtan som hänger ner, samt ett halsband som jag beställde för att symbolisera mina tre barn. Det är också en rund amulettring, men texten Mina tre hjärtan, med tre himmelsblå pärlor, en pärla för vart och ett av mina tre älsklingar.

Så….gå in på Zaras fina hemsida och kolla in hennes underbara, personliga smycken. Gör en beställning till dig själv eller till någon du tycker om. Finare smycken hittar ni inte någon annanstans. Och inte en finare Zara heller

Här kommer en bild på två av de smycken jag köpt av Zara.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att
 han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.

Han frågade Gud om detta, “Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest.”

Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig